Clos Diére blanc 2004

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?IMG_1379I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.IMG_1381

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.IMG_1379

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.IMG_1381

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.IMG_1379

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).IMG_1381

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås.Muhammad Ali

The Greatest!

Clos Dière Blanc 2004

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska. CBLbild

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.CBLbild

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.CBLbild

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.Franz Ferdinand

Vin för de stundande högtiderna: Vitt

Nu är det vitt igen, nu är det vitt igen och det vita varar än till bubblet, för det var inte sant för det var inte sant för däremellan kommer det rosa. Ja, så där lustig och poetisk kan vinifierat vara när det står härliga till i hjärnkontoret. Nog av. Vitvinstips inför de stundandeApud Sariacum, skaldjur helgerna, en sextett som i första trion domineras av elegans och snökristallklar krispighet som kan hjälpa dig att få ner skaldjuren och i värsta fall fisken om sådan bjuds och i andra trion av punch och vänsterkrokar som till och med kan fälla en oxe för den som får huvudvärk bara genom att tänka rött och därför inte gör det och hellre dricker vitt till köttbiten, självklart också fina fisken till fina fisken: Trio med Krisp: 1. Krispkraft #9, Clotilde Davenne Chablis, nr 6307, pris 159 kr . 2. Krispman Krisper Krisperdrive, Apud Sariacum (Alain Raimbault), nr 78501, pris 175 kr. 3. La Krisptoma, Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett, nr 72449, 109 kr. Trio med Ingo: 4. Solar Plexus, Muga Blanco, nr 72877, 99 kr. 5. Uppercut, Girard Chardonnay, nr 74963, 169 kr 6. Vänsterkroken som fällde Floyd, Meursault (Pernot – Belicard), nr 78528, 375 kr.Trio me’ Bumba med låten med sångtexternas sångtext, den som säger allt som behöver sägas.

Nördinfo om kvävebesprutning av Grenache, partytricks & Queen

Forskning och empiri visar att vinbonden kan förbättra, eller i alla fall förändra, aromerna i viner gjorda på till exempel Sauvignon blanc och Colombard genom att spraya kväve på rankans blad. Denna effekt kan förstärkas genom valet av en jäst som ytterligare förstärker de svavelbaserade aromerna. Vissa av oss, som tycker att just den här utvecklingen klätt av Sauvignon blanc-druvan dess egentliga karaktär kan hålla med om att det fungerar,

Grenache (tecknad och obesprutad)

Grenache (tecknad och obesprutad)

men knappast gör saken bättre. Nu har Chambres d’Agriculture du Var et des Bouches-du-Rhône och Centre du Rosé i Vidauban testat hur kvävebesprutning fungerar i rosévinssammanhang. Försöken har pågått mellan 2009 och 2012 och gällt Grenache. Enligt slutrapporten blir de besprutade druvorna lättare att jäsa – mer näring för jästen – och vinerna mer fruktiga. Det sistnämnda enligt de paneler som haft att blindprova roséviner gjorda på Grenache med eller utan tillskott av kväve på bladen.  Samtidigt påpekar rapporten att det både är billigare och enklare att tillsätta kväve direkt till musten och att skillnaden mellan kvävebesprutad och obesprutad Grenache inte är särskilt stor samt att det är en dyr procedur. Ni som tycker om att samla på er absolut värdelöst vetande ska ha klart för er, att kvävet bör appliceras halvvägs genom véraison eftersom rankan då knappast längre växer varmed kvävet inte påverkar växtkraften i någon större utsträckning, att det är bäst att lägga på kvävet i två omgångar med tio dagars mellanrum, att det är viktigt att blanda kvävet med mycket vatten för att inte riskera att bränna bladen (200 – 400 liter vatten/hektar), att kvävebesprutning mer än fördubblar det assimilerbara kvävet i musten. Också kväve. Queen.