Allt du skulle vilja veta om dina bananer

Fredrik Gertten och hans film ”Bananas# borde kunna få ett mycket starkare stöd, inte minst från svenska medier.

Ytterst handlar det handlar om tryckfrihet. Även om Fredrik skulle ha gått bärsärk och kastat all heder, etik och moral över bord skulle han ha rätt att göra en kritisk film av Dole och deras plantager i Mellanamerika.

Självklart skulle det för Dole – i likhet med vilket annat företag som helst – vara tungt att behöva gå ut och försvara sig mot sådana huvudlösa och orättvisa angrepp, men de skulle kunna göra det och hade de rätten på sin sida skulle de säkert reda ut saken och kanske rent av gå stärkta ur eländet.

Nu är det så att Fredrik inte alls förefaller ha handlat omoraliskt på något vis, inte heller tycks han ha svikit sin journalistiska heder och den etik som denna påbjuder. Med andra ord finns det än mindre skäl för Dole att försöka slå ihjäl hans alster ”Bananas”.

Däremot väntar många av oss med intresse på en bra förklaring från Doles sida och gärna också lite nya strategier – varför inte en tydlig och inom företaget respekterad CSR-strategi, de flesta amerikanska företag med lite framåtanda har en sådan och agerar i enlighet med denna sedan flera år (dock ej bankerna, förstås)?

Läs mer i tidigare inlägg.

Hagel i Gaillac

På det hela taget ett trist besked, även om ”vi” klarat oss: Ursula och Sune Sloge på Domaine de Canto Perlic meddelar att även om de klarat sig så har runt 20 procent av allt vin i Gaillac förstörts av hagel. Vi skriver 13 augusti och konstaterar att det ännu är långt till skörd.

Skörd i Trentino

Har precis kommit hem från en snabbvisit till Trentino. Skörden där är rekordtidig i år. Redan runt 10 augusti börjar man med druvorna till de mousserande vinerna. Skälet till att man är tidig (och att det är ganska stor skörd) är att det var mycket snö i vintras och att det fortsatte regna under våren samtidigt som solen och värmen kommit i rätt mängder.

Kan jag inte låta bli att passa på att tipsa om Villa Capri i Gardone Riviera vid Gardasjön. Riktigt bra hotell med inte bara egen terrass och pool ut mot sjön utan också badmöjlighet från egen brygga. Självklart låg också en Riva och glänste mitt i gästernas blickfång. Klart det inte var billigt, men värt varenda krona. Bara en sådan sak som att baren var öppen till 01.00 så man kunde röka en bra cigarr efter middagen (som man dock måste inta på annat håll, eftersom Villa Capri blott är hotell och restaurang med frukost och lunch, och så baren förstå). Äsch, gå in på www.hotelvillacapri.com och kolla själva.

Mat i Gardone Riviera? Tja, Taverna del Borgo – ligger 400 meters uppförsbacke ovanför Villa Capri, ”i borgen” – är ett hyggligt enoteca, där man kan få en anständig köttbit och en hygglig Barbera d´Asti för så lite pengar att man har råd med både hotell och cigarr.

Saigné och Rosa

I Sverige är det är lätt att få för sig att det avseende rosévin skett en revolution i vinvärlden de senaste åren. Så är inte fallet. Det som skett är att det blivit okej att dricka rosé i Sverige och därmed har Systembolaget lyhört kunnat utöka sitt sortiment av rosévin.

Som vanligt har vårt detaljistmonopol i den ansträngningen haft god hjälp av alla duktiga importörer som finns i vårt land. Det är i första hand de sistnämnda som hittat vinerna som sedan köpts in och sålts i Sverige och som gett ett intryck av att vinvärlden genomlever en rosévinsrevolution.

I och med det ökade intresset har det också skrivits mer om rosé det senaste året och viner som skulle ha varit omöjliga att marknadsföra i Sverige för bara något år sedan får nu sin rättmätiga kultstatus – här tänker jag förstås i första hand på Viña Tondoñias rosado, ett vin som börjar säljas när det är gammalt som gatan, tvärtom all rosévinsvetenskap, och som tillhör vinvärldens stora personligheter.

Fast sedan är det det här med hur man gör rosévin. Jag såg i en av våra större tidningar, att ” tillverkningen av rosévin sker genom att man låter blå druvor pressas lätt till ett vitt vin. Därefter låter man musten masserera, det vill säga dra tillsammans med skalen…” Någon annanstans, i en vintidning, stod det att ”saigné” sker genom att vin dras av från en jäsande tank.* Hm, ja, det är nu långt ifrån alla konstigheter jag sett avseende rosévin.

Låt oss ta det steg för steg:

– Rosévin kan göras på blå och gröna druvor. Exakt vilken typ av druvor som används beror på området och de förutsättningar och regler som gäller där (och hur pass friskt man bryter mot reglerna). Däremot är det inom EU generellt, med vissa undantag, förbjudet att blanda rött och vitt vin till rosé.

– Rosévin kan göras antingen som ett vitt (direktpressat) vin eller ett rött (macererat/skalurlakat) vin. Pressar man direkt är det inte ovanligt att färgen behöver förstärkas, särskilt om man arbetar med druvor som antingen har låg halt färgämnen eller som är svåra att laka färgen ur – omvänt finns det blå druvor som ger mycket färg även om de pressas som ett vitvin. Den som gör rosévinet som ett rödvin och alltså låter skalen ligga med en tid före jäsningen i syfte att ge färg, kan i princip få hur färgrika viner som helst (nåja, så småningom klassificeras vinet som rött…). Det är inte ovanligt att man, om man är en noggrann och ambitiös rosé-producent använder sig av båda metoderna.

– Att rosévinet görs som ett rödvin innebär att druvorna krossas, varefter en urlakning sker (i en press eller en tank) innan den rosa musten pumpas vidare till en tank för att fälla ut och sedan jäsa. Skalen pressas vanligtvis separat sedan den rosa musten pumpats bort. Den mer färgrika must som nu uppnås kan användas för att ge färg och kraft till rosévinet i ett senare skede eller, om pressvinet är för rustikt, användas för ett enkelt ”dunk”-(i Sverige box-)vin.

– Rosévin som görs som vitvin kallas ibland för direktpressade. Rosé som görs som rött vin kallas ibland för ”saigné”.

– Att man däremot ”gör” saigné (bleed eller bleed off på engelska)på en tank är något annat. Då handlar det om att producenten pumpar bort must från en rödvinstank som ännu inte hunnit börja jäsa. Detta görs inte i första hand för att göra ett rosévin (som det ”avblödda” vinet resulterar i) utan för att koncentrera färg och annat i rödvinstanken. Det här är en teknik som är urgammal och som ibland fungerar mycket bra, ibland inte alls, eller rättare sagt: det ger vad som ofta kallas överextraherade viner med mycket färg och en rustik, ofta också besk slagsida.

* Förlåt, Kära Kollegor Vinskribenter, det är inte min avsikt att slå mig själv för bröstet eller att på er bekostnad framställa mig själv som den bättre av oss och ”den som vet” – jag tycker slikt beteende är tämligen lågt och säger mer om kritikern är den kritiserade; jag tog mig dock friheten att använda dessa exempel eftersom de är ganska talande för de missuppfattningar som råder kring Saigné och Rosa.

Ducasse, Hannibal och malo

I förrgår satte vi slutblenden av Arnaude Rouge 2008 på Château L´Arnaude i Lorgues, Provence, Frankrike. Det är i sig inget konstigt i att man slutblendar i juli-augusti året efter skörd, men i det här fallet har blenden varit klar sedan månader. I teorin. I praktiken har en tank med Cabernet sauvignon först vägrat att alls jäsa malolaktiskt och sedan, när den väl hoppade igång, vägrat att jäsa på ett anständigt vis.

Visst, det är oftast ingen nackdel att den malolaktiska jäsningen tar tid. Alltför snabb dito är alltid ett orosmoment i Provence (däremot inte i t ex AVA Red Mountain i Washington State där den malolaktiska jäsningen alltid sker i en explosion över ett par dagar). Någon invänder säkert att sådant kan man kontrollera nuförtiden, det finns massor av produkter att ta hjälp av och ytterst handlar det ju bara om att ha koll på kemin i druva och must. Jaså, säger jag. Skillnaden på teori och praktik kan ibland vara stor…

Analyser av den aktuella Cabernet-tanken, C 30, på Château L´Arnaude, visade inget som skulle göra att vinet skulle ha svårigheter att jäsa malolaktiskt. Vinet har lagrats vid en normal temperatur, det har berikats med bottensatser från fat och tankar som jäst malolaktiskt och så vidare. Likväl har det vägrat jäsa malolaktiskt.

Förr – föralldel, även nu – berodde sådana här problem vanligtvis på att vinkällarna blev för kalla, varför den malolaktiska jäsningen inte kom igång förrän fram på vårkanten, när värmen kom tillbaka. Ibland hann producenterna buteljera innan den malolaktiska jäsningen kom igång, varför en ”efterjäsning” så småningom kom att ske.

Hursomhelst, C 30 vägrade ”göra sin malo”. Förrän nu i sommar, då den sakta, sakta, omvandlat äppelsyran till mjölksyra. Eftersom producenten sålt slut på föregående årgång av vinet och eftersom det är högsäsong härnere i Provence just nu – juli till september är bästa månaderna både för horeca- och direktförsäljningen – kan var och en förstå att det här ögonblicket då vi äntligen kunde avsluta blenden var efterlängtat och att det var ett bra skäl till lite fest i vardagen.

Således åkte vi – Mats Wallin, som äger Château L´Arnaude, och jag – så snart blenden var gjord till Alain Ducasses Abbaye de Celle utanför Brignoles. Stället öppnade vid sekelskiftet i ett månghundraårigt kloster i Celle och Ducasse har aldrig gjort mig besviken här (heller). Vi åt ”Menu Gastronomique” som jag definitivt kan rekommendera och provade vin från AOC Coteaux Varois (en Provence, som det numer också ska heta). Coteaux Varois blev AOC ungefär samtidigt som Abbaye de Celle öppnade. Det är alltså en ung appellation, men där händer mycket, även om jag fortsatt har svårt att hitta någon riktig stjärna bland producenterna.

Däremot förefaller Coteaux Varois i allt större utsträckning bli en appellation för ekologiska odlare. Kort sagt poppar de upp som svamp urmarken. Vi provade bland annat Château des Annibals. Deras viner har tilläggsnamn som ”Fesse Mathieu” (vilket kan betyda allt från ”ockrare” via ”Skink – Mathieu” till ”dricka friskt” och annat) och ”Suivez-moi-jeune-homme” (”Följ mig unge man”). Vinerna är spännande och personliga och det röda görs i vad jag tror blir den dominerande stilen i området de närmaste 15 åren: mer frukt än kraft, bra balans, närvarande syra och rätt och slätt god, ren smak. Faktum är att Domaine de Bernarde (på vägen mellan Brignoles och Flassans/Le Luc) började göra ett sådant vin med Alain Guittards hjälp redan för 25 år sedan och nu förefaller tiden komma ikapp Guittard,. Bernarde och den här vinstilen.

Slutligen: varför Hannibal (mycket riktigt är det också en elefant på Château des Annibals etikett)? Jo, Hannibal drog förbi här i södra Provence innan han slog romaren i ryggen. Det är också därför som elefanter dyker upp lite här och var i trakten, till exempel i Le Muys statsvapen.