Byrneing down the Zenith

Alltså Frankrike alltså. Rock-konsert. Agnes Obel som förband. Bara en sådan sak. Och. Vin istället för bira? Sancerre dessutom. Jaa. Och. Det är bara att konstatera. Det är hög klass på stället. Frankrike och Paris är Jordens medelpunkt. Rent kulturellt.

Så här sitter vi och sippar sancerre och låter oss med allt tyngre ögonlock vaggas av Agnes Obel och det är så vackert och… högklassigt, och rätt som det är: Agnes flyger av scenen, fyra gubbar rusar runt i tre minuter och så, Pang!, där kommer David Byrne gåendes i sin grå kostym och så uppenbart barfota att alla håller andan, vinglar till med vinglaset och, men nej, det ligger väl inga häftstift eller annat trams på golvet eller en brusten cellosträng efter Agnes eller… nej, det gör det så klart inte. Vi bara tycker det är kul att han, mannen som skrev Toe Jam,  är barfota och då börjar han sjunga för sig själv och en efter en gör musikerna honom sällskap. Inga fasta positioner. Alla är ambulerande. Tolv pax inalles. Sex slagverkare, som ett statement, ”KC kör med tre jag har sex… ambulerande, hehe”. Och rytmer blir det så klart. Det här är David Byrne!

Med alla tolv väl på plats exploderar Zenith, Paris, i Talking Heads-hits, lite Fatboy Slim, något nyskrivet, en del annat och så en massa David Byrne. Han är måhända inte fullt lika intensivt rörlig under konserterna längre, men han går senior-för fullt konserten igenom och blir inte vid något tillfälle hörbart andfådd eller på annat vis nedsatt. Tvärtom verkar hans närvaro öka ju längre vi kommer i konserten, och då är han ändå högst närvarande redan från start.

Om det är en konsert som du bara måste se? Frågan är varför du ens ställer den frågan. David Byrne, nu som då, är så oändligt mycket mer än bara en artist som ställer sig på scenen och drar igenom sina låtar. Bara en sådan sak som att alla hans medmusikanter går runt med konstanta leenden showen igenom säger en hel del och egentligen allt om hur bra det här är.

Eagles of Death Metal

Eagles of Death Metal har i ett slag blivit kända på ett sätt som de högst sannolikt inte önskade. Bandet består av två permanenta medlemmar, Jesse Hughes och Josh Homme. Den sistnämnde är framförallt känd från Queens of The Stone Age och Them Crooked Vultures och därför flitigt spelad här på vinifierat.Eagles of Death MetalIgår spelade Eagles of Death Metal – som knappast kan kallas death metal-band – på scenen i klassiska Bataclan i Paris. När konserten pågick tog sig en grupp terrorister in och började urskillningslöst döda. Samtidigt attackerades ett annat folkligt evenemang av en helt annan karaktär, fotbollsmatchen mellan två av världens bästa lag, Frankrike och Tyskland, på Stade de France, och på flera håll i Paris utbröt skottlossning varvid bland annat intet ont anande middagsgäster dödades på krogen Petite Cambodge.BataclanMålet med att på det här viset attackera vad som kan tyckas vara högst triviala och trevliga inslag i den fria och upplysta världens vardag är, såklart, att sprida oro och så hat och split och att ytterst slå sönder det samhälle som en och samma kväll bjuder på fotboll av högsta klass och andra högklassiga förströelser som konserter och trevligt umgänge kring middagsbordet.Stade de FRanceDet gäller att komma ihåg att terroristerna bara lyckas om vi faktiskt blir rädda och slutar leva våra liv, om vi sluter oss inåt. Det är kanske inte så konstigt att U2 ställer in sin konsert i Paris idag och att vissa idrottsevenemang inte blir av, eventuellt åker inte KIF Örebro till Paris för sin match i Champion’s League på onsdag. Det är förståeligt, men också fullt i linje med det som terroristerna vill uppnå.TricolorÄven om det känns både tungt och oroande måste nu varje upplyst och frihetsälskande människa stå upp för det fria samhälle vi vill ha. Det innebär att leva som förut och att inte ge efter för de mest högljudda krafterna från underjorden. Det sista innebär inte att vi inte, som president Hollande mycket riktigt sa, ska försvara oss. Det ska vi, och ett sätt är att leva vardagen, ett annat att intensifiera ansträngningarna för att eliminera eller åtminstone förminska galningarnas rekryteringsgrunder och ursäkter för sina oförlåtliga bestialiteter. Ett arbete som måste påskyndas.

Eagles of Detah Metal.

Hexagone, Paris & Hollywood Vampires

IMG_1842Hexagone är en ny krog med stora stjärnambitioner på Avenue Kléber i centralaste Paris. Mannen bakom verket är Mathieu Pacaud, som son till Bernard Pacaud (l’Ambroisie) född rakt in i det innersta av krogvärldens smörhala gräddhylla.IMG_1844 Fin miljö. Bästa tänkbara service. Lika bra kök. Helt enkelt utsökt. Bra vinlista med löjligt dyra priser.IMG_1848 Som tur är är sommelieren medveten om detta och rekommenderar snyggt glasvisa viner till överkomliga priser (den som vill slå på stort glasvis ska vara informerad om att till exempel Château Haut-Brion finns på glas).IMG_1855 Lunchmeny från 49 €, möjlighet att få halva rätter, annars dyrt och det här är en bra sammanfattning: fantastiskt bra och dyrt (men man kan gå på lunchmenyn och glasvis vin och komma undan med plånboken i behåll och utan att behöva diska). Rekommenderas varmt.Hollywood Vampires

Hollywood Vampires tar sig an My Generation på bästa sätt, låt vara att det är omöjligt att matcha Entwistle.

Vitvin i sommar & Go: Live from Paris

Tidigare har vinifierat tipsat om sommarens tre grill– och fyra roséviner. Följaktligen dags för tre vitviner, de enda du behöver för att klara varje upptänklig situation, klimatologiska såväl som kostliga. Först ut är rykande färska Vinhas do Lasso från Quinta do Pinto, ett friskt och läskande vin från den vackra regionen Lisboa, klarar allt som kräver fräschör; ett elegant och synnerligen välgjort vin med en spännande mix av portugisiska och franska druvsorter, måste dessvärre beställas, men gör er det besväret, det är det värt, lovar. Av vinifierat omhuldade Clotilde Davenne Bourgogne Blanc är given på den här listan, ett oerhört välgjort och perfekt avvägt och synnerligen disciplinerat vin från det distinkta vinmakeriets drottning, går till det mesta och om man bara ska ha ett vin i kylen är det det här, finns i alla välsorterade butiker och om ni råkar besöka en skammens butik så är den skyldig att på stört ta hem vinet om ni ber dem göra det. Godello (Dominio de Tares), Godello är egentligen en druvsort, en lite udda och mycket spännande sådan, producenten Dominio de Tares har haft mage och mod att fläska på rejält med ek på den här syrastinna lilla saken, resultatet är fantastiskt, läskande fräschör och smaskig ek i en egentligen omöjlig kombination, hatten av för det hantverket; fungerar inte minst till grillens potenta upplevelser under förutsättning att man grillar något som går hyggligt väl ihop med ett vitvin av det här slaget (öh? ja ni förstår, ni är ju kloka människor, ni tillhör dem som följer vinifierat). Crossing the Line. Inledningen på konserten.

Joëls källarateljé på champsan

Långt upp på Champs Elysée, nästan uppe vid Triumfbågen, just där Avenue George V, lite malplacé, skjuter ut från l´Etoile, i Publicis Drugstore med alla sina cigarrer och annat finlir, där har Joël Robouchon fått för sig att öppna ytterligare en stjärnkrog, i källaren. Den blyge kan skippa entrén från storgatan och ta bakdörren in, snubbla förbi cigarrgubben som står där och ser ut att vilja hjälpa till med något, vad som helst, och sedan stupa rakt ner i källaren, eller så får man söka sig fram, in i byggnaden från Champs Elysée, denna paradgatornas paradgata, fram till cigarrgubben och sedan rakt ner i källaren, där Joëls stjärnbeströdda ateljé i form av en bar väntar med raffinerad mat, ganska kul vinlista, kunnig personal och en väldigt avspänd och trevlig atmosfär. Den som känner sig stadd vid kassa kan gå på dégustationsmenyn för 165 € och med en uppsjö smårätter, andra kanske nöjer sig med något mellanläge eller rent av snikvarianten: trerätters lunch för 35 €; ett snuskigt lågt pris, även om man tar i beaktande att man blivit nerlurad i en källare.

Filosoferna på Le Café de la Paix

Lumparkompisen och jag laddade upp inför Patti-konserten på klassiska Le Café de la Paix och när vi satt där och smuttade på vår champagne och sörplade ostron, funderade vi över att det är ganska skönt att tiden går. Genom åren har vi bevistat en och annan konsert tillsammans och vi for i tankarna från ostrondisken där i Paris till de många åren som vi reste till Roskilde-festivalen, med start i det sena sjuttiotalet. Då var det snarare vidbränd hackeböf och aeblevin som stod på programmet. I bästa fall. Vad Le Café de la Paix anbelangar kan jag verkligen rekommendera stället både före och efter konserten nästa gång ni är på en sådan i Paris och istället för aeblevin rekommenderar jag lite krispig champagne.

Patti Smith livar upp Olympia

Publiken är, i alla fall till och från, förvånansvärt ung. Daugherty och Kaye framme på scenen måste vara nästan lika gamla som Olympia, som är så gammalt att gårdagens världsartister börjat blekna i väggarna. För att nu inte tala om haggan Smith själv.

Amerikatillverkad Strata med lönnhals

Varför går man och ser på sådant? Jo, därför att Patti Smith har en snudd på overklig scennärvaro och hon har skrivit rader som ”people have the power to redeem the work of fools” och ”Jesus died for somebody´s sins, but not mine” och bandet, ja, det ärsynnerligen vitalt och kraften, intensiteten och, framförallt, uppriktigheten i extranumret – en medleyimprovisation på People have the power och Rock n Roll Nigger, där Patti, som vi kallar henne sådär lagom familjärt, med adrenalinet pumpande  och med full kraft drar lönnhalsen på sin röda Fender i förstärkaren för att få bättre rundgång – är så imponerande att det här, kort och gott, är ett turnerande band ni absolut bara måste gå och se om ni får chansen (Lenny Kayes alltid perfekta rockposerande – som han måste övat framför spegeln i sin ungdom – och för den delen Daughertys originella trummande är bara det värt en långresa och en biljett). Här har någon alleredan påpassligt lagt upp ”Free money” från konserten.

Kong – en krog i Paris

Den som vill känna sig lite hipp och från ovan se ut över floden Seine samtidigt som den äter en god bit mat från ett hyggligt medvetet och modernt kök kan med fördel söka sig till 1, rue du Pont Neuf i Paris. Där, högst upp i tårtbitshuset, ligger krogen Kong – ett kul ställe som smakar bra.

 

Salladsåsvin & Chartrier i Paris

Chartrier torde vara en av världens mest kulturhistoriskt rika och därmed besöksvärda restauranger. Relativt sett är det dessutom synnerligen billigt att äta där. Självklart har Chartrier en massa egenheter för sig också. En fördel med det är att man inte behöver boka bord. Enda sättet att komma in är att köa, vilket, tro det eller ej, kan vara ganska trevligt. Maten är rustik och vällagad och franskt brasserie i kvadrat och servispersonalen är som sig bör klädd i svart och vitt och ser ut som den jobbat på stället sedan det öppnade förrförra seklet. Vinet… ja, man kan prova deras eget vin som lagrats i husets ekliggare i källaren. Det är ett vin som osökt för tankarna till salladsdressing. När jag senast var där provade jag även deras eget vin från butelj. Det var bättre alldenstund det var korkdefekt.