Muriel Spark: The Mandelbaum Gate

Kring en, liksom Muriel Spark själv, halvt judisk, till katolicismen konverterad kvinnas tänkta pilgrimsfärd till Israel och Jordanien i början 1960-talet kretsar den här välskrivna romanen. Ja det, och livet rent allmänt och det uppenbarligen ständigt pågående spionerandet i det brittiska mandatets efterdyningar och situationen sådan den var i området innan allt exploderade i Sjudagarskriget 1967.

Vi får, som sagt, följa pilgrimen Barbara Vaughan, men också en rad andra existenser; britter, araber, palestinier och judar. Romanen är inte minst intressant som ett tidsdokument. Så mycket som förefaller sig vara likt och så mycket som inte är det. När Spark låter en romanfigur fundera kring den goda business det innebär för så många att driva flyktingläger och det därför är osannolikt att dessa kommer att försvinna, framför hon en så här cirka 50 år senare intressant tanke. Lägren finns som bekant kvar – och har utökats.En annan spännande tanke i backspegeln är funderingarna kring Storbritannien och EU.  UD-tjänstemannen Freddie Hamilton läser högt ur en tidning om att Australien absolut inte vill att Storbritannien ska gå med i EU. ”What utter nonsense,” utbrister han då, ”Australia should keep her nose out of it. We must have our markets abroad and trade with the foreigners. We always have and always will. What’s the point of having foreigners on your doorstep if you’re going to let them put you out of business.”

Mandelbaum Gate belönades med James Tait Black Memorial Prize 1965 och Anthony Burgess har med den i sin ”Ninety-Nine Novels: The Best in English since 1939 – A Personal Choice”. Ali Smith gillar boken, bara en sådan sak (”Mercurially funny, playful and mischievous”).

Musik.

Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Förbud mot oskyddat host!

Vän av ordning kan tycka att länder med många hostande människor borde utveckla den mest sofistikerade och skyddade formen av host. Eller med andra ord att ett land som Sverige borde vara fyllt av sofistikerade hostare som tar ansvar både för sig själva och sin omvärld. Efter en grundlig undersökning i det allra heligaste av Sverige, Stureplan i Stockholm, kan er utsände i de snuskiga och snoriga bacillernas allt annat än bakteriefria hörselgångar och näsborrar konstatera, att det finns ingenstans i världen där folk hostar så ohämmat, oskyddat och vulgärt som vid denna plats.Nysande manAtt någon ska hålla upp en arm eller en hand framför den hostande munnen är kanske för mycket begärt, men nog borde även en medelmåtta bland nordborna ha förstånd att inte bara gå omkring och hosta rakt ut i tomma intet i bästa fall, och rakt på någon intet ont anande och arm medmänniska i värsta fall?Nysande man

Då den svenska skolan och de svenska föräldrarna skändligen misslyckats med att skapa ordning och etikett avseende hostandet i det avlånga landet finner vinifierat ingen annan utväg än att kräva förbud mot oskyddat host samt hårda straff för den som hostar utan att försöka stoppa bacillspridningen. Ett års påssjuka förefaller vara ett lämpligt straff för detta. Den som dessutom vulgärhostar, alltså går omkring och hostar rakt ut i luften bör inte bara ådömas påssjuka utan också halsskav och snortäppa under det där året med påssjuka. Sist men inte minst: om den som vulgärhostar dessutom gör det på ett direkt högljutt och oaptitligt låtande vis bör till ovanstående straff läggas daglig nysduschning morgon och kväll under tre månaders tidSparks

AchooReinforcements!

Den opålitlige optikern & Smittan & Sparks

Sparks

Glasögonormar

Optikern bad mig att ställa mig mitt på golvet. Så långt var allt väl, men sedan tryckte den spjuvern fast en apparat i pannan på mig och ställde sig att glo in i mina ögon från bara någon decimeters håll, från andra sidan apparaten. Bortsett från intrånget i min bekvämlighetszon på en meter var det kanske inte så farligt. Saken var dock den att han var, och förmodligen är, ungefär lika lång som jag. Med andra ord hamnade hans mun farligt nära min näsa och bara så alla vet det: ni luktar alla mer eller mindre illa ur munnen. Men, inte ens det var det mest horribla med denna morgons optikerbesök . Plötsligt, mitt i en mening, pep det liksom till i optikern. Jag anade det värsta och fick snabbt farhågorna besannade. ”Ursäkta mig, jag har väldigt ont i halsen”, säger spektaklet utan att skämmas eller sluta titta in i den löjliga, alldeles för korta, apparaten eller, för den delen, sluta andas. DN skriver idag om smittohärdar att se upp med i dessa influensatider. vinifierat kräver nu att DN till sin ofullständiga lista fogar optiker. Sparks.