Fåraherden och diktaren Francçois Villon växte upp i en koja utanför den gudsförgätna byn Riensac – en håla utslängd som av misstag i det karga landskapet strax öster om Aix-en-Provence. Fontänen vid den lilla platsen framför det påfallande spartanska borgmästeriet, la mairie, var ortens enda vattenkälla långt in på 1960-talet och elektriciteten var inte fullt utbyggd förrän ett tiotal år senare. Ännu idag händer det vid häftiga åskoväder att elen slås ut under flera veckor. Den smällkalla vintern 2009 var Riensac mörklagd mellan femte januari och trettonde februari. En människa, uteliggaren Alain, frös ihjäl och de tre invånarna på ålderdomshemmet, La Chanteclaire, fick flytta ihop i husets salong som kunde värmas upp med fotogendrivna kaminer och den öppna spisen.

Byns samlingsplats är den i sammanhanget gigantiska baren Le Relais de Petanque. I stort sett ett rektangulärt rum med rutigt golv, en bardisk i ena änden och ett flertal enkla stolar och bord utplacerade lite på måfå. Ena långsidans vägg täcks av en hylla med pokaler och fotografier från det senaste seklets petanque-uppgörelser i byn och väggen mitt emot, den ut mot gatan, stoltserar med fler fönster än borgmästeriet och skolan tillsammans och mitt emellan dem, kronan på verket!, två glasdörrar som kan öppnas ut mot uteserveringen framför baren. Just där är trottoaren onödigt bred med tanke på byns storlek och ett dussin plataner trängs där som för att säga att ”vi i Riensac vi kan vi också!”.

Det var här på Le Relais de Petanque François först lät höra tala om sig. Med sjuårig folkskola och ett arbete han hatade – han hade fått ta över faderns fårrörelse och fördrev dagarna tillsammans med sin fårskock – hade han sökt efter en mening i livet. Det han fann var svamp. Magiska svampar fyllda av psilocybin och andra hallucinogener. Han insåg snart att de här svamparna som hjälpte honom genom dagen också ingöt i honom en lust han aldrig förr känt: lusten att få uttrycka sig i skift. Dessa svampar skulle kunna rädda honom från det liv han då levde!

Metodiskt byggde han upp en allt större kundkrets för sina magiska svampar. Varje lördag infann han sig på Le Relais de Petanque med påsar med svamp för varje sinnesstämning: lugnande, upplivande, skräckinjagande och så vidare. Hans rykte eller snarare hans svampars rykte spreds snabbt och som det låg i gränslandet till vad lagens långa arm kunde ingripa mot och då det av samhället uppfattades som mindre skadligt än fentanyl, kokain och andra populära droger fick han hållas (dessutom, påstods det, var byns polis, Yves Roberto, själv en av Villons stamkunder). Folk började vallfärda från både Aix-en-Provence och Saint Tropez och lördagsmarknaden i Riensac växte på några år ut till en av södra Provence största och viktigaste.

Det nyvunna självförtroende François fått genom sina framgångar som svamphandlare manade honom att förverkliga en dröm han haft ända sedan han som liten pojke hörde talas om de stora herdediktarna och Arkadien: den att bli heredediktare. Tolvstaviga berättelser från det fagra Arkadien. Inte sällan blandade han ihop trånaden efter kvinnlig fägring och älskog med längtan efter ett fint svamprus och han skrev smått ekivoka och drogförhärligande herdedikter som…

Oh, till Arkadien

 Oh, till Arkadien nu, genast och på stört,

Där får vi se under kvinnornas dunkla skört.

Diana själv, för oss kärleksfullt in i dansen,

Låter oss som hunden vifta glatt med svansen!

 

Men se där, där borta bort mot horisonten,

Där vädrar den stolt sin röst, den svunna dronten.

Ett mirakel i fruktbarhetens magiska trädgård,

En dront mitt i vinterns tid med kyla så hård!

 

Dronten bär löfte om rikedomar och kärlek,

Ett slut på förbannelser, oro och smälek.

Medan Skogs-Gudinnan ler åt vår nyfunna mö,

Värmer hjärtat upp vår längtans tomma sjö.

… och när förlaget Flamarion gav ut ”Tjocka Margareta och andra berättelser från det fagra Arkadien – en samling herdedikter” och den blev en oväntad framgång sedan ett gäng studenter vid Sorbonne på skämt köpt upp hela förstaupplagan och satt i svang ett rykte om att historiens störste herdediktare upptäckts i en sydfransk by annars mest känd för sin inavel, och sedan de suttit på kaféerna i Quartier Latin och sett svåra ut och pratat om herdediktningen som räddningen för den alltmer förflackade samtidslitteraturen och på så vis fått en och annan osäker person att i ett senare skede göra sig märkvärdig genom att säga samma sak, när allt det hänt så var François det hetaste heta i den litterära världen och han reste världen runt för att låta sig intervjuas i radio, TV, podar och andra medier, och han reciterade sina egna dikter på författaraftnar och skrivarkurser.

François insåg snart att kändisskapet öppnade ett otal tidigare för honom stängda dörrar och han började i det tysta bygga ett rykte om sig som missbrukare och festprisse. Förlagsfolket på Flamarion som i François hade en guldgruva insåg att den image deras guldkalv höll på att skaffa sig inte var till fördel för en herdediktare, vars styrka snarare var den enkla kojan och erfarenheterna som herde. De ville se fler reportage gjorda direkt på fältet, bland fåren utanför Riensac. François å sin sida hade inga planer på att ge upp sitt nya liv.

Lösningen, som förlaget och François hittade fram till tillsammans, blev att skapa ett alias åt François: lebemannen Georges Cluny. En rödhårig peruk, en yvig mustasch, en guldtand, tjockbågade glasögon och extravaganta skjorta i blommigt mönster blev en perfekt förklädnad och plötsligt såg den fyrtioårige och aningen slitne diktaren tio år yngre ut. Lägg till det en stram, nordfransk accent istället för François Villons breda provencalska med de klingande n-ljuden. Som Georges kunde François festa runt bäst han ville och förlagets enda krav på honom var att han då och då skrev en ny dikt och, framförallt, att han ställde upp så snart media kallade.

 

Arkadiens öppna grav

Jag sjunger om branden, som plågar och förleder,

Då Lucifer lockat oss från goda seder.

Jag sjunger om längtan; branden i våra vener,

Som lockar oss mer än pastorala scener.

 

I det fagra Arkadien, ja också där,

Där tappre Akilles föll med sin stora här,

Invid den öppna graven och dess välsignade dy,

Långt, långt bort från närmaste, levande by,

Ja också där, mitt i allt det bukoliskt sköna,

Förvränger Djävulen tuppen med en höna,

Och herden, den lojalaste bland djurens vänner,

Plötsligt en svårbemästrad, usel smärta känner:

Ack, varför gör Du, Du Onde, detta emot mig?

Har jag inte alltid vandrat de sedligas stig?

 

Och samtidigt, denna brännande smärtas vällust,

Som lockar och drar farkosten mot kvinnlig kust!

Diana! Guda-krafter, hjälp en vilsen fårvakt,

En som tycks vara på väg mot sin egen slakt!

Ack, kvinnliga, lustfyllda, lockande hägring,

Du drar och oroar med din undersköna fägring!

Vad ska en stackars fåraherde då göra,

Kommer Skogs-Gudinnan honom snart höra?

Hur länge måste han svårt plågas och stångas,

Innan hans heta känslor löses och förångas?

 

Oh, hänryckningens svåra och ljusmörka tid,

Lös mig från mina kval och giv mig gudomlig frid!

Lägg mig i Arkadiens mystiska och öppna grav,

Det är ert arma vallhjons enda och sista krav!

 

Det ohämmade festandet påverkade undan för undan François i allt högre grad och han kom att pendla mellan den utlevande Georges och den mer inåtvände svamp-ätande François. Någonstans mitt allt det hektiska bestämde han sig för att inte bara skriva tolvtaktare utan också sextaktare och han började arbeta på sitt livs poem, ett lapidariskt och ytterst koncentrerat stycke som sammanfattade hans tankar kring byn Riensacs trauma ”La Grande Guerre”, första världskriget, då sjuttiofem procent av byns män gick åt på den stillastående fronten långt uppe i norr, i en annan värld och i ett krig som de inte visste något om och som inte hade med dem att göra.

Mellan rusen och perioderna som Georges, filade François på sin sextaktare och när han blev inbjuden till det populära underhållningsprogrammet ”C’est Samedi!” på TF1 bestämde han sig för att göra en kupp och läsa upp sitt lilla mästerverk istället för, som avtalat, en ny herdedikt. Allt gick som planerat ända tills det blev François tur. Han presenterades och gjorde storslagen entré, ”Mannen som gett oss herdedikten tillbaka! Mannen som förnyat den samtida litteraturen! Mannen som inte bara skriver böcker utan också samtida litteraturhistoria!”. Programledaren tog hans hand och publiken applåderade och gav ifrån sig fula men förmodat uppskattande tjut, allt på uppmaning av den för tittarna osynlige studiomannen. Och det var nu som François blev nervös. Ändå hade han tuggat lite blandad svamp just före sändningen. Men istället för att känna sig på samma gång lugn och upprymd så som han borde, kände han sig nervös och yr och plötsligt steg han över i sitt andra jag, Georges Cluny, och som sådan var han, som alltid, otidig och vulgär och innan någon visste ordet av tog han programledaren på brösten samtidigt som han log ett snett leende mot kameran och undslapp sig ett ”Hehe!”.

Programledaren blev perplex och kom av sig vilket ledde till att François/Georges stod där och klämde ett bra tag innan hon undslapp sig ett ”Men, Monsieur!” och rusade därifrån. Det passade François/Georges bra. Han tittade in i kameran, slog ut med armarna och skrek ”Bonsoir, La Fraaaance!!!” I kontrollrummet höll bildproducenten, som var van vid att arbeta med dokusåpor, på att gå upp i limningen, så till sig var hon och hon skrek ideligen ”Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!” Andra inblandade insåg att det hela spårat ur och efter en stund, just som François/George skulle börja läsa sin ”nya, fantastiska sextaktare, en ny rytm i min poesi, en ny rymd för mitt tänkande, en ny värld för mina fans och en sammanfattning av 1900-talets franska arketyp, den enda vi har gemensam”, rusade fyra vakter in och lyfte upp den skanderande poeten. Och det var på det viset, vågrätt hängande på sidan, i starka armar och på väg ut från scenen i ett av Frankrikes populäraste TV-program, som François för första och enda gången skrek ut sin sextaktare till sina franska fans…

Där vallmon växer

 Där soldaten föll, är

nu fullt med röd vallmo

En inkarnation av

den stupades fasa,

som i efterskriften

sägs vara hjältemod.

 

Dela “François Villon” på Twitter