2003

När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.img_2336Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.IMG_1586År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_nMedan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.craignan-hostDet var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.IMG_2210

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.Meteo FranceI södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.IMG_0816Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.Mourbase

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.carbaseRödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.hagelPå Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)img_2336Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.

2016 nytt 2001 på gott och ont & EST

Som tidigare föreskickats på denna eminenta blogg förefaller årgången 2016 på sina håll vara försvinnande lik 2001, och vi talar då inte i första hand om vinernas stil och uttryck utan naturens framfart med socker, aromer och syror under den hektiska skördetiden. Kort sagt blev det samma hysteriska spring efter rekordsnabbt mognande druvor när skörden väl startat – allt mognade samtidigt, och blev till del snart övermoget, samtidigt som syrorna på ett motsägelsefullt och direkt obstinat vis stack i höjden – och vinerna från de båda åren påminner en hel del om varandra: mogna aromer, rondör, koncentration och kraft och, lite trotsigt, schyssta syror.craignan-hostHar precis varit på Domaine de Brescou och gjort ”förstablenden” efter skörden, det vill säga skörden i lite bredare mening, inkluderande såväl den alkoholiska som malolaktiska jäsningen. Båda de nyss nämnda har i år förflutit bra och utan komplikationer. I skrivande stund har vi blott ett litet fåtal tankar/fat som inte avslutat ”malon”.blend-brescouHur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.languedoc-kvall

Ett år då koncentrationen är så hög att det blir lite riskabelt att köra lång maceration, vilket vi numer gör på flera av tankarna på Brescou (framförallt avseende nya toppvinet Château Brescou). Arbetar man dessutom med extremt lite svavel, vilket vi gör, minskar inte precis risken för att allt ska gå åt fanders. Nu gjorde det inte det. Vi har förstås aningen högre flyktig syra än till exempel ett ”tunnare” år som 2014, men tack var den duktiga personalen på gården ligger vi snudd på skamligt bra till och ljusår från där man kan börja bli orolig (hur illa det kan gå ett koncentrerat år?, tja, när cavisten glömde stänga toppluckan på en osvavlad, superkoncentrerad tank syrah på Domaine Rabiega ett sådant här år stack den flyktiga syran iväg till nivåer som gjorde vinet omöjligt att sälja enligt EU:s lagar, vad vi gjorde då?, sparade det i sig fantastiska vinet och jäste om det året därpå med nyinkomna druvor, det ordnade biffen och där, kära HR:are, fick ni lära er trick de flesta av er hade nollkoll på).chateau-de-brescou-2014

Nog av. Man skulle kunna tro att det är väldigt enkelt att blenda ett sådant här år, men det är det nödvändigtvis inte. Allt är så bra att det är svårt att spontant känna vilken väg man som blender ska ta och det blir lätt så att ett vin som följt en bestämd linje under en längre tid plötsligt till del får en ny skepnad. På gott och ont. På Brescou har vi förskt hålla fast vid de utstakade linjerna samtidigt som vi pangat på å det värsta avseende toppvinerna ”Château” och ”Prestige” och vi planerar släppa ett fåtal endruvsviner bara för att. Sannolikt blir detta mourvèdre respektive grenache och syrah. Gôtt mos.terra-vitis1En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.craignan-hostEST! EST!! EST!!!nominerade-dryck-matbloggsp

2014 vs 2015, renhet, bedömningar & årgångar

Årgångstabeller är allt som oftast gjorda i någons syfte och fortfarande i nådens år 2016 går vinbedömare på enkla tricks som primörprov från preppade fat och dito batchar. Att primörprov läggs tillrätta borde knappast förvåna någon, men tycks ändå göra det, och även om det nu inte skulle göra det bedömer många hela årgångar utifrån de här proverna. Nåja, det får vinbusinessen att rulla och ger oss något att tala om, som årgångarna 2014 och 2015 i Frankrike ställda mot varandra.IMG_1512Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.IMG_1585År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.IMG_1268Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.IMG_0598Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.bildAffärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.IMG_1662Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.

Musik på det.

Nya tongångar från Rioja

Medan det är en del av konceptet att ett uttalat vinvarumärke alltid ska smaka likadant, är en av flera tjusningar med de mer årgångsdrivna produkterna att de, på gott och ont, sällan smakar likadant mellan åren. Bra producenter saluför inga dåliga viner/år. Däremot kan det vara stor skillnad på det ena och det andra, och det gör att vi som konsumenter/fans kan bli mer eller mindre glada av det nya. IMG_1239Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.IMG_12301.Viña Soledad, nr 75639,149 sek, går från 2005 till 2006. Jo, det stämmer, än en gång släpps det här kultiga vitvinet först då det fyllt tio år. 100 procent viura och två år på fat gjorda på ek från Ohio och Missouri. Oemotståndligt knäppt. 2006 gör oss inte besvikna och det är, hör och häpna, en aning ungt! Lite kantigt saknar det ännu den där självklara elegansen som den utgående 05:an skämt bort oss med. Å andra sidan är det bara att lägga undan vinet något halvår så kommer allt att sitta på sin plats. Någon skillnad i övrigt? Ja, 2006 har lite mer kraft och även om Bodegas Franco-Españolas är ytterst försiktig med att byta ut ekfaten mellan åren, känns här en aningen tydligare ton av ny ek än i 05:an. Eller, hallå! Köp 05:an nu och 06:an då den kommer om några månader och känn efter själv. Varför ska er utsände i de årgångsbytande, vita riojornas moget och ändå ofärdigt doftande korridorer med honungsdrypande frukt och gula äpplen och plommon i stora klassar på väggarna, nödvändigtvis vara den som ska göra allt jobbet?IMG_1231

2.Rioja Bordón Reserva, nr 2726, 95 sek, går från 2009 till 2011. Jupp, här hoppar de två år, de lekfulla upptågsmakarna på Bodegas Franco-Españolas. Och det finns inga skäl att beklaga detta. Årgången 2011 är ett snyggt steg upp från den i sig ärliga, ursprungstypiska och goda 09:an. Allt det där fina i 09:an är kvar men nu kompletterat med en mer synlig ryggrad och en mer framträdande frukt. Bara att tacka och ta emot!IMG_1233

3.Rioja Bordón Gran reserva, nr 86815,155 sek, går från 2006 till 2007. Som sig bör ett snäpp upp både i kvalitet och pris jämfört med reservan ovan. Här kan vi inte rapportera en lika tydlig förändring som i fallet med småsyskonet. Sammanfattningsvis är 07:an väldigt lik 06:an men, så klart, det ligger i sakens natur, och det vore själva hin håle om det inte var så, ett år yngre, vilket känns i doft och smak. Ett vin både för den som vill lägga undan ett decennium eller två eller hinka på direkten då det släpps någon gång i augusti-september (håll ögongluggarna öppna).

Tongångar från svenskt tonbruk.

PS Färgen på rosévin: svavlet för tusan!

Skam till sägandes glömde er utsände i de orangeskimrande rosévinernas föråldrade värld en ack så viktig detalj avseende rosévinernas färg (läs här om rosévinernas färg). Hur kommer det sig, måste en eller annan vaken HR ha frågat sig, att äldre roséviner tenderar att få en högre färgintensitet medan rödtjut ljusnar? Jag menar, antocyaner som antocyaner!? lade kanske HR:en för säkerhets skull till som om den tillfrågade var ett riktigt dumhuvud.IMG_2132Ja, med tanke på det där fräcka tillägget förtjänar egentligen frågeställaren inget svar men då fräckheten är ett diskutabelt fantasifoster hos svaranden själv skulle det vara djupt orättvist att inte svara på frågan om rosévinernas med tiden allt högre färgintensitet, detta inte minst med tanke på den teaser som återfinns i rubriken och som bjuder in till en annan fråga: Vad menar du, påverkar svavlet rosévinets färg?IMG_2129

Ja, det är så det är. Svavlet har en direkt inverkan på rosévinets färg. Rent krasst kan man dra iväg färgen åt det ljusare hållet genom att tillsätta mer svavel. Allteftersom det fria svavlet binds i vinet blir färgen mer påtaglig. Med andra ord sticker rosévinernas färg iväg åt orange och rent av brunt med tiden men samtidigt tilltar den också i styrka. Så när vinifierat påstod att hela färgskillnaden mellan de båda flaskorna på bilden kom av årgången och att den yngre fått sig mer gröna druvor till livs så var det inte hela sanningen. Den mörkare flaskan var de facto något ljusare i sin, om uttrycket tillåtes, grönaste ungdom då det fria svavlet kanske låg uppemot 30 mg/l jämfört med halten som nu, flera år senare, sjunkit till < 10 mg/l. (OBS! 25-30 mg/l är en ”normal-låg” nivå, de flesta lägger sina roséviner runt 45-50 mg/l fritt svavel i samband med buteljeringen)

Cowboy Junkies!