Rosévin

Rosévin kan göras som ett traditionellt vitvin: druvorna höstas, läggs i pressen och går därifrån in till jäsningstankarna (jaja, för er petimätrar: musten kyls oftast ner så skalrester o d hamnar på botten varefter musten kan separeras från de här under jäsningen mindre önskade artiklarna (kan ge mer eller mindre påtagliga off-effekter under jäsningen)).

Rosévin kan också göras som ett rödvin. Då får musten ligga och dra med skalen några eller flera timmar innan klarningsprocessen tar vid varefter jäsningen startas. Det här kallas ”maceration” (skalurlakning) men ofta säger odlarna, särskilt de äldre, också ”saignée”, vilket rör ihop begreppen för en del…

… för det tredje sättet att göra rosévin är saignée i mer traditionell mening. Då laddas en tank för jäsning av rödvin. Efter bara någon timme tappas en mindre del must av från den tanken. Huvudsyftet brukar vara att ge rödtjutet mer färg och kraft medan rosévinet får bli vad det blir (fast ibland blir det också bra, särskilt om producenten arbetar med förstklassiga druvor). Den här metoden är mindre vanlig 2020 än den var t ex 2010 då en majoritet av de mer bemedlade vinkonsumenterna gärna köpte (röda) power-viner.

Är något sätt bättre än de övriga? Om vi räknar bort slarvig saignée i betydelsen tappa av ljust vin från en rödvinstank är det jämt skägg mellan de båda andra. Ytterst beror det på vilket vin producenten vill göra och vad den tänkta konsumenten är ute efter. Den som vill ha ett ljust och lätt rosé typ Provence vill gärna ha ett direktpressat rosévin, den som vill ha mer kraft och smak ska leta efter rosévin som gjorts via maceration.

Till ovanstående ska läggas att druvorna producenten har att arbeta också spelar roll. En del druvor ger mycket färg, och det fort, andra kan ligga och dra sig i musten flera timmar utan att göra något mer påtagligt färgavtryck (och ja, petimätrar, åren spelar också roll, vissa år är det lätt att laka ur färg, andra inte).  Här följer tips på tre roséviner gjorda på lite olika vis. De två sista har jag varit inblandad i som vinmakarkonsult. (En kul provning kan vara att ställa de tre mot varandra och gärna äta en bit mat – t ex grillad fisk och grillade rotfrukter –för att se vad som då händer med upplevelsen av de tre.)

1. Ésprit de Rosé (Didier Desvignes) 2019, nr 79681, 135kr. Ett direktpressat rosé på den inte särskilt färgrika druvan gamay, skördad före övermognad. Didier Desvignes arbetar med mycket låga svavelhalter, ibland tillsätter han inget svavel alls, vilket är fallet med det här vinet. Det gör att det har en viss ”naturvins-känsla” i den rena skolan, med andra ord en hel del schysst frukt utan defektvarning samtidigt som det kan upplevas som mer nedtonat än de två vinerna nedan. Lättviktare under parasollet.

2. Domaine de Brescou ”Fleur d’été” 2019, nr 70323, 119kr. Jag har alltid tyckt det är intressant att blanda de olika tillverkningssätten och då framförallt direktpress och maceration. Det här vinet är ett sådant exempel. Syftet har varit att ligga kvar i den relativt ljusa färgstilen men ändå få till en större smakrikedom. Det här går att lösa med hjälp av att blanda i mer gröna druvor under skörden (det är generellt tillåtet att blanda blå och gröna druvor, men inte rött och vitt vin för AOP-viner). Här har jag istället alltså blandad de två tillverkningssätten och två druva, grenache och pinot noir. Tanken har varit att låta grenache utgöra ryggraden medan konsumenten i första hand ska hitta pinot i doft och smak. Allround, befinner sig någonstans mellan parasollet och matbordet. (För er som tycker det är viktigt: det här vinet är certifierat både eko och hållbart, det är också CO2-neutral och har låg svavelhalt.)

3. Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr. Det här kraftpaketet är gjort med lång maceration, hela 48 timmar. Skälet till att det inte är rött är att en hel del gröna druvor ingår i blenden. Tavel är för rosé ungefär vad grannen Châteauneuf-du-Pape är för rött: ett mischmasch av druvsorter och med rosévinsdruvan par excellence, grenache, som bas. Tavel som är en av Frankrikes äldsta appellationer tillåter bara rosévin och det måste vara kraftigt färgat. På så vis vet konsumenten vad den har att vänta när den handlar ett vin från området. Utmärkt ”mat-rosé”. (För er som fortsatt är intresserade av eko o d, är producenten här en av få i Frankrike med HVE3, högsta graden av hållbart jordbruk, och vinet är eko.)

Musik.

Beaujolais Nouveau: Il est arrivé! &TAPP

Snart sagt varje fransk bybar och supermarché, stor som liten, pryds den tredje torsdagen i november med budskapet ”Il est arrivé!”, Det är här!. Möjligen skulle det stå ”Il est retourné!”, Det är tillbaka!. För så är det: lika älskade som hånade Beaujolais Nouveau kommer tillbaka varje år, ända sedan 1950-talets början!Beaujolais Nouveau

Upprinnelsen till företeelsen är ett förbud från 1951 att sälja appellationsvin före den 15:e december. När vissa områden och vinbönder protesterade mot detta med hänvisning till den uråldriga traditionen att prova av årets skörd så snart den jäst klart, försågs regeln med undantag för, slarvigt översatt, ”viner i sådana omständigheter att ett undantag kan bli aktuellt”. De som mest och bäst tagit fasta på det där undantaget är vinbönderna i Beaujolais, vars Nouveau är överlägset mest framgångsrikt i klassen, inte minst kommersiellt, och därför lika hånat som älskat.Beaujolais Nouveau

Invändningarna handlar om att det ”inte är ett riktigt vin” (urbota dumt påstående), ”smakar illa” (ganska urbota dumt påstående), ”är ett kommersiellt skämt” (utstött ur surmagade personer utan feeling för fest och med bristande helhetssyn på företeelsen). Med andra ord är det svårt att se varför vinet är värt hån. Däremot kan den som vill vara sur och trubbig, eller rätt och slätt tycker hela grejen är strunt, avstå. Vi som är mer positivt inställda till små festligheter i vardagen och rent av menar att livet är så eländigt att det måste firas, tycker det här är låt vara fånigt men kul och ungefär som att fuldansa. Det ligger i primörvinets natur att vara enkelt och lättdrucket. Den som försöker sig på låt säga en Château Latour Nouveau stöter sannolikt på en del problem i konsumentmötet.Beaujolais Nouveau

Till att börja med såldes Beaujolais Nouveau lite som det passade vinbonden. 1967 infördes 15 november som första försäljningsdag och så var det ända till 1985 då regeln ändrades till den tredje torsdagen i november. Mest hysteriskt i Sverige, och länder som England, var det väl då, under några år på 1980-talet. Det var då krogar i London tävlade med helikopter för att vara först med vinet, och i Sverige rusade kustjägare mot en ö-ligt belägen krog inte med AK4:or utan Beaujolais Nouveau i famnen. Aaah, minnen, svunna tider, partaj. Men varför hänga läpp och gräva ner sig i det förgångna?Beaujolais Nouveau

Fördelen med dagens Beaujolais Nuveau är att banantonerna från det sena 80-talets jästnouveautéer verkar ha sett sina bästa dagar och vi börjar åter se de mer hallondrivna tonerna från de klassiska primörvinerna. Årets Systembolagsutgåva utgör inget undantag. Vinet kommer från P Ferraud & Fils (Beaujolais Nouveau, nr 5481, 79 kronor) och uppvisar Nouveau-vinets alla klassiska kännetecken. Man må tycka vad man vill, det är så här Beaujolais Nouveau ska smaka. Helst varje år. The Alan Parsons Project.

Beaujolais Nouveau – torsdagen

Inte mindre än 60 % av fransmännen gör det. Vet inte hur det ser ut i Sverige, men själv ska jag definitivt prova årets skörd idag, tredje torsdagen i november. Om någon mot förmodan fortfarande diskuterar kvaliteten på Beaujolais Nouveau så, nej, det är bara en kul grej, inget annat, men det är verkligen en kul grej, om man låter det vara det, så dumma er inte, bara gör det.