Ny novellsamling 15:e mars!

Den 15:e mars släpps min senaste bok, novellsamlingen ”44 noveller”. Så här som ovan ser omslaget ut, baserat på en målning av Pär Strömberg, och så här skriver förlaget om boken, som går att förbeställa i närmaste bokhandel eller på nätet, till exempel på Bokus:

”Noveller som går sina egna vägar

När Lars Torstenson nu släpper sin nya och omfångsrika novellsamling så är det en serie texter som går sina egna vägar och vägrar att rätta in sig i ledet.

Lars Torstensons nya novellsamling heter vad den innehåller: 44 noveller. Läsaren får på drygt 280 boksidor möta berättelser som kränger, lockar och förskräcker, med ett persongalleri bestående bl a av macho-vinexperter, livströtta elektriker och landsortskvinnor som går bärsärk. Och ett tjugotal vördnadsbjudande hönor.

Tidigare läsare vet att det oväntade väntar. För den nya läsaren är den här samlingen en utmärkt presentation av ett författarskap där idéerna flödar utan särskild hänsyn till konventioner och förväntningar. Välkommen till Torstensons värld.”

Musik.

Ett-ett

Ingen hade en tanke på att döda någon, slåss, med knytnävarna, sparka, kanske något tillhygge, döda fanns inte. Så här efteråt borde vi förstås ha insett att skador hänger ihop med slagsmål och döden är aldrig långt borta från slagsmålet, men det fattade vi inte då, inte än. Vi tog våra cyklar och mopeder och gav oss iväg, nio kilometer, vänta på mig, hej! vi måste vänta på Conne och dom andra som cyklar, ja men dom med dom trimmade mopparna är väl redan framme, vänta nu, vi måste hålla ihop, annars har vi inte en chans, Källfallsgänget är stort, stort men många glin, glin som kan alla fega knep så håll ihop. Dom med dom trimmade mopparna kör fram och tillbaka, ibland är dom längst fram, ibland längst bak, dom kör mot färdriktningen på fel sida vägen dom är överallt, några stegrar sina mopeder när dom sätter fart tillbaka framåt, mot täten, drevade moppar, trimmade kolvar och förgasare, cylindrar, fabriksdelar, tre-halva, fem-halva, dom går i upp emot 100 km/h. Varför slåss vi? Därför. Bara därför. Vi samlas, planerar, det är spännande, kommer överens om att slåss, vi får utlopp för allt pirret, otåligheten i kroppen, frustrationerna, aggressionerna, det känns bra, det känns till och med bra när det gör ont, när man tar en smäll, det känns bra att få in en träff, en fullträff, känna hur den tar, gör ont, gör skada, se motståndaren på marken, sparka honom i magen så han kryper ihop och försöker skydda sig, det svinet, det aset, fan vad stryk han ska ha den fule jäveln. Dom är klädda som vi, träningsbyxa, Adidas och Puma, hood, slappt, träningsskor, jeans, t-shirt, fattigmanskläder, en del har rakat huvud, dom flesta hår, bara hår, ingen tanke med det, inga ordnade frisyrer, jo någon har klippt sig som en fotbollsspelare eller en musiker, vem bryr sig om fotboll och musik, bara om det lättar på trycket, musik är skit, bara en mes blir musiker, någon är helt fel, ser ut att tillhöra åskådarplats, inte riktigt som vi, men det handlar om något djupare än hur vi ser ut, hur vi är klädda, raseri som måste ut, rasa av sig, annorlunda funkar. Vägen till Källfallsområdet är nio kilometer, en annan stad, är det en stad, i alla fall inte samma stad som vår, de går i andra skolor, vi kör i oordnad kolonn, gamla cyklar, nya cyklar, oftast stulna, vem tar med sig en egen ny cykel till ett planerat slagsmål, med mopederna är det  annorlunda, dom är mer sällan stulna, dom måste vi få med oss tillbaka, alla ska med tillbaka, ingen ska dö. Ingen ska dödas. Det är en ganska varm dag, solen står sommarhögt på himlen, flera veckor kvar innan skolan börjar. Vi slåss mellan gängen på skolan också, men nu är vi vänner, nu håller vi ihop, vår gemensamma fiende är Källfallsgänget, nio kilometer bort. Vår oordnade kolonn får bilisterna att tuta och göra irriterade gester, vi svarar med de fulaste gester vi kan komma på, jävla bilistsvin, stanna om du vågar, tut tut, stanna då din jävla gubbjävel, tut tut. Har vi otur ringer någon polisen, kommer bängen blir det inget slagsmål, vi måste hinna till Källfallsområdet innan polisen kommer. Bara slagsmålet hinner starta är det okej om snuten dyker upp, det kommer bara en bil och vad kan två snutar göra, vi kanske går samman med Källfallsgänget och anfaller grisarna, krossar bilens ruta med sten, skrämmer skiten ur dom, skjuter fyrverkerier mot dom, på dom, det är alltid en extra adrenalinkick att attackera blåljus, särskilt polisen, villebråd för alla. Sedan kommer soc, hatar soc, visst har aldrig haft en pappa men det behöver inte dom prata med mig om, det är bättre att aldrig ha haft en farsa än en mespappa som arbetar på soc, eller tänk en mamma som kommer och ska tala allvar, en morsa på soc, kan bara skratta, så dumt, alla dessa bekymrade och allvarliga vuxna. Vägen är nyasfalterad, vita streck markerar kanterna och mitten, vi kör på båda sidor om mittstrecket, det är sånt vi kan göra, bilarna tutar, förarna gestikulerar, mer kan dom inte göra, bara en idiot skulle stanna och börja mucka med oss, vi är många nu, Källfallsgänget ska knäckas idag. Hellre ingen pappa än en mesfarsa, bäst vore en som Vincents, han har aldrig träffat sin pappa, inte som han kan minnas, han sitter inne, mord och rån, fett, en sån farsa skulle jag vilja ha. Det här handlar inte om knark eller makt eller springa någon annans ärenden, det handlar om att slåss, som fotbollsligorna, vi kanske ansluter oss till någon fotbollsliga när vi blir äldre, när vi blir gubbar. Vid sidan om vägen växer gräs, flera kilometer är det bara asfalt, streck och gräs, och tutande bilar, våra förbannelser och hotfulla gester medan vi vinglar fram och tillbaka med våra mopeder och cyklar, kedjorna rasslar på dom gamla cyklarna, mopederna knattrar och luktar olja, bensin och avgaser, dom som plockat ur insatserna ur avgasrören för mest oväsen, någon har satt på ett hemmabyggt avgasrör, det dämpar inte ljudet överhuvudtaget, tvärtom. Det luktar het mopedmotor. När Vincents moppe bara lägger av kör vi andra vidare, vi kan inte ställa in fajten bara för att hans Puch krånglar, han får åka med någon annan eller stanna kvar, leda moppen tillbaka hem och försöka laga den där, han kastar moppen i diket och hoppar upp i bak på en annan moped, ser inte vems, Vincents moppe var ändå stulen, vem bryr sig, men Vincent är rasande, vrålar att det ska Källfallarna få betala för och det får dom, ingen anade att Vincent hade en kniv med sig, ibland har någon  med sig ett knogjärn eller en påk, en gång hade Conne med en blydagg enda gången jag sett en sån, men kniv har vi inte använt tidigare, vi vill döda varandra utan att någon dör, problemet med knivar är att dom mer ofta orsakar död på riktigt än en spark eller en påk, iallafall om man slutar slå med påken när aset ligger hopkrupen på marken med händerna kring huvudet och ber oss sluta sparka och slå. En kniv, stor som liten kan orsaka stor skada om den landar på rätt ställe, halsen till exempel, eller någon annanstans där det börjar blöda mycket, eller i hjärtat eller i huvudet, rakt in i tinningen bara, smack! Ingen ser riktigt när Vincent drar fram sin kniv, det är när Källfallaren ligger tyst i en blodpöl på marken och blodet pumpar från halsen och Vincent står där med den blodiga kniven i handen, sänkt, vid sidan om sig, han tittar på Källfallaren som tittar tillbaka med en oförstående blick, håller sig för halsen, tjänar inget till, slagsmålet liksom stannar upp, någon vill hjälpa Källfallaren, det är det enda rätta, ingen ska dö här, vad har Vincent gjort, men då kastar sig någon över den som ska hjälpa den fallne och en rasande Källfallare rusar mot Vincent, slår honom till marken, flera Källfallare börjar sparka på Vincent som ligger på marken och försöker skydda sig, vi hoppar på dom som hoppat på Vincent, Källfallaren med den uppslitna strupen dör, det var inget planerat jag svär, det bara blev så, ingen visste att Vincent hade med sig en kniv, eller varför han tog fram den, vi skadar varandra, men vi dödar inte, kanske var han rasande på sin stulna moped, kanske ville han bara ta ett steg till och drog kniven, det fungerade, Källfallaren dog ganska snabbt till skillnad från Vincent som dog först efter någon dag, som dom sparkade och slog på honom, en kniv kan bevisligen framkalla mycket ilska också, ett litet vapen, det var en liten kniv han hade Vincent, mer en fickkniv än något annat, vass men det var allt, för att döda med en sån liten skitkniv får man vara väldigt skicklig eller ha massor av tur, Vincent hade tur, fattade nog inte riktigt vad han gjorde, men kniven träffade rätt på första försöket, det oväntade utfallet. Tror inte att Källfallarna hade planer på att döda någon heller, men så blev det. Nu står det ett-ett.

Musik.

Drömmakaren

Det var en av de där genomskinliga, nordiska nätterna, som vägrar att gå att lägga sig. Bakom ladan och utedasset, just ovanför nässlorna, dansar älvorna, grå och undflyende, och oberörda av vargtimmens råa kyla; synliga blott för den som tror. En ljudlös dans i den gryende dagern; svävande skuggor i morgondiset. Från fähuset hörs de rogivande ljuden från sovande djur. Trots att natten inte varit natt, och dagen aldrig borta, noterar näktergalen en förändring i ljuset, och utan att riktigt veta varför brister han ut i en lovsång till livet.

Uppför den smala stigen från badstenen kommer Drömmakaren gående, genom skogen och mellan hagarna. Sakta, och släpande de onödiga tyngderna efter sig. Det grå håret på ända och pyjamasen genomdränkt efter mötet med Näcken. För en stund stannar han till. Tittar upp mot lövträdens gröna toppar och skyn därovanför. Himlen är fortfarande på hans sida. Men det är bråttom nu. Näcken hade, ännu en gång, förlett honom. Lockat ner honom i Strömmen, som tacksamt tagit emot Drömmakaren och dragit med sig både honom och tyngderna. Det var med nöd och näppe han efter en tids vilt fäktande lyckades ta sig in till åns kant, och släpa sig upp. Släpa sig upp, dra upp tyngderna ur vattnet och samla ihop sig. Fånga in drömmarna, och lägga tillbaka dem i den slitna axelväskan.

Och hela tiden hörde han Näcken spela och hennes nöjda skratt. ”Förbannade Näck!” skrek han åt inget bestämt håll. Från skogen kom snart hans egen röst med svar på tal, ”Näck näck näck näck”. Detta fick Näcken att byta melodi. Ur hennes fiol kom en så lockande ton att Drömmakaren blev stående där vid åns kant. Än vill han hoppa i igen. Än vill han gå vidare. Till slut får en kattuggla nog och gör ett utfall mot Drömmakaren, som duckar och börjar lufsa iväg från ån. ”Midsommar, Drömmakare, midsommar,” undslipper sig kattugglan innan den flyger vidare med ett ilsket flaxande.

Så många drömmar att drömma. Så många drömmar att leverera. Så många drömmar att uppleva. Så många drömmar att glömma.

De förbannade tyngderna. Dem har han fått för sina synders skull.

Han kommer fram till snickarboden. Böjer sig över den berusade drängen.Tar ett djupt andetag. Går vidare. Utsträckt vid sidan om majstången ligger skogshuggaren. Utslagen även han. Drömmakaren går vidare. Muttrar. ”Suputer… så många tomma hål”. I pigkammaren hittar han de båda pigorna. De har blommor under kudden, där de ligger på madrasser de själva stoppat med halm. Drömmakaren vet att de vill drömma om drängen. Det kan han inte gå med på. Istället får de drömma att de är älvor, som bekymmerslöst dansar i natten. Det gör dem lyckliga, och kanske kan det få dem att glömma drängen. Nej, Drömmakaren vet att de inte är nöjda förrän de fått sig varsin oduglig karl. Och de kommer hata Drömmakaren, som fått dem att drömma omöjliga drömmar. Ibland vill han väcka dem och förklara att det inte är hans fel att de drömmer de där drömmarna. Det är människornas fel. Han ansvarar bara för nattdrömmarna.

Drömmakaren hittar bonden och bondmoran i sina sängar. Han låter bondmoran drömma en vacker dröm, där hon sitter på en enkel gunga, upphängd i en kraftig ek. Hon har en blomsterkrans i håret. Blåklint och prästkragar. Gröna blad och gullvivor. Hon är ung igen. Midjan är så otroligt smal. Hon gungar högt och snabbt: klänningen med volanger släpar i marken varje gång gungan når sitt utgångsläge. Hon skrattar och är lycklig. Varför vet hon inte. Drömmakaren ler och böjer sig över bonden. Han sover oroligt. Varför vet inte Drömmakaren. Kanske har han ekonomiska problem. Sådant förstår sig Drömmakaren inte på. Han bestämmer sig för att ge bonden en dröm om ära: Bonden fäller en sextontaggare och hyllas av jaktlaget. Genast slappnar mannen av. Slutar vrida oroligt på sig. Ler.

Mer hinner inte Drömmakaren med. Han vet att han inte har skött sitt jobb i år. Midsommar. Så få drömmar. Men han hinner inte. Näcken väntar på honom och han vet inte hur länge hon orkar vänta.

Musik.

Ny bok: Anakolut 2.0

”Anakolut 2.0” är en nyutgåva av ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, som utkom 1986. Version 2.0 har försiktigt utökats med lite fler musikhänvisningar, som nu är kopplade till en spellista på Spotify (se nedan), samt ett förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen (Karlstads Universitet).

Skälet till att boken alls kommer ut igen är att van Ooijen för några år sedan stötte på den i sitt forskningsarbete och gjorde ett ”paper” på den för McGill University i Montreal. I sitt förord skriver han bland annat ”Ändå framstår Anakolut, så här 35 år efter sin första materialisering, som ett av 80-talets mest tidstypiska alster – mer postmodern än Stig Larssons ’Autisterna’ (1979) och Lars Gustafssons ’Bernard Foys tredje rockad’ (1986) tillsammans. Det vill säga: ytligare, öppnare, mer ironisk, mer parodisk, mer upplöst i fråga om genre, stil och medium, tydligare emanciperad i gestaltningens och de Stora Berättelsernas betryggande meningskrav, mer textuellt underminerande, med språket satt i friare spel. Kort sagt, mer ’charmigt osammanhängande’, för att tala med Horace Engdahl.”

 

Och han fortsätter ”Torstens* roman excellerar verkligen i åtminstone tre för sammanhanget typiska avseenden: genom att skjuta fokus från textens centrum till dess marginaler, genom att veckla ut sig själv över verkets yttre gränser; och genom att ersätta intrigens sammankopplade enhetsstruktur av början, mitt och slut med ett svåröverskådligt kopplingsschema där läsaren lite på måfå måste gå in och reglera berättelsens många flöden.”

…”Här finns material till en novellsamling med berättelser som pendlar mellan 70-talets engagerade samhällsskildring, 80-talets ironiska pastischestetik och den ömsom kitschiga, ömsom höglitterära våldsgestaltningen som kom att föranleda 90-talets skräckeldebatt”

…”Här närmar vi oss återigen det utmärkande för Torstens poetik. Anakolut präglas, kort sagt, av parergonal och paratextuell estetik där textuella randfenomen görs centrala. Med en proustiansk hänvisning benämner Genette varje fall där paratexten överskrider sin givna funktion och börjar ’spela sin egen roll på textens bekostnad’ för ’Jupieneffekten’. Anakolut kan ses som ett extremt uttryck för denna effekt.”

…”Till Anakoluts paratextuella överflöd hör också ett originellt inslag i form av en lista med ’musikhänvisningar’. Berättelsens episoder förbinds alltså med ett antal musikstycken som ska ackompanjera läsningen.”

…”En löpsedel huvudpersonen går förbi ger exempelvis förevändning för en Frankenstein-variation om en övergiven artificiell intelligens i människogestalt. Utstött, bespottad och oförmögen att passa in i mänsklighetens diskotekskultur utvecklas han till en terrorist som tar gruvlig hämnd på det samhälle som skapat honom. Det är en liten pärla som förtjänar sin plats i svenskans visserligen begränsade science fiction-kanon.”

Länk till bokens spellista: https://open.spotify.com/playlist/5b0s3HYHV9APmcjcvG64qv?si=749a1d14382049b0

*Torstens (Gustaf Torstens), min dåvarande författarpseudonym (Lars Gustaf Torstenson – Larson = Gustaf Torstens)

Min ryske vän

Jag träffade Sergej på hotellgymmet. Vi bodde på Excelsior med magnifik utsikt över staden och vi körde båda våra träningspass tidigt på morgonen. Detta för att hinna ner till terrassen före den stora anstormningen av frukostätare. Det gällde att få ett av borden med utsikt över Dubrovnik i soluppgången.

Hotellet i sig ser annars inte mycket ut för världen. Lyxigt så klart, fem stjärnor förpliktigar, och inte dumt alls där det ligger fastklistrat på branten ner mot havet. Receptionen och huvudentrén återfinns på fjärde våningen, i höjd med vägen ner mot staden. Nivåskillnaden gör att det här planet, som alltså har direktentré från vägen, på havssidan befinner sig fyra våningar upp. Souterräng big time.

Problemet är inte lyxen eller läget. Snarare handlar det om att det är en ful byggnad. En fyrkantig kloss i vitt och glas. Inte vacker alls. Eller, inte vacker alls för vissa av oss. Kanske är det bara vi västerlänningar som hänger upp oss på konstruktionen, kanske tycker till exempel ryssar och bulgarer, för att nu inte tala om kroater, att det är fint. En skön utveckling av den grå och rätlinjiga socialrealismens byggnadsverk.

Gymmet ligger på våning – 1, under nivån med terrassen och frukostmatsalen och två nivåer under den väldiga pianobaren med alla sina fotografier av kändisar, inte minst skådespelarna i Game of Thrones, som tagit en drink där eller smort kråset på Excelsiors lyxrestaurang på samma plan. Kanske Jamie Lannister och de andra sprungit på gymmets fem löpband eller slitit i någon av de båda cross trainer eller roddmaskinen, som står utplacerade på rad med utsikt över hotellets 25 meter långa inomhusbassäng, två nivåer längre ner.

Jag var på plats för att delta i en fem dagar lång resa arrangerad av Kulturrådet , EU och Kroatiska Litteraturfrämjandet. Vi skulle utbyta erfarenheter och ta del av ny litteratur från våra respektive länder – utöver Sverige och Kroatien deltog Slovenien och Bosnien-Hercegovina – och försöka få till stånd utgivning av nya, unga författare från respektive land. Intressant för en liten förläggare som jag, inriktad på vad många skulle kalla obskyr litteratur. Böcker som knappast kan intressera de mer kommersiellt inriktade förlagen. I alla fall inte förrän någon av de obskyra får nobelpriset.

Den uppenbara utmaningen för en liten, idealistisk förläggare är att få det att överhuvudtaget gå runt, att överleva. Mer driven av kärleken till litteraturen och en uppriktig tro på att kulturen behövs för att demokratin och det fria samhället ska fungera och bestå, än en rent kommersiell kraft, är den lilla aktören tacksam för alla bidrag. När inbjudan damp ner på kontoret, det vill säga min hyrestvåa i Svedmyra, var jag inte sen att tacka ja. En fantastisk chans att bidra till det europeiska kulturutbytet, kanske en möjlighet att få bidrag till ny utgivning och, inte minst, det ska erkännas, en gratissemester i paradiset Dubrovnik. Denna urgamla stad, denna gamla stadsstat, Ragusa, som tillsammans med Venedig dominerade Adriatiska Havet under så lång tid, som invaderades av Napoleon och som fick sjuttiofem procent av alla tak förstörda under det fruktansvärda inbördeskriget, som bröt ut när Jugoslavien föll samman. Katoliker, ortodoxa, muslimer, kroater, serber, bosnier… alla mot alla, mitt i Europa, i en tid då ett sådant krig borde vara omöjligt – å andra sidan finns här ingen olja eller andra rikedomar än underskön natur och turism som på ett mer direkt vis kan påkalla omvärldens intresse. De ekonomiska incitamentet saknades och ingen var intresserad av att flytta fram positionerna när röken just höll på att lägga sig efter Kalla kriget. Dubrovnik fick tillsammans med resten av Jugoslavien klara sig bäst det kunde.

Min dagliga timme i gymmet, med start nollsex trettio, var inte bara ett sätt att upprätthålla mitt strikta schema hemifrån. Det var också ett sätt att rensa hjärnan inför dagens övningar och att ladda den med endorfiner och att fundera över mitt nya, ambitiösa projekt ”Malawi”.  Tanken är att samla ihop Malawis viktigaste författare, poesi och prosa, och ge ut en mycket omfattande antologi i Sverige. Finansieringen försöker jag få till genom att hyra ut ägodelar via Hygglo. En privatperson, jag vet inte vem, hyr till exempel min cykel en tid, allt är försäkrat och jag behåller åttio procent av beloppet. Lägg till detta pekuniära bidrag från EU och svenska staten.

Det var när jag lufsade fram där på löpbandet som Sergej dök upp med sin atletiska kropp och ett ”Good morning!”, som om vi var gamla kompisar. Medan jag svettades och kämpade i promenadtempo satte Sergej snart av i full karriär på bandet intill mitt, och utan att verka märkbart påverkad av det hårda tempot fortsatte han ivrigt babbla på. Om vädret (sisådär de senaste dagarna tydligen men nu ska det bli fint, sol, varmt). Om gymmet. Bassängen nedanför (blå, klordoft, ovanligt stor, tom). Om hotellet (lite opersonligt, men bra, bara bra, se på gymmet bara), Om Dubrovnik (så fin stad, otroligt att allt så nyligen var förstört, och tänk på historien, vad kan ni i väst om Ragusa? Men Venedig kan ni?). Om mig.

”Kulturresa? Vi gillar kultur i Ryssland. Vet du hur mycket vi satsade på kultur och hur billigt det var i det Sovjetiska imperiet? Och vi hade en lång tradition redan före det. Dostojevskij. Pusjkin. Berberova. Gogol. Majakovskij. Achmatova. Tolstoj. Turgenev.” Sa Sergej som om han kunde klassikerna på sina fem fingrar.

”Har du läst alla?”

”Det har alla ryssar. Till skillnad från er, sönderamerikaniserade robotmänniskor, är vi ryssar kultur. Vårt förnamn är Ryss. Efternamnet Kultur.”

När Sergej såg att jag mulnade och tog sats för att säga något tillrättavisande eller åtminstone något som kunde bredda debatten, brast han ut i ett bullrande skratt.

”Jag skämtar förstås! Kulturen är internationell. Det vet till och med fransmännen innerst inne. Det som är sant är att Ryssland är befolkat av starka människor, män, och har så alltid varit. Vi är starkare, så är det bara, och det är därför vi behöver en stark man för att leda oss. En Stalin. En Putin. Men det förstår inte ni klendankar i väst. Bara en sådan sak som att vi inte har några homos i vårt land.”

”Inte?”

”Nej, inte ryssar. Klart det finns en eller annan fjolla, läderbög eller lebbalotta, men de är alla sprungna ur blodslinjer från Stora fosterländska kriget och alla våldtäkter som våra kvinnor utsattes för. Tyskar, rumäner, italienare och andra fjollanstrukna raser tog sig friheter och har skapat mycket oreda. Vi har väl ordnat upp en del av det där, sibiriska läger och så, men allt är inte utrett. En och annan smygbög finns säkert kvar.”

”Så du gillar Putin?”

”Gillar? Det är ett för klent ord. Kärlek. Men ingen sådan där fjollkärlek, hehe, nej det här är sann fosterlandskärlek till en ledare jag är beredd att följa i döden. Men du vet, vi är kompisar.

”Du och Putin?!”

”Se inte så förvånad ut. Varför skulle vi inte vara vänner?”

”Inte vet jag. Jag har aldrig träffat någon som är personlig vän med Putin tidigare, eller till någon annan hög potentat heller för den delen.”

”Om du visste hur många fester vi haft tillsammans. I Moskva. Både hemma hos honom och hemma hos mig. Fast oftast i hans eller min datja i Sotji. Ja, vi har väl varit i hans palats någon gång också men då ska alltid hans fru vara med. Satkärring. Nu går vi och får massage och badar turk!”

Med bestämda steg satte Sergej av mot hotellets spa-avdelning. Jag hängde med så gott jag kunde. En ung kvinna tog leende emot oss. Tydligen kände hon Sergej. Jag vet inte varför, men det fick mig att fundera över om vad det var för massage Sergej talat om och mina farhågor växte då kvinnan bad oss ta av våra kläder och gå till varsitt rum och vänta. Jag skämdes för min taniga och slappa kropp. Till råga på allt hade jag rakat av mig allt kroppshår dagen före min avresa till Kroatien. Sergej tittas ogenerat på mig och jag fann det för gott att inte försöka dölja något. Det var ju som det var. Till min förvåning nickade Sergej gillande. När han såg att jag tittade på honom och att jag noterat hans uppskattande blick fräste han snabbt ”Få inte för dig något, inget bögande här!” Medan han sa detta viftade han upprört med sina armar. Jag fick syn på en tatuering, liksom dold i hans vänstra armhåla.

”Vladi,” undslapp det mig.

”Ja, jag sa ju att jag gillar Vladimir Vladimirovich.”

Jag tittade frågade på honom.

”Putin! För Guds skull Putin! Hur svårt kan det vara att fatta? Jag är nationalist! Fattar du?”

Med det gick vi till varsitt rum och inväntade massösen. Till min lättnad handlade massagen om just det: massage. När den var avslutad hastade jag upp till mitt rum för att byta om inför dagens program. Väl där väntade ett meddelande från Sergej på mig. ”Plockar upp dig efter lunch.” Jag insåg att jag inte skulle vara med på eftermiddagens programpunkter.

*

Det visade sig att Sergej ville ta med mig ner på stan. Till vinbaren D-Vino närmare bestämt. Vi promenerade den korta biten ner till stadens centrum, tog så småningom in på den vackra huvudgatan Stradun, där vi njöt av de många gamla byggnaderna, inte svårt att förstå att flera stadsscener i Game of Thrones King’s Landing spelats in här. Efter en stunds flanerande under tystnad sa Sergej ”Här!” och tog av in på sidogatan Palmoticeva, mer en gränd än gata, och strax steg vi in på den lilla vinbaren D-Vino.

D-Vino är band vinfolk lika berömt som själva Dubrovnik, förklarade Sergej för mig och överraskade med djupa kunskaper i ämnet vin.

”Få inte för dig något nu,” sa han, ”bögjuice är inget för en karl, men en plavac mali från halvön Peljesac är ett vin för en karl med hår på bröstet…” han gjorde en paus , la sin hand på min axel och tittade mig i ögonen, ”… och alla andra fina män… här! här har vi ett vin som går lös på 16 volymprocent, ja jävlar i min själ, ingen bögjuice detta inte, skål!”

Vi satt vid bordet närmast den korta bardisken. De ockrafärgade väggarna var fyllda med tavlor med lämpliga motiv, somliga aningen ekivoka, och personliga hälsningar från kändisar, oftast med anknytning till Game of Thrones. ”I drink and I know things”. Ditkladdad av Peter Dinklage alias Tyrion Lannister. Den unga och trevliga personalen hade snabbt trollat fram ett par plavac mali från Peljesac så snart den fick syn på Sergej.

”Plavac mali, Kroatiens stolthet, ja, här finns många regionala druvor, som grk och posip, men plavac, den sticker ut, det är den enda utländska sorten som kan mäta sig med sent skördad saperavi från slättlandet i Ukraina, vårt Ukraina, vårt Krim, länge trodde man att plavac mali var det samma som italienarnas primitivo och amerikanarnas zinfandel, men så är det inte, det har vi i Ryssland vetat länge, vet du att världens främsta forskningscentrum inom vitikultur var det sovjetiska och urgamla Magarach-institutet i Jalta?, är inte du svensk?, institutet i Magarach leddes av en svensk på 1800-talet, eller i alla fall en del av 1800-talet, haha, annars hade ju karln levt 100 år, eller mer, men allvarligt talat, Sverige hade ju en massa botaniker i von Linnés spår och Christian von Steven hamnade som chef ör Nikitas botaniska trädgård, och vet du vad?, jo, Nikitsky-trädgården som kom till på order av generalguvernören, som var ingen mindre än prins Vorontsov…”

Sergej spände ögonen i mig och i personalen och av pur förvåning såg vi imponerade ut och nickade bekant åt det obekanta namnet.

”… just det, DEN prins Vorontsov, kom att bli Magarach-instutitet, och jäklar vad druvsorter och kloner som sett dagens ljus där, okej, Bordeaux och fransmännens druv- och klonsamlingar där i södern kanske var på samma nivå då, och ja, jag är nationalist!, men plavac mali är plavac mali!, zinfandel och primitivo har sitt ursprung i crljenak kastelanski, crljenak från Kastela, även kallad tribidrag, jävlar vad det där böggänget sitter och glor!”

Sergej, som nu pratade så maniskt att jag började tro att han dragit en lina eller två när han var inne på vinbarens lilla mugg medan personalen öppnade hans flaskor, spände ögonen i en kvintett som satt vid grannbordet. En, som det verkade, engelsman med välansat skägg och stålbågade glasögon, en mullig grekiska, en bullrig amerikan med vårdad accent, en gänglig dansk och en holländare som såg ut som en frikyrkopastor. Om det inte varit för att de hade ett flertal flaskor framför sig, hade de kunnat vara ett lärarkollegium. Lärare i något tråkigt ämne som kemi. När de såg att den maniske Sergej blivit förbannad skyndade sig grekiskan att gjuta olja på vågorna.

”Ursäkta oss att vi tittar på er, men vi kunde inte undgå att höra det där ni sa. Är ni kanske en vinexpert?”

”Vinexpert!? Bögjuiceexpert?! Jag?! I helvete!”

”Hm, jaså, inte, men ni kan mycket om vin, ja, vi fem är här för att vara domare i en vintävling, Dubrovnik Festiwine Wine Competition, där södra Kroatiens bästa viner tävlar mot varandra. Så spännande! Alla dessa lokala druvor! Och som vinerna utvecklats de senaste åren!”

Sergej satt bara och tittade på grekiskan, också långt efter att det blivit outsägligt pinsamt. När till slut holländaren försökte ta till orda flög upp Sergej upp och ställde sig mitt i den lilla baren. Med blicken fäst på en punkt långt bortom D-Vinos väggar stämde han upp med sin bas i en rungande ”Hymn till Sovjetunionen”, originalversionen med både Lenin och Stalin i hjälteroller.

”Sojuz njerusjumyj respublik svobodnych/ Splotila navjeki Velikaja Rus’!/ Da zdravstujet sozdannyj volej narodov/ Jedinyj, mogutjij Sovjetski Sojuz!…”

Han tog i för tsar och fosterland och slet så här långt kommen, alltså efter första versen, upp sin skjorta och vrålade resten av hymnen, alltmedan tårarna strömmade nerför hans kinder. När han sjungit klart alla verserna sjönk han ihop över vårt bord. En ny pinsam tystnad infann sig. Jag la min hand på Sergejs hulkande rygg. Han tittade upp med tårfyllda ögon och sa ömt ”Kurt, vi går hem till hotellet nu.”

Jag fann det för gott att göra som han sa. Medan Sergej betalade för vinerna nickade jag åt de förfärade vindomarna. Så lämnade vi D-Vino, min ryske vän och jag. När vi gick ut genom dörren klämde Sergej till om min vänstra skinka.

”Hm, lika fast i hullet som Vladi.”

Musik.

Årets julklappar!

Den som följer vinifierat och ännu ej läst följande tre böcker borde förbjudas, men som vi är i grunden en god människa ger vi dem en sista chans. Nu. Den som bryter mot köptvånget får räkna med dels dryga böter i bitcoin, dels om inte stegling, då vi böjer oss för humanismens intåg i vår vardag och det därmed följande avskaffandet av det för en lyckosam steglingen nödvändiga dödsstraffet, så i vart fall tre månader i buren.

1.Herdedikter & Mord. Boken för dig som förstår att uppskatta ett högt tempo och omväxlande vändningar i din bok. Du som inte klarar av detta får nöja dig med att bara köpa boken.

2.Bränna vass. Noveller som, som tur är, inte nöjer sig med sina avstamp i realismen och vardagen, noveller som tar ut svängarna och gärna låter sig bli absurda. Inget för mesar, mallboksläsare och autofiktionens tillskyndare. De nyss nämnda måste, såklart, köpa Bränna vass men slipper läsa den då det vore att slösa med god text på litterära amöbor.

3.Kronos väv. Vad är egentligen sant i historien och, för den delen, i den här historien. Den frågan kan den vakne och alerte läsaren ställa sig. Den som inte klarar av ett högt tempo och att texten hoppar gör klokt i att inte läsa. Däremot måste alla, naturligtvis, köpa boken – med tanke på det nedsatta priset kanske till och med två eller tre ex. Perfekt julklapp.

Utöver ovanstående tre obligatoriska verken och till den svenska litteraturkanonen hörande böckerna, förväntas vinifierats följare att även införskaffa Vinifiktioner och Flaubert & Brooke. Något krav är dock inte det, men väl en rekommendation och rekommendationer ska man, som bekant är, följa.

Musik!

Premiär för kommissarie Flaubert!

Idag, fredag 16 juli, intar kommissarie Flaubert och hans trogna assistent Theo Brooke med ett historiskt steg deckarscenen, eller för att vara tydligt: Nu går det bra att köpa på sig ett eller helst flera exemplar av ”Flaubert & Brooke – tio kriminella noveller” (läs mer här).