Karin Boye: Kallocain

Först som sist: Kallocain är en ganska tråkig bok. Å andra sidan är den levande litteraturhistoria och i allra högsta grad ett verk som alla bör läsa och som varje gymnasieklass bör diskutera på djupet. Det är alltså mödan värt att traggla sig igenom det ganska stolpiga språket och berättelsen som säkert griper tag i många men inte mig. Kanske beror det där sista på att boken är 70 år gammal och mycket text och många böcker och filmer och dystopier har runnit under broarna sedan dess. En annan orsak till min något avmätta inställning är månne därtill att jag sällan fångas av dystopier, som förvisso kan kännas viktiga men allt som oftast just blir stolpiga i språket samtidigt som berättelsen blir tämligen slak. Hursomhelst: har du inte läst den här boken, läs den, känner du någon som inte läst den, se till att den läser den, är du medlem i en bokcirkel, se till att ni läser och diskuterar Kallocain på djupet.

Varför detta diskuterande? Jo, därför att just nu lever vi i en valrörelse där partierna tävlar om ta till de mest imposanta brösttonerna och kräva rejält mycket mer pengar till ordningsmakt av olika slag, fler övervakningskameror, mer ordningsmakt, tuffare lagar och hårdare tag i största allmänhet. Förvisso kan säkert sådant i viss mån också behövas, men grunden till den nu upplevda otryggheten med mera är, bortsett från trollens påtagliga inverkan, att fler medborgare än för en tid sedan inte upplever sig omfattas av samhällskontraktet, varför de begår dårskaper som att kasta sten på blåljuspersonal och just det är pudelns kärna: det är knappast högre löner, fler poliser eller hårdare lagar som kommer få de här idioterna att ta sitt förnuft till fånga, snarare måste de få hjälp med att alls få ett förnuft att fånga upp och det måste vara det som är samhällets just nu största utmaning: hur ser vi till att medborgare inte faller utanför samhällskontraktet och ett rimligt förnuft? Man kan för all del sätta upp kameror, men de här samhällsfarorna och dårarna som är redo att kasta sten på ambulanspersonalen försvinner inte för det. Möjligen åker de fast och hamnar i fängelse, där de kan bli medlemmar i ett gäng eller radikaliseras och kosta samhället ändå mer pengar.

Det samhälle Kallocain beskriver är ett där ingen brytt sig om att stanna upp och ta reda på varför folk beter sig dåraktigt. Istället har hårdare lagar, fler övervakningskameror och så vidare införts ända till dess alla slutat vara medborgare med en fri vilja i ett fritt samhälle och blivit lojala och nyttiga idioter i ett övervakningssamhälle utan utrymme för individualism, ett fritt ord, fri rörlighet och fria sinnen. Det gäller att tänka efter i tid och inte flyta med i mainstream-debatten som en ignorant bänknötare i dumskallarnas lag. Kanske kan en fördjupad diskussion om samtiden och utifrån Kallocain bidra till viss eftertanke.

Musik.

3 reaktion på “Karin Boye: Kallocain

      • PS Den här novellen i två delar var med i ”Skördeoffer” (2003) – inget nytt under solen… (Hette ursprungligen ”Natt i Eskilstuna” med anledning av en dödsmisshandel där runt sekelskiftet)

        Natt i Nimes del 1

        När jag var i Nimes härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja,” svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte,’ eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”

        Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Nimes blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ”att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”

        Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.

        Natt i Nimes del 2

        Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner. Vårt problem var inte alls vi själva Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna, Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Barjols istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Barjols än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Barjols, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Barjols och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.

        ”Folk klagar på våld och otrygghet,” sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”

        ”Det hjälper inte,” fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”

        ”Det hjälper inte i längden,” sade jag och sög på en mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet,” avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något

        As long as there are

        people that have lost

        everything

        As long as there are

        people who have nothing

        to lose

        As long as there are

        people worth nothing

        Life´s dangerous

        Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Barjols som alla andra nyhetssändningar toppade med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *