Julfesten

vinfierat vill med denna enkla, lilla julberättelse önska alla sina HR:are och alla andra som så önskar en Fröjdefull Jul!

I

Det som hände var att det började snöa medan festen pågick. Den traditionella julfesten, dagen före julafton – trots att det är en vanlig arbetsdag hör det till ovanligheterna att någon arbetar på gården dagen före Juldagen; dels har julaftonen varit en arbetsfri dag ända sedan Gamle Produttos tid, dels är de flesta alldeles för bakfulla för att kunna utföra ett rekorderligt dagsverke dagen efter julfesten. (Inom parentes sagt tycker vi sydeuropéer att det är konstigt det där att nordeuropéerna firar jul på julaftonen, fel dag, å andra sidan finns det sådana som firar jul på Trettonhelgen eller rent av inte alls så ja…)

Hursomhelst började det snöa medan vi rumlade runt därinne i vinkällaren. För dagen utrustad med en väldig gran med kulor och blinkande smålampor i regnbågens alla färger och kanske några till. På toppen en stjärna skänkt av San Pellegrino. Vattnet ni vet, fråga mig inte varför. Den där röda Pellegrino-stjärnan sitter alltid i toppen av vår julgran i vinkällaren (vissa rykten vill göra gällande att det var Gamle Produtto som varit kommunist som lagt sig till med stjärnan på den tiden det begav sig, och andra rykten viskade att det var sonen, Ludovici, som skaffat den när han i likhet med många andra trodde att euro-kommunisterna skulle ta över kontinenten, då på 1980-talet, men sedan rasade de ihop, eurokommunisterna, i land efter land: de kommunistiska partierna gick under och deras medlemmar gick istället till högerextrema partier eller missnöjespartier eller så blev de gamla kommunisterna borgare och den som säger att borgerligheten inte är vad den varit har förstås alldeles rätt i det för nu hyser den också kommunister i sitt sköte, vad Ludovici valde?, han slog sig ihop med Berlusconi, så klart.). Nog av. Där sitter den i toppen på granen i alla fall, den röda stjärnan. Vatten eller inte. Och utanför började snön som sagt sakta falla. Först några flingor. Sedan i stora sjok.

Nu tänkte vi inte så mycket på det. Inne i vinkällaren började temperaturen stiga och den vanliga, råa och kyliga källarluften ersattes undan för undan av vår varma och koldioxidstinna utandning (”vi borde fan sluta andas ut,” skrek vid något tillfälle Piero, en av vingårdskillarna och vi tittade på honom, ”klimatet ni vet, alla kor som fiser, fabriker som ryker, turister som flyger, regnskogsbrännare i Brasilien och Indonesien och så alla vi som andas ut koldioxid i stora lass”, sa han då och ingen orkade riktigt med honom så festen bara fortsatte). Doften av ungt vin och gammalt vin och vinäger i avloppsrännorna och andra platser där källarpersonalen slarvat med hygienen trängdes undan av aromerna från våra kroppar och allt det goda på borden.

Tankarna, både de tomma med öppna luckor och de fulla med kondensvattnet rinnande längst sidorna, var behängda med kulörta lampor som blinkade i otakt med julmusiken där den skrålade och skramlade från de högtalare som en gång installerats så att kontoret kunde skrika ut instruktioner och order till vinkällaren eller kalla till sig någon när det behovet uppstod. Kanske ett papper som skulle signeras eller en uppgift som skulle uppges till myndigheterna, hur noga det nu var med det på den tiden, långt innan kravet på fullständig transparens infördes så myndigheterna skulle kunna följa varje droppe vin tillbaka till fältet, antingen via våra loggböcker eller de för ändamålet utformade datorprogrammen (det började som bekant med EU:s nya regler från första januari 2005, då regel nummer 178/2002 började gälla, och allt som gjordes i vinkällaren skulle dokumenteras så vem som helst och framförallt myndigheterna skulle kunna följa varenda detalj i produktionsflödet, och sedan byggdes ju det där på med att allt skulle kunna spåras tillbaka till plantan, ja ni vet, tvärtemot alla tokiga idéer om att vi får göra vad vi vill utan att någon håller koll, vi tar oss för pannan och förbannar la tracciabilità och undrar hur den som skriker på transparens missat detta ok på den arme vinbondens utslitna och värkande axlar). Hursomhelst så har vi de där reglerna nu och högtalarna i vinkällaren används mest bara för att spela musik i samband med våra fester.

Ljudet är som framgått inget vidare. Det skrålar och skär sig mest hela tiden. Men det bryr vi oss så klart inte om. Vi smörjer kråset. Vräker i oss från det dignande långbordet med alla skaldjuren, snittarna, den gravade laxen, kalkonen, salladerna och  de många desserterna – alla dessa desserter! – och vi dricker så det står härliga till. Vin och sprit. Vår egen grappa! Sällan någon blir så full att den måste sova över i vinkällaren, även om det händer (en gång blev Tasconi Sr kvar över hela julhelgen: när ingen såg honom hade han lyft bort gallret till en avloppsränna,  krupit ner i den och dragit gallret över sig som täcke, när de hittade honom på Annandagen var han kraftigt nedkyld och fortsatt gravt berusad) , men för det mesta tar sig alla hem eller vart de nu ska efter festen, glada i hatten och vinglande nerför den långa vägen från vinkällaren till landsvägen ett hundratal meter under oss, ja fågelvägen vill säga, och kanske 700-800 meter bort för den som går eller tar sig fram med ett fordon som måste framföras på vägen (skulle någon få för sig att gena genom vingårdarna är det ingen bra idé; raderna går på tvärs över sluttningen).

Högtalarna sattes in på order av Gamle Produtto, sonen till företagets grundare, Doktor Produtto, och far till Signor Produtto, Ludovici, som fortsatt är ordförande och den som i själva verket bestämmer trots att han är ganska dement sedan flera år. Precis som sin far var Gamle Produtto en hängiven anhängare till Mussolini – det var Doktor Produttos stöd och nära vänskap med Il Duce som fick ledaren att i ett utslag av givmildhet och med tacksamhetens tårar rinnande utför kinderna skänka familjen Produtto den väldiga och då nyligen beslagtagna lantegendomen som numer bär deras namn.  En egendom Il Dottore inte hade tid att sköta till båta för verksamheten, som istället kom att drivas av kvinnor och män som Lammermoor och Ambrogio Tasconi (jo, just, mer känd som Tacsoni Sr, alltså han som sov i rännan i vinkällaren och hon, ja hon hette egentligen Lucia, men eftersom hon var ett hängivet Donizetti-fan kom hon att kallas Lammermoor, som Lucia di Lammermoor, ett namn som för övrigt gått i arv genom generationerna, vilket gör att vår tids Lucia Tasconi fortsatt kallas Lammermoor trots att hon inte alls lyssnar på opera och inte håller på med räkenskaperna; allteftersom Doktor Produttos son Gamle Produtto tog plats vid egendomens roder minskade den administrativa apparatens inflytande för att till slut glömmas bort, kort sagt var Gamle Produtto en hejare på siffror och administration och allt annat, inklusive högtalare).

En anekdot är kanske att Gamle Produtto till skillnad från sin far handgripligt visade sitt stöd för Il Duce. Ingen tycks veta exakt hur det gick till, sanningen gick i graven med Gamle Produtto, men smått mystiskt fångades han in av de allierade när Monte Cassino till slut föll. Han hade då, som det verkar, arbetat som kalfaktor åt general Frido von Senger en tid. När de allierade kom inrusande i det gamla högkvarteret som tyskarna sedan länge utrymt, fanns där bara den vid tidpunkten ganska unge Gamle Produtto som tagit av sig sin tyska uniform och därför var iklädd de kvinnokläder han lyckats förhandla sig till av en gumma i trakten. Övertygade om att tyskarna och särskilt general von Senger använt den stackars italienaren som sexslav, skickade de Gamle Produtto först till sjukhus och sedan till psykolog och som kronan på verket fick han en medalj för visad tapperhet innan han skickades hem till gården. Ute i frihet valde Gamle Produtto att ansluta sig till PCI, kommunistpartiet, där han fick många inflytelserika vänner och en del pengar från Moskva och med tiden ett par medaljer för tapperhet i fält också från den italienska staten (ingen visste förstås exakt vad det var för insatser Gamle Produtto hade gjort för att få sina medaljer eller hur han visat tapperhet, å andra sidan spelade det inte någon roll, trakten var stolt över sin mångfaldigt dekorerade krigshjälte och sorgen var stor när Gamle Produtto alltför tidig gick bort och lämnade över till sin tämligen inkompetente men charmige son Ludovici; en man som fullkomligen älskas av tillresta vinskribenter och som framställs som någon slags nydanare i vinvärlden trots att han inte ens före demensen begripit hur det kom sig att druvorna som slussades in i vinkällaren på hösten kom ut som vin året därpå).

Vi brukar börja lite försiktigt. Vi står där mitt i den smyckade och dukade vinkällaren bland alla de skinande tankarna i rostfritt, de starka lamporna högt däruppe i taket, och beundrar förväntansfullt de många blinkande kulörerna och granen med alla sina kulor och vi sippar på lite mousserande från den egna produktionen (gjord på chardonnay planterad  på sena 80-talet, då hela världen planterade chardonnay – en annan tid, då alla ville ha chard, inte som nu då alla vill ha de inhemska, då mest kallade hemska, druvorna, jag säger bara trebbiano), skrapar med fötterna på de renskurade cementgolven med sin flagade rödfärg, pratar lite allmänt om ditten och datten. Då är det vi på kontoret och arbetarna i vinkällaren. Lite mer livat blir det när vingårdsarbetarna gör entré. De är mer högljudda. Sådana som i stort sett inget vet och därför uttalar sig tvärsäkert om det mesta (det är inte lönt att säga emot dem, säger de att Rom är huvudstad i Libanon eller att månlandningen skedde 1937 så är det så).

Riktigt fart blir det när Emilio, Allessandro och Maria dyker upp. Våra utesäljare. De kan partaja. Emilio brukar vara full för det mesta, men inte mer än att han kan kränga massvis av undermåligt vin och hålla igång ett party: ”Party party party” skriker han när han gör entré, greppar närmaste flaska och halsar en stund, så skriker han ”party!” och börjar dansa till vilken musik det nu råkar vara som olåter ur de skraltiga högtalarna. I år råkade det vara Cantique de Noël, en fransk sång av en gubbe vid namn Adam, ganska seg historia, men det stoppade inte Emilio som till och med försökte breakdansa lite, gick sådär, men vi lyckades få upp honom på benen när han fastnat i en slags hopkrupen ställning på golvet och sedan var han ohejdbar: dansade på borden, bjöd upp sin far den demente Signor Produtto, Ludovici, och retade gallfeber på vingårdskillarna genom att säga emot dem och ja, han bara var kul (Emilio är inte bara en alkoholist, partynisse och supersäljare, han är dessutom en kändis i egenskap av rik arvtagare med stående inbjudan till såväl villorna i Saint Tropez som Jeffrey Epsteins partyn, ja, så länge det varade, och Prins Andrews fester och de otyglade saudiprinsarnas innersta och vildaste krets av partysugna och missbrukande vänner, för att nu inte tala om de nyrika kinesernas dekadenta värld).

Intermezzo

Men vad om kvinnorna i släkten Produtto, eller avlade männen sig själva? Uppfostrade sig själva? Levde i celibat? Gjorde allt själva? Såklart inte. Låt oss ta det från början.

Doktor Produtto var homosexuell och hade ett förhållande med Benito Mussolini. Båda var gifta på sitt håll. Il Dottore med Il Duces oäkta syster Gabriella Bellini. När Gabriella visade sig vara gravid blev såväl brodern som maken överlyckliga. Möjligen svalnade deras glädje något när barnet visade sig vara mulatt. ”En satans Dumas!” lär Doktor Produtto har utropat när han fick se sin son Gamle Produtto. Detta brydde sig nu inte Gabriella, eller för den delen fadern, Il Duces abessinske livvakt Melenik, om. De fick för övrigt ytterligare sju barn men det enda som Il Dottore tog under sina vingars beskydd och gav sitt namn var den förstfödde, Gamle Produtto.

Bortsett från den mörka hyn och det lätt krulliga håret gillade Doktor Produtto vad han såg när han tittade på sin son: medan Il Dottore var lika liten och rundmagad som Il Duce var Gamle Produtto reslig som sin mor och far och han var en hejare på gymnastik och friidrott (ja, det krävs inte mycket fantasi för att förstå att Doktor Produttos intresse för sin son inte var helt okomplicerat).

Gabriella spelade, sett till familjen Produttos släkthistoria, en undanskymd roll i och med att hennes förstfödde kom att uppfostras som en Produtto på  familjens lantegendom medan hon själv levde livets glada dagar med Melenik och alla ungarna strax söder om Trapani på Sicilien. Där startade de ett mycket framgångsrikt textilföretag, MG, efter Melenik och Gabriella. Företaget stämdes så småningom av den engelska biltillverkaren MG och fick en rejäl dusör för att byta namn. Och det gjorde de, bytte namn. Till GM. Detta resulterade i att de stämdes av den amerikanska koncernen General Motors. I den uppgörelse som så småningom nåddes fick de en synnerligen väl tilltagen summan pengar. Efter de här båda lukrativa affärerna lade MG/GM ner sin verksamhet och Gabriella och Melenik levde lyckliga med alla sina pengar och barn resten av sina dagar.

Kanske för att modern varit så frånvarande under hans uppväxt hade Gamle Produtto det svårt att få till det med kvinnorna. Viljan fanns men han drabbades av en annars sällan sedd blyghet var gång ett kjoltyg kom i hans närhet. Därför var det kanske inte så konstigt att han äktade Fiorina Fiorentina, eller rättare sagt att detta manhaftiga fruntimmer äktade honom. Sanningen att säga är det så att varje gång den officiella historieskrivningen nämner något i stil med ”det var på Gamle Produttos tid” eller ”som Gamle Produtto lät införa” är det alltid Fiorina som ska ha äran. Medan Gamle Produtto var ståtlig och vacker var han lika värdelös som den fader som inte var hans fader varit. Fiorina var desto driftigare. Hon lever för övrigt fortfarande, snart 100 år gammal, det är hon som bor i lägenheten ovanpå kontoret och som brukar skrika otidigheter till vingårdsarbetarna om de dristar sig till att ta en paus inom synhåll från lägenhetens fönster. Såvitt vi vet är det också hon som fortfarande bestämmer. Allt.

Signor Produtto, Ludovici, son till Gamle Produtto och Fiorina och själv kommen till åren nu, har aldrig gift sig. Han har varit alltför upptagen med att festa med sina polare (han tillhörde och tillhör Silvio Berlusconis innersta kompiskrets med allt vad det innebär i form av sprit, knark, nepotism och hor). Mödrarna till hans barn är dels filmstjärnan och politikern La Cicciolina (Emilio), dels Françoise Le Pen, kusin till den franske politikern Jean-Marie Le Pen (Maria). Båda mödrarna har varit lika frånvarande som fadern under barnens uppväxt varför barnen uppfostrats av Fiorina Produtto född Fiorentina. (Signor Produtto, Ludovici, introducerades för övrigt till båda sina barns mödrar av festprissen, vännen och pajsaren Silvio Berlusconi.)

Och Maria? Ja Maria, hon blev redan under sin skolgång känd som skolans hora och sedan har hon blivit känd som universitetets eller fotbollsklubbens eller vad det nu än är för något hora. Till sin farmors stora glädje och stolthet. Fiorina är nämligen övertygad om att för att en kvinna ska lyckas i affärslivet måste hon vara som en man och Maria är uppenbarligen lika god som vilken häradsbetäckare som helst och står sig gott där. Fiorina har bestämt att Maria är den som ska ta över gården så småningom, därför är Maria inte lika nersupen som sin bror och hon syns inte i kändispressen.

II

Som! vi åt och drack medan snön och mörkret föll därutanför och musiken skrålade och vi en efter en följde Emilios exempel och rusigt sjöng och dansade runt där mellan de uppställda borden och de väldiga tankarna, långt bort från morgondagens ågren och de sociala mediernas dystra domedagstankar om sakernas tillstånd. Traditionsenligt tystnade musiken exakt klockan 18.00, då vi festat rejält ett kvartsdygn, och Signor Produtto, Ludovici, ställde sig upp (sanningen att säga fick han hjälp med just det, att ställa sig upp) och skrek ut sin traditionsenliga julhälsning (en tradition hans farfar börjat med, då, i en tid som ingen längre minns): ”Nog! God jul på er! Dra nu åt helvete!”. Hans julhälsning möttes av många glada tillrop, där tacksamma ord blandades med skratt från de värsta festprissarna och gråt från de mer melankoliskt lagda och de som bara tyckte att allt det där, de kulörta lamporna, dansen och maten och, som kronan på verket, Signor Produttos, Ludovicis, jultal, var så fint att gråten vällde upp och sprutade ur ögonen och hängde som saliv ur deras öppna gråtmunnar.

Det var först nu, när alla skulle hem som  vi insåg att det snöat hela tiden. Mycket. Fullkomligt vräkt ner. Stora sjok, framburna av en hiskelig vind från bergen. En vägg av vitt som mötte den som vågade sig ut och som lyste upp mörkret, som gjorde mörkret mer vitt än svart. Vitt över de bara vinrankorna som slängt sina löv och nu stod där nakna och väntade på att beskäras, vitt på taken som måste skottas om de inte skulle rasa ihop när den väl tilltagna volymen snö började tyngas av varmare dagars blidväder, vitt på bilarna, vitt på cyklarna, vitt på mopederna, vitt på de många vägarna och gångarna i vingården och ner för backen, ner till landsvägen, som inbäddad i, nej snarare försvunnen i vitt slingrar sig bort mot staden, där de flesta av gårdens anställda bor. Nytankade på mod och med spärrarna bortdruckna hoppade de flesta in i eller upp på sina åkdon och gav sig av.

Prästen lika kråka skulle ut och åka… Flera slank ner i dikena vid sidan om vägen som löpte nerför kullen, andra styrde ut i vingården när de insåg att bromsar hjälpte föga i det plötsligt glashala väglaget, ett väglag de sällan eller aldrig utsatts för tidigare (och bilarnas blankslitna däck gjorde inte saken bättre). Andra försökte ta sig ner mot staden på andra vis. Emilio som trots allt var en Produtto, låt vara en försupen sådan, men en Produtto, och dessutom en stjärnsäljare och kändis, fick med sig hela kontoret på ett upp och nervänt långbord som de använde som släde nerför backen. De kraschade halvvägs ner och de flesta blev liggande där, utspridda i snön, tills alpjägare, alpini, från Sjätte Alpjägarregementet i San Candido kom till undsättning på skidor eller i bandvagnar och med många pulkor för alla de skadade. Benbrotten, skallskadorna och förfrysningarna var oräkneliga (enligt uppgift har stadens sjukhus aldrig tidigare  ens varit i närheten av att utföra så många akuta amputationer på så kort tid som dagen efter festen).

Bruno, Giovanni och Alberto, tre av killarna i vingården, gick vilse på sin arbetsplats. De trodde de skulle hitta ner till landsvägen genom att vandra de välkända stigarna bland rankorna. Tji fick de. De såg kort sagt inget annat än en vit vägg som stack dem i ögonen med sina vassa flingor. Giovanni kom bort i snöyran och återfanns först fram på förmiddagen dagen därpå, då snöfallet upphört och vinden  lagt sig. Han hängde stel som en pinne och med mer än en släng av rigor mortis över ståltråden på en av kullens nedersta rader. Bruno och Alberto klarade sig bättre. Bruno, själv gammal alpino,  visste att gräva sig en snöka där han och Alberto kunde övernatta. Det var för övrigt de som hittade Giovanni nästa förmiddag.

Signor Produtto, den demente Ludovici, insåg någonstans mitt i sitt vimmelkantiga rus och sin demens att det nog var bäst att stanna kvar på kontoret över natten. Han fick sällskap av Signora Rondello som skött skaffningen under kvällen och sin dotter Maria, utesäljaren, som helt enkelt var för full för att kunna flyttas. De tre var tillsammans med ett lysande undantag de enda som klarade natten utan köldskador eller kroniska trauman.

Den enda som tog sig ner till landsvägen och vidare in till staden oskadd var den norska praktikanten Linn, som körde telemark nerför backen på ett par brädlappar hon yxat till och spänt fast med spännband hon hittat på kartonglagret. Signor Produtto, Ludovici, bestämde dagen därpå  i en stund av klarhet och där han stod i spillrorna av sin tidigare personal på sjukhuset i staden, att julfesten fortsättningsvis skulle inledas av att en norska med tänd pannlampa och brädlappar på fötterna skulle skrida in i den nedsläckta vinkällaren där personalen andäktigt skulle sitta och vänta, hon skulle sedan sjunga en visa i moll till minne av dem som strukit med under återfärden från den numer historiska julfesten. En minut skulle därefter ägnas åt att minnas och sörja och att kontemplera över människans och tingens och rent av historiens förgänglighet. Sedan skulle de gamla rock ’n’ roll-hjältarna Bobby Solo och Peppino di Capri skråla ur de gamla högtalarna på högsta volym och alla de blinkande lamporna tändas och festen genomföras nu som då och för alltid.

Musik. Musik. Musik. Musik.

Julvinstips!

Varje år ber ni, kära HR:are, om marknadsföring i form av vintips. ”Vad ska vi köpa i år?” och ”Vad ska vi dricka på Nyår?” och ”Snälla! Hjälp oss!” heter det. Som den goda människa er utsände i de förslagna smygreklammakarnas ljusskygga värld är, vill denne självfallet gå HR:en till mötes och det med ett välvilligt och godmodigt leende långt från den lömske hajens gäddlika läppgymnastik som kallas leende i de hala ålarnas vatten.Först tre röda, från det lättaste lätta till det tyngsta tyngsta: La Corte del Pozzo Bardolino 2018, nr 2340, 89 sek (comeback i Sverige för den bäriga lättviktaren från Gardasjöns stränder, fick brons i klassen ”Årets röda nykomling” när ”årets vinare” utsågs häromdagen); Les Sorts 2017, nr 70217, 115 sek (släpptes i början av året, redan nu i ny årgång, allround-vin som de flesta kan gilla, smakrikt och mumsigt); Girard OZV 2016, nr 22337, 215 sek (ovanligt städad och snygg zin, dessutom från Napa Valley, lite svårt förstå att inte fler upptäckt den här uppstramade hästsparken till goding).Sedan tre vita, från det lättare till det smakrikare: La Désirée 2018, nr 6321, 79 sek (alldeles för lågt pris på det här fruktiga och för priset mycket eleganta chardonnay-vinet från Loire-flodens delta), Clotilde Davenne Chablis 2018, nr 6307, 175 sek (precision och elegans från ”Drottningen av Chablis”, snyggt bara förnamnet, klarar alla skaldjuren och fina firren också om det skulle knipa,  finns även på magnum); Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 189 sek (ett vin som finns i BS då och då, brukar snart ta slut, ta reda på varför).Ett rosé: Ja det finns bara en roséstil som sitter som en smäck året runt: Tavel. Och tipset går till… Les Lauzeraies 2018, nr 2724, 129 sek (färg- och smakrikt från rosévinets Mecka (ja, Tavel alltså), silver i ”Årets vinare”, dessförinnan mästare ett flertal gånger, har bara varit utanför pallen en gång sedan lanseringen 2011 – hörde vi någon säga ”pålitlig kvalitet”?).Tre mousserande: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek (”Årets musserande” i år igen – ja, här talar vi också om pålitlig kvalitet, friskt och fruktigt och gott); Gramona Pinot Noir Rosé Reserva Brut, nr 77195, 189 sek (i år släpps Gramonas ”Imperial” först i slutet av januari, men till dess kan vi gotta oss det här lilla mästerverket från mästercavaisten i biodynamiska stövlar); Champagne Goutorbe Bouillot ”Cuvée Louise B”, nr 73420, 499 sek (mums, bara mums, från Champagne).Tre juklappsviner (dyrt och zlatan i gatan så bra): Muga Prado Enea 2011, nr 95155, 479 sek; Virginie de Valandraud 2015, nr 77502, 499 sek;   Aloxe-Corton Premier Cru ”Les Moutottes 2016, nr 79437, 529 sek.Och då sittgruppen ovan osökt för tankarna till läsa bok avslutar vi alla de kloka vinråden med ett säkert tips på en bok som alla blir glada över att få i paketet, även de små som ännu inte kan läsa (fråga inte varför, det bara är så enligt Institutet i Schweiz, och den som inte riktigt vill tro på detta får väl köpa en bok och testa själv, vill i det sammanhanget nämna att Institutet i Schweiz genom försök visat att endast köpta exemplar av boken fungerar i sammanhanget): ”Bränna vass”, en utsökt, mångfacetterad och underhållande novellsamling av Lars Torstenson.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik.Musik. Julafton för musiknördar.

 

Viktigt meddelande!

November. De som är tidigt ute, de som åt semlor i juni och kräftor i mars och tände adventsstaken i februari, plockar nu fram midsommarstången och söker förgäves efter blomster att maja den med. Herregud! Folk är inte kloka! Maja stången i november?! tänker du och många med dig. Men är det inte en sak ni glömt, upptagna som ni är med att håna den som är om sig och kring sig? Har ni alldeles missat att Julen närmar sig med stormsteg? Nu gäller det att hänga på tåget innan det gått och tiden sprungit ifrån oss. Ja! Det ÄR hög tid att köpa ett hårt paket eller två till Jul. Självklart vet vi att ge råd om vad det hårda paketet bör innehålla: ”Bränna vass och andra berättelser” av Lars Torstenson.”Man vet var och hur de Torstensonska novellerna börjar men aldrig var och hur de slutar. I den till synes fridfulla vingården går en seriemördare lös. På NK i Stockholm blir en man ihjälslagen när han inte kan skilja på gummi och gummi. I fransk teve gör poeten Francois Villon bort sig när han tafsar på programledaren. Från en krypta sänder de döda radio och moraliserande lyrik. Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom dess eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.””Lars Torstenson är inte bara vinmakare, han är författare också. Den senaste boken Bränna vass är en novellsamling med företrädesvis korta, absurda noveller med knorr. Många berättelser lockar till överraskade gapskratt medan andra stämmer till eftertanke.””Absurd realism. Kanske det. Underhållande och finurligt är det iallafall.”

Provläs. Musik som inte har med saken att göra.Mer musik som inte har med saken att göra. Fast här börjar det brännas.

Händelser under julhelgen

1.En fasansfull upptäckt

Efter att på olika håll och i samband med olika familjesammankomster tappert ha försökt avsätta årgångstomtarna från 2016 och då mest bara bemötts med spott och spe, tömdes så äntligen tomtarna i en glasburk i samband med att någon ville liva upp glasburkens i sig intetsägande färgsättning. Detta ledde till att plastburken som tomtarna levt i under de senaste två åren blev tom och därmed närmare kunde utforskas. En grundlig olfaktorisk undersökning av dess botten resulterade i en fasansfull upptäckt: burkens botten har antagit en odör som är en oerhört uttrycksfull och vedervärdig och vomeringsinbjudande (ja, en lätt och ofrivillig kväljning, omöjlig att dölja då den var tämligen högljudd, uppstod vid upptäckten)  doftkombination av skumtomte, slå-kullerbytta-madrass-i-gympasal (svett och ostbåge) och urin! Resultatet gör att vi måste varna varje vetenskapligt driven HR för att försöka sig på det här testet hemma.  

2.Mamma Vinmakare hittar en spännande smakkombination

(Gemytligt Annandagjul-stämning, levande ljus, barn med tindrande ögon, en gemenskap kring ett välfyllt bord med mat och blandad dryck.)

Vinmakaren (till en inte alls särskilt intresserad familj): Som sagt, det är en bordeaux, kanske inte den allra bästa men bra för sitt relativt ringa pris, men kanske går spanjoren bättre till…

(Vinmakaren stannar upp, tittar på sin mor som börjat hälla julmust i sitt vinglas.)

Vinmakaren: Mamma! Det där är julmust!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Du häller julmust i vinglaset!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Det är vin i vinglaset!

Modern:Ja?

Vinmakaren:Du kan inte göra så mamma!

Modern: Ta dig inte vatten över huvudet, Lilleman, jag gör precis som jag vill och just nu vill jag ha julmust i min bordeaux.

Musik! Mer musik!

GOD JUL!

I midvinterns kyla är det synd om den som glömt sig skyla och den som fått skorna fulla av modd har nog svårt att göra sig förstådd, när den lipar över blöta raggsockor och är redo att dela ut verbala smockor, desto bättre då med en påpälsad och välhälsad tomtefar som med sig säcken har, och som ger mig massor av klappar, hårda, mjuka, stora, små ja till och med Haribos nappar: Det är en sådan jul jag vill ha för det är så det ska va’. God Jul alla kära HR:are, må Julens spöke vara er nådiga.

Julmusik.

Juleskum 2016 – ett förfärligt test

Vi har alla någon gång undrat hur en Julenisse aka Juleskum utvecklas över tid. Lagom till Jul öppnades därför igår en för ändamålet sparad, oöppnad låda med Cloettas Juleskum från 2016. Lycka! Men säg den lycka som varar… Hustrun: ”Men, Lars! Julenissar från 2016, är det sant? De går ju inte att äta, det är mask i dem!” Jag: ”Nejdå, lilla gumman, klart det inte är mask i dem, de är…” mums mums ”… jättegoda ju!”Hustrun, som skulle kunna välja att stötta sin make i nöd och lust, som skulle kunna sitta och tindra med ögonen när hennes man kastar sig utan skyddsnät rakt ut i det okända, som… men nej, istället sätter hon sig att, med en äcklad min, läsa på lådans etikett: ”Gick ut i december 2017, står det här.” Till råga på allt är Yngsta Dottern där och apar efter sin mamma: ”Men Pappa, det där känns inte sunt, två år gammalt skumgodis, kom igen, det är inte gott, erkänn!” Jag: ”Det är faktiskt jättegott, två gånger så goda som de färska, men skyll er själva om ni inte äter några.”Men sanningen att säga är de här lagrade Julenissarna aka Juleskumen en besvikelse. En avgrundsdjup besvikelse. Luften har liksom gått ur dem och med den smaken. Ingen seghet kvar. Är mest bara damm. För familjedisciplinens skull åt jag med vad som måste ha verkat som god aptit ytterligare ett halvt tjog dammtomtar, medan Hustrun och Yngsta Dottern först tittade med avsmak på mig och därefter började prata om annat och då det är väldigt trist att sitta och trycka i sig uttorkade Julenissar aka Juleskum när ingen bryr sig så avslutade jag strax testet. Vad händer nu, undrar ni? Tja, det är ju julafton snart och om jag lägger lite papper i botten av lådan ser den full ut igen. Perfekt till julklappsleken.

Musik.

Jul, Jul, strålande Jul: Mer musik åt folket!

Som den trogne HR:en är väl bekant med är det tradition här på vinifierat att varje år reprisera den populära och smått legendariska Julsångsskolan från 2015. Självklart ska ingen behöva gå besviken in i den fröjdefulla Juletiden varför vi här och nu presenterar den älskade Julsångsskolan på det att det må vara frid och fröjd i vart julehus i vårt avlånga land. Och som grädde på moset lånar vi en text vi bistått en Facebook-sida med i syfte att göra smygreklam, och gissa vad? Jo, det är ändå mer julsång!

Först som sist, som ett obegripligt klipp i årets Kalle Anka, nymodigheten ”Julsånger och vintips” inklusive en exklusiv bakgrundskommentar av er utsände i de rimmande lustigkurrarnas nödrimsbenägna brödtexter:

”Precis som psalmboken moderniseras ibland, moderniseras också våra kära julvisor. Då jag ödmjukast måste erkänna att jag haft ett finger med i denna den första uppdateringen på, enligt obekräftade källor, de senaste 250 åren, lånar jag följande exempel på modernitet från Terrific Wines, som slugt använt vår möda till smygreklam.”

Julsånger & vintips!

Nu har vi vin här i vårt hus

Nu har vi vin här i vårt hus
Vinet är kommet, hopp tra-la-la-la!
Vuxna i ring dansa omkring, dansa omkring.
Flaskan står så grön och grann i stugan,
Flaskan står så grön och grann i stugan.
Tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, la-la!

Kom lilla vän, kom nu igen,
Dansa kring flaskan, hopp tra-la-la-la!
Glädjen är stor, syster och bror, syster och bror,
Pappa, mamma, alla gå i dansen.
Pappa, mamma, alla gå i dansen.
Tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, la-la!

Kom tag en sväng, flaskor i mängd,
vinmakar’n hämtat, hopp tra-la-la-la!
Bordå å Bårgågn, Merito så söt, Merito så söt,
Få vi sedan när vi tröttnat dansa.
Få vi sedan när vi tröttnat dansa.
Tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, la-la!

Vintips: Merito Cream, nr 8380, 85kr (375 cl)

 

Natten går tunga fjät

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva.
Kring jord som sol’n förlät, skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus,
Chateau Montelena, Chateau Montelena.

Vinet var stort och stumt. Nu, hör, det svingar
mer mogna aromer, sus som av vingar.
Se, på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår,
Girards Zinfandel, Girards Zinfandel.

Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar.
Så hon ett underbart ord till oss talar.
Dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky,
Tavel Rosé, Tavel Rosé.

Vintips: Chateau Montelena ”Chardonnay” 2015, nr 71649, 449kr. Girard Old Vine Zinfandeln 2016, nr 22337, 199kr. Tavel Les Lauzeraies 2017, nr 2724, 199kr.

 

Staffan var en vinproducent

Staffan var en vinproducent.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna’ sina plantor fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.

Bästa vinet vitt så vitt
Vi tackom nu så gärna.
Dricker Staffan själv uppupp.
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.

Nu är fröjd uti vart hus
Vi tackom nu så gärna.
julegran och julevin.
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka

Vintips: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2016, nr 5562, 129kr.

 

Två australienviner

Vi komma, vi komma från Australienland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så röda, så röda vi äro alla tre*,
kapsyler till ögon och etiketterna på sne’.

Två viner, två viner från Australienland,
till julen, till julen vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från vår australiske gris.

Vintips: Geoff Merrill ”Jacko’s Shirz” 2012, nr 75866, 179kr. Geoff Merrill Reserve Cabernet Sauvignon 2010, nr 6285, 199kr.

*nödrim

 

Hej mitt vinterland

Hej, mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind ty kall är kvällen
Hej, mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt trind på mörka himlapällen

Vintips: Game of Thrones ”Paso Robles Red Blend” 2016, nr 74934, 179kr.

Julsångsskolan!

Och så, den så hett efterlängtade klassiska Julsångsskolan! Vi börjar för enkelhetens skull med Del 1.

Hur svårt kan det vara att skriva en White Christmas och bli stenrik? Ganska. Dock kan HR:en idag ta del av vinifierats julsångsskola 2015. Efter en slik inskolning är det bara för HR:en att gå vidare med sin egen fantasi och skriva sin egen julhit och komma ihåg vem läromästaren var och se till att dela royaltyn med denne.

Det finns tre sätt att skriva en lukrativa julsångsplåga: 1. En glad, hurtig låt som innehåller ord som jul, tomte och dans. 2. En glad, hurtig låt som innehåller ord som snö, vit och något vintrigt, som en kälke eller en snögubbe. 3. En lätt religiös låt i dur och moll som innehåller ord som frälsare, stjärna och Betlehem.

Nedan följer nu tre idag snabbskrivna exempel på hur det kan låta. Bara att öva och öva tills du är redo att sno lämpliga fraser och ackord från kända julsånger och skapa din egen framgång!

 

1.Hej hopp alla nissar!

A

Hej hopp alla nissar

D

Här kommer Tomten

G

Så rund och trinder

A

Säcken på ryggen

A

Av klappar är full

D

Så fattar vi varandras händer

G

Och dansar en virvlande dans

A                                    D

För nu är Julen här, För nu är Julen här, För nu är Julen här!

G                                    A                                   D

För nu är Julen här, För nu är Julen här, För nu är Julen här!

 

Da Capo al Fine

 

 

2.Våran snögubbe

F                               C

Se sån’t bländvitt leende han har

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

F                                C

En morot till näsa och grus i mun

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

F                               C

En hatt så svart och en kvast i arm

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

F                          C

Å han ler när oss han ser kälka

G

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

 

D               A              G

Våran snögubbe är vår bästa vän

D           A               G

Och vi vet att våren dröjer än

D            A          G                         G7

Många långa vinterdagar än

C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

G7

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

G7                                                                             C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

 

 

3.Sången från Betlehem

D                            Dmaj7

Från Betlehem hördes det en sång

D7                               G

Om en frälsare som oss är född

D                               Dmaj7

På himmelen där lyser stjärnan klar

D7                               G

Större och starkare än vi kan förstå

 

Em                         A                             D

Julens budskap bringar oss fred på vår jord

Em                          A                             D

Räcker ut en hand till människan i nöd

 

D                             Dmaj7

Den stjärnan den lyser så klart

D7                            G

Och vi förstår vad den säger

D                               Dmaj7

Fredens timme är slagen nu

D7                                G

Julen räcker ut sin hand

 

Em                         A                             D

Julens budskap bringar oss fred på vår jord

Em                          A                             D

Räcker ut en hand till människan i nöd

 

vinifierats julsångskola från 2015 del 2

För er som deltog i gårdagens lektion i hur man blir stenrik på att skriva en julsång följer här sista delen i vinifierats julsångskola: ”Hur man skriver en modern julvisa”.

Nu är det inte bara små, dansanta barn, vinterstojande och snöbollskastande ungdomar och fromma kyrkobesökare som kan nås med rätt julsång, också stökiga och trumpna tonåringar är en möjlig kommersiell måltavla. För att nå ut till den här via sina föräldrar understundom köpstarka gruppen krävs dock andra bullar ity tonåringen har en tendens att vända ryggen åt sitt eget gårdagsjag varför den dissar glada, hurtiga låtar som innehåller ord som jul, tomte och dans, för att nu inte tala om hur fel det är för tonåringen att gå loss till en glad, hurtig låt som innehåller ord som snö, vit och något vintrigt som kälke eller snögubbe och att tonåringen frivilligt ska erkänna att en lätt religiös låt i dur och moll som innehåller ord som frälsare, stjärna och Betlehem skulle vara något att ha är otänkbart.

Det den trumpne tonåringen söker är modernitet och något som skrämmer föräldrarna. Vi tar idag därför sikte på så kallad fusion och gör en fusionsjulsång. Detta med fusion är ett modernt påhitt och går ut på att olika musikstilar blandas till en enda röra. Ibland förekommer det också så kallat rap, uttalas rapp, vilket gör låten än mer ungdomlig. Nedan följer ett exempel på en fusionsjulsång där vi blandar och ger ur gårdagens inte alls oävna låtar samt ett exempel på rapp där vi gör om gårdagens visa ”Hej hopp alla nissar!” till så kallad rapp eller pratsång som det hette på Arne Qvicks tid.

 

Exempel 1: Fusionjulsång

A

Hej hopp alla nissar!

D

Här kommer Tomten

D                           Dmaj7

Från Betlehem hördes det en sång

D7                               G

Om en frälsare som oss är född

C

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

G7

Våran snögubbe! Ja, de e våran snögubbe!

 

 

Exempel 2: Rappjulsång

 

(Här går musiken i bakgrunden, A//, D//, G//, A////, D//, G//, A//, D////, G//, A//, D//)

 

Hej hopp alla nissar!

Rapp: Alla nissar, inga jag dissar,

Här kommer Tomten!

Rapp: Jag säger prompt, kom inte in på min tomt

Så rund och trinder

Rapp: Röda feta kinder, är fan ett hinder

Säcken på ryggen

Rapp: Ryggen ska fan ha spö, och du ska ba dö

Av klappar full

Rapp: Alla klappa händer, sånt som gör ja tänder

Så fattar vi varandras händer

Rapp: We shall overcome, de e vi mot dom

Och dansar en virvlande dans

Rapp: Allt ska brinna, allt ska försvinna

För nu är Julen här, För nu är Julen här, För nu är Julen här!

Rapp: Jag kommer ifrån nord, polen, där är vitt och kallt och ,inget, jag är en röd och rund, hämnare, vill äta från era bord e en, cool en, ska blåsa rent tills ja hamnar, inför tinget, Nu e de så förbannat mycket jul igen, och ni ska fan få skit för det, för sån e ja å ja e ja å ja e Tomten ja e Tomten

Helgdryckestips

Traditionsenligt och på någon form av allmän begäran följer här årets tips på dryck att förgylla jul- och nyårshelgerna med. Först som sist det veritabla kanonfyndet Merito Cream, nr 8380, 85 sek (halvflaska). En sherry cream som den är när den är som bäst och fått i sig ohemult mycket koncentrerad PX: söt, nyanserad, russin, nötter, knäck, torkade fikon, choklad och en massa annat gott som gör vinet till ett fint ackompanjemang till julens gotter.

Vitt

Vitt. Blir kanske lite tjatigt med Clotilde Davenne, men såväl hennes Chablis (2017, nr 6307, 169 sek) som hennes Bourgogne Blanc (2016, nr 5562, 129 sek) är så friska, rena och fräscha att de är minst sagt utmärkta när det serveras skaldjur och fisk. Dessutom finns båda numer på magnum (Chablis 2017, nr 6307, 349 sek, Bourgogne Blanc 2016, nr 73214, 279 sek). Den som gärna dricker friskt bubbel till maten har ett utmärkt alternativ i Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 sek (magnum, nr 77741, 325 sek).

Rött

Rött. Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek – ett vin jag gör som konsult i Languedoc. Grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvêdre och counnoise. Allround på bordet. Vinner på lagring men fungerar redan utmärkt. Chiara Condello 2015, nr 95758, 139 sek – oerhört gott från Predappio, sangiovese-druvan i sitt esse, och det till ett högst rimligt pris. Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2013, 12330, 299 sek – en stående favorit, gör ingen ledsen, elegant inprickad i bull’s eye bjuder det på en närmast perfekt smakupplevelse som förmår lyfta även misslyckade måltider (har viss erfarenhet av detta och vet vad jag talar om).

Rosé

Rosé. Även om rosé numer också i Sverige av somliga betraktas som ett året runt-vin, dricker vi inte så mycket rosa vintertid här. Men ska vi göra det, bör vi dricka något som smakar och sparkar och sprakar så det känns också då näsan är blå av köld och åkarbrasorna är det enda som håller oss på rätt sida om gränsen för där ens beteende börjar bli oanständigt. Självklart går tipset till den av mig slutblendade Les Lauzeraies Tavel 2017, nr 2724, 119 sek. För tredje året i rad av Sveriges vinskribenter utsedd till landets bästa rosévin, ”Årets rosé”.

Bubbel

Bubbel. Tipsar ovan om Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, för övrigt av våra svenska vinskribenter igår utsedd till ”Årets mousserande”. Vid sidan om det fyndet hittar vi traditionsenligt och i begränsad mängd i december Gramonas Imperial Brut Gran Reserva 2013, nr 97065, 199 sek. Gramona är vinifierats favoritproducent när det kommer till cava och Imperial är ett bra ingångsvin för den som vill dyka djupare i den här biodynamiska cavaproducentens bubbelpool. Sist men inte minst: Inget bubbel utan champagne! Årets champagnetips går till Goutorbe Bouillot ”Cuvée Louise B”, nr 73420, 499 sek – en smakrik och lättgillad skumpa som hela det myndiga sällskapet kan uppskatta.

Musik.

GOD JUL!

Kära HR:are, Matbloggsprisets dryckesjury samt allmänheten i största allmänhet, å vinifierats vägnar ber er utsände bland de årligt återkommande högtidernas repetitiva och understundom klappfyllda och alltsomoftast välsmakande värld att, med undantag för vinifierat och den utsände,  få tillönska alla ovan nämnda en riktigt God Jul!

Musik!

Julklappar, Hustrun & Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Julklappar

Vinprovning så upplever du vinets alla möjligheter”. Av Måltidsakademien utsedd till ”Årets dryckeslitteratur” när den utkom för några år sedan. Allt nybörjaren behöver veta om vinprovning och det utan alltför mycket petimäterande. Fina bilder.

Kronos väv”. En händelserik och underhållande roman, där nutid blandas lika friskt med dåtid som historiska personer blandas med hittepå. Romankonst på hög nivå.

”Vik Millahue” 2011, nr 90233, 899 kr. Ett vin med ambitionen att vara bäst i Sydamerika och sannolikt något som mottagaren ännu inte hunnit prova.

”Puligny-Montrachet” 2013, nr 70234, 399 kr. Passa på att ge bort ett vin från unga Domaine Pernot Belicard innan gårdens viner går i taket prismässigt. Börjar redan bli svåra att komma över.

Hustrun

”’Uti bögda’??? Nejdu. Nu ska vi titta på ’Bonde söker fru’. Det är inspelat på Domaine Rabiega.” Hustrun tog fjärrkontrollen och gjorde slag i saken och vips var där en massa älskogsugna bönder som var tvungna att tala om sin åtrå som kärlek.

”Men, gumman, ’Bonde söker fru’’, det är väl inget vi ser på?”

”Inte vi. Du. Kommer du ihåg när du för några år sedan stukat foten och inte kunde gå och låg och pep i soffan framför teven en hel helg?”

”Uuuh, nää….”

”Jo, det gör du. Du tittade på ’Bonde söker fru’-maraton hela lördagen!”

”Äsch, jag är ju författare och måste bekanta mig med alla delar och vinklar och vrår av samtiden, vardagen och samhället, även på dess botten och då och då måste jag…”

”Struntprat! Nu ser vi på ’Bonde söker fru’ från Domaine Rabiega.”

Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Hur det svenska produktionsbolaget fick idén att åka till gamla ärevördiga Rabiega med sina lustfyllda objekt är för oss obekant, dock vill vi med emfas kräva ett omedelbart förbud mot ”Bonde söker fru”-inspelningar på andra platser än böndernas egna gårdar i allmänhet och i Frankrike i synnerhet, och skulle inspelningen dessutom förläggas till Domaine Rabiega ska hela produktionsteamet, dess rådgivare samt de trånande bönderna bestraffas med tre års kyskhetsbälte och fem års våta drömmar.

Musik!