Viljans triumf

Egentligen var det bara en vanlig dag på jobbet. Jag kom till kontorsskrapan i god tid. Det tar mig runt 35 minuter att gå till tunnelbanan i Högdalen och att åka Gröna linjen in till Hötorget. Dag efter dag. Det händer förstås att det är störningar i trafiken men på det hela taget är jag pålitlig som klockan.

Jag bipade mitt passerkort i kontorsskrapans entré. Nickade åt tjejen bakom receptionsdisken (hon nickade inte tillbaka). Tog hissen till sjunde våningen. Smög förbi receptionisten på sjunde så som jag blivit ombedd att göra. Hon tittade strängt på mig men verkade nöjd med att jag smög. Underdånigt. Har märkt att hon gillar att jag ser rädd ut när jag passerar i skuggorna. Skyndade ljudlöst och med nacken böjd fram över heltäckningsmattan. Noterade att allt var som vanligt. Inte ett knäpp hördes. Det var höstgrått utanför fönstren. De flesta kontorsdörrarna stängda. Från pentryt luktade det kaffe. Tavlan med företagets grundare hängde lite snett på sin hedersplats i den långa korridoren. Jag vågade inte rätta till den.

Gled snabbt in genom dörren till Städet. Det är där vi håller hus. Städarna. Eller Städet som vi kallas. Jag hade dagstjänstgöring. En av oss finns alltid på plats. Ifall vi skulle behövas. Och för att se till att inga toaletter smutsas ner. Att pappersrullar byts. Korridorer luktar gott. Att det finns nybryggt kaffe (men första kannan på morgonen sätter alltid receptionisten på). Och vi rycker ut eller kanske in när något oförutsett inträffar. Vi gör sådant som det inte är lämpligt att någon annan gör. Och sådant som det är lämpligt att vi gör.

En gång fick jag vakta bolagsjuristens bäbis. Hon satt i ett viktigt möte. Affärsjuristen. Var på kontoret med sin nyfödda unge. Koncernchefen behövde henne. Affärsjuristen. Företaget behövde. Alla vi vars framtid företagets väl och ve är avgörande för behövde henne. Hon kom och gjorde sitt. Och jag gjorde mitt. Vyssjade. Sjöng. Pratade bäbisspråk. Bytte blöja. Ingen vacker syn. Ungen. En annan gång torkade jag spyor på finansdirektörens kontor. Skrivbordet. Nedspytt. Vet inte varför. Ställer inga frågor. Funderar inte så mycket. Gjorde bara rent. Ingen vacker syn det heller. Skrivbordet. Men det är ett fint kontor. Många fönster. Utsikt över Hötorget och city. Väldigt skrivbord. Ek. Tror jag. Mörkbrunt. Trätiljor istället för heltäckningsmatta. Flotta fåtöljer framför skrivbordet. Spretig böhmisk kristall i taket. Som en spettekaka som frusits mitt i en explosion. Ful. Men förmodligen ett tecken på god smak.

Idag pep min personsökare när jag fyllde på kaffe. Vi har tre maskiner. De står i köket. Eller pentryt. Så säger de här. Jag fyllde färdigt. Gjorde rent. Gick till receptionen. ”Det tog tid”. Sa receptionisten och tittade nedlåtande på mig. ”Förlåt.” Sa jag och tittade ner i backen. ”Här!” Sa hon. ”Gå till styrelserummet med det här!” Hon gav mig ett papper. Hon höll det mellan högra handens tumme och långfinger. Tittade ner i sina papper. ”Gör dig osynlig. Lägg papperet vid sidan om podiet när tillfälle ges.”

Jag gled på mitt skugglika vis iväg till hissen. Steg in i den. Såg mig själv i spegeln. Liten. Mörk. Förvuxen mustasch. Förvuxen näsa. Pliriga ögon. Spretigt hår. Okammat. Knottrig hy. Utstickande haka. Påsar och mörka ringar under ögonen. Hår i öronen. Medelålders. Tror jag. Åkte två våningar upp. Steg ut på direktionsplanet. Ändå tjockare heltäckningsmatta. Mörka porträtt på väggarna. Grundaren hänger här också. Han hänger på varje våning. Olika porträtt av olika konstnärer. Åldern på Grundaren varierar. På tavlorna. I övrigt. Tystnad. Viktighet. Makt. Här avgörs öden. Här avgörs mitt liv.

Plöjde genom mattans ludd fram till styrelserummets dörr. Tryckte försiktigt ner mässingshandtaget. Dörren öppnandes med ett svagt väsande. Jag glipade på den precis så mycket så jag kunde glida in utan att väcka någon uppmärksamhet. Stängde dörren dovt. Framför mig ett enormt rum med stora fönster och kristallkronor i taket och ett gigantiskt bord med allvarliga människor. De sitter alla och tittar på en man som står i bortre änden av rummet. På det lilla podiet. Han visar bilder på en skärm. Han säger saker som ”viljans vinst” och ”våra gyllene möjligheter när den infama psykologin behärskar samhället och samtidsmänniskan” och ”rädslan öppnar dörrar till outforskade jaktmarker” och ”den som saknar den starka viljan vill ledas” och ”att vilja är att göra det” och ”det är den som vill mest som segrar”. Alla de viktiga människorna runt bordet verkar hålla med honom till punkt och pricka. De nickar instämmande. Antecknar något här. Något där. Allra mest nickar de när mannen på det lilla podiet säger ”wanting is winning!”. Jag fascineras. Noterar i minnet vartenda ord. Varenda reaktion. Lutar mig fram lite för att se vad de viktiga människorna antecknar. Krumelurer mest. Och här och där saker som ”vill!” och ”den som vill vinner” och ”den som vill mest vinner”.

Nu applåderar alla. Mannen på podiet bugar sig lätt och går och sätter sig på en stol inte långt från där jag står. Var det han som skulle ha papperet? Knappast. Måste vara nästa talare. Det är en kvinna. Hon rättar till lite saker på podiet. Ordning och reda. Det gillar jag. Jag gillar henne redan. Får upp en ny bild på skärmen. Börjar tala. Bilderna byts ut. Jag stirrar fascinerat. Vet att jag borde lämna lappen. Och rummet. Men kan inte. Oerhört intressant. ”Vilken färg är du?” utmanar hon deltagarna med att lägga upp som fråga på skärmen. Jag tittar på de allvarliga människorna runt bordet. De ser berörda ut. På något sätt. De tror att de har olika färger nu. Kvinnan förklarar att det finns människor av olika färgkulörer. Inte svarta och vita. Utan snarare röda och blå och gula och gröna. Som Fiaspelets pjäser. ”Vilket lag tillhör du?” säger kvinnan och ser sig omkring i rummet. Personerna runt bordet, män mestadels, tittar sig omkring de också. Lite grann. Ler. Applåderar när färgkvinnan sagt sitt och vi alla fått en färg, vare sig vi vill det eller inte, för alla människor är en färg har vi förstått.

Efter applåderna kommer så en något yngre man upp på podiet. 35 kanske. Ser ganska sportig ut. Och orakad. Cool. Tycker vi nog alla. Man måste vara cool för att komma orakad till ett så här viktigt möte, där alla andra har slips eller knytblus. Kostym eller dräkt. Han har jeans. Slitna. Ojoj. Vi förstår alla att det här, det är något låångt utöver det vanliga. En sådan cooling! Han berättar att han bestigit ett omöjligt berg. Visar lite bilder på skärmen. Coolingen påpälsad i solen och snön på ett högt berg. Skäggig. ”Allt är möjligt!” Säger han. Och det känner alla vi i rummet också. Allt är möjligt.

Exakt vad de viktiga människorna ser i sitt inre nu, vet jag inte. Men de ser något. Allihop. Ungefär som jag ser hur jag gör det omöjliga. Jag städar ensam direktionsplanet. På en halvtimme! Kanske ser de viktiga personerna också det. Att det omöjliga är möjligt bara vi i fotfolket inser det: inser vi att det omöjliga är möjligt och om vi låter oss ledas är allt möjligt för företaget. Mannen på podiet vet att det omöjliga är möjligt för han har lämnat en förfrusen tå på Antarktis, bestigit berg och cyklat flera hundra mil. Och han har slitna jeans och är orakad.

Alla färgerna! Nu ser jag dem tydligt! Receptionisten på Sjunde är gul. En färg jag alltid undvikit i Fia. VD är blå. Finansdirektören gredelin. Bolagsjuristen grön. Marknadsdirektören brun. Jag ser det tydligt. Och jag vet att det bara handlar om att göra det omöjliga möjligt. På ett schimärt plan. Och jag inser att alla kan stå där på podiet och entusiasmera. Fascinera. Samla styrkorna. Få oss att tro. Att veta. Att vilja. Att vinna. Det måste bara finnas ett cool anslag. Eller en lättbegriplig kvasipsykologisk ansats. En gemenskap för alla som inte orkar tänka efter. Och det är nu jag bestämmer mig för att skriva min managementbok ”Viljans triumf”. Allt handlar om viljan att se färgerna. Att dela in folk i bestämda kulörer. Och behandla dem därefter. Och att krydda det kulörta budskapet med en attraktiv clou för den som är på mellanchefsnivå och vill göra sig viktigare än den är. Jag vet redan hur boken ska börja. ”Se ignoransen och rädslan omkring Dig som en färgglad inbjudan och en möjlighet: Där det finns okunskap finns det alltid en möjlighet för den som vågar. Det finns inga förutfattade meningar. Bara insikter i livets spektrum.”

Musik!

Förbud mot fula löparljud

Efter den traumatiska händelse som härförleden fick vinifierat att med fog kräva förbud mot uppstickande stubbar som kan få den fallande att låta, har fler händelser timat vilka alla pekar mot ett inom kort kommande förbud mot fula ljud ur löpare. I den bästa av världar finns inga uppstickande stubbar eller något annat i löparens väg som kan få löparen att låta fult och ofrivilligt. Men nu lever vi dessvärre inte i denna den bästa av världar, varför det inte bara finns uppstickande stubbar och rötter utan också nedhängande understundom dyblöta grangrenar, och via empiriska studier har det på senare tid letts i bevis att en i omfång rejält tilltagen nedhängande grangren med många väldigt stickiga och efter regnet blöta barr med lätthet penetrerar en oskyldig löpares tunna träningstshirt och sänder en ytterst obehaglig iskall dusch över löparens rygg med följd att löparen kanske utbrister ett ”Huuuuuh!” så det står härliga till.

Impulsen rättssamhället får av sådana här historier är naturligtvis att hugga ner alla granar och prygla alla skogsägare. Det är förvisso en framkomlig väg att gå men vinifierat undrar vid närmare eftertanke om inte dessa stubbar, rötter, skogsägare och grangrenar bara är toppen på skogens isberg av elaka spratt den kan spela flanörer och joggare varför ett förbud mot fula ljud ur löpare snarare är att föredra. Således kräver vinifierat ett omedelbart förbud för joggare att låta fult.

Då det är allmänt känt hur illa insiktsfulla löpare tar vid sig av slika händelser och då den skam de känner både i den stund ljudet stöts ut samt så länge det finns kvar i hens minne, kommer emellertid inga andra påföljder att utdömas och vinifierat vill rent av gå så långt som att kräva av riksdagens partier att de snarast på respektive partiprogram tar upp frågan om rikliga penningbidrag till joggare som behöver skickas till Maldiverna på dyksemester för att kunna komma över det trauma som skogen åsamkat dem.

En slags skogsmullesång.

Vinprovning på Ästad Vingård

Den som ännu inte besökt en svensk vingård har ett utmärkt tillfälle att göra det på torsdag sen-eftermiddag nästa vecka, närmare bestämt kl.17.30 torsdag 22 februari. I mitt uppdrag som konsulterande vinmakare på gården är jag på Ästad Vingård i Tvååker utanför Varberg hela dagen och arbetar tillsammans med Daniel Carlsson, Claes Bartoldsson och övriga vinmakargänget och då de bett mig att också hålla en provning på kvällen gör jag det.

Ämnet är ”Lars”, vilket så klart är ungefär så tacksamt som något kan vara här i världen då det innebär att jag i mer eller mindre två timmar kommer se till att åhörarna får vin i sina provarglas medan jag ohämmat och ocensurerat fläker ut mig själv på scenen. Det enda som är synd med det där är att jag själv inte kan gå på föreställningen som publik. Men, hélas (som fransmännen säger), man kan inte få allt här i världen.

PS Den som vill boka in sig eller ta reda på mer på detaljnivå, och kanske också vill ha info om kvällens middag och eventuell övernattning, ska ta kontakt direkt med Ästad (info@astadvingard, 0340 – 460 61)

Talking Heads.

Förbud mot prickfria lakritspipor!

Otaliga är historierna och exemplen på hur samvetslösa girigbukar till godisfabrikörer begår nidingsdåd och illgärningar och lägger ner lönsamma karamellfabriker och flyttar tillverkningen till i sammanhanget outvecklade, okunniga, smaklösa länder med fel vatten, bakteriefloror och oförstående personal utan någon som helst insikt i gottegrisens kravfyllda vardag och de effekter flytten kommer ge. I vissa fall har den utsatte gottegrisen skäl att misstänka att girigbuksgodisfabrikören bara är girig och snålar in på viktiga beståndsdelar i receptet utan att för den skull flytta till svältlönsländer. I båda fallen hör till de allra värsta exemplen den prickfria lakritspipan!Hur kan någon, hur kan ens den mest samvetslöse girigbuken till godisfabrikör och lurendrejare komma på den hänsynslöst, sanslöst samvetslösa och skrupulösa idén att tillverka en lakritspipa utan röda prickar, ja utan prickar alls? Om det är någon gång ett regelvidrigt beteende behövt bestraffas så är det väl i det här fallet? Frågan är om det ens finns ett straff i paritet med brottets art? Möjligen skulle en vistelse ej understigande tio år i en fängelsehåla duga förutsatt att den brottsligt prickfria lakritsfabrikören då dagligen utsätts för stor besvikelse i form av korv utan bröd och senap, pannkakor utan sirap, köttbullar och potatis och sås utan lingon och gurka, sill och potatis utan ost och snaps, ishockey-VM utan puck, Spotify utan ljud och skumbananer utan salta skruvar att vira bananen runt. vinifierat kräver förbud mot prickfria lakritspipor – nu!

Liveshow som heter duga.

Blåsblåsning

Anta att någon, ingen vi känner, men någon, befinner sig i Frankrike och har en liten blåsa på tungan. Anta vidare att denne någon beger sig till ett apotek för att inhandla ett lämpligt medel att behandla den lilla blåsan med, och just som hen står där i apoteket får hen hjärnsläpp och minns inte vad en liten blåsa heter på franska, t ex aphte, varför hen snabbt translategooglar ordet och då får till svar ”vessie” och därför inleder konversationen med ett ”Bonjour Madame, j’ai une vessie sur la langue” till den förvånade expediten som med ett brett leende förklarar att hon nog inte kan hjälpa till. Skälet till detta är, som den fransktalande redan insett, att den sagda frasen inte alls betyder ”Goddag Madame, jag har en blåsa på tungan” utan ”God dag Madame, jag har en urinblåsa på tungan”.Laughing Stock. Makalös klassiker med lämplig titel.

Världens bästa glass!

Den trogne HR:en vet att er utsände i de ständigt sökande glasskonnässörernas kylslagna och emellanåt kladdiga kiosker och andra utskänkningsställen med mer eller mindre klass och glass är ständig i sitt sökande efter glassens graal och nu, nu!, tror sig den nyss tämligen omständligt nämnde ha funnit glasscoupernas glasscoup, glasstrutarnas glasstrut, glassbägarnas glassbägare med allt från en till massvis med kulor och smaker, kort sagt Glassgraalen själv!IMG_1571Om den ärade HR:en klickar in här på länken och tittar så ser det ut som om glassarnas glass verkligen tar plats här i världen. Den som besökt Gelateria I Mannari vet att vi talar om ett hål i väggen i en slags förort mellan Roms centrum och flygplatsen Fiucimino. Mer bestämt är adressen Via di Grotta Perfetta 125 och telefonnumret 06 5420448 – om ni går vilse och vill att Signor Mannari, denne Mâitre Chocolatière OCH Mâitre Glacière (!), kommer till er undsättning med en kylväska hängande runt halsen kan det vara bra att ha, fast ändå bättre är att bara fråga hur ni ska ta er ur er eländiga benägenhet och snarast hitta till Hans himmelrike, där glassen får tungan att smälta och chokladen ögonen att tåras och hjärtat att brinna. Gör er omaket att hitta dit. Det är en order från den som sökt glassens Graal under en livstid.IMG_1572

Icecream utan ice. Icecream utan cream. Talking Heads 1, 2 och 3.

Skördestart 2015: same same but different

Inget nytt under solen när det gäller rapporteringen från “årets skörd”. I stort har den sett likadan ut det senaste halvseklet och frågan är om det inte var snarlikt även i ändå äldre tider. Skälet är enkelt. Media vill ha en rubrik och ett par uttalanden. Producenterna och mellanhänderna vill sälja. Och få om någon kollar fakta.

Således är varje år aldrig så bra som just då det skördas och då vinerna släpps på marknaden. Väldigt få ”årgångstabeller” ser likadana ut tio år senare eftersom de färskaste åren – med osålt vin – ofta är lite övervärderade medan de lite äldre – med utsålt vin – rent av kan vara undervärderade (vilket självklart inte står i motsats till att även dessa övervärderades när de var unga).Viktigt undantag från detta: år då det varit ekonomisk oro och det finns mycket osålt vin i lagren, då kan en årgång offras och nedvärderas trots att den förtjänar ett bättre öde.

Således är året antingen fantastiskt både avseende volym och kvalitet eller så är det fantastiskt till följd av liten volym (som innebär att priserna kommer att gå upp, vilket producenterna kan börja flagga för redan före skörden).

Således har man aldrig börjat skörda så tidigt som i år (möjligen med det ständigt återkommande 1893 som ingen längre har koll på som enda undantag).

Således är kvalitén alltid utmärkt trots att året varit för torrt och varmt/för kallt och regnigt/för ansatt av sjukdomar och mognaden infinner sig alltid trots att värme och torka de facto stänger av mognadsprocessen eller att regn och kyla kan förhala den så till den milda grad att de rätta aromerna aldrig infinner sig.

Således pratar alltfler på senare år om den globala uppvärmningen som enda skälet till allt tidigare skördar och mer alkohol som om ingen planterat tidigt mognande kloner och jagat efter effektivare jäst och processhjälpmedel och som om inte huvudskälet till jakten på full mognad och högre alkohol är att konsumenten under flera decennier efterfrågat allt mognare aromer.

Hur årgången 2015 är? Ytterst varierande.

Talking Heads!Talking Heads Remain in Light

Psycho Killer

Talking Heads album ”77” var stilmässigt något nytt när det släpptes det Talking Heads 77omvälvande musikåret 1977. Medan många andra tittade på albumet ”77” och Talking Heads och tog intryck och mer än så, rusade David Byrne, Tina Weymouth, Chris Frantz och Jerry Harrison snabbt vidare och var redan långt borta när andra började låta som bandet nyss låtit, 1977. Inget personifierar det ”77” utryckte bättre än Psycho Killer.