Sydfransk rosé 2018 vs 2017

I södra Frankrike utmärktes 2017 av flera faktorer som resulterade i anmärkningsvärt låga volymer. Flera av dessa faktorer bidrog till att öka koncentrationen i druvorna. Rent kvalitativt brukar detta vara bra. När det kommer till rosévin är det mindre självklart. Den som försöker göra ett riktigt bra rosévin söker vanligtvis lätthet och elegans. Gärna viss koncentration men inte för mycket. Dels kan vinet bli ”tungt”, dels kan aromerna bli ”för seriösa”, alltså dra iväg smakprofilen åt ett håll som gör att konsumenten känner sig bortkommen. Utmaningen 2017 var på många håll, inte minst i Tavel där jag har ett finger med i Les Lauzeraies, att göra viner som inte frångick sin rosa identitet. Även borta i Languedoc, där jag är konsulterande vinmakare på Domaine de Brescou var utmaningen att behålla balansen, ”lättheten” och fräschören i rosévinet.

2018

År 2018 kom som en befrielse och lättnad för många sydfranska producenter. En riktigt stor skörd med bra kvalitet för rosévin. Det är långt ifrån självklart att kvantitet och kvalitet går ihop. När det gäller rosé kan det fungera i och med att koncentrationen förvisso ska finnas där, men inte alltför mycket. Den kraft druvorna bjöd på 2018 räckte gott och väl till. Dessutom är det så att en årgång skapas över två växtsäsonger i och med att årets knoppar finns som embryon redan året innan. Det är orsaken till att vi genom historien sett så bra/stora år infalla ett något svalare/nederbördsrikare år som följer på ett varmt/torrt år (och vice versa). 2018 är alltså en mix av koncentration från 2017 och lättare elegans från 2018.

Tavel

När det gäller Les Lauzeraies, som flera gånger utsetts till ”Årets rosé” i Sverige, är det bara glada miner i Tavel. Färgen, som enligt regelverket för appellationen måste vara intensiv (ej under 0,5 NTU), är ovanligt ljus, på gränsen för det tillåtna, doften påfallande stor, komplex och fruktig (faktiskt så till den milda grad att vinet kommer vinna enormt på lagring de närmaste månaderna, tid som behövs för att vinet ska finna sig själv och för frukten att gifta ihop sig med den rejäla ryggrad det begåvats med (2017!)), smaken bedårande och i perfekt balans. Prova gärna till grillat (fisk, ljust kött, rotfrukter och grönsaker), sallader (rustik bondsallad), rökt fisk (sik, lax…), fisksoppa eller varför inte bara prova det?

Musik.

Nya Brescou uppmärksammas

Arbetar sedan 2006 som konsult åt Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Roliga år. Dels därför att uppdragsgivaren både är kunnig och kul att arbeta med, dels därför att så mycket har blivit gjort under de här åren. Bortsett från att gården numer är certifierad såväl hållbart som ekologiskt och är co2-neutral har en mängd andra förändringar och förbättringar gjorts. Inte minst har en hel del nyplanteringar sett dagens ljus. Bland annat har druvorna till gårdens nya vitvin, som i dagarna rönt uppmärksamhet på flera håll i Frankrike, bland annat i Terre de Vins, kommit i marken och setts frodas.

Det är kul att vinet uppmärksammas redan nu, för det är inte färdigt än. Menar då inte mognaden på just den här flaskan utan att vi fortfarande håller på att skapa vinet – och när vi talar om att ”skapa” är det inget hitte-på som i Mats-Eric Nilssons lätt förvirrade värld utan ett försiktig orienterande mellan de grynnor och skär och eureka-upplevelser som dväljs i att söka rätt druvkombinationer, att skörda vid rätt tillfälle, att hålla fingrarna i styr och inte minst att vänta på att stockarna ska nå den ålder då de börjar bli bra på riktigt. Många bitar är på plats men inte alla. Det tar tid att göra bra vin och det här projektet är, om vi börjar vid planeringen och så småningom planteringen, bara tio år.

Hursomhelst så har jag fått vara med och ”designa” det här vinet från grunden. Det ska bli gårdens vita toppvin och kommer heta Château de Brescou – inte ”Domaine” som övriga viner – när allt är klart och stockarna vi använder uppnått rätt ålder. Sorterna och deras andel i helheten är alltså utvalda för att tillsammans göra jobbet (grenache blanc, marsanne, roussanne, clairette och bourbolenc) och det verkar de göra (puuh, konsulten andas ut). Det vi följer noga nu är vilka förbättringar vi kan göra avseende utgångstidéerna kring det här vinet, alltså vad i processen vi kan förbättra, till exempel att med än bättre precision pricka rätt tidpunkt för skörden (vi talar då exakt på dagen, inte rätt vecka eller ”på ett ungefär”).

Det ovan nämnda vinet finns ännu inte Sverige (det finns ju egentligen inte… det är också därför det fortfarande får stå ”Domaine” och inte ”Château” på etiketten), men här i vårt land hittar vi tvillingvinet, det röda Château de Brescou, nr 71705, 139sek (också det ett vin vi byggt från grunden/planteringen och ännu inte riktigt i mål – vilket så klart inte hindrar att det smakar bra redan nu… druvorna är grenache, carignan, syrah, mourvèdre och counnoise) samt småsyskonet Domaine de Brescou ”Chardonnay” 2016, nr 71421, 99sek (smakrik chardonnay som vi försökt fånga söderns rondör med, jo, just så, ett vin som fångar söderns rondör, och det utan att bli baktungt eller fatt).

Musik.

Pinot noir från Languedoc

Mitt idag äldsta konsultuppdrag är det för Domaine de Brescou utanför Pezenas, nära Montpellier i Languedoc. Undan för undan har gården blivit alltmer certifierad; CO2-neutral och Terra Vitis, och nästa år är konversionen till ekologiskt jordbruk klar. Vid sidan om detta har ett ambitiöst om- och nyplanteringsprogram genomförts. Alltså sådant som tar lång tid och kräver stort tålamod. 2006 då jag började arbeta med Domaine de Brescou var en alltför stor del av de då cirka 30 hektaren planterade med halvtaskiga eller rent av dåliga, högproduktiva kloner och ytliga rotsystem. Det där är nu historia och om vi talar om druvsorterna har 80-talets modedruvor från Bordeaux fått styrka på foten för mer traditionella sorter. Säkert känner en del också till att gården sedan länge sätter ut totala svavelinnehållet, och numer också sockerhalten, på sina etiketter. Lätt att göra då såväl svavel som socker alltid hålls på en låg nivå (vinet texten handlar om höll en svavelhalt på < 50 mg/l)…

Det lär finnas anledning att återkomma till vinerna vi nu gör på gården, och då inte minst det ambitiösa projektet med ett från grunden, dvs planteringen, nyskapat vitt respektive rött ”Château de Brescou”. Anledningen till den här texten är istället att jag precis provat ett vin gjort på den för området udda druvan pinot noir. Vi gjorde en röd PN 2006 – 2013. Därefter tvingades vi sluta då all pinot behövdes för det över en natt superpopulära rosévinet från gården, ett av de första lite ljusare och lättare från Languedoc: för ägaren gäller att räkna hem verksamheten och om rosévinet säljer bäst så gör det det.

Nåväl, detta pinot-vin… Som vi slet med det, som vi försökte pricka rätt i skördetillfället (oerhört viktigt, visade det sig föga förvånansvärt), vinifieringen (se tidigare parantes) och ektypen för lagringen (se tidigare parentes). Många parametrar med i sig enorma valmöjligheter och grynnor att hantera. Sista året, 2013, fick vi till, om jag får tycka så själv, ett riktigt bra vin. Tydlig pinot-karaktär, medelfylligt med perfekt balans och, till skillnad från flera av de tidigare försöken, len frukt och stark pinot-känsla rakt igenom och ända ut i den långa, rena eftersmaken. Dock såldes de flesta buteljerna, och konsumerades, alldeles för tidigt. Detta visste vi, men, som sagt, det gäller också att få in pengarna till driften.

Flaskan jag nu provat, min nästsista (och på gården tror jag lagret består av 0 flaska!), var bättre än någon av de jag provat tidigare, från buteljeringen 2014 fram till nu. Sitter någon av er på en Domaine de Brescou Pinot Noir 2013 så vårda den ömt och drick den nu eller någon gång under de kommande tre-fyra åren.

Musik!

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

2016 nytt 2001 på gott och ont & EST

Som tidigare föreskickats på denna eminenta blogg förefaller årgången 2016 på sina håll vara försvinnande lik 2001, och vi talar då inte i första hand om vinernas stil och uttryck utan naturens framfart med socker, aromer och syror under den hektiska skördetiden. Kort sagt blev det samma hysteriska spring efter rekordsnabbt mognande druvor när skörden väl startat – allt mognade samtidigt, och blev till del snart övermoget, samtidigt som syrorna på ett motsägelsefullt och direkt obstinat vis stack i höjden – och vinerna från de båda åren påminner en hel del om varandra: mogna aromer, rondör, koncentration och kraft och, lite trotsigt, schyssta syror.craignan-hostHar precis varit på Domaine de Brescou och gjort ”förstablenden” efter skörden, det vill säga skörden i lite bredare mening, inkluderande såväl den alkoholiska som malolaktiska jäsningen. Båda de nyss nämnda har i år förflutit bra och utan komplikationer. I skrivande stund har vi blott ett litet fåtal tankar/fat som inte avslutat ”malon”.blend-brescouHur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.languedoc-kvall

Ett år då koncentrationen är så hög att det blir lite riskabelt att köra lång maceration, vilket vi numer gör på flera av tankarna på Brescou (framförallt avseende nya toppvinet Château Brescou). Arbetar man dessutom med extremt lite svavel, vilket vi gör, minskar inte precis risken för att allt ska gå åt fanders. Nu gjorde det inte det. Vi har förstås aningen högre flyktig syra än till exempel ett ”tunnare” år som 2014, men tack var den duktiga personalen på gården ligger vi snudd på skamligt bra till och ljusår från där man kan börja bli orolig (hur illa det kan gå ett koncentrerat år?, tja, när cavisten glömde stänga toppluckan på en osvavlad, superkoncentrerad tank syrah på Domaine Rabiega ett sådant här år stack den flyktiga syran iväg till nivåer som gjorde vinet omöjligt att sälja enligt EU:s lagar, vad vi gjorde då?, sparade det i sig fantastiska vinet och jäste om det året därpå med nyinkomna druvor, det ordnade biffen och där, kära HR:are, fick ni lära er trick de flesta av er hade nollkoll på).chateau-de-brescou-2014

Nog av. Man skulle kunna tro att det är väldigt enkelt att blenda ett sådant här år, men det är det nödvändigtvis inte. Allt är så bra att det är svårt att spontant känna vilken väg man som blender ska ta och det blir lätt så att ett vin som följt en bestämd linje under en längre tid plötsligt till del får en ny skepnad. På gott och ont. På Brescou har vi förskt hålla fast vid de utstakade linjerna samtidigt som vi pangat på å det värsta avseende toppvinerna ”Château” och ”Prestige” och vi planerar släppa ett fåtal endruvsviner bara för att. Sannolikt blir detta mourvèdre respektive grenache och syrah. Gôtt mos.terra-vitis1En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.craignan-hostEST! EST!! EST!!!nominerade-dryck-matbloggsp

Test: osvavlat vin öppet två år

Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?img_2169För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.img_2169

Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.img_2169

Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.img_2169

Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.img_2169

Mando Diao!

Vintips: vin av mig!

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Eko bäst för business

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou har efter många och men bestämt sig för att certifiera sig ekologiskt. Också. Sedan tidigare är gården ”Terra Vitis”, alltså en certifiering för hållbart jordbruk, och i allt väsentligt arbetar man redan ekologiskt. Skälet till att Brescou nu tar steget fullt ut är rent kommersiellt. ”Terra Vitis” och andra certifieringar för hållbart jordbruk räknas liksom inte.IMG_1651Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.IMG_1658

Avseende Domaine de Brescou har gården valt att stanna kvar som ”Terra Vitis” och komplettera med det ekologiska certifikatet. Det som talade mot detta var att det blir två klassificeringar att betala för – å andra sidan, bedömde ägaren till min glädje, är det värt den extra pengen för att komplettera eko-certifikatet så hela verksamheten omfattas av de kontroller och regelverk som gården nu frivillig underställer sig.Domaine de Brescou lobster

Ni som redan har koll på Domaine de Brescou vet att producenten sedan några år också sätter ut vinernas totala svavelinnehåll på etiketten. Ytterligare en garanti för konsumenten, som genom svavelhalten kan få en idé om hur rent producenten arbetar – såväl i vingård som i källare.IMG_2248

I Sverige hittar vi (i beställningssortimentet) tre viner från Domaine de Brescou: Rosévinet ”Fleur d’Eté”, vitvinet ”Chardonnay”och rödvinet ”Carisma” (carignan-stukat) (OBS! årgångarna på SB:s sida är fel, samtliga är yngre årgångar). När etikettproblematiken löst sig för toppvinet ”Chateau de Brescou” (grenache-dominerat) (läs mer här) kommer även det att finnas att beställa.

Stelbent blir lätt hänt valhänt

Det är sällan lätt att vara rigid utan att i längden riskera att framstå som aningen fånig. I dagarna lät Systembolagets etikettgranskare meddela Domaine de Brescous svenska importör, att det nya vinet, Château Brescou, inte får säljas i Sverige om inte baksidesetiketten åtgärdas. Där återfinns nämligen ordet ”bio” och det får inte stå på etiketten om inte vinet är ekologiskt certifierat.bildOrdet ”bio” står där därför att producenten vill på sin etikett visa regelverket för tillåten svavelhalt inom olika discipliner – konventionellt, ekologiskt och biodynamiskt – eftersom gården alltid ligger så lågt med sitt svavel, vanligen rejält under nivån för biodynamiskt vin. Ingen annan har haft någon åsikt om detta. Inga kontrollorgan i Frankrike. Inga kontrollorgan i något annat av det dussinet länder dit gårdens viner exporteras. Men i Sverige blev det stopp för det 100-talet buteljer producenten kan förväntas sälja av sitt prestigevin det kommande året. Fast riktigt stopp blev det nu inte. Systembolagets konkurrent näthandelsföretaget Xwines säljer också Domaine de Brescous viner i Sverige så om Brescous nya ”Château-vin” nekas plats i Systembolagets beställningssortiment finns det ändå att köpa i Sverige. Och det kommer finnas på restauranger.

Min tekopp av rosé?

Efter att somliga av oss utgjutit oss över de ljusa Provence-roséernas anestesiska brist på personlighet och övermått av lågmäld, svavelhöljd doft med inslag av grape, toppad med en intetsägande smak, som mest påminner om en het kyss med hårt ihopknipna läppar, har vi fått påhälsningar från sådana som vill att vi presenterar några alternativ till det som blivit ett tråkigt inslag i sommarens grå vardagslunk, alltså de nyss nämnda ”jag-följer-också-bara-strömmen-vinerna”, och jodå, det gör vi så gärna, inte minst som vi då kan framhålla två viner som vi själva är högst delaktiga i, men först som sist: finns det då inga Provence-roséer som finner nåd hos den självutnämnde rosévinstalibanen som nu satt sig till doms över vanligt folks dåliga smak?IMG_2119Jomenvisst finns det en och annan drickbar Provence-rosé i Sverige! Men, de är inte många. Bäst i vinifierats gom är här på bloggen redan omtalade Château Henri Bonnaud. Det här är en Provence-rosé som är så som en god Provence-rosé ska vara då den ljusa färgen matchas av elegant och djup doft och smak, som inte bara förför på balkongen utan också klarar en matbit och något år i vinkällaren. Château Henri Bonnaud ”Palette” 2015, nr 99093, 179 sek.IMG_2246

I övrigt vill vi så klart framhålla roséviner som är gjorda av oss själva och då inte minst Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” 2015, nr 70323, 84 sek. Gjorde det här vinet från, som det så populärt heter på modern skaraborgska, skratsch, och fick då den, vågar vi påstå, finfina idén, att sätta ihop grenache och pinot noir och toppa det med ett uns viognier. Resultatet är ett ljust (!), mycket fruktigt och för sitt pris synnerligen komplext, lågsvavlat (långt under rådande gränsen för biodynamiskt) rosévin som faller a-l-l-a på läppen, så är det bara.IMG_1426

Sist med inte minst det av oss ständigt nämnda Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 109 sek. Trots att det här vinet gång på gång lyfts fram som ett av de bästa rosévinerna på den svenska marknaden, och ett av de mest prisvärda i slika bedömningar, hänger det ständigt på gärdesgården och riskerar avlistning på Systembolaget, som bortsett från allt annat menar att det inte behövs något ekologiskt rosévin i den här prisklassen samtidigt som stödköpta grejer kan ha sin egen framfart i prissegmentet varmed livet kompliceras för den här favoriten. Lite surt, både för den som varit med och slutblendat och konsumenten som gillar vinet och en aning svårbegripligt för den som följer svensk vinpress, får man förmoda. Men ni, kära HR:are, ni vet vad som gäller och kan hämningslöst hinka Lauzeraies – uttalas Låserä – året runt. Grattis! (PS Finns det inte i er butik så är det bara att beställa.)

Roses.