Patrick Modiano: Lilla smycket

När en fransk väninna la ut Patrick Modianos nobeltal på Facebook, försökte jag göra mig lustig och skrev en kommentar i stil med ”hoppas han skrivit talet i förväg och att han höll sig till texten, annars lär väl talet fortfarande pågå”, hehe. Modiano kan nämligen inte prata till punkt. Den som såg den smått patetiska intervjun Babel fått till med honom tidigare i höstas vet hur det kan vara; i ett säkert fem minuter långt inslag har redigeraren gjort sitt yttersta för att få Modianos förvirrade prat att verka som något slags logiskt svar, alltmedan författarens huvud gång på gång hoppar till där intervjun, gissningsvis alltmer desperat och uppgivet, klippts. Nu tyckte väninnan inte det var kul, alls, hon svarade, ungefär, ”den som lider inombords har svårt att tala och det fantastiska med Modiano är att han kan få ut känslorna i text, det är det som gör hans böcker så angelägna och vackra”.

I den utmärkta, första actionrullen om Indian Jones befinner sig i en scen Indiana utanpå Lilla smycketen u-båt som just ska dyka. Kanske tänker någon i publiken ”Hur ska det gå, hur ska detta sluta?”, men det har den inte mycket för, därför att i nästa scen hoppar vi till en grotta med en massa nazister och, som genom en tillfällighet, är Indiana också där. Vill minnas att Spielberg, när han fick frågan om det där ologiska hoppet i handlingen, sa att så länge det är tillräckligt mycket fart i en actionfilm så behöver den inte vara logisk. Detta har han rätt i – få bryr sig om det där hoppet i handlingen i Indiana Jones.

Har precis avslutat Patrick Modianos bok ”Lilla smycket” (La petite bijou), en bok som i likhet med det mesta han skrivit snarast är en långnovell eller en kortroman. Den är enormt hårt hållen och genomtänkt strukturerad. Raka motsatsen till hans svårigheter med att göra sig förstådd i improviserat tal. Och trots bokens lilla omfång förekommer hopp i logiken som skulle få läsaren ur balans om inte allt var så väl berättat att man inte bryr sig om att en lägenhet är möblerad med bara ”en stol” och ”en madrass” som uttryckligen ligger ”direkt på golvet” samtidigt som en person lik förbannat kan sätta sig på ”sängkanten” till sängen som inte finns. Okej, jag retar mig alltid på sådana där ologiska hopp när det ärLilla smycket uppenbart att de inte har någon bärande eller medveten betydelse, när de snarare är missar eller något som, som i det här fallet, får passera därför att det på franskt vis låter bra, ”madrass som låg direkt på golvet”…”satte sig på sängkanten”. För låter bra gör det och mycket franskare än så här blir knappast en bok från det senaste seklet: en ytterst olycklig berättare som det gör ont i och som det är riktigt synd om det förstår vi, långsamt tempo, mycket viskande, suckar och långsamma rörelser, caféer, metroturer…

Modiano är en av få typer i världen som det faktiskt skulle fungera för om han gick och satte sig i ett hörn på ett dansställe och såg svår ut: uppvaktande kvinnor och män skulle flockas kring honom. Jag skulle sitta en bit bort och smått avundsjuk kämpa mot impulsen att gå fram till Modiano och sucka ikapp med de andra. Queen.

2 svar på ”Patrick Modiano: Lilla smycket

  1. Hade själv lite svårt att hänga med från suicidförsket till det hoppingivande startskottet på det nya livet. Och detta på sista sidan. Det vackra språket är kompenserar.

    • Ja, det är så tuktat och vackert att han kommer undan med en hel del som andra skulle få fan för.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.