Tänk vad ett par år i det omväxlande överhettade och småkyliga provencalska köket kan göra! När Hustrun hotade med förstklassig fläskfilé, någon slags champignongrej och risotto på tre ostar, kände er utsände i amatörsommelierernas dimhöljda och kombinationsfyllda värld av möjligheter, potentiella misstag och misslyckade måltider, att det gällde att skärpa till sig, detta inte minst som det, som vanligt, var bråttom, vilket Hustrun lät förstå genom ett älskvärt ”var är du nu då? jag har förvarnat om att det skulle vara klart nu!” Smått uppskrämd av stundens allvar insåg jag att tid icke gavs för en djupdykning vare sig i kombinationsmöjligheterna eller vinkällaren. Rafsade hastigt igenom buteljerna i köksstället, de som ligger där för att utsättas för allmän fara och snarare ska testas än njutas, fann Menino Antonio, eller Gossen Antonio som vi kanske skulle kunna frestas att säga på svenska, från årgång 2008.
Studerade den gulliga etiketten och lät mitt hjärta röras av den vackra historien om hur Antonios syskon och kusiner fått rita egna etiketter till vinerna på Malhadinha Nova (producenten för er som söker en mening i det nyss sagda) och som den lille gossen var så liten att han inte kunde rita något eget gjorde föräldrarna ett avtryck av hans fot, den som nu sitter på etiketten, suck… ”men vad gör du nu då? ja, det där är vinstället, kan du plocka fram en flaska vin ur det också?” Hustrun gjorde abrupt slut på vidare funderingar och pipsilleri vid vinstället, där hon redan satt till bords och pekade menande på sitt tomma glas, slet åt mig Antonio, öppnade honom och skänkte en skvätt i Hustruns glas, hon provade och smälte inför min blick, betvingad av Menino Antonio, ha! ”Gud vad gott, det är ju alldeles strålande nu, sa inte du att det här var för kantigt?” ”Jamen, det var ju ett par år sedan…” ”Jaja, du är allt en riktig liten spjuver ibland du!” Nyfiken på vad vi hade i glasen stoppade jag strax dit min egen nos och fick en rejäl smäll tillbaka. Svarta vinbär, björnbär, sjungande Alentejo-frukt stämd i dur och lite nypon, allt det bästa av den fullständigt unika alicante bouschet sådan den är i den här delen av Portugal, till och med ett stänk smörkola, perfekt integrerad ek som är så välmatchad att vinmakarens hjärta slår dubbelslag; perfekt matchande smak med allt det doften bjuder på plus en väl avvägd strävhet, hallon och en lång, ren eftersmak som… ”En mix av det friska och det mulliga,” får Hustrun till det och ser ut som om hon har lagt orden i min mun, vilket härmed förnekas, och hon fortsätter ”påminner om carignan egentligen, rött och blått, fast mer uppburen frukt, är du med på vad jag menar?” Hm, skulle jag aldrig erkänna. Fast det var ganska bra sagt. 
Finns Meninio Antonio Alicante Bouschet i Sverige? undrar nu HR:arna som fattar när det är läge att köpa och lagra. Nej, det gör det inte, men man kan prova Malhandinhas ”Monte da Pecequina”, art nr 73719, 129 kr, och ”Malhadinha Red”, art nr 73721, 329 kr, båda utmärkta idag. Vi avslutar detta i grund och botten oändligt långa utbrott av lycka över att ha blivit tagen på sängen av gossen Antonio med att återstifta bekantskapen med Monica Queen och hennes Thurm. PS Maten var också god.
