Passkontroll i Hyllie under covid eller Karma Fritzons tillblivelse

”Karma?”

”Ja.”

”Nilsson?”

”Ja.”

”Karma Nilsson?”

”Ja.”

”Vad är det för djävla namn?”

”—”

”Dessutom är du färgad.”

”—”

”Nåja, vi kan inte hjälpa vad våra föräldrar döper oss till.”

”Nej. Vad heter du själv?”

”Na..ba..F…son.”

”Förlåt?”

”Napoleon-Urban Fritzon, sa jag ju!”

”Jaja, du behöver inte skrika, men det är ett djävla namn.”

”—”

”Och du är vit.”

”—”

”Men hur tänkte de, dina föräldrar? Fritzon???!”

”De kan inte hjälpa det. De är skåningar.”

”Ajdå.”

”Ja. Jag slutar efter det här passet. Har du lust att knulla på muggen på stationen?”

”Njaee, vet inte det.”

”Det finns en tom fyllecell också.”

”Okej.”

Musik.

Peremtorisk: avgjord, fastställd, oföränderlig, orubblig, slutgiltig, oåterkallelig

Schnitzeln skulle vara på riktigt. Kalv. Inte svin. Ute fortsätter stormen att rasa. Den viner runt knutarna och tar med sig allsköns löv, kvistar och damm, som den med ursinnig kraft kastar på den eller det som kommer i dess väg. När de värsta stötarna sätter in, knakar virket i gamla Gasthaus Roter Hahn, och såväl gästerna som serveringspersonalen i bierstuben knäpper sina kavajer, jackor och koftor tätt om sig. Gästgiveriets värmepanna förslår inte långt i stormen. Trappan, den som leder upp till rummen på andra våningen, jämrar sig som ginge där en kraftigt överviktig person långsamt, och med visst besvär, nerför den. Steg för steg.

”Hallå! Herr Ober! Vad är det för skit ni har serverat mig? Jag sade uttryckligen ifrån: schnitzeln ska vara på riktigt! Kalv! Inget annat!” Han bor i rum 5, handelsresanden med svinnacken och den rakade skulten. Personalen vet vad han menar, för han menar alltid samma sak, varje gång han dyker upp. Alltid på kvällen, och alltid när det stormar. ”Han är resande i blixt och dunder,” brukar vaktmästaren Holger Brühm skämta, och Svisko i disken svarar, ”Som en annan asagud!”. När ingen frågar vad han menar, muttrar han något om Tor i mänsklig gestalt. Alla är på sin vakt, och de flesta är rädda för handelsresanden i rum 5. Marlene Pfennigen i städet påstår, att hon sett att handelsresanden i rum 5 har en svans. En lång, strävhårig med en udd längst ut. Grön. ”Jag svär! Jag såg den när jag av misstag öppnade dörren innan han hunnit ge sig av en gång. Där stod han mitt i rummet, spritt språngande naken. Stor, väldig, med en rejäl mage och ändå större bak, armar som trädstammar, hårig, och, jag svär!, en svans!”

Stormen övergår i orkanstyrka. Sliter och drar i taket, som är illa ansatt. Men det står emot. En gisten tall vid sidan om parkeringen faller i sin ensamhet och med ett brak i det piskande regnet. Bilarna klarar sig. Sämre går det för trädgårdsmästarens redskapsbod. Så kommer syndafloden. Den naturliga fördämningen av trädstammar, stenar och grenar, som hållit åns vatten fånget, brister. Vattnet rusar nerför strömfåran. Hänsynslöst. Målmedvetet. Allt som kommer i dess väg dras med.

På hotellet kan syndafloden ännu inte anas. Därtill är stormen alltför högljudd och otyglad. Handelsresanden i rum 5 är högröd i sitt svettiga ansikte. Han skakar lätt i raseri. ”Han är så arg att han svettas medan vi andra skakar av köld,” säger hovmästaren till ingen, ”det är som om värme strålar ut från honom.” Hovmästaren försöker smita ut till köket men handelsresanden i rum 5 ser honom. ”Jag ser er, förbannade ynkedom – kom hit och stå för den oförrätt ni gjort mig!” Hovmästaren bestämmer sig för att låtsas inget höra. Skakande av köld och rädsla slår han upp svängdörrarna till köket, och försvinner. Han fortsätter ut genom en sidodörr bortom disken, och går uppför trappan till andra våningen, där personalens omklädningsrum finns. ”Herr Ober! Jag både ser och hör er!” Handelsresandens i rum 5 röst drabbar hovmästaren som ett åsknedslag. Gertrud Steinigen, Leni Werke och Hans Mettelren i servisen ser honom segna ihop högst upp i den mörka trappan. ”Rör ej!” vrålar handelsresanden i rum 5. Hans Mettelren och den ensamma gästen vid bord 3, gamle doktor Attingen, bryr sig inte om varningen. De rusar uppför trappan men halkar omkull, båda två, i det blod som från ingenstans forsar nerför trappstegen och tar dem med sig. ”Jag sa ju det,” muttrar handelsresanden i rum 5.

Blodet fortsätter att forsa. Sprider sig över bierstubens trägolv. Fortsätter nerför källartrappan i bortre änden av matsalen. Den som går ner till toaletterna, bordellen och spelborden. De som inte hinner upp dränks, när blodet i rask takt fyller källaren. ”Kalvschnitzel för bövelen!” vrålar handelsresanden i rum 5 samtidigt som Herr och Frau Langsweg i rum 7, ger upp försöken med att få liv i rummets daterade teveapparat, och därför, som de första gästerna, hör det annalkande vattnet.

En januaridag på Junibacken

Inte utan snart besannade farhågor styrde vi stegen mot Junibacken, Barnbarnet och jag. Junibacken, en fasansfull plats för den vuxne i rummet som låtit sig uppfyllas av Anders Tegnells evangelium; kort sagt överallt oansvariga och skrikiga och dreglande ungar med snordroppande näsor och nollkoll på vad socialt avstånd är. Som tur är är Barnbarnet en riktig skitunge och hon slängde effektivt ut sådana som befann sig i de hyddor och låtsasbutiker som hon ville vara i, och väl där, i butiken eller hyddan, såg hon till att medelst hotfulla miner och ljud samt fysiskt våld ingen släppa över tröskeln. Det hände att andra mor- och farföräldrar och liknande som var där med barnen blev upprörda när detta hände. Då tittade jag snabbt bort och ställde mig att le mot någon liten telning i närheten, samtidigt som jag gjorde uppmuntrande och kärleksfulla miner mot densamma. En avledande manöver, fylld av kärlek och tydligt signalerande att jag hörde ihop med det uppmärksammade barnet ifråga, inte bråkstaken i juvelerarbutiken. Detta fick snart de nyss nämnda förnärmade vuxna att ge upp och se Barnbarnet som en stackars Pippi Långstrump, utan vare sig mamma eller pappa. ”Stackars barn”, muttrade de allt som oftast medan de slokörade drog sig bort mot Mumindalen eller någon annan del av Junibacken, där våldsverkaren rimligtvis inte kunde befinna sig samtidigt som hon med lika stor brutalitet som framgång höll sin butik i ”Sagolandet” fri från inkräktare. Dock slutade det hela både abrupt och illa när en polispatrull från Norrmalm oanmäld och plötsligt uppenbarade sig och grep mig. Jag förstod förstås varför och förklarade att jag på intet vis kunde hållas ansvarig för mitt barnbarns övergrepp och brutalitet. ”Barnbarn? Försök inte. Vi förstår nog varför du hänger här på Junibacken!” Sa de något aviga poliserna och förde helt sonika bort mig medan Barnbarnet jagade iväg en feberröd unge som försökte äntra Pettsons stuga.

Tvååringens privilegier

Tvååringens privilegier vederfors mig tidigare idag. I samband med ett besök på ett av stadens näringsställen upptäckte jag att omgivningen såg mig som en tvååring och behandlade mig som en sådan. Således började gästerna vid de andra borden rista och vicka när jag spelade en löjlig melodi på min speldosa, och de föll in i ett unisont ”Borta!” var gång jag gömde speldosan under bordsduken, bara för att upprymt ropa ”Titta!” var gång jag slet fram speldosan från dess gömställe. När jag sedan började stöna och stånka med en bestämd och smått ansträngd min, tittade de alla på mig med deltagande leenden. Det var mycket uppmuntrande.

Postcoronasex

”Ååh…”

”Mmm…”

”Åhåhååh…”

”Mmm, ååååhåh…”

De lät inte alls som aktörerna i de gamla äckliga porrfilmerna där skådespelarna umgås rent fysiskt. Inga skrik eller högljudda stön. Bara försiktiga stönanden, som kanske hade varit lustfyllda om han inte hade varit homosexuell och därför hade lite svårt att tända på en kvinna. Och det här att inte heller hon visade mer känslor: tänk om hon också var homosexuell? Gjorde som han? Föreslog att de skulle ha sex i mörkret och plockade sedan fram lämpliga onaniobjekt ur skrivbordslådan så snart datorns kamera stängts av. Och sedan: ”åhåh”, ”mmm”, ”ååh”. Lite äkta känslor. För onaniobjekten.

”Hur var det för dig?”

”Bra. Hur var det för dig?”

”Bra. Jag älskar att älska med dig.”

Ljuger hon? Kanske. Spelar ingen roll. Han tänker på hur det måste ha varit på hans farfars tid, när denne var liten. Då, för 80 år sedan, älskade människorna med varandra rent fysiskt. Fruktansvärt. Han hade inte klarat sig en dag i ett sådant samhälle och han kunde inte begripa hur någon klarade sig i ett så omänskligt och hänsynslöst samhälle. För att inte avvika från samhällsnormen var du kanske tvungen att ha sex med någon du inte tände på, och ändå värre: om du nu inte tände på någon, upptäckte denna någon det omedelbart. När du inte fick stånd eller var torr – ”jaa, neej, jag har nog druckit för mycket”, ”men vi har ju inte druckit?!”, ”nej, jag menar att jag inte har druckit, måste dricka ett par öl först” – därför att du inte hade samma sexuella läggning eller, vad gällde männen, bara var impotent. Allt skedde inför öppen ridå. Nu kan du sitta där framför datorn och fäjka bäst du vill.

”Har du tänkt på hur hemskt det måste ha varit på våra far- och morföräldrars tid, före Coronan?”

”Hur tänker du? Avgaser, miljöförstöring och det?”

”Nej, de var ju tvungna att umgås med andra människor! Hänga på smittsamma pubar, äta på krogar med råttor i skafferierna och servitörer som kanske spottade i maten, gå i skolan tillsammans med en massa andra elever och bli mobbade, i alla fall efter vad jag har hört mormor berätta så förekom mobbning i dåtidens skolor, och tänk, de var tvungna att älska med andra, jag menar rent fysiskt.”

”Gross!”

”Och tänk om du träffade någon och inte gillade feromonerna?”

”Ja, hur gjorde de innan det fanns feromoner på burk? Och om de nu ändå skulle älska med varandra rent fysiskt var de ju tvungna att vara på samma ställe! Så oerhört opraktiskt. Undra på att samhällena var underutvecklade på den tiden. Och smittsamma.”

”Konstigt att det alls alstrades nya människor.”

”På tal om det: när ska vi skaffa barn?”

”När du vill. Jag har fått paketet med spermaburkar från Alstringsmyndigheten och kan skicka en så snart vi haft sex igen.”

”Ja, men jag vill det ska vara speciellt den gången.”

”Speciellt? Hur menar du då?”

”Vi kanske kan ha kamerorna på?”

”Va? Ska vi se varandra? Nej, det känns väldigt avtändande.”

”Okej, ja, jag vill inte att vi gör något mot din vilja. Men vi kanske kan ha levande ljus vid sidan om våra datorer?”

Musik.

Tradition: Midsommar hos Familjen Svordom – en solskenshistoria för små och stora

Vissa historier blir odödliga fast de kallas blott tradition och lika odödlig som den hoppande och glatt skuttande dansen ”Små grodorna” är, lika odödlig och lika mycket tradition är nu den vackra historien som Familjen Svordoms midsommar.

Familjen Svordom och er utsände i de traditonstyngda återkomsternas och svordomarnas låglänt vattensjuka träskmarker ber att få tillönska alla HR:are och alla andra en Glad Midsommar!

Midsommar hos Familjen Svordom – en solskenshistoria för små och stora

Traditionen hos familjen Svordom bjuder att kvinnorna, unga som gamla, har blomsterkransar i håret. Av sju sorters blomster och gärna med hundkex och blåklint i blandningen, något som i sanningens namn många hoppar över då de på den moderna människans vis hellre köper en färdig krans. Annars är det inte så noga med klädseln. En del bär slips och kavaj, andra kortkort, åter andra joggingbyxor, ja, sådär som folk mest går klädda både till vardags och fest. Familjen Svordom firar alltid midsommar vid det gamla släkttorpet där en gång knekten Svordom bodde. Det ligger ensligt en bit in i skogen och med utsikt över ängar där vall förr odlades. Nu kämpar det öppna landskapet med sly och förfall om herraväldet över ängarna men fortfarande fylls ängen varje år av vackra fjärilar, småfåglar, nyckelpigor och allsköns naturens underverk.

-Sill, för helvete!

-Ja, så fult som du ger order så ska du genast få sill, ungdjävul!

-Far åt helvete, mamma kärringdjävul!

-Du också, ditt lilla as!

-Nu vill jag ha… spriit! Ge mig… spriit, mammahelvete!

-Klart du ska ha spriit, här har du skitunge!

-Men va i helvete gör du kärringdjävul, ger du ungfan köpespriit?

-Ungfan är sju år, klart han ska ha spriit, eller är våra ungar för fina för att dricka… spriit?! Kan du svara på de, gubbdjävul?!

-Men va fan, kvinna, köpesprit? Du ska fan i helvete och mig inte vänja ungfan vid köpesprit! Sånt kan sluta illa! Klart han ska ha hembränt å träsprit! Häften hälften. Etanol å metanol, som dom fina professorerna i Tjockhult säger, dumma djävlarna, skulle fan ha pack. Ungfan ska vänjas vid riktig sprit från början! De som ska böjas ska fan böjas i tid!

-Nej, va säger ni, era skithögar? Är de inte dags för gammal å ung å dansa utav bara helvete nu?!

-Ja, nu ska det bli tjo å tjim utav bara helvete ta mig fan!

-Ja! Pix för att dansa den där djävla groddansen först för helvete!

-Ja! Groddjävlarna nu!

Ja, sådär höll de på, familjen Svordom och deras vänner, de dansade och svor, tjimmade och tjoade, söp och kräktes, ända tills de en efter en stöp i den tidiga midsommardagens dagg och dis, som lade sig som en svepning om morgonen och den sköna naturen som skimrade i gröna och grå nyanser, och när de första fåglarna tveksamt började kvittra i den fuktiga gryningen kom gammalmormor Svordom, krokig och haltande med huvudet skylt av en färgglad huvudduk för dagen knuten i nacken, och hon samlade ihop dem allihop och lade dem i en väldig snarkande, gnyende och rosslande hög och svepte in dem i en gigantisk och för ändamålet avsedd presenning, familjen Svordoms midsommarpresenning, och hon stoppade om dem så att de alla låg väl skyddade mot midsommardagsmorgonens lätt strilande regn.

Kortnovellvecka på vinifierat 7.0

En vecka, varje dag en ny kortnovell… Idag Grand Final!

Morgonstämning

En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor. Älvorna dansande mjukt i den tidiga timmens dis och Aurora hukade otåligt i horisonten. Hovarnas dova dunsar mot den fuktiga jorden sökte sig in i den kringliggande skogen, studsade mot träden och ekade vidare till trollpackans kula och fick henne att yla. Detta hade amazonen förutsett och därför stoppat in hörlurar under fuxens öronkappa. Just nu lyssnade det ståtliga djuret på Faurés Requiem – en musik som hade lugnande inverkan på det. Själv lyssnade amazonen på Griegs Peer Gynt.

Det avlägsna ljudet av den långsamt vaknande staden Paris kom allt närmare hjärtat av Bois de Boulogne och amazonen visste att hon inte hade mycket tid på sig nu. Hon höll in hästen med ett försiktigt ryck i tömmarna, sänkte musiken och lyssnade. Trollpackans förfärliga sorgesång väckte fåglarna och fick korparna att stiga till väders i svarta sjok, ivrigt kraxande. Amazonen tittade en kort stund på dem, höjde utan att röra en min musiken och satte av i kort galopp mot häxan.

Ju närmare kulan hon kom desto fler blev de mossbevuxna stenarna, grå och gröna låg de utspridda mellan de allt tätare träden och så stod hon plötsligt där, häxan – hon kastade förbannelser och magiska formler mot amazonen och fuxen, men inget hände och då insåg trollpackan att hennes sista stund var kommen. Hon hann precis se amazonens spjut glimma i det tidiga ljuset innan det med väldig kraft genomborrade henne och hon med ett ynkligt gnäll föll ihop på marken.

När amazonen åter red sin fux fram genom Bois de Boulognes alléer med alla de prunkade blommorna, hade trollpackan förvandlats till svart natthimmel och alla hennes stenar återfått sitt liv: förvånat tittade de sig omkring, de många riddarna som sedan sekler försökt betvinga häxan, alla barnen som gått vilse, de unga älskande som smugit sig undan för att få en stund för sig själva, de naiva svampplockarna som inte trott på varningarna för den djupa skogen i Paris, alla tittade de sig förvånat omkring och skrattade lyckligt då de förstod att de fått livet åter.

Fusion Orchestra. Witchcraft. Grieg. Fauré.

Kortnovellvecka på vinifierat 6.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

”Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.”

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig för att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.

Television. The Jam.

Kortnovellvecka på vinifierat 5.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Lena

”Det är väl inget att tjafsa om, hylla och hata, att Bob Dylan fått Nobelpriset, nog finns det annat som är viktigare i jämmerdalen,” sa jag till Lena som låg där i sängen. Slangar löpte kors och tvärs och hon hade inte sagt ett ord på en vecka. Bara jämrat sig. Då, när hon jämrade sig, brukade jag kalla på smärtlindringen. Ibland kom den på direkten, andra gånger tog det en evighet. Då jämrade sig Lena ändå mer.

Utanför fönstret pickade småfåglarna i sig av maten jag lagt i fågelbordet. ”Visste du att det finns runt 300 olika fågelarter i Sverige under vintern?” frågade jag Lena. ”Vanligast runt fågelborden är talgoxen, blåmesen och pilfinken. Vem hade trott det?” Lena hade inte besvarat mina handtryckningar på tre dagar, ändå fortsatte jag trycka. Och prata. Det är bevisat att den som är medvetslös påverkas av ljud, och kanske också hör och förstår det som sägs. ”Du är så vacker,” sa jag. Jag önskar att jag också sagt ”jag älskar dig så fruktansvärt mycket, livet kommer bli oerhört tomt utan dig, du är mitt liv”, men det kunde jag inte, klarade jag inte. Istället gick jag och ställde mig att titta på talgoxarna och de andra och upptäckte till min glädje en stolt, rödbröstad domherre. Den hade jag inte sett de andra dagarna. ”Vinterns vackrast fågel, domherren,” sa jag och gick tillbaka och satte mig på stolen. Då var Lena död.

King Crimson. Mer King Crimson.

Kortnovellvecka på vinifierat 4.0

En vecka, varje dag en kortnovell…

Vägskäl

Mitt kontor. Soffgrupp i knarrande skinn i bortre änden. Högt i tak. Stuckaturer. Tunga gardiner. Damm snurrar i de inträngande solstrålarna. Porträtt. En tickande klocka. Det luktar av tjocka mattor och ekpanel och allvarliga herrar. Kungsgatan  hörs knappt hit upp. Mitt emot mig, på andra sidan det bastanta skrivbordet, Erik Lindgren, som vill ha ett penningbidrag. Han är välklädd. Ren. Belevad. Verkar vara en vettig karl. Jag är inne på att ge honom ett runt bidrag till saken. Både här och där.

”Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?”

”Självklart, herr Spång, som ni säkert har noterat har han redan genomfört omfattande utrensningar. Om man får uttrycka sig på det viset skulle jag vilja säga att… svulsterna är bortskurna från partikroppen.”

”Mmm, det är sant att mycket gjorts i den riktningen…”

”Dessutom måste vi se till vår tid sådan den är, och hur andra beter sig, och då förefaller i vart fall i mina ögon ledaren vara en räddare i nöden. Att han själv så att säga fått känna på frontlinjens eld och rök torde väl borga för detta?”

”Förvisso, men Röhm och Göbbels, hur är det med dem och deras skaror av våldsverkare?”

”Tro mig, herr Spång, det är bara en tidsfråga innan de är utrensade. Ingen av oss vill ha otyglade mobbar på gatorna. Tvärtom står herr Hitler för ordning och reda, ja, hur skulle det annars kunna vara? Skulle Hindenburg vara hans parhäst? Skulle von Papen bjuda in honom i finrummet? Herr Spång, Hitler är nu i finrummet därför att han är precis det han utger sig för att vara: vår civilisations räddare.”

”Ja, jo, Hindenburg har jag all respekt för, och von Papen förefaller vara en rejäl karl det också, och hur som helst kan vi inte låta samhället gå överstyr. Kör i vind! Räkna med mig. För vad skulle väl Hitler kunna ställa till med med den gamle generalen och von Papen vid sin sida?”

Paths that cross. John Mayer.