Om vinprovning & varför somliga inte känner vissa dofter

För något nummer sedan bredde La Revue du Vin de France ut sig om Gabriel Lepousez, kemist och doktor i neurovetenskap och hysterisk vinprovare, och dennes kunskap och tankar om hur vi vinprovare egentligen fungerar. Mycket är självklart, annat kanske mindre givet. Till att börja med, konstaterar Lepousez, aktiveras hjärnan förvisso av att prova vin men den går i spinn när flaskan hamnar på bordet: flaskans form, etiketten, priset, vinets färg… Synintrycket, menar Lepousez, är lika viktigt som doft och smak. Enklast understryks detta med att vi som provare anpassar vårt vokabulär till färgen och att vi lätt kommer av oss om vi inte ser vinet.

Trevligt är att Lepousez tycker att vi gärna ska prova samma vin under olika förutsättningar – ungefär som jag själv framhåller i mina böcker ”Vinprovning” och ”Vinprovningens abc”. Han föreslår att vinet först provas med förbundna ögon, därefter får vi se vinet och i nästa steg får vi information om det och sedan kan vi prova det på olika ställen och vid varierande temperatur och så vidare. Kul för nörden och lärorikt för alla.

”Enkla viner blir snabbt osynliga för hjärnan. De är helt enkelt för tråkiga. Kvalitetsviner med komplexitet och djup upphör aldrig att förvåna hjärnan,” menar Lepousez och fyller på med att hjärnan älskar viner som innehåller motsatser, champagne till exempel, där det finns fruktiga och kanske söta inslag som kombineras med en påtaglig syra och ibland rent av en viss beska. Vi både tycker om och tycker inte om och då det där blandas blir vi fascinerade. Kanske lite som en komplex människa eller rollfigur tilltalar oss mer än en schablon.

Riktigt intressant blir det när Lepousez talar om aromer i allmänhet och defekter i synnerhet och varför inte alla förmår uppleva alla aromer. Skälet är, säger han, att vi upplever mängder med flyktiga aromer och varje flyktig arom stimulerar en eller flera av våra 400 receptorer i näsan. Med andra ord är kombinationsmöjligheterna enorma. En normal människa kan pricka ett tusental distinkta aromer – det är det, säger Lepousez, som gör att somliga kan skilja på en Château Margaux från 1995 respektive 1996. Exakt varför detta sker, vet vetenskapen inte ännu, men den vet att det är så här det fungerar. I vågskålen ligger också Proust, alltså alla minnen som utlöses av de olika kombinationerna.

För att göra en lång historia kort, avseende det här med aromblindhet, kan somliga inte känna till exempel doften av viol eller för den delen TCA. I det första fallet beror det, vet vetenskapen, på en fallerande gen som hänger ihop med receptoren 5A1 – och de som inte känner animaliska toner i låt säga en syrah har förmodligen en fallerande gen kopplad till receptoren 7D4. Enligt Lepousez klarar bara två tredjedelar av västvärldens befolkning att känna de här animaliska dofterna.

En sommelier som inte kan känna doften av defekten TCA (kork) har enligt Lepousez lärt sig att känna igen ett korkdefekt vin genom att han lärt sig känna när ett vin är ”nedstängt”, i avsaknad av frukt. Med andra ord ett indirekt sätt att pricka problemet. Tänkvärt är att den som inte kan känna TCA eller hitta den där indirekta vägen, dessvärre blir korkblind – något som kan förklara att det då och då på gående provningar står halvfulla flaskor som inte anmälts korkdefekta.

Avseende förmågan att känna smak är skillnaden mellan oss människor mindre påtaglig. Lepousez påpekar att vi när vi talar om luktsinnet förekommer utöver aromblindhet en skillnad i känsligheten på upp till 1000 gånger; när vi talar smak landar vi på blygsamma 10 gånger (och antalet smaker vi känner är som bekant begränsat). Möjligen något överraskande säger Lepousez att det är de som använder munnen mest som är de mest pålitliga provarna. I blindtester där samma vin dyker upp fler än en gång, är det de här mer ”robusta” provarna som oftast känner igen, eller i vart fall noterar vinet likadant varje gång.

Musik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *