På ett försenat snabbtåg med åksjukeframkallande krängningar och högljudda telefonsamtal – en småländska som utan att kunna säga r som en normal person berättar för hela vagnen att hon blir lite sen och att de ska ställa i ordning stolarna, en ovårdad norrlänning som höhö-skrattar och säger saker som ”nää”, ”joo” och ”jaså” och många andra med en hänsynslös och smått debil uppfattning om vad medresenärer ska behöva stå ut med – och skolösa och illaluktande fötter utsläppta i det fria som vore de en gåva till medresenärerna: här på tåget i en överfull vagn med antingen korkade eller irriterade människor, oftast både och, sitter en unge och kvider och låter. En äldre dam i en hatt som inte varit på modet under hennes livstid lutar sig försiktigt fram mot föräldrarna till det kvidande och låtande barnet, en man och en kvinna i 35-årsåldern och lössittande kläder, sådana som sådana som sällan reser långt tar på sig när de ska resa långt. ”Det var förfärligt vad er unge kvider och låter, går det att få tyst på den?” säger damen med ett leende som hon inte har något för. Modern får en förgrymmad min i ansiktet och hon lutar sin tunna överkropp aggressivt framåt och fräser ”Ungen, det är vårt barn du talar om!, har faktiskt covid!” och fadern är inte sen att hänga på med samma förgrymmade min och en nästan lika tunn kropp ”Jag skulle vilja se hur du skulle låta om du hade covid, kärringjävel!”.
Detta får den gamla damen att fundera en stund. För hon förstår inte. Hur skulle han kunna se hur hon skulle låta om hon hade covid? Det går inte ihop. Hon säger det. ”Det där går inte ihop, ni kan väl inte se hur jag skulle låta om jag hade covid?”
Detta gör fadern så rasande att han reser sig upp från sitt säte och går ut i mittgången och vänd mot damen som sitter på andra sidan gången höjer han handen i akt och mening att ge henne vad hon tål så hon nog fan ska få se på att kvida, kärringjäveln, och ja, en misstanke infinner sig hos en del medresenärer att allt inte står rätt till med den här mannen, att han kanske är en missbrukare med aggressionsproblem. Någon orre hinner han emellertid inte att utdela förrän en bastant herre med platt näsa, blomkålsöron och enorma händer sänker honom med en rak vänster. ”Hur i hela halländska helvetet kan man ge sig till att sätta sig på ett tåg med ett covidsjukt barn utan att ha med sig en spritklut att söva ungen med?!” säger han inte helt vänligt och spänner ögonen i modern, som slår ner blicken och drar det covidsjuka och kvidande barnet närmare sig. ”Byt hatt!” uppmanar han den gamla damen och går och sätter sig muttrandes ”Här luktar för övrigt fan och hans otvättade moster”.
Den återstående kvarten av resan till Gävle sker under tystnad. Modern har stoppat en näsduk i munnen på det covidsjuka barnet, den gamla damen har tagit av sig sin hatt och de hänsynslösa och debila har tagit på sig sina skodon. Det enda som hörs är vindens sus och faderns ynkliga kvidanden där han omtöcknad ligger i mittgången.
Att folk stoppar i sig precis vad som helst torde inte var en överraskning för någon. Och det är illa nog, att de stoppar i sig vad som helst. Än värre blir det när dessa folk får för sig att det ingår i samhällskontraktet att de får ta med sig sina stinkande försök till mänsklig föda till allmän plats, och värst av allt: ombord på tåg! Där sitter de sedan och ser ut som om de vore Guds bästa barn och som om det inte alls är något fel på deras medhavda odör i tupperware och andra miljöförstörande plastlådor. Men det är det! Och all medhavd ”mat” som stinker måste bannlysas från allmän plats i allmänhet och instängda allmänna platser som en tågvagn i synnerhet.
