Regenerativt proselytparty

Årets modeord i Vinsverige är, tydligen, regenerativt. Och vad är då det, tro? Nu vet kanske alla det, och den som inte vet gör nog rätt i att låtsas veta, men om någon ändå till äventyrs behöver få en förklaring, handlar regenerativt vinbruk i huvudsak om att inte plöja så förbannat mycket. Istället ska jorden få växa sig stark i kraft av sig själv och den mångfald dess mikroliv kan uppbåda. Genom att så välgenomtänkta blandningar av allehanda klöver, gräs och blommor skapar vinbonden biologisk mångfald mellan sina vinrader och hjälper på så vis jorden att må gott. En bonus i torra områden är att växtligheten bidrar till att bevara fukten, i den mån den nu finns, mellan raderna.

Är detta något nytt? Nej, det är nog bara så att det blivit mode i vissa kretsar att prata om saken nu, och när så sker finns det alltid odlare som inte hade koll som snabbt hänger på. Och det är utmärkt. Ju fler som tänker till och inser sitt eget ansvar, det faktiskt stora ansvar det innebär att odla och därmed vårda jorden, desto bättre är det, och att ”regenerativt” blivit mode för många är något som vi alla ska applådera.

 

Annat var det för drygt 30 år sedan när vi började så utvalda gräsblandningar mellan raderna på Domaine Rabiega. Till och med den dåvarande rådgivaren från Chambre d’agriculture i Draguignan sökte upp mig och förklarade, att gräset skulle konkurrera med vinstockarna om vattnet och att de sistnämnda därför skulle tvingas till ett bistert liv dominerat av en ständigt närvarande törst. Idag är ingen gladare över våra gräsblandningar är den kanske lite bättre påläste rådgivaren ”Chambren” håller sig med nuförtiden, ja, denne är till och med glatt positiv till ekologisk odling och hållbart jordbruk och tycker inte att sådant är bjäfs och något som stadsbor roar sig med i sina blomsterlådor och rabatter.

 

Tiderna förändras – men det är inte alltid att det som förefaller nytt är så nytt. Egentligen. Jag raljerar lite här om den stackars rådgivaren då för 30 år sedan, han var okej, om än ej särskilt vänligt inställd till sådant som avvek från den breda vägen.  Men det fanns många andra fränder bland vinbönderna, som också ägnade sig åt ekologisk odling och att så gräsblandningar mellan sina vinrader. Redan då. Och vi var absolut inte de första att tänka till.

Den som kommer till Domaine Rabiega idag kanske undrar varför inte alla raderna är sådda med gräs. Skälet är att gården var i ett lätt om inte osunt så i alla fall allt annat än välskött skick när de nya ägarna tog över sommaren 2020. Ett resultat av det var och är att vi varit tvungna att vidta olika åtgärder för att förbättra jorden och dess förutsättningar. Vi har då bland annat fått se oss nödgade till att plöja en del. I år, år tre, är vi färdiga med det arbetet och vi kommer att så gräsblandningar i merparten av de ännu inte sådda raderna. Vi vill ju inte att någon ska tro att vi inte är regenerativa.

Musik.

Carpe diem

Hon gick fram till hörnet på boulevarden och svängde in på rue Nullepart, den där Roys kafé ligger, eller Roy’s Café som Roy föredrar att kalla sitt kafé, vilket såklart är missvisande med tanke på att det egentligen är ett slags habsburgskt konditori, fyllt av slafsande och, mer sällan, sofistikerade och med en liten gaffel ätande gäster och kristallkronor och doften av kaffe och bullar och bakelser och nybakat bröd. Wienerbröd. Klassiska wienerbröd, mjuka med gul smet eller frasiga med röd sylt. Det är Roys specialitet. Lite i förbigående noterar hon den bekanta doften från Roy’s Café medan hon fokuserar på fogarna mellan trottoarens plattor och drar ner den friska höstdagen i lungorna. När hon går in i lyktstolpen, en av de där som stadsarkitekt Méllan envisas med att staden ska fyllas av, trots att det kostar mer än det smakar och trots att ingen annan bryr sig, blir hon för en kort stund, en väldigt kort stund, förvånad, men ganska snart tar ilskan överhanden. ”Skitstolpe!” undslipper hon sig och sparkar irriterat på det aber hon bokstavligen talat så oväntat stött på: hon sparkar ungefär just där den ska sparka som tillfälligt vill släcka en lyktstolpe.

”Den ligger rakt, längs den här gatan, tills den tar slut, där tar ni till höger och följer allén fram till bron,” säger mannen i den bruna rocken och blå, halslösa skjortan. Han som plötsligt bara är där.

Hon stirrar en stund på honom. Hans väderbitna ansikte. Det grå skägget mitt i allt det solbrända och vindpinade bruna och röda. Den knöliga näsan och sydvästen på hans huvud. Säkert 70 år. ”Rakt fram och sedan till höger, säger ni?” säger hon.
”Ja.”
”Och så följer jag allén fram till bron?”
”Ja.”
”Tack så mycket.”
”Det var så lite så.”
”Ibland är det i det lilla det stora sker.”
”Hm..”
”Utan det lilla, allt det lilla, inget stort.”
”Nu tror jag bestämt att lilla damen balanserar på plattitydernas rand,” säger mannen och tänder sin skumpipa. Höstdagens friska blandas med en lätt kryddig doft. ”Marijuana. Närodlad,” säger han och gör sitt bästa för att hålla kvar röken i lungorna. Det får honom att låta lustig och ansträngd. Som om han sitter och klämmer. Hon skyndar sig därifrån. Rakt fram längs rue Nullepart, mot allén som leder till bron.

”Är vi inte alla plattityder. I något avseende?” muttrar hon med blicken stint riktad mot marken. Plattorna, hela eller spruckna, alltid smutsiga, fogarna, gatan vid sidan om, ömsom gatsten, ömsom grus. Och asfalt, förstås. I alla fall här och där. Tutande bilar, accelererande scootrar, avgaser, hästskit, droskor, vedhandlare och vindragare.  Hon lägger knappt märke till mjölkaffären som inte finns mer. Vatten rinner utmed skyltfönstrets insida, där ett flertal mjölkflaskor, transparenta eller gröna och förslutna med stanniol, står uppställda i väntan på avhämtning. Utanför köar husmödrarna och ett par ungar som fått förtroendet att kila iväg och hämta dagens mjölkranson till upptagna mammor och ammor. Husmödrarna bär kappor i höstnyanser av grönt och brunt och hattar på huvudet. Tanten i mjölkaffären lyser upp butikens inre med sin vita expeditrock och ett nästan lika vitt hårnät. Hon är robust och har röda rosor på kinderna, och hon har ett vänligt ord till alla. Vägg i vägg med mjölkaffären den nedlagda bokhandeln med sina hyllmeter av klassiker och dagsländor i de romantiska och kriminella genrerna. Doften av nytryckta böcker och tidningar och från A4-arken, B5-kuverten, blyertspennorna och suddgummina; gammaldags gröna och fula eller moderna, stora och försedda med namnet Jumbo och en tilltalande arom. Björnklister, som luktar mandel så snart det gröna locket skruvas av burken. Kalendrar, almanackor och Tomtens Jul utställd i skyltfönstret på tok för tidigt. Minst en och en halv månad för tidigt.

Inte heller lägger hon märke till Haraldsons herr- och damkonfektion, manufakturaffären, med alla sina spännande knappar och vackra trådrullar, eller garnboden med sin varma doft av ull. Det är först vid banken hon stannar till. Inte så att hon ser de ringlande köerna framför de tre kassorna eller känner lukten av sedlar, affärsidkare och tillresta bönder, eller så att hon ser bankens stolta symbol för den trygghet pengainrättningen vill utstråla. Nej, hon funderar vidare. Inte ilsket, det var ju bara en gubbfan, snarare inspirerat och i en känsla av upplyst eufori.

”Så mycket händer i det lilla som på det stora hela taget inte spelar någon roll. Det är tur att vi har det lilla. På många vis. Dels är det det lilla som gör det stora. Utan det lilla inget stort. Vi är alla små. Vi är det lilla som tillsammans gör det stora. Möjligt. Ja, vi är möjligheter. Tillsammans är vi möjligheter. Det är det lilla som skapar de stora möjligheterna.” Tänker hon och går in i bageriet – det som ligger inklämt mellan lokalen som hyste slaktaren och den nedlagda resebyrån –, där hon köper en sockerbulle och en av de röda klubborna med hallonsmak. ”Tycks aldrig ta slut,” säger hon glatt till den ointresserade kassörskan, ”såvida en inte biter på dem förstås! Ja, jag talar om klubban. Inte sockerbullen.”

Vid gatans slut tar hon av till höger och följer allén bort mot bron. Ovanför hennes huvud klamrar sig hösten fast i trädkronorna. Orange, gult, rött och brunt mot en blå himmel därovanför. Det är så vackert att hon måste stanna upp en stund och bara stå och glo. ”De små löven, de stora träden som ändå är så små, och så jag, idag: löven, platanerna och jag. Plattityder.”

När hon kommer fram till bron ser hon den: lekplatsen. Klätterställningar i metall och trä, gungor och karuseller. Barn i färggranna höstmunderingar. Overaller. Några har mössor. Andra inte. Föräldrarna – mestadels mammor, barnvakter och mor- och farföräldrar, folk med tid eller inget val – sitter och tittar på telningarna eller i sina mobiltelefoner. Det ryker ur munnen på barnen där de springer runt i den tidiga höstkylan.

”Det är rätt, fånga dagen åt alla som inte kan, ni som kan”, säger hon och går planenligt upp i rök.

Hur länge är piwidruvor resistenta?

Efter att länge ha varit persona non grata har hybrid-druvor, korsningar mellan olika vitis-arter, blivit populära, åtminstone i utsatta klimatzoner och bland odlare som vill undvika alla former av växtskyddsmedel så långt det är möjligt. Med tanke på att de hybrid-sorter som sedan en tid dyker upp på marknaden är gjorda för att stå emot inte minst mjöldagg och att de är mer eller mindre nya och obrukade, är de för dagen effektiva och tilltalande lösningar för den som gärna avstår kopparbaserade och systemiska växtskyddsmedel. Gott så. Det få dock tycks ta med i beräkningen är evolutionen och att svamparna är stadda i ständig anpassning. Med andra ord kan det, bör det, vara en tidsfråga innan vi får se till exempel mögelsvampar som Plasmapora viticola (”vinmögel” , mildiou fr.) som överlistat en eller annan piwisort. På sikt är det alltså kanske så, att piwisorterna framförallt är intressanta för odling i tuffare klimat snarare än för den som vill undvika växtskyddsmedel.

Förbud mot hipsterkaffe!

Tveklöst måste en beundra och imponeras av folk som lyckas ta en gammal, äcklig produkt och inte bara göra den som ny utan också till en trend bland de ängsliga trendsökarna, de som är livrädda för att inte ligga mitt i mittfåran när denna förefaller ändra riktning; (notera semikolonet idag på semikolonets dag) icke desto mindre förty tvingas vi i detta nådens år, 2023, se oss tvingade att kräva ett förbud mot det förvisso geniala marknadsdraget men likväl äckliga kejsarens-nya-kläder-hipster-kaffet!

Bakgrund: Någon har kommit på att det går att sälja surt och fruktigt kaffe som smakar som Cirkels kokkaffe på omkokad sump anno 1965. Omöjligt, säger någon, icke då, säger vi, ity detta nyansfattiga, enkla, klorogensyrerika och surmageframkallande elände är inte sällan det enda kaffe som går att få också på vad som fram till kaffet-på-maten-stunden föreföll vara en anständig krog.

För de nyss nämnda krogarnas bästa, för kaffets fortlevnads bästa, för mänsklighetens bästa, och då inkluderar vi de ömkansvärda och ängsliga trendsökarna och de på grönt kaffe bantande hollywoodnissarna, kräver vi ett omedelbart förbud mot hipsterkaffe! Den som producerar, transporterar, säljer eller brukar hipsterkaffe skall utan tidsödande rättsliga processer förpassas till för ändamålet uppförda omskolningsläger förlagda till permafrostens Gulag, där de skall sättas på på gammal sump på orostade böner omkokat kaffe och bröd till dess de inser det tidigare i meningen nämnda kaffets inneboende och djupa brist på vettig kaffekaraktär och gör offentlig avbön i ett nyinrättat prata-ut-program på TV4 lett av Malou von Sivers.

Musik.

Förbud mot dunkaihuvudethotellbekvämlighetsinrättningar

I dessa moderna tider med byggplaner, bygglov, kontroller och bara lite korruption, måste samhället vara moget att sätta ner foten, och en gång för alla förbjuda bekvämlighetsinrättningar anrättade så, att användaren ofrånkomligen slår huvudet i väggen mitt emot den för bekvämlighetsinrättningens funktion så nödvändiga och, i de här fallen, alltför nära väggen mitt emot placerade stolen, då användaren lyfter från densamma, vilket den nyss nämnda gör om inte förr så efter välförrättat värv, varvid den intet ont anande användaren ofrivilligt och inte sällan under stor häpnad, kommer dunka sitt huvudet i den tidigare i meningen nämnda väggen. Det kan inte nog understrykas vilken nära döden upplevelse det är att dunka i huvudet på det här viset, särskilt då det sker vid ett nattligt besök. Lämpligt är, att lagstiftaren slår fast kännbara straff för alla som är inblandade i att en felkonstruerad bekvämlighetsinrättning uppförs och används, alltså allt från kommunens byggnadsnämnd via byggnadsarbetarna och fastighetsägaren till hotellets personal, där artighetsglada receptionister med kvittrande ursäkter för hotellets dunkaihuvudetbekvämlighetsinrättningar skall straffas särskilt hårt.