Det finns sådana som gör vin. Och så finns det sådana som verkligen gör vin. Som kan variera sig inte bara beroende på de geografiska, klimatologiska och årsspecifika förutsättningar, utan också i rödaste rappet; som kan tänka en slutprodukt och göra den: som är skickliga nog att ha en egen stil, ett eget, omisskänneligt avtryck, som konnässören noterar ungefär som den kan höra vem som spelar den och den versionen av det klassiska stycket eller sjunger den och den arian eller spelar det och det gitarrsolot. Och precis som i så många andra världar – pugilisternas, musikernas, dansarnas… – handlar det om att antingen vara tekniskt skicklig eller att också kunna utföra sitt uppdrag med känsla och elegans.
Föga förvånande är det inte särskilt vanligt med Nacka Skoglundar och Muhammad Aliar vare sig i fotbollen, musikens eller vinets värld. Men visst finns de. Begåvningarna. De som kan joxa med trasan, dansa undan när motståndaren sluggar loss i vilda krokar och uppercutar eller spela saxofon som Jorja Chalmers och Claes Carlsson. Exakt vilka de här spelarna varit i vinhistorien är hart när omöjligt att få koll på. Inte sällan dväljs de i skuggan av sin arbetsgivare, alltså gårdens ägare, som (alltför) ofta ensam får all ära.
Om inte Clotilde Davenne startat eget i början av 2000-talet hade hon kanske försvunnit i skuggan av sin arbetsgivare, Brocard, vars viner hon såg till att styra upp rejält under 1990-talet. Men nu köpte hon ruckelgården Les Temps Perdus i Chablis och startade sin egen verksamhet. Sannolikt mot många rådgivares kloka invändningar om den ekonomiska risken och den sannolikt lilla sannolikheten att hon skulle lyckas med sitt osannolika vågstycke.
Gudarna, särskilt Bacchus, vet att livet inte alltid varit en dans på rosor för Clotilde. Det har frost och hagel och annat elände sett till, och så klart alla som klappat henne på huvudet istället för att ta henne på allvar. Men nu är det annat ljud i skällan. Clotilde är sedan länge en etablerad och högst respekterad producent och vinmakare, som får all cred för sina viner och sitt vinmakeri. Specialiserad på stilla och bubblande vitt gläder hon oss år efter år med alltid lika stringenta, rena och fräscha viner. Att gå och prova tankar hos henne efter skörden innebär att gå från klarhet till klarhet. Aldrig en bom, allt är bra, och med hennes tydliga avtryck. En ikonvinmakare. En av de få. Och nu i maj släpps ett nytt vin från Clotilde Davenne i beställningssortimentet, och det är inte vilket vin som helst utan en Bourgogne Aligoté (äntligen!) för ett i sammanhanget löjligt pris. Ska vi gissa att Clotilde Davenne Bourgogne Aligoté 2022, nr 51929, 129kr, kommer bli sommarens vitvin för några av er som läser detta?
Hur vet man om man alls kan göra vin? Och även om nu alla borde kunna göra vin, för grundrecepten är universella och allom bekanta, hur vet man att man är en undantagsvinmakare? Mitt tips är att den som ”har det” är medveten om det. Och vackert är det när sådana personer står kvar med fötterna på jorden – vilket för övrigt förefaller vara en förutsättning för att fortsatt kunna tillhöra undantagen. Gissningsvis fattade Chiara Condello redan första året hon fick ta sig an en liten del av famijegården Borgo Condé i Predappio att hon har det. Och hennes föräldrar förstod det också. Idag är hon överöst med fina utmärkelser och priser, har tagit över gårdens alla 70 hektar och trollar med Borgo Condés sangiovese-druvor inte bara i de dyrare skikten utan också på en, prismässigt, mer vardaglig nivå. Till lycka för oss som uppskattar en perfekt vinmakad, elegant – ja, här dansar Muhammad Ali undan från en arg och frustrerad Sonny Liston och Ronaldinho skruvar in frisparken på England VM-02 – sangiovese med fräschör, stramhet och blygt flörtande frukt till ett vardagspris, släpper nu Chiara sin Al Calieri i beställningssortimentet. Nr 51901, 129kr. Skål!
I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.
