1992 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande

Vinfolk på besök. Värsta sortens gäster. Förväntar sig alltid något. Tog en titt i vinkällaren. Något imponerande. Hm. Men också kass. Så det inte känns alltför svårt i snåltarmen. Ah! En Pichon-Comtesse från 92! Underbar producent med en av de mest rent fruktdrivna profilerna i Bordeaux. Och en fruktdriven årgång. Utan lagringspotential. Perfekt. Bör vara stendött. Men ingen kan säga att vi inte försökte.

Vinvännerna på plats. Sitter där med sina dreglande käftar och förväntansfulla blickar som de försöker gömma bakom lismande och falsk klingande monologer om att de verkligen inte förväntar sig något speciellt. Det blir så bra med plonkvinet från Carrefour hehe. Lögnare.

Jag drar fram Pichonen. Säger lite ursäktande att det är ju 30 år gammalt så vi får hoppas på det bästa. Åååh, sitter de och ojar sig. Till sig i trasorna över både vinvalet och åldern på vinet. Har tydligen ingen aning om att 1992 Bordeaux är som 2002 Bordeaux. Frukt och mums över kort tid. Definitivt inte 30 år.

Öppnar flaskan. Tänker ta ett sniff för showens skull och förbereder mitt planerade tal om att oj så bra det ändå håller ihop, en sådan lycka att få dricka ett så fantastiskt vin, så läckert moget, oxiderat?, nää, stendött?, nä vet ni vad, det här är ett moget vin i sin prydno. Äsch, strunt i talet och sniffet, lika bra att servera vinet med en gång. Varför dra ut på plågan?

Skänker i glasen. De snikna girigbukarna hinner sniffa före mig. De tittar saligt på varandra. Helvete! Ett snabbt sniff. Vinet är fullkomligt fantastiskt! Förefaller helt ovetande om att det dels är 30 år, dels en 92:a. Ett av de bästa vinerna på länge. Väldigt länge. All Comtesse-frukt och allt det bästa från 92 sitter där som en smäck och Hustrun ser hur det glittrar av saltvatten i mina ögon och vet vad jag tänker, säger bäst av allt är att det inte alls tagit smak av korken så som många gamla viner gör och någon korkdefekt eller annan defekt är det verkligen inte fråga om… just när hon säger det där sista glor hon hotfullt på mig som om hon läst mina desperata tankar om att ljuga ihop en trovärdig historia om att vinet är defekt och att vi nog gör bäst i att gå på plonkvinet istället. Jag sveper mitt glas och ser mig om efter flaskan för att snabbt fylla det till brädden. Men nej! Hustrun håller på att slå på mer vin åt gästerna som sitter där och slickar sig om munnen och ler så där ondskefullt som bara den kan göra som just lurat till sig ett vin den absolut inte skulle ha.

Musik.

Julvinstips

Med utgångspunkt från att det för många blivit kutym att börja fira jul i augusti och påsk i december, kommer här är ett på tok försent tips på viner att ge bort i jul samt på två viner att dricka när ölen och snapsen börjar få ett drag av slentrian över sig.

Virginie de Valandraud blanc 2020, nr 54289, 449kr: Julklappsviner blir ofta röda och ibland både röda och söta som i port. Detta då många fått för sig att vitt inte duger för lagring och är det något ett julklappsvin helst ska ha så är det lagringspotential. Att det är på det här viset är inte lätt att veta men torde bero på den okunskap som råder på de högsta vinhästarna och de vilda kill- och tjejgissningar som där tas för ovedersäglig sanning. Så en gång för alla: det går utmärkt att lagra vitvin, särskilt om det är ett välgjort, högkvalitativt bordeaux-vin som odlats, vinifierats och lagrats efter konstens alla regler. Ett vin som, särskilt av nekrofiler, i sin ungdom kan uppfattas som väl tufft och som behöver tid för att fullt ut komma till sin rätt. Notera att här talar vi inte om ett par-tre år i vinkällaren utan snarast ett par decennier. Medan de här finfina bordeaux-vitingarna håller lääänge kan de ibland störas av att lagras med naturkork, en förslutning som efter 20-30 år har en förmåga att ge vinet en murken ton som blir mer störande i vitt än i rött. Med andra ord bör ett kanonvin som Virginie de Valandraud helst lagras stående – håll bara koll på korken så den inte torkar ihop, gör den det står flaskans ägare inför valet att dricka upp vinet eller byta ut korken eller försegla med vax.

Le Lucciole 2018, nr 78345, 525kr: Får ofta frågan hur man blir en bra vinkapitalist, det vill säga hur man hittar vinerna som ökar mest i värde. Ogillar skarpt det där. Vin ska älskas, vårdas och drickas, inte kapitaliseras. Å andra sidan är det en skön konst att hitta en producent och dess viner innan de sticker iväg i pris, att se potentialen. Den som följde rådet att tidigt köpa in Chiara Condellos viner, och då särskilt Le Lucciole, kan redan nu konstatera att det var billigare förr. Men grejen är den att det fortfarande finns tid att hoppa på Chiara-tåget, för hennes rykte och därmed priset på hennes viner fortsätter bara öka. I år har Chiara, som var så gott som okänd för fem år sedan, utsetts till Italiens bästa vinmakare under 35 år. Bland annat. Och Le Luccciole har, förstås, förärats Tre Bicchieri. Med mera. Så passa på. Det kommer bli dyrare. Och vinet  mår bra av lagring. Den som vill få lite Chiara utan att hiva upp stora plånboken är förhoppningsvis medveten om att vi i Sverige numer hittar hennes instegsvin Al Calieri 2021, nr 51901, 129kr.

Torre Muga 2019 (magnum), nr 92297, 1400kr: Det är svårt att säga vem som är Riojas bästa vinproducent och vi har alla våra preferenser. Tveklöst tillhör Muga topproducenterna som aspirerar på titeln bäst-i-klassen. Torre Muga är ett högkvalitativt vin som förenar traditionellt och modernt Rioja-vinmakeri och det har en utmärkt förmåga att låta sig lagras och till och med utvecklas över tid. Ett sådant här toppvin på magnum är kanske den perfekta gåvan till vinnörden som måhända drar sig för att punga upp 1400 pix för en flaska vin.

Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut (magnum), nr 77741, 399kr : På tal om magnum och vitt som kan lagras, här har vi både och. I motsats till vad många tror är Clotilde Davennes rena och syradrivna viner som gjorda för att lagras, och det gäller inte minst hennes bubbel. Testa gärna att lagra ett tiotal år. Extra festligt blir det om gåvan kommer som magnum. Och på tal om Clotilde Davenne: om det förbigått någon så finns hennes fina Bourgone Aligoté 2022, nr 51929, 129kr – ett vin som av La Revue du Vin de France utsetts till bäst-i-klassen (129kr är faktiskt snudd på gratis för det vinet) – sedan en tid i välsorterade systembolagsbutiker och det kan beställas till övriga.

De två vinerna  att dricka då, när öl- och snapsslentrianen sätter in? En bra tumregel är att ju fler smaker och bryggor som hamnar på bordet desto enklare vin. Med det ska inte förstås ett enkelt vin i betydelsen dåligt, utan ett välgjort, rent och snyggt vin med en disciplinerad smak- och arombild som inte kräver att få stå i centrum. Två utmärkta viner i den här kameleont-stilen är familjen Couillauds Désirée-viner: La Désirée Chardonnay 2021, nr 6321, 105kr och La Désirée Pinot Noir 2022, nr 54602, 115kr. Medan det förstnämnda finns i de flesta systembolag måste det sista beställas, och ni som gör det, tänkt på att detta är ett ljust, lätt vin som fördel serveras aningen kylt.

Jag gör finbib

Eller, bib som bib – finns det verkligen finbib? Eller finburk eller finpet? Njaee. Kort sagt bjuder inte förpackningarna in till några större åthävor avseende innehållet. Men. Det finns grader i helvetet och så länge man undviker de billigaste skikten och därmed bokstavligen talat genom sitt handlande visar respekt för naturen och dem som varit inblandade i produktionen är det väl okej och ibland till och med rent och gott (låt vara att det sällan inträffar).

Det jag nu hursomhelst gjort är ett försök till någon form av finbib. Med det ska förstås en box med ambitionen att vara ren, snygg, välbalanserad och snarare elegant och sval än högljudd och pimpad och, för den delen, förtjänstfullt i avsaknad av ett hittepånamn som Dunka-dunken eller Falu rödvin, namn som torde diskvalificera den som tycker det är görkul från både rösträtt och fortsatt frigång i samhället utan förmyndare. Kort sagt ett okej och prisresonabelt vardagsvin att smutta på till tisdagspastan och fredagstacosen, eller servera från karaff till lördagskvällens lite mer sofistikerade påhitt. Och ja, den är klart drickbar. (Les Sorts) Serra Catalana, nr 55637, 279kr (3l).

PS Varken socker eller arabiskt gummi eller annat tjafs har använts eller tillsatts, bara friska druvor – vilket är ett bättre fungerande alternativ till fix och trix, som annars inte är ovanligt i viner som siktas mot den stora massan. Utmärkt partner i arbetet har Celler Masroig i Montsant varit – där har jag för övrigt även satt ihop syskonvinet Seleccio (båda med familjenamnet Les Sorts), nr 70217, 125kr.

Musik.

Långtidstest: Moscatel de Sitges öppnad 1990

Trots Hustruns smått desperata varningar och hot om vad som skulle hända om er utsände i de dödsföraktande och kristallblystinna vinernas stormande hav gav sig till att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på en kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91, gav sig den nyss nämnde hjälten idag på att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91.

Bakgrunden är att vår hjälte av gourmetmagasinet Gourmet hösten 1990 utsågs till Årets vinmakare. I samband med en bättre och tämligen högtidlig middag på dåvarande finkrogen Coq Blanc i Stockholm och med närvaro av bland annat Michael Broadbent överlämnades den fina karaffen till den i våra, låt vara aningen subjektiva, ögon synnerligen lämplige pristagaren. Väl hemma i Frankrike tog så den lämplige och fyllde karaffen med ett lämpligt vin och vad kunde vara lämpligare än ett vackert bärnstegsfärgat skitvin från Sitges. Vackert att se på, inte så kul att dricka (vill inom parantes här inflika, att Hustrun tycker att Moscatel de Sitges ”is da shit”, och vi är helt överens om shit i det ställningstagandet).

Sedan den där dagen då karaffen fylldes har den fått stå på hedersplats i hemmet och bara se vacker ut. Samtidigt har det kliat i vinmakarens tillika den dödsföraktande vetenskapsmannens fingrar och gom och för var år som förflutit har klådan tilltagit för hur smakar det där vinet nu? Nåväl idag kände vi att det här går inte längre. Nu ska karaffen testas!

Och det är här Hustrun bokstavligen kommer in. ”Men vad håller du på med? Är du dum i huvudet?” utbrast hon måttligt uppskattande då hon såg sin sämre hälft i färd med att hälla upp det välkarafferade och blytunga vinet i ett glas. ”Test”. Undslapp vi oss då och höll inbjudande och generöst fram glaset mot Hustrun som såg förskräckt ut och fortsatte brista ut: ”Aldrig i livet! Det är mer bly än druvsaft i den där sörjan nu, bara så du vet!”. Ha! Vem bryr sig om sådana petitesser? Här talar vi Vetenskap! Tänkte vi då och körde snoken i glaset.

Och nu är det spännande, eller hur?

Faktum är att det här vinet, med över 30 år i en karaff med en allt annat än gastät förslutning, bjöd på en fantastisk doft! Stor, vital, mogen och med inslag av nötter, dadlar, torkad frukt en masse och ett litet stänk gasbinda. Visst, viss oxidation men inte mycket, snarare sitter oxidationen där som toppen på den komplexa arompyramiden. Söt, god, överraskande ren smak och eftersmaken, ja, den var och är evig.

Slutsats: Vi kan rekommendera våra följare och läsare och vänner och andra att införskaffa en blytung kristallkaraff, vilken snarast bör fyllas med ett enkelt Moscatel de Sitges varefter den ställs undan på en i hemmet väl synlig hylla. Spar 30 år. Färdigt!

Musik!