Rostfritt ett naturlig steg framåt?

Nyligen tweetade den alltid så eminente tidigare vinskribenten numer vinmånglaren Magnus Ericsson, att det är hög tid att sluta tala om ”naturvin” som en stil utan snarare som ett sätt att arbeta. Kan hålla med om det. Naturvin har alltid varit en ickefråga. Samtidigt är det inte förvånande att så många spillt så mycket krut i ämnet, och fortfarande gör det. Folk vill nå en position, andra vill inte förlora en position, åter andra vill inte känna sig gamla och det finns de som pangar på i ena eller andra riktning bara det säljer en flaska eller två. Alla de där har haft och har skäl att hitta ämnen de kan utmärka sig med. Och sedan finns det som alltid några som bara är förvirrade men ändå, eller just därför, också vill säga något i frågan.

Hands off och kraftackumulatorer

Det här med att arbeta hands off i vinkällaren och gå all in i vingården är inget nytt för den som gör kvalitetsvin. Låt vara att det bland de dyraste vinerna finns kraftackumulatorer som gör allt för att koncentrera och kraftansamla och som får bra betalt för att vara powerdrivna och därför inte följer grundreglerna för kvalitetsvinsproduktion, men det är en för många av oss ointressant vinstil och för mig som vinmakare ett iskallt sätt att göra vin på. Dels blir vinerna oerhört tråkiga och enkelspåriga, dels är de alltför  lätta att göra. Ingen utmaning. Alla kan koncentrera.Balans, elegans, precision

Utmaningen för oss vinmakare ligger i att få till balansen. Elegansen. Precisionen. Att sätta vinet i Bull’s eye. I allt väsentligt handlar det där om att göra allt och mer därtill i vingården och att skörda på rätt dag vid rätt tidpunkt den dagen. Huruvida vinmakaren sedan väljer att arbeta med klarning eller inte, ekfat eller inte, amforor eller inte och så vidare är sekundärt. Vad gäller svavlet behövs inte mycket svavel i kvalitetsvin och den som fått fram perfekta druvor har noll intresse av att med olika påverkanstrick styra iväg dessa från den perfektion de uppnått i vingården.
Miljö och självömkan

Direkt nedslående är att se debattörer och skribenter ta sig an frågor som ek och alla former av jäst samtidigt som de aldrig kommenterar arbetet i vingården, vingårdsarbetarnas situation eller ens vinkällarnas avloppsvatten. Saker som är betydligt viktigare för miljön och mänskligheten än debattörens/skribentens självömkan och oro över att behöva dricka ett vin den kan avstå från.
Ek och amforor

Och på tal om ek: vad är det för del på ek? Denna naturliga råvara, som i många fall kommer från världens mest välskötta skogar (uppstyrda enligt lag i Frankrike sedan hundratals år). Är amforor gjorda på olika lera, brända i olika ugnar och i olika former och med olika ytbehandling – allt saker som påverkar slutresultatet – mer naturligt eller mindre påverkande? Om vi bortser från missbruk av ek och amforor är svaret att även då allt görs rätt så sker en påverkan, men inte på ett dominant vis. Enda skälet till att vi inte hör mer nördigt tugg om amforor idag är att de befinner sig ungefär där eken var runt 1990, dvs få vet vad de faktiskt talar om.Cement och rostfritt

Cement och rostfritt då? Efter att ha varit persona non grata är cementen tillbaka i finrummet medan rostfritt, eller egentligen syrafast stål är ute. Men om vi nu ska hårddra det här med hygien och miljö torde de rostfria tankarna var oslagbara. Lätta att rengöra (avloppsvattnet), hygieniska (lågt svavelbehov) och neutrala (ingen smakpåverkan). Dessutom möjliga att tillverka i allsköns former, till exempel för att skapa en naturlig rörelse för jästfällningen i tanken.
Ekspån och högintensivt odlade druvor

Men dopar inte den vinet som tillsätter ekspån? Absolut, och jag kunde inte bry mig mindre. Görs det bra blir det bra, görs det dåligt blir det skräp. Vanligtvis används dessutom spån och ekstavar i enkla viner på enkla, högintensivt odlade druvor – det är de enda vinerna som spånet kan göra någon nytta på. Skit som skit. Vem, bryr sig? Möjligen bör högintensivt odlade viner straffbeskattas så vi slipper eländet, för så länge det finns en marknad för de här vinerna kommer de finnas kvar med sin negativa miljöpåverkan och sina på sina håll usla arbetsförhållanden.

P.P. Arnold (och lite Small Faces och Cat Stevens). The Stone Poneys. Joe Strummer.

Jämförande ek-provning & Chouchou

Inom ramen för det omfattande FoU-arbetet under åren då jag ledde och vinmakade ”Rabiega” – Domaine Rabiega, Clos Dière, Rabiega (Negociant-vinerna) och Chateau d’Esclans – gjorde vi bland annat flera ”eklådor”, kallade ”Rabiega The Oak Case”. En låda med samma vin lagrat på sex olika fat lika lång tid. På så vis erbjöds konsumenten möjligheten att jämföra inverkan av ek från Sverige, USA, Slovenien, Ungern, Frankrike och Ryssland (samtliga fat mellanrostade). (Inom parentes kan sägas att vi även gjorde något som hette ”The Cork Case”, samma vin med sex olika förslutningar, rosévin jäst och lagrat på ek (numer ”Garrus” på Château d’Esclans), vin utan svavel, vitvin som var avfärgat rödvin, samma must fermenterad med olika jästsorter och mycket, mycket annat.) (Se också detta.)Årgång 2001

Nog av. Nu är det dags för min sista Oak Case att gå i graven. Detta kommer att ske i samband med en exklusiv provning i Stockholm i augusti. Återkommer med en liten rapport efter den provningen. Det som är extra kul med den här sista provningen är att vinet nu är 18 år gammalt (årgången 2001) så frågan är om det alls är vid liv – vinet som användes för The Oak Case var inget märkvärdigt; det låg i själva idén att det skulle vara lite vekt så det blev ordentligt påverkat av ekfatet. När jag senast provade en 2001-låda för ett par år sedan var vinet förvånansvärt nog fortsatt hyggligt vitalt och definitivt i så pass bra skick att det gick att känna skillnad på de sex faten (se också detta).”Chouchou”

Utöver eklådan kommer en ”Chouchou” dyka upp i provningen. Det här är ett unikt fat av Clos Dière – syrah-vinet som i olika rankningar i Wine Magazine, Vine, Decanter, La Revue du Vin de France, Guide Bettane Dessauve, GaultMillau, Guide Fleurus, Wijnpress mm fick toppbetyg – från årgången 2004, sista årgången som jag gjorde av Clos Dière. Valde att buteljera fatet separat då det blev så personligt och då det avvek något från gängse visionen av ett färdigt Clos Dière (hette för övrigt ”Clos Dière cuvée I” till och med årgången 2001). Man vet att man fått en ”Chouchou” i vinkällaren om det sitter ett litet hjärta uppe i ena kanten av etiketten, annars ser vanliga Clos Dière och ”Chouchou” likadana ut. Hursomhelst: I slutet av augusti ska även denna, en av de sista flaskorna ”Chouchou” provas och självklart kommer också det att refereras efter väl förrättat värv.

Amerikansk ekmusik.

The Oak Case & The Cork Case

Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.

SONY DSC

Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.

SONY DSC

De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.

SONY DSC

På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.

SONY DSC

Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).

SONY DSC

Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).

SONY DSC

Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.Hollywood Vampires

Hollywood Vampires.

TWWD2015 & Garcia-Fons

Som tidigare meddelats på denna blogg genomfördes i anslutning till Internationella Kvinnodagen den tredje och sista TWWD – ett arrangemang bakom vilket står den svenska importören Terrific Wines och som har till syfte att sprida kunskap inom området vin genom att ett knippe duktiga vinmakare får tillfälle att förkunna sitt evangelium. I likhet med tidigare år genomfördes det hela på hotell Sheraton i Stockholm och till skillnad från 2014 och 2013 reste därefter sällskapet vidare till Ästad Vingård i Tvååker – söder om Varberg för er som inte förmådde ta in geografilektionerna i skolan. Här fick vinmakarna tillfälle att studera svenskt vinmakeri och smaka på det svenska stålet i form syra och disciplinerad frukt.bild

Mer intressant för hallänningarna torde emellertid ha varit att de sex till Ästad medföljande vinmakarna höll varsitt initierat föredrag under tisdagseftermiddagen, alltså igår, varefter en sexrätters ”winemaker’s dinner” med matchande viner och käcka vinpresentationer följde. På plats var Marie Menger-Krug, Sarah Goedhart, Clotilde Davenne, Giulia Negri, Francoise Feuillat-Juillot och Dorli Muhr.bild

Mest intressant för er utsände bland de vinmakande föredragshållarnas lustfyllda vardag var den aningen känslosamma upptäckten att den med ek så oerhört väl arbetande Montagny-drottningen Françoise Feuillat-Juillot är nära släktning till den i början av meningen nämnde utsändes absoluta favoritlärare inom önologins och vitikulturens diffusa världar, nämligen legendaren Professor François Feuillat – mannen som, tålmodigt och med viss upprepning, till och med förmådde förklara ekens under för en grön spoling från Sverige. Man kan bli på lipen för mindre… Renaud Garcia-Fons.

Clos Dière Blanc 2004

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska. CBLbild

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.CBLbild

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.CBLbild

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.Franz Ferdinand

En hyllning till novellen & en snöplig provning med uteblivet Rampljus

När Svenska Akademien ger Nobelpriset i litteratur till Alice Munro ger den också priset till Novellen – denna ädla och alltför ofta förbisedda och underskattade konstform. Er utsände i de litterära tassemarkerna har sedan urminnes, nåja, tider hävdat pocketbokens och novellens värde både i Nuet och Det senare nuet och avseende novellen också i Dåets nu. När novellen nu prisas på detta det mest ädla vis kommer detAlice Munro ... Castle Rock förhoppningsvis leda till att fler upptäcker konstformen och efterfrågar den varmed vi också kommer få fler novellsamlingar kastade på oss samtidigt som tidningar och webbplatser upptäcker novellens kraft och ger plats för den i sina editioner. Självklart hoppas vi att HR:arna läser mycket Munro den närmaste tiden, men den som har behov av att tydligt visa att den i litterärt avseende liksom ligger före införskaffar ett, eller flera, ex ”Vinifiktioner” att uttryckligt visa upp på bussen samtidigt som den kastar småfnysningar och överseende leenden på alla som desperat försöker läsa ikapp sig på Munro. En händelse som mycket väl kan bli en novell är den snöplighet som drabbade mig vid dagens emotsedda provning, där jag skulle fåLimelight äran att ledsaga en samling oförbätterliga nördar genom två upplagor av gamla ”Rabiega The Oak Case”, samma vin sex sorters ek (årgångarna 99 respektive 01), ”Base-vinerna årgång 2000”, alltså endruvsviner från Château d’Esclans (Grenache, Mourvèdre respektive Carignan, druvrent, alla ett år i nya ekfat), de nya Invenire-vinerna samt lite Clos Dière från 1990, d v s i samtliga fall viner gjorda av mig och mer sällan provade, åtminstone inte tillsammans. Upplagt för en fantastisk provning, i alla fall om jag får tala för mig själv, snöpligt nog, visade det sig när jag idag anlände till utsatt plats vid utsatt tid, hölls provningen igår. Rampljus!

Svensk ek att köpa för den som skyndar & Black Oak Arkansas

Det på vinifierat tidigare omtalade forskningsprojektet om svensk ek har nu officiellt presenterats för allmänheten och på måndag kan den som skyndar sig köpa några provningslådor sprungna ur det här arbetet.Invenire copy Makarna Thorslund på Thorslundkagge och professor Bert van Bavel vid Örebro Universitet har studerat lagring av whisky respektive vin på svensk och annan ek i syfte att definiera svensk ek. Av försöken avseende vin framgår att de tre ursprungen för eken men också de olika rostningsgraderna (lätt, mellan, hård) uppvisar olika karaktärer. Att från detta dra några slutsatser låter sig knappast göras för gemene man – inte minst som somligt av det som den kemiska analysen visar inte har full bäring i det praktiska vinmakeriet och konsumentens näsa. Däremot kan den nyfikne med fördel införskaffa en av de få lådor med prover som säljs från försöket, av den framgår mer handfast vadInveniresuecia2 copy rapporten talar om. Invenire heter lådan och består av samma vin lagrat på svensk, amerikansk respektive fransk ek. En intressant och kul provning. Beställes här. Vid sidan om provlådan släpps några hundra buteljer av ett vin som består av det som blev över av det som lagrats på svensk ek. Av självklara skäl var det här vinet efter forskningsarbetet aningen överekat. För att råda bot på det blandade därför jourhavande vinmakare, en er närstående bloggare, i lite oekat vin samt bad Mäster Johan Thorslund att specialrosta ett par fat som pricken över i. Hur väl vi lyckades med att få vinet drickbart eller rent av angenämt är upp till dig att avgöra – ett spännande vin att prova är det i alla fall. Två tredjedelar Syrah och en tredjedel Merlot från Languedoc, rejält lagrat på fat av svensk ek. Heter Invenire Suecia och kan beställas här. De snygga etiketterna har för övrigt gjorts av de skickliga grafiska designarna på Pinyin Studio i Peking. Black Oak Arkansas.

Billig, ny fransk ek, tack! & Bowie

Enligt egen och/eller, i förekommande fall, importörens uppgift finns det producenter som lagrar allt sitt vin på nya, franska ekfat i sex månader och ändå kan sälja produkten för några och tjugo kronor. Kort sagt är det imponerande med producenter som drivs så till den grad av välvilja, att de väljer att sälja sina viner med förlust så länge det gör oss uppspelta och glada. Varför inte ekvationen går ihop? Tja, ett nytt, fransk ekfat på 225 liter kostar i runda slängar 8000 kronor. Även om man slår ut den kostnaden på två viner (två x sex månader) blir det dyrt: 8000 kr/450 l = drygt 17, 50 kronor/liter. Räknar man baklänges på ett vin för 75 kronor får producenten drygt en tjuga för sitt vin. Det ska täcka själva vinet, buteljen, etiketten, förslutningen och lådan flaskorna läggs i. Och så eken på minst 13 kronor per 75 cl. Och då har vi inte tagit med i beräkningen arbetet med att sköta faten (fylla, tömma, eventuellt dra om, rengöra, lagerhyra…) och kostnaden för att hålla dem fulla (avdunstningen) samt den bottenrest som alltid går bort när vinet ska blandas eller dras om. Bortsett från den orimliga kalkylen: varför skulle en producent förslösa nyinköpta, svindyra fat på ett skäligen enkelt vin den ändå inte får bra betalt för? vinifierat överlåter till sina hängivna hängruntare att göra en egen sannolikhetskalkyl för detta. Hur går man då till väga med eken i billigare viner? Tja, man använder med fördel ekspån eller ekstavar. Båda fungerar utmärkt, ofta till och med bättre än nya fat på mindre koncentrerade viner av det enkla skälet att de inte torkar ut vinet på samma sätt. Varför inte använda gamla fat? Det kan man göra, under förutsättning att man söker den stilen det ger. Kan man kombinera några nya fat med ekstavar? Jo, det är också ett sätt. Blir det inte billigare om man arbetar med större ekfat? Sällan, därför att ju större fat, desto dyrare är de. Varför säger inte producenterna, importörerna och detaljisterna som det är, borde inte någon, i Sverige till exempel Systembolaget, slå hål på myten? Tveklöst. Men det sistnämnda har till och med avslagit offerter på vin i prisläget 70 – 79 kronor med hänvisning till att vinet är gjort med ekstavar och inte nya fat, vilket andra importörers produkter sagts vara. Med andra ord en regelrätt uppmaning att ljuga nästa gång en offert skickas in på en förfrågan avseende billiga viner lagrade på dyra fat. Bowie goes Lynch. Bowie takes it to the airBowie burns it slowly.

Ek-projektet & Jacques Loussier

Thorslundkagges ek-projekt går för min del nu in i sin slutfsas – för övriga inblandade återstår ännu en diger arbetsbörda innan vindelen av projektet kan presenteras i mars nästa år. Var igår på Grythyttan Vin och provade vad som ska bli cirka 250 eklådor med svensk, fransk respektive amerikansk ek och som förmodligen kommer att säljas via beställningssortimentet i april nästa år. Eken som är enklast att skilja från de två andra är den amerikanska. Gemene man kommer dock ha svårt att avgöra vad som är svensk respektive fransk ek, gissar jag.

Lars Torstenson: La bonde obscure

Någon gång under våren kommer också ett drygt tusental flaskor med ett vin som långtidslagrats på svenska fat från Thorslundkagge – ett tillfälle för den som vill lära känna vår inhemska ek. Eklådorna är redan på butelj, den kvarvarande volymen tappas strax före jul då vinet, enligt mig, fått så mycket ek att även en kartongdrickare ska kunna upptäcka den. Whisky-delen av arbetet kommer att presenteras först senare. Vi tittar på bilder från ek-projektet och lyssnar på Bach i jazzform.

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité

Lars Torstenson: Bonde dans obscurité