John Williams: Augustus

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *