Rosévin

Rosévin kan göras som ett traditionellt vitvin: druvorna höstas, läggs i pressen och går därifrån in till jäsningstankarna (jaja, för er petimätrar: musten kyls oftast ner så skalrester o d hamnar på botten varefter musten kan separeras från de här under jäsningen mindre önskade artiklarna (kan ge mer eller mindre påtagliga off-effekter under jäsningen)).

Rosévin kan också göras som ett rödvin. Då får musten ligga och dra med skalen några eller flera timmar innan klarningsprocessen tar vid varefter jäsningen startas. Det här kallas ”maceration” (skalurlakning) men ofta säger odlarna, särskilt de äldre, också ”saignée”, vilket rör ihop begreppen för en del…

… för det tredje sättet att göra rosévin är saignée i mer traditionell mening. Då laddas en tank för jäsning av rödvin. Efter bara någon timme tappas en mindre del must av från den tanken. Huvudsyftet brukar vara att ge rödtjutet mer färg och kraft medan rosévinet får bli vad det blir (fast ibland blir det också bra, särskilt om producenten arbetar med förstklassiga druvor). Den här metoden är mindre vanlig 2020 än den var t ex 2010 då en majoritet av de mer bemedlade vinkonsumenterna gärna köpte (röda) power-viner.

Är något sätt bättre än de övriga? Om vi räknar bort slarvig saignée i betydelsen tappa av ljust vin från en rödvinstank är det jämt skägg mellan de båda andra. Ytterst beror det på vilket vin producenten vill göra och vad den tänkta konsumenten är ute efter. Den som vill ha ett ljust och lätt rosé typ Provence vill gärna ha ett direktpressat rosévin, den som vill ha mer kraft och smak ska leta efter rosévin som gjorts via maceration.

Till ovanstående ska läggas att druvorna producenten har att arbeta också spelar roll. En del druvor ger mycket färg, och det fort, andra kan ligga och dra sig i musten flera timmar utan att göra något mer påtagligt färgavtryck (och ja, petimätrar, åren spelar också roll, vissa år är det lätt att laka ur färg, andra inte).  Här följer tips på tre roséviner gjorda på lite olika vis. De två sista har jag varit inblandad i som vinmakarkonsult. (En kul provning kan vara att ställa de tre mot varandra och gärna äta en bit mat – t ex grillad fisk och grillade rotfrukter –för att se vad som då händer med upplevelsen av de tre.)

1. Ésprit de Rosé (Didier Desvignes) 2019, nr 79681, 135kr. Ett direktpressat rosé på den inte särskilt färgrika druvan gamay, skördad före övermognad. Didier Desvignes arbetar med mycket låga svavelhalter, ibland tillsätter han inget svavel alls, vilket är fallet med det här vinet. Det gör att det har en viss ”naturvins-känsla” i den rena skolan, med andra ord en hel del schysst frukt utan defektvarning samtidigt som det kan upplevas som mer nedtonat än de två vinerna nedan. Lättviktare under parasollet.

2. Domaine de Brescou ”Fleur d’été” 2019, nr 70323, 119kr. Jag har alltid tyckt det är intressant att blanda de olika tillverkningssätten och då framförallt direktpress och maceration. Det här vinet är ett sådant exempel. Syftet har varit att ligga kvar i den relativt ljusa färgstilen men ändå få till en större smakrikedom. Det här går att lösa med hjälp av att blanda i mer gröna druvor under skörden (det är generellt tillåtet att blanda blå och gröna druvor, men inte rött och vitt vin för AOP-viner). Här har jag istället alltså blandad de två tillverkningssätten och två druva, grenache och pinot noir. Tanken har varit att låta grenache utgöra ryggraden medan konsumenten i första hand ska hitta pinot i doft och smak. Allround, befinner sig någonstans mellan parasollet och matbordet. (För er som tycker det är viktigt: det här vinet är certifierat både eko och hållbart, det är också CO2-neutral och har låg svavelhalt.)

3. Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr. Det här kraftpaketet är gjort med lång maceration, hela 48 timmar. Skälet till att det inte är rött är att en hel del gröna druvor ingår i blenden. Tavel är för rosé ungefär vad grannen Châteauneuf-du-Pape är för rött: ett mischmasch av druvsorter och med rosévinsdruvan par excellence, grenache, som bas. Tavel som är en av Frankrikes äldsta appellationer tillåter bara rosévin och det måste vara kraftigt färgat. På så vis vet konsumenten vad den har att vänta när den handlar ett vin från området. Utmärkt ”mat-rosé”. (För er som fortsatt är intresserade av eko o d, är producenten här en av få i Frankrike med HVE3, högsta graden av hållbart jordbruk, och vinet är eko.)

Musik.

La Cantine de l’Hippodrome

Intresserad av ett matställe på franska rivieran som hör hemma på listan med det mest klassiska av det klassiska och som är såväl rustikt som unikt och sett stjärnorna komma och gå och sittandes vid borden tala på bönders vis med bönder, något som de facto är i sanningen unikt, så finns alls den här platsen? Självklart finns den, annars skulle inte den här texten finnas och om den här texten inte finns, ja då finns högst sannolikt inte du heller. För att underlätta din vardag, se det så här: Texten finns, alltså är du.

Nog av. Stället är, tro det eller ej, La Cantine de l’Hippodrome i Cagnes-sur-Mer. Visst, det är bistron på stallbacken, men även du kan gå dit och äta och om du bara förklarar för den oftast mycket förstående vakten vid stallbacksgrinden att du vill besöka den fina kantinen så brukar han släppa in dig, och skulle denne mot förmodan krångla pekar du bara på dig själv och säger ”Ourasi” (blotta misstanken att du på något vis har någon som helst koppling till Frankrikes största nationalidol , den mångfaldige vinnaren av såväl Prix d-Amerique som Grand Critérium de Vitesse (på just hippodromen i Cagnes), kommer att få honom så imponerad och byxis att han släpper in dig per omgående).

Vad äter man då här och hur ser stället ut. Tja, där är en del flugor och stolarna är mestadels av stålrör och plast och där sitter folk som mockat skit hela morgonen sida vid sida med kuskar, tränare och hästägare och storögda sådana som du som just kom in genom grinden tack vare en lögn om Ourasi och maten, ja den är rejäl och väl tillagad, precis som det ska vara. Faktum är att det här är ett av rivierans bästa vardagsbistron – så missa det inte. Dessutom: alla kan ta sig till Chantecler på Negresco, varför det inte är så mycket att skryta med. Betydligt coolare att ha varit på La Cantine de l’Hippodrome i Cagnes.

Polly!

Château de Berne

Numer säljs det vin från Château de Berne i Sverige, eller i vart fall från slottets negociant-firma – det är vanligt att producenterna härnere, precis som en gång i tiden Domaine Rabiega, sätter upp vinhandelshus och säljer inköpt och omblendat vin med ett namn snarlikt en fysisk plats. Gissningsvis köper många Berne-flaskorna för den fyrkantiga buteljen, precis som de köper andra Provence-producenters konceptviner och tror att de dricker egendomsproducerat. Inget ont i det. För egen del måste jag dock erkänna att det är få Provence-producenter som övertygar mig med sina roséviner idag – att kategorin gått från noll till att totalt dominera rosémarknaden i Sverige är en gåta vars svar möjligen kan hittas i en följa strömmen-mentalitet och en förmåga att inte ledsna på jästboostad grapefrukt och svavel. Med det sagt ska vi nu hylla Château de Berne.IMG_2588

Château de Berne köptes för ett 30-tal år sedan av en tät investerare och snart började ett resmål värt sitt namn växa fram, men det var först sedan den nuvarande, likaledes täta, ägaren för ett decennium sedan tog över som saker började hända på allvar. Den tidigare hyggligt skötta vinverksamheten fick en ny skjuts och massvis med både mark och andra gårdar – som Domaine des Bertrands och Château des Launes – köptes in. Idag är ”Château de Berne” en av de största producenterna i Provence och med en verksamhet som via slottsproduktionen, andra egendomars produktion och vinhandelshusets produkter säljer över hela världen. Och allt är mycket bra gjort (utom möjligen då vinerna, där kvalitetskraven inte alltid är där de bör vara i en så pass här omfattande satsning). Allra bäst är det lyxhotell, det spa och den stjärnkrog som etablerats på själva Château de Berne.IMG_2587

Det finns många gårdar värda att besöka i Provence idag. De senaste åren har allt fler spektakulära anläggningar byggts upp och även om vinerna sällan står i paritet till de nya byggnaderna, konsten i parkerna och maten på restaurangerna är flera av dem mer än väl värda att besöka. Och kanske är Berne allra mest värt att besöka. Den som tycker att Benjamin Collombats stjärnkök blir för dyrt – allt är relativt, dyrt är det för den som inte har råd, priserna i sig finns inget att säga om – kan prova på hans lite enklare kreationer i bistron/bakfickan och den som i likhet med vinifierat kanske inte går igång i 180 på gårdens viner har en hygglig vinlista att välja från. Rekommenderas.FullSizeRender-4

Käck sommarsång!