Björk återfunnen! Hustrun! & Det osvavlade vinet & Led Zep

Sedan förra inlägget har följande hänt: Hustrun har via en kommentar på Facebook (!) låtit meddela ”Titta på terrassen”. Såklart springer er utsände i de långvariga äktenskapens samförståndsinriktade värld genast ut på terrassen och finner… Björk! Och. Det osvavlade vinet! Två viner som såväl Hundvakten som hundarna anklagats för att ha druckit upp eller, i värsta fall, hällt ut. Som om detta inte vore nog har vinifierat dessutom uppmanat sina HR att starta en insamling i syfte att förse densamme med en hundvaktsvakt och i samma andetag anklagat Hundvakten för tjyveri. Men det är alltså samma kvinna som gömt vinet som kanske istället för att lämna in sitt gamla, skrotfärdiga fordon vid en bilaffär hellre parkerade, och lämnande (läs övergav), den gamla bilen på en p-plats i Draguignan, sannolikt därför att hon skämdes över det usla skick den gamla bilen befann sig i.

Hursomhelst, vinerna! Björk har nu, alltså, stått öppnad ett par veckor, mestadels på bildterrassen i temperaturer mellan 0 och 14+. Detta märks egentligen inte. Doften är lite bredare än då flaskan var jungfrulig och möjligen beror detta till del på att den lilla mängd svavel som tillsatts kommit att ge upphov till en del kompletterande aromer här. Smaken är som tidigare perfekt balanserad – ni minns kanske att syran annars hade tagit över i glaset som stått på skrivbordet – och eftersmaken lika lång, ren och ursprungstypisk.

Den förlorade dottern, Det osvavlade vinet, som nu varit öppet sedan ett par månader bjuder egentligen inte på några överraskningar, liksom tidigare osvavlade varianter som stått öppna ett par–tre månader håller det här ihop hur bra som helst. Ställer nu ut det på terrassen igen och hoppas på att det får vara i fred där och räknar med att plocka fram det till våren igen.

För övrigt kanske någon nu, rätteligen!, funderar över hurudan Hustrun egentligen är. Kan hon vara lite jobbig? Ja. Är hon elak? Nej. Är hon underbar? Ja. Led Zeppelin.

Premiär för Gräsänklingskocken: Svamprisotto

Efter framgångarna med Ägg & bacon hastar nu vinifierat vidare och lanserar sig som Gräsänklingens och Gräsänkans egen hjälpare i nöden: Gräsänklingskocken!

Att du är övergiven och inte begriper dig på NASA-inspirerade kokhällar och recept innebär inte att du behöver svälta i din ensamhet. Får du inte igång spisjäveln kan du alltid skaffa dig ett spritkök: bara häll i lite sprit eller annat brännbart ämne och tänd på. Lätt som en plätt, om kocken får säga så. Nog av. Låt oss komma vidare. För att tillreda en smaklig måltid med svamprisotto, gör så här:

1. Inhandla en påse Uncle Ben’s risotto på tre ostar och en Uncle Ben’s ris med parisersvampar (champignons de Paris).bild 2. Se till att ha hemmakockens hjälpare i nöden, Malaga eller Madeira, hemma. 3. Åk hem. 4. Förbered dig. 5. Läs på påsarna eller lita på Gräsänklingskocken.bild 6. Ställ en stekpanna på spritköket/kokplattan. 7. Starta plattan och ratta in den på hög värme. 8. Häll upp svamppåsen i pannan, tillsätt 10 ml vatten.bild 8. OBS! den här påsen luktar illa, som härsken hundmat, tillsätt därför Malaga till dess det luktar gott igen.bild 9. Vänta tills det bubblar och fräser. 10. Slå på risottopåsen.bild 11. Tillsätt 100 ml vatten. 12. Låt fräsa och bubbla några minuter. 13A. Hyvla ner lite parmesan.bild 13B. Skvätt på lite av Hundvaktens kvarglömda fulparmesan alternativt annan fulparmesan.bild14. OBS! mycket viktigt, när riset sitter fast i botten på stekpannan, avbryt genast genom att ta pannan från plattan. 15. Skyffla på en tallrik upp vad du anser är en lagom mängd av den delen av rätten som inte sitter sitter fast i pannan. 16. Garnera med en tomat eller gurka.bild 17. Klart att servera!

Bonustips: lite musik medan du tillreder maten är något Gräsänklingskocken uppmuntrar. Har du tillgång till en TV i köket kan du dessutom köra lite karaoke medan du pysslar. Cat Food.

Om vinets oändliga livslängd, svavel, Hundvakten & Emir Kusturica

Det är inte lätt att utföra vetenskapliga experiment i en ignorant miljö. Är det inte hundarna så är det Hundvakten som tömmer provflaskorna. Lämnade, som bekant för HR:en, det öppnade, lågsvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou tillsammans med det öppnade, osvavalade i kylen. HR:en har kunnat följa de här båda vinernas utveckling här på bloggen, men nu är det slut med det! För när jag vände ryggen till och for iväg på en resa samtidigt som Hustrun arbetade på sitt håll fick Hundvakten den i sig inte skogstokiga idén att börja med att dricka upp vinerna som stod öppnade i kylen. Eftersom det osvavlade är oetiketterat vågade hon inte röra det. Däremot återstod blott en bottenskyl av det lågsvavlade vid er utsändes i de undersökande vinprovarnas svårforcerade terräng återkomst. Vad göra?Domaine de Brescou Blanc Vin Nature Tja, inte så mycket annat än att genomföra ett sista test av vinet och sedan återvinna flaskan. Det här med svavel är som vinifierat tidigare påpekat ett tämligen missuppfattat fenomen och idéerna såväl om dess förträfflighet som uselhet har sällan någon konkret verklighetsförankring. Däremot handlar det ofta om att någon sprider någon annans tankar och i värsta fall irrläror, eller så är det personen själv som fått för sig att det måste vara si eller så och till exempel att i princip osvavlat vin, alltså med någonstans mellan 10 och 40 mg/l, inte kan påverkas av svavlet i doften och smaken. Det kan det, och gör det ofta. Kort sagt domineras inte sällan doften en aning paradoxalt av svavelföreningar då producenten bara tillsatt 10-20 mg/l. Hårt svavlade, enkla viner är å andra sidan definitivt de som tar mest illa vid sig av svavlet eftersom de alltid kommer att dras med en direkt störande svaveldoft på näsan och en klumpig svavelbeska och – hinna i smaken – låt vara att inte alla känner vad detta är, men alla känner att det inte är något positivt. Åter andra viner – vars fria svavelhalt tryckts upp i samband med buteljeringen och som redan före det fått en hel del svavel – kommer att domineras av de svavelburna aromerna när de ”mognar”. Nu är det många som 1 inte bryr sig om de där svavelföreningarna i ”osvavlade” viner, 2 inte bryr sig om de översvavlade skräpvinerna, 3 tycker det är mognad som ska vara där när svavelföreningarna tar över äldre vitviner som buteljerats med hög halt fritt svavel. Och därmed är det inte så mycket att orda om. Individen gillar det där, oavsett vilken av vintyperna vi talar om. Var och en blir också salig på sin tro. Däremot borde individen lära sig att ligga lågt med pekpinnar ity den har vanligtvis i grunden ingen aning om hur det här med svavel fungerar, egentligen. Så till saken, dagens provning av den lågsvavlade gatversionen från Brescou och några ord om hur man gör vin utan dominans av svavelbaserade aromer.Vitvinstest Så här gör man, i stort: ren skörd, ren materiel, balanserad mängd syre under hanteringen, mycket försiktig svavling (utan att riskera vad jag skulle vilja kalla deviationer), prova vinerna minst en gång per vecka, håll råkoll på svavlet och bedöm svavlingen utifrån provningen, har du gjort allt rätt står du med relativt låg halt totalt svavel när buteljeringen närmar sig och du kan nöja dig med att försiktigt svavla på det fria och göra det i balans med det nu bundna svavlet. Notera att vi här inte talar om några dogmatiska regler som ”jag svavlar aldrig!” eller ”vid buteljeringen ska den fria halten ligga på 50 mg/l med tanke på den inbyggda oxidationseffekten!”, utan pragmatiskt arbete, som ställer stora krav på den som gör vinet. Det vi alla kan lära från merparten av världens läroböcker i önologi är att vi ska panga på med svavlet och det är korrekt tänkt utifrån en säkerhetsaspekt som merparten av önologer/vinmakare har att förhålla sig till då de kommer att få hantera inte helt rena druvor i en inte helt ren miljö och har som huvudkrav på sig att inget ska få gå åt skogen i hanteringen. Nå, hur var då det där lågsvavlade vitvinet, som den här posten handlar om?Lågsvavlat Brescou Till att börja med ligger ofta vinerna från Domaine de Brescou lägre i svavel än den här chardonnayen från 2013 (som håller <70 mg/l totalt, jfr med tillåtna 200 mg/l), men man ska veta att vi inte aktivt försökt minimera svavlet maximalt här – i så fall hade vi buteljerat tidigare, nu fick det ligga länge i tank istället. Med andra ord är runt 70 mg/l ungefär så högt vi kommer på Brescou i svavelhantering. Nå, för sista gången, hur var då vinet? Jo tack, det var smått skrämmande nog fortsatt helt okej! Närmare två månader efter öppnandet. Den initiala frukten saknas, förstås, till del, men där finns inga oxidtoner och smaken är riktigt god och definitivt korrekt och fortsatt fruktdominerad (gula äpplen). Men hur kan detta komma sig? Återigen: renhet, balans i skörden och klok syre- och svavelhantering ger låg total svavelhalt samtidigt som du undviker de svavelbaserade aromerna och ger vinet uthållighet och livslängd (självklart kan du inte heller använda jäst som bygger aromer med hjälp av svavlet, men det torde vara så uppenbart att det bara är en parantes i informationsflödet här). Vill påpeka att den som lågsvavlar och har en orenhet med någonstans inte får det här resultatet och då kan svavelbaserade aromer vara lika kul som de smutsaromer och rent av defekter vinet annars kommer dras med. Samma sak gäller för den som svavlar fel vid fel tillfälle, även då personen ifråga använder lite svavel: resultatet blir inte bra om vi med det menar att vi vill undvika de på ett klumpigt vis svavelbaserade aromerna (gigantisk skillnad här på lite finare krutrök och för de flesta okej tändsticksplån och inte så kul  ruttna ägg och blomkål). Äntligen: Emir Kusturica!