Kvalitetskategorisering av vin

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Vitt, rött, rosé, orange, blått – nu kommer regnbågsvinet!

Sedan länge är vi vana vid att tänka vitt och rött till maten, ja rent av rosé, och sedan en tid tänker en del orange och nu har vi så äntligen också fått blått vin – en produkt vi verkligen efterfrågat och som vi känner att vi behöver! Vi menar, hur hippt är inte det: b-l-å-t-t vin! Men alla de här nya färgerna komplicerar världen för de stackars sommeliererna och husmödrarna och – fäderna och vinjournalisterna när de ska para vin och mat. Glöm de gamla reglerna om rött till kött och vitt till fisk.Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.

Ja, ni hör, som en polsk riskdag. Det här har nu den svenska vinimportören Bra vin – ”Vi förser Sverige med de bästa vinerna, kvalitet är vårt ledord” – tagit fasta på och därför tillsammans med en skräpvinsfabrik i Valencia tagit fram ett regnbågsfärgat vin. – Vi ser ju behovet, folk blir ju vilsna när det blir för många färger att välja på. Vi gör det ju enkelt för folket, vi har ju gjort ett regnbågsfärgat vin, som är alldeles rätt för det står ju för mångfald och en massa annat bra, tror jag, och det ser ju folk och gillar oss och vårt vin då, och sedan så har det ju alla färger så det passar ju till precis allt!” säger Bra vins VD Thomas Bluff och tillägger att vinet görs ”ju både som ett ripasso och ett appassimento och är ju honungslent och håller en behaglig sockerhalt så alla kan ju dricka det utan att få sandpapper på tungan eller obehagliga reaktioner på allt surt som ju ska ner när konsumenten sväljer”. Bluff vill också tillägga att femtio öre av varje såld box med regnbågsvinet går till välgörande ändamål och att vinet är Bra-märkt, något bara företagets allra bästa och minst omoraliska viner är.

Om inte det här med vinets färg vore så allvarligt och hippt skulle vi kunna vara putslustiga och mena att det nya regnbågsfärgade vinet är en perfekt match med regnbågsforell. Nu tar vi emellertid detta med färg på allvar och nöjer oss med att konstatera att de trovärdiga ledamöterna i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet precis som coolhippa bloggen ”Läppglans och sprit” enligt uppgift fått ögonen på Thomas Bluff och hans undergörande nektar, och att Norska Nobelkommittén uttalat sitt gillande för den fredliga regnbågsfärgen på vinet. Skulle Bluff få ett eller annat nobelpris så vet ni var ni läste det först. En värdig efterträdare till Henri Dunant och Ronald Ross.

Regnbågsmusik. Mer än regnbågsmusik. Väldigt blått.

Test: Osvavlat vin som stått öppet sex månader & XTC

vinifierat har det senaste året genomfört flera tester av osvavlat och lågsvavlat vin över tid. Idag är det dags att avslöja vad som händer med osvavlade viner som fått stå öppna i närmare sex månader. Den som vill läsa om tidigare delrapporter och liknande inlägg på bloggen kan göra det genom att klicka här.IMG_0793

De två viner som idag har provats är dels ett vitt, osvavlat vin, dels ett rött, osvavlat vin, båda öppnades 15 september 2014 och båda med < 20 mg/l SO2. Det vita vinet, fyllt till 2/3, har stått på en terrass i Provence sedan september 2014, det röda (också fyllt till 2/3) har stått i ett provencalskt kök under samma period. Det innebär att vitvinet utsatts för kraftiga temperatursvängningar – inledningsvis mellan +15 och + 30, senare mellan -5 och + 15 – medan det röda stått aningen för varmt. Vinerna är tillverkade, med mig som konsulterande vinmakare, på Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Resultatet av dagens provning:IMG_0795

Vitvinet har nu antagit en orange färg och skulle säkert av många klassificeras som ”orange vin” trots att det inte skalmacererats. Doften är ganska stor och… god. Samtidigt saknar den på de osvavlade vinernas tämligen typiska vis tydligt druvavtryck och ursprung, annat än att det är ett ”naturvin”. Vinet är rent och utan defekter. Doften domineras av mogna, gula äpplen. Dessvärre är det inte lika bra i smaken som i doften: runt, inte särskilt gott, smakar snarast som oxiderade äppleskrutt, dock en mycket ren och tämligen lång eftersmak med tydligt inslag av lie. Efter att ha stått en tid i ett glas och dessutom skyfflats fram och tillbaka mellan två glas ett par gånger – det vill säga chock-oxiderats – ändrar sig doften och växer betydligt och ger nu ifrån sig tydliga associationer till äpplemos, äpplemust och Mer med äpplesmak. Mycket imponerande och ett hyggligt övertygande bevis på att naturviner/osvavlade viner kan lagras.IMG_0797

Rödvinet har samma kraftfulla färg som tidigare och samma nyans (blåröd). Doften är inte jättestor men ganska spännande med tydliga inslag av körsbär och körsbärskärnor och en aningens viol, mycket rent. Det gamla inslaget av garrigue och örter finns knappt alls där nu. Druvtypiskhet finns inte och nu när garrigue/ört-inslaget är borta finns inte heller något som direkt skvallrar om vinets ursprung (om något, förefaller vinet vara ”italienskt”). Smaken är precis som tidigare som doften (vilken dock alltså ändrats sedan senast); fortsatt rustikt men mindre nu än tidigare, framförallt har kärvheten gett med sig. Eftersmaken smakar som vinet doftar. Fortsatt aningen rustikt men mycket imponerande. Betydligt bättre nu än när det öppnades!Dom de Brescou skylt

Slutsatser? Tja, som nämns ovan, att välgjorda naturviner/osvavlade viner kan lagras länge och till och med utvecklas positivt över tid, även då flaskan öppnats, samt att, som tidigare påpekats här, druvkaraktären och ursprunget sällan kommer fram i osvavlade viner. Sparar några buteljer av de här vinerna i försluten form och kommer återkomma så småningom, hoppas jag. Avseende de båda öppnade buteljerna ovan är de fortsatt mer än halvfulla så vi siktar nu vidare mot ett års lagring och håller tummarna för att ingen städar bort dem eller sveper i sig innehållet i något obevakat ögonblick. XTC.