Prowein 2015, andra vinmässor, Queen, Fairport Convention & Deep Purple

Med fog kan man säga att det numer finns tre europeiska vinmässor som räknas och som står över alla andra. Det är Vinexpo i Bordeaux, VinItaly i Verona och Prowein i Düsseldorf. Samtliga tre har vuxit enormt de senaste 20 åren. Något generaliserande kan man säga att Vinexpo är stället där vinvärlden frotterar sig, Prowein där den gör affären och VinItaly platsen för den som har fokus på Italien. Tveklöst är Verona den trevligaste orten, följd av Bordeaux. Düsseldorf kommer in som god trea. Ingen dum stad alls, men den blir löjligt överbefolkad under mässan med påföljande köer till det mesta. Hur fungerar då de här mässorna? Enkelt uttryckt som alla andra mässor. Mängder av utställare i små eller stora montrar och med mer eller mindre bra produkter. Årets Prowein förlöpte i början av veckan och samlade över 50 000 besökare och närmare 6000 utställare. Den hugade kunde prova allt från mer välkända produkter till mer perifera inslag som vin från Azerbajdzjan (var helt okej utan att lysa). Nedan några bilder er utsände i de mästerligas mässornas merkantila irrgångar provade, plåtade och presenterade på Twitter under mässans gång.Queen. Fairport Convention. Deep Purple.bildbildbildbildbildbildbildbildbild

Lesley-Ann Jones: Freddie Mercurey

Vad är det med alla dessa rock-biografier som gör att författarna går ner sig i ett ointressant, segt träsk någonstans mitti? Efter en intressant och som det förefaller väldokumenterad första del av boken klafsar även Lesley-Ann Jones omkring i det där träsket, som i hennes fall innebär att fokus flyttas från vad läsaren kan tycka är intressant till en massa citat och intervjuer med sådana som författaren uppenbarligen talat med ochMercurey därför vill ha med i boken trots att det inget tillför utan tvärtom bara tröttar. Nåväl, i likhet med så många andra rock-biografier tar det sig på slutet igen och slutet i det här fallet innebär det hjärtskärande slutet för Freddie Mercurey, som Lesley-Ann Jones lyckas skildra på vad som verkar vara både ett respektfullt och korrekt vis. Men ska man då alls läsa den här biografin? Ja, det ska man! Bortsett från delen som borde redigerats bort är det här en både kunnig och detaljerad och respektfullt skriven historia, där läsaren får veta tillräckligt om Freddie Mercurey och för oss som tycker om Queens och Mercureys musik är boken en bra ursäkt att åter lyssna igenom all fantastisk musik bandet gjort. För egen del insåg jag när jag återlyssnade på skivorna att jag kraftigt underskattat den sista postumt utgivna Made In Heaven, medan min stående favorit Queen II fortsatt är lika bra och Bohemian Rhapsody magisk. Vi avslutar med Mercureys svanesång A Winter’s Tale (lyssna på Mays gitarr) och Monserrat Caballe och D’Amor sull’ali rosee, som var Freddie Mercureys favortistycke och – artist, vilket boken bland mycket annat lär oss.

Vinets Dag 2015 & Larry Lurex

Knappt har vi stökat undan Julen förrän det är Vinjulafton, eller Vinets Dag som det kommit att kallas i folkmun, den 22:a januari. Dagen då vi allaVinets Dag logga öppnar något extra gott, då Munskänkarna ordnar nationell vinprovartävling och de olika sektionerna kallar till möten med ambitionen att locka de som bara är nyfikna och rent av nya medlemmar, då de små, privata vinklubbarna samlas till muntra samkväm i det att de rosenkindade och uppspelta medlemmarna öppnar gamla godingar och kastar sig ut i det blå utan skyddsnät och korkar upp en och annan obekant nykomling från för dem tidigare okända vinmarker, då krögarna och sommeliererna landet runt öppnar ovanligt bra flaskor för glasvis försäljning, och då alla nobbar boxen. Var hälsad sköna Vinets Dag! Larry Lurex uppmärksammar i en sång ljudet av ett gott vin som hälls upp.

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande 1993

Ah, det var ett tag sedan vi sågs, comtessan och jag, och jag måste erkänna att jag undrade hur det stod till med henne, hon som hade förvillat sig ner i ekchipsträsket där på 90-talet och blivit påkommen! En sådan skam! Hur hade hon tagit det? Att hon alls överlevde! Nåja, jag korkade upp 93:an, som ju inte borde vara ett så comtessigt år, om comtessan tillåter, och fick minsann se på andra bullar: comtessans fulla glans och prakt bara slog upp ur glaset, tog ett rejält tag i näsan och vred om och skrek ”jaså, det trodde du inte, avfälling!” och ja, vad gör man, man ber om ursäkt så klart och skyller på andra, hur oskydiga de än är, det var Bengt Frithiofsons fel eller Alf Tumbles, visst hade hon hört talas om svenska vinskribenter? Låt vara att de aldrig sagt ett ont ord om comtessan, men man kunde ju aldrig veta, eller hur? Hon Mischa Billing till exempel? Comtessan lät då all sin perfektion och frukt fylla mun och svalg och gurglade därnerifrån ”de har inte sagt ett ont ord om mig, det är du, avfälling, som talat illa om mig, framförallt tänkt illa om mig, shame on you!” och med det och en fulländad finish lämnade hon mig. Skamsen. bild

Queen.

Patrick Modiano: Lilla smycket

När en fransk väninna la ut Patrick Modianos nobeltal på Facebook, försökte jag göra mig lustig och skrev en kommentar i stil med ”hoppas han skrivit talet i förväg och att han höll sig till texten, annars lär väl talet fortfarande pågå”, hehe. Modiano kan nämligen inte prata till punkt. Den som såg den smått patetiska intervjun Babel fått till med honom tidigare i höstas vet hur det kan vara; i ett säkert fem minuter långt inslag har redigeraren gjort sitt yttersta för att få Modianos förvirrade prat att verka som något slags logiskt svar, alltmedan författarens huvud gång på gång hoppar till där intervjun, gissningsvis alltmer desperat och uppgivet, klippts. Nu tyckte väninnan inte det var kul, alls, hon svarade, ungefär, ”den som lider inombords har svårt att tala och det fantastiska med Modiano är att han kan få ut känslorna i text, det är det som gör hans böcker så angelägna och vackra”.

I den utmärkta, första actionrullen om Indian Jones befinner sig i en scen Indiana utanpå Lilla smycketen u-båt som just ska dyka. Kanske tänker någon i publiken ”Hur ska det gå, hur ska detta sluta?”, men det har den inte mycket för, därför att i nästa scen hoppar vi till en grotta med en massa nazister och, som genom en tillfällighet, är Indiana också där. Vill minnas att Spielberg, när han fick frågan om det där ologiska hoppet i handlingen, sa att så länge det är tillräckligt mycket fart i en actionfilm så behöver den inte vara logisk. Detta har han rätt i – få bryr sig om det där hoppet i handlingen i Indiana Jones.

Har precis avslutat Patrick Modianos bok ”Lilla smycket” (La petite bijou), en bok som i likhet med det mesta han skrivit snarast är en långnovell eller en kortroman. Den är enormt hårt hållen och genomtänkt strukturerad. Raka motsatsen till hans svårigheter med att göra sig förstådd i improviserat tal. Och trots bokens lilla omfång förekommer hopp i logiken som skulle få läsaren ur balans om inte allt var så väl berättat att man inte bryr sig om att en lägenhet är möblerad med bara ”en stol” och ”en madrass” som uttryckligen ligger ”direkt på golvet” samtidigt som en person lik förbannat kan sätta sig på ”sängkanten” till sängen som inte finns. Okej, jag retar mig alltid på sådana där ologiska hopp när det ärLilla smycket uppenbart att de inte har någon bärande eller medveten betydelse, när de snarare är missar eller något som, som i det här fallet, får passera därför att det på franskt vis låter bra, ”madrass som låg direkt på golvet”…”satte sig på sängkanten”. För låter bra gör det och mycket franskare än så här blir knappast en bok från det senaste seklet: en ytterst olycklig berättare som det gör ont i och som det är riktigt synd om det förstår vi, långsamt tempo, mycket viskande, suckar och långsamma rörelser, caféer, metroturer…

Modiano är en av få typer i världen som det faktiskt skulle fungera för om han gick och satte sig i ett hörn på ett dansställe och såg svår ut: uppvaktande kvinnor och män skulle flockas kring honom. Jag skulle sitta en bit bort och smått avundsjuk kämpa mot impulsen att gå fram till Modiano och sucka ikapp med de andra. Queen.

The March Of The Black Queen

När Queen dök upp i början av 1970-talet var det inte helt lätt att seQueen II bandets framtida utveckling eller hur stora de skulle bli – låt vara att de helt fräckt påstod att de skulle bli störst i världen. Helt klart stod de dock för ett eget musikaliskt och framåtlutat uttryck som dittills aldrig hörts. En föraning kom på första albumet och exploderade på Queen II varifrån vi hör The March Of The Black Queen.

1975: Vin & Sång

I anslutning till ett par inlägg något inlägg bakåt förekommer en viktig djupdykning i vad som bör höra till allmänbildningen, nämligen vilka album som är att betrakta som milstolpar, eller åtminstone epokgörare, i musikhistorien och som har ett konvolut dominerat av vitt eller åtminstone ljust. Detta har lett oss till många fina återseenden och, i förekommande fall, självklarheter och lite så där på egen hand har er utsände iKing Crimson Live USA musikhistoriens vindelgångar kommit fram till att 1975, i likhet med så gott som alla år på 70-talet, var ett fantastsikt skivutgivningsår, inte nödvändigtvis därför att Thorleifs gav ut ”Gråt inga tårar” och gick upp i topp på Norge-toppen eller därför att Kiss gav ut klassiska ”Alive” eller för att Ulf Lundell, tro det eller ej, gjorde en svensk epokgörare i och med ”Vargmåne”, utgiven till och med före romandebuten ”Jack”, utan därför att Queen gav ut ”A night at the opera” (vitdominerat omslag), Bruce Springsteen gav ut sin hittills bästa skiva ”Born to run” (också vitdominerat omslag), King Crimson gav ut sin makalösa ”Live USA”, Pink Floyd ”Wish you were here” (också vitdominerat konvolut), Led Zeppelin ”Physical graffiti” och David Bowie ”Young Americans”. I övrigt kan man, bland mycket annat, notera att album som Kebnekajse III, AC/DC ”TNT” och ”High Voltage” och Frank Zappas ”One size fits all” också såg stereoanläggningarnas ljus detta år. Och i Bordeaux gjorde man viner som, med få undantag, skulle komma att tokhajpas för att sedan, när även den mest lättledde tokfransen började ana ugglor i sin dyrt inhandlade vinflaska, dissas rejält då de fortsatte vara ”lovande” och stenhårda år efter år efter år.

Steve Toltz: A Fraction of the Whole & Queen

I likhet med många andra böcker överstigande 500 sidor skulle Steve Toltz ”A Fraction of the Whole” vinna på att bli av med lite hull. Å andra sidan smäller det ganska snart till varje gång det börjar bli lite mosigt. Enligt bokens omslag förefaller den lovordande kritiken ha gått ut på, utöver att det är en bra och infallsrik bok, att allt är så himla kul. Jag vet inte det jag. Kul är det förvisso och det, förmodligen, därför att det bara blir så när Toltz skriver, för egentligen är han ute i ett filosofiskt ärende och ytterst handlar det om livets mening och hur enkla och komplicerade far-son-relationer kan vara för att nu inte tala om kärlek i allmänhet och syskonkärlek i synnerhet. Stark läsrekommendation. Himla lämplig musik: Procession & Father to Son från, i vinifierats mening, Queens bästa Queen II.

Vinisud: Ogre battle & Servitrisen från Underjorden

Plötsligt stod hon där, vid sidan om vårt bord, inte särskilt anspråksfull vare sig till kroppshydda eller munhygien och med en därmed allt annat än uppfriskande andedräkt, som gjorde sig påtaglig när hon slog fast att vi skulle dricka Piña colada som aperitif. Utan att invänta vårt svar började hon skriva ner sin egen beställning med ett lika belåtet som mystiskt och illauktande leende, ja munnen stod och läckte på vid gavel när hon gjorde detta. När vi vågade oss på ett försiktigt ”nja, vi tänkte oss nog en öl före maten” förlängt med ett onödigt ”vi har provat vin hela dagen”, tog det hus i helsike och efter att ha talat

Pintade på språng

om för oss vilken slags lägre människoras den tillhör som inte dricker Piña colado som aperitif på hennes restaurang gick hon med påtagligt sura steg och ett synnerligen fientligt kroppsspråk iväg och hämtade ett par öl, som hon snart var tillbaka med och ställde ner med ett klatsch eftersom uppseendeväckande mängder vätska rann utmed glasens utsidor. Medan vi försökte torka av oss ölskvättet föreslog hon så att vi skulle äta fjäderfät pintade idag och dricka Månadens Vin. Vi tog ett djupt andetag och sa tyst och utan att se på henne och framförallt utan att insupa hennes bristande munhygien ”i så fall vill vi prova vinet först”. Efter att ha stått och glott på framförallt mig en lång stund gick hon slutligen iväg och hämtade en butelj rödtjut och skvätte ner insidan av ett undermåligt, litet och löjligt glas med det. Trots den bristfälliga provningsvolymen stod det klart att vinet var av vad man vänligt skulle kunna kalla ett prisvärt budgetvin, pimpat med äcklig maceration carbonique-teknik. Nu tog jag bokstavligen talat saken vid hornen och spände ögonen i Servitrisen från Underjorden och förklarade på en lång utandning att vi inte skulle dricka hennes vin och inte äta hennes fjäderfä, däremot ville vi ha en hamburgare. Medan jag vände bort huvudet för att andas in frisk luft, stod hon där och sög på sina ruttna tänder och funderade över vilka djävelskap vi skulle utsättas för. Till slut bestämde hos sig förmodligen för att spotta i våra hamburgare för efter att ha låtit oss vänta en halvtimme var hon så plötsligt tillbaka med ett brett, illaluktande leende och två hamburgare, som vi hade väldigt svårt att få i oss. Ogre battle.