Somrigt vintips

Tre sommarviner som jag gör på Domaine de Brescou utanför Pezenas: Domaine de Brescou Chardonnay 2016, nr 71421, 99 sek (ganska smakrikt och tämligen typisk chardonnay för området, skördad i omgångar för att nå fräschör i nivå med fläsket som värmen ger), Domaine de Brescou ”Fleur d’èté” Rosé 2017, nr 70323, 99 sek (fruktig och smakrik rosé på grenache, pinot noir och ett uns viognier, också skördad i omgångar för fräschörens skull), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (medelfylligt, komplext och smakrikt på grenache-druvans vis, allround till maten, grenache kompletterad med syrah, carignan, mourvèdre och counnoise, lagrat ett år på stora fat). För er som fäster vikt vid slikt så är gården sedan länge certifierad för Terra Vitis/hållbart jordbruk och den är CO2-neutral och om ett år får den sin ekologiska certifiering och svavelhalterna är genomgående låga (inte för att göra hysteriska människor glada eller för att kejsaren är naken och ingen vill säga det utan därför att svavel inte behövs i någon större utsträckning i välgjorda viner).

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Vintips: vin av mig!

För några år sedan satte jag ihop El Rey Old Vine Garnacha (nr 2260, 79 sek) för den svenska marknaden. Vinet finns fortsatt till försäljning i Systembolagets beställningssortiment. Åren som gått har bara gjort gott och vinet är nu mer öppet än då det lanserades. Frågar ni mig så är det ett perfekt vin att alltid ha hemma – fungerar med allt från trendig och grillad vitkål via tacos till grillad korv.img_3913

I dagarna har Château de Brescou 2012 (nr 71705, 129 sek) släppts i beställningssortimentet. Det här är ett vin som ägaren till Domaine de Brescou och jag varsamt matchat fram – från plantering till färdigt vin. Riktigt färdiga med det är vi inte ännu, men redan 12:an ger en liten fingervisning om vart vi är på väg. Druvmix baserad på grenache, som framförallt kompletterats med syrah och carignan, men här ingår också lite mourvèdre och counnoise.img_2105

Resultatet är ett vin som alla dagar i veckan skriker grenache och som uppvisar ett, om jag får säga det själv, väl avvägt tryck trots sin inte fullt fylliga uppenbarelse. Det där sista har vi arbetat och arbetar mycket med avseende det här vinet: att få det fullödigt utan att dumextrahera, överdriva alkoholen eller skörda onödigt sent. Eller om man så vill: hålla det grenache-färgat och medelfylligt samtidigt som smakskjutsen ska vara åkbar.Dom de Brescou skyltFörtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.

Hög tid för Chopin!

Eko bäst för business

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou har efter många och men bestämt sig för att certifiera sig ekologiskt. Också. Sedan tidigare är gården ”Terra Vitis”, alltså en certifiering för hållbart jordbruk, och i allt väsentligt arbetar man redan ekologiskt. Skälet till att Brescou nu tar steget fullt ut är rent kommersiellt. ”Terra Vitis” och andra certifieringar för hållbart jordbruk räknas liksom inte.IMG_1651Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.IMG_1658

Avseende Domaine de Brescou har gården valt att stanna kvar som ”Terra Vitis” och komplettera med det ekologiska certifikatet. Det som talade mot detta var att det blir två klassificeringar att betala för – å andra sidan, bedömde ägaren till min glädje, är det värt den extra pengen för att komplettera eko-certifikatet så hela verksamheten omfattas av de kontroller och regelverk som gården nu frivillig underställer sig.Domaine de Brescou lobster

Ni som redan har koll på Domaine de Brescou vet att producenten sedan några år också sätter ut vinernas totala svavelinnehåll på etiketten. Ytterligare en garanti för konsumenten, som genom svavelhalten kan få en idé om hur rent producenten arbetar – såväl i vingård som i källare.IMG_2248

I Sverige hittar vi (i beställningssortimentet) tre viner från Domaine de Brescou: Rosévinet ”Fleur d’Eté”, vitvinet ”Chardonnay”och rödvinet ”Carisma” (carignan-stukat) (OBS! årgångarna på SB:s sida är fel, samtliga är yngre årgångar). När etikettproblematiken löst sig för toppvinet ”Chateau de Brescou” (grenache-dominerat) (läs mer här) kommer även det att finnas att beställa.

Stelbent blir lätt hänt valhänt

Det är sällan lätt att vara rigid utan att i längden riskera att framstå som aningen fånig. I dagarna lät Systembolagets etikettgranskare meddela Domaine de Brescous svenska importör, att det nya vinet, Château Brescou, inte får säljas i Sverige om inte baksidesetiketten åtgärdas. Där återfinns nämligen ordet ”bio” och det får inte stå på etiketten om inte vinet är ekologiskt certifierat.bildOrdet ”bio” står där därför att producenten vill på sin etikett visa regelverket för tillåten svavelhalt inom olika discipliner – konventionellt, ekologiskt och biodynamiskt – eftersom gården alltid ligger så lågt med sitt svavel, vanligen rejält under nivån för biodynamiskt vin. Ingen annan har haft någon åsikt om detta. Inga kontrollorgan i Frankrike. Inga kontrollorgan i något annat av det dussinet länder dit gårdens viner exporteras. Men i Sverige blev det stopp för det 100-talet buteljer producenten kan förväntas sälja av sitt prestigevin det kommande året. Fast riktigt stopp blev det nu inte. Systembolagets konkurrent näthandelsföretaget Xwines säljer också Domaine de Brescous viner i Sverige så om Brescous nya ”Château-vin” nekas plats i Systembolagets beställningssortiment finns det ändå att köpa i Sverige. Och det kommer finnas på restauranger.

”Sustainable” vs ekologiskt

Häromdagen skrev Mikael Mölstad klokt om ekologiskt och hållbart jordbruk i SvD och igår kom jag hem från ett besök hos min uppdragsgivare Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Den trogne HR:en vet att Brescou är en gård som är om sig och kring sig. Bortsett från att fokus är renhet i allt, arbetar gården med medvetet låga svavelhalter – ett exempel är årets rosévin som trots sin fruktdrivna stil varken görs med aromfrämjande jäst eller tillsätts nämnvärda mängder svavel (<60 mg/l för 2015, jfr med biodynamiska regelverken som generellt tillåter 120 mg/l, de ekologiska 150 mg/l och det konventionella 200 mg/l) – och… med uthålligt jordbruk.IMG_2246

Det där sista tar sig uttryck i en certifiering från ”Terra Vitis” och innebär i praktiken att inte bara odlingen övervakas utan också att odlaren frivillig underställer sig marknadens hårdaste kontroll och krav på total transparens – kort sagt måste a-l-l-t dokumenteras – och att den ålägger sig själv att ordna avdunstningsbassänger för spolvatten och mycket annat. Alltså betydligt mer långtgående krav än de som ställs på den som vill bli ekologiskt certifierad. Däremot tillåter Terra Vitis och andra certifieringar av hållbart jordbruk, inom rimliga gränser, systemiska växtskyddsmedel – alltså kemiska medel som penetrerar växten och så att säga verkar inifrån. Den som är ekologiskt certifierad får bara använda kemiska produkter som verkar genom kontakt.IMG_2258

Skrev för en tid sedan om det där med de kemiska växtskyddsmedel som används inom ekologiskt respektive konventionellt jordbruk, samt om de missuppfattningar som vanligtvis råder: till exempel är inte ekologiskt jordbruk fritt från kemiska bekämpningsmedel. Nu blir det dessvärre lätt så att de här i sig bra arbetsfilosofierna ställs mot varandra. Som om det ena inte skulle vara bra. Det är tokerier. Alla försök att bättra sig är bra och såväl ekologiskt som hållbart är bra. Skälet till detta inlägg är istället följande:IMG_2248

Efter flera år som hållbart jordbruk ville nu min uppdragsgivare gå över till ekologiskt jordbruk. I det här fallet innebär det att ett fåtal bekämpningsprodukter i vingården måste bytas ut och att rengöringsmedlen för vinkällaren måste vara ekologiskt godkända. Inga problem alls. Nej, det som gjorde uppdragsgivaren aningen irriterad var att han med all rätt menade att egentligen är ju Terra Vitis en bättre garanti för naturen och konsumenten, men han ansåg sig tvingad att lämna den certifieringen till förmån för den ekologiska av kommersiella skäl.IMG_2253

”Ingen vet vad Terra Vitis är. Tror inte ens konsumenten vet vad hållbart jordbruk är. Går jag över till ekologisk certifiering kommer jag både att få fler kunder och kunna höja mina priser,” sa han uppgivet och träffade huvudet på spiken. Det här är en utmaning för hela det uthålliga jordbruket. I Frankrike har organ som Terra Vitis misslyckats kapitalt med att tala om vilka de är, ja, att de ens finns. I det mer marknadstillvända USA fungerar det bättre, men det skulle kunna vara så mycket bättre.IMG_1658

I Sverige har vi en unik situation i och med vårt monopol. Här skulle Systembolaget kunna ändra på saker och ting genom att jämställa ”sustainable” i dess olika former och bedömt utifrån kriterier som företaget självt kan sätta – och därmed eventuellt tillåta sig att inte räkna alla ”hållbara” certifikat lika högt – med ekologiskt. Det skulle vara till enorm hjälp för många seriösa odlare, naturen och, ytterst, konsumenten. Samtidigt skulle företaget som glädjande nog vill se sig som en god spelare på marknaden verkligen göra en god insats på bred front.

Miljö, moral & ekologiska & andra viner & XTC

I grunden finns det bara ett sätt att uppträda korrekt mot den som producerar vin och den miljöpåverkan vinet har på sin väg från knopp till glas och det är att betala ett anständigt pris. Som vinifierat sagt vid upprepade tillfällen finns det inga billiga viner. Betalar inte du så gör någon annan det. Och det gäller alla viner, inklusive sådana som är ekologiska och fair trade-märkta.

Självklart är såväl de ekologiska certifikaten som dito för rättvis handel utmärkta, men det är naivt att tro att allt är frid och fröjd bara för att en vara försetts med de här attributen. I skenet av detta är det olyckligt att Systembolaget förefaller tillhöra de blint troende. Företagets nya sortimentsmodell, som styr vilka varor som finns i din butik, favoriserar kraftigt ekologiska viner, utan att certifikatet sätts i relation till vad som är ett rimligt pris eller vilken kvalitet du som konsument skulle få om du handlade ett liknande vin utan eko-stämpel. Med andra ord har Systembolaget bestämt att det är viktigare att du handlar ekologiskt än att du får det bästa vinet eller att du betalar ett anständigt pris. Inte helt sällan efterfrågar företaget eko-viner till priser som väldigt få producenter kan möta, istället för att lägga på en tia så att priset upplevs som korrekt av den som producerar.

Bortsett från det ovan sagda förtjänar det understrykas att det idag finns många andra certifikat som borde jämställas med de ekologiska (det finns flera), som de facto har många brister. Håll i minnet att det där sista sägs av en som satsade på eko-odling redan för 25 år sedan. Då fanns inga alternativ. Det var ekologiskt eller konventionellt som gällde och bönderna var i allmänhet mer sprutglada då än nu.

Idag kan producenten ansluta sig till flera utmärkta alternativ till eko-certifikatet. Till exempel (i Frankrike) Terra Vitis och (mest överallt) olika typer av integrerad produktion/sustainable. Fördelen med den här typen av certifiering är att den oftast är bredare och omfattar inte bara odlingen och arbetet i vinkällaren utan också saker som hur spolplattan för traktorn fungerar, att det finns sedimenteringsbassänger för spolvatten och mycket annat. Med andra ord väl så viktiga parametrar för den som vill arbeta korrekt mot natur och människa. Noterbart är också att Terra Vitis tillåter bekämpning av Flavescence dorée med medel som inte dödar bin medan de ekologiska preparaten tar livet av de små, livsviktiga kuggarna i naturens maskineri.

Med andra ord: eko är utmärkt men inte alltid bäst och långt ifrån perfekt. Och ytterst handlar det alltid om bondens vilja att göra ”rätt”.

Nu lär Systembolaget invända att det inte är hanterbart att ta hänsyn till världens alla olika certifikat och att man måste sätta ner foten någonstans. Inte fel tänkt, men det vore ändå önskvärt om monopolet försökte bredda sitt miljötänk något och, inte minst, om det kopplade kraven på eko-certifikat till ett aningen högre pris: var gång kravet på eko eller fair trade kommer upp ska också priset öka med tio kronor per flaska och 30 kronor per box. På så vis skulle även Systembolaget göra något för natur och människa. På riktigt. XTC.