En bra bok & en i förfall

Henrik Berggren: Landet utanför (1939-1940)Har tidigare läst historikern med mera Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. En utmärkt bok, med massvis av detaljer och tidsdokument som aldrig stod i vägen för berättelsens rytm eller tyngde den med onödigheter. Den här boken, ”Landet utanför (Sverige och kriget 1939-1940)”, är av samma skrot och korn: massvis med fakta och detaljer, men aldrig tungt, pratigt, ointressant eller vid sidan om. Tvärtom känns det här som en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om Sverige under andra världskriget; utan att ta ställning redogör Berggren för hur samlingsregeringen (samtliga partier utom dåvarande kommunisterna) agerade i de högst påtagliga orostider som rådde 1939-1940 i Sverige och landets närområde, och han förklarar hur regeringen resonerade sig fram till de olika beslut som fattades och varför de fattades. Inget skrivs läsaren på näsan, som själv kan fundera över hur rätt eller fel det blev både i sin samtid och i historiens ljus och, inte minst, hur envar ser på saken idag. Min uppfattning är att det föreligger en tämligen stor okunskap om Sverige 1939-1945, men att många ändå uttalar sig tvärsäkert om både det ena och det andra som hände eller kanske inte ens hände under den här tiden – inte minst gäller detta i denna, vår alltmer polariserade samtid.

Karin Henriksson: Trump

Det känns rimligt att den här pocketboken går sönder innan läsaren kommit halvvägs genom texten. Plötsligt trillar sidorna ur boken. Lika gott det, för den där bakgrunden och förklaringen till fenomenet Trump som åtminstone den här läsaren förväntade sig dyker aldrig upp. Istället matas läsaren av alla de för en normal nyhetskonsument redan kända historierna och skandalerna, och på det ett rejält knippe ”jag tycker inte om Trump”, och ja, vem, förutom vettvillingar och potentiella lipsillar som letar efter den starke ledaren eftersom de inte klarar sig på egen hand, gör det?

Musik. Och musik. Och musik för vuxna. Mer vuxenmusik.Och så något för barnen att lyssna på.

Historiska falluckor och vårt ansvar att inte vara idioter

Det finns många sätt att betrakta den pågående migrationen. Krasst ekonomisk är den ett problem på kort sikt medan den högst sannolikt i länder som Sverige rätt skött är en ekonomisk tillgång, rent av ett måste, för att se till att framtida pensioner betalas och andra gemensamma åtaganden klaras av. Om detta kan man tycka vad man vill: det är en sådan ekonomi Sverige byggt under lång tid och som såväl gårdagens, dagens som morgondagens pensioner vilar på.

Krasst socialt skapar situationer som flyktingkrisen och tiggande EU-migranter risk för fler ghetton och ökande klyftor och utslagning, samtidigt öppnar de för framtida framgångshistorier och ökad dynamik i samhällets maskineri; ett samhälle som lyckas förvandla migrationen till ökad dynamik sitter på en kritisk framgångsfaktor i spelet om framtiden, den som misslyckas har dragit på sig en djupgående och svåröverkomlig klyfta i samhället.

Vid sidan om ovanstående tämligen uppenbara utsagor finns mer emotionellt drivna åsikter om migrationen, åsikter som inte sällan återfinns bland de mest högljudda i debatten och som i inte ringa grad drivs av känslor och övertygelser, som ibland baseras på fakta, ibland inte. ”För” eller ”mot” utan djupare analys.

Utrymmet för de mest högljudda är stort och många lånar sina öron i till dem, vilket bidrar till en ökad polarisering i både debatten och samhället. Tanken att de här för många lite skrämmande rösterna finns förefaller överraskande för en del, men de har funnits där hela tiden. Det är bara så att tiden blivit mogen för dem. Den som inte sett dem tidigare, för tio, 20 och 30 år sedan bör rannsaka sin egen naivitet.

Historien har ett otal gånger visat hur annars omöjliga samhällsyttringar, åsikter och mänskligt handlade kan bli de rådande vid vissa givna tillfällen. Tillräckligt många gånger för att alla bör kunna inse att det kan och kommer ske igen. Exakt när, var eller hur vet vi inte, men det kommer ske igen.

Samhällets valberättigade medborgare och de demokratiskt sinnade, valda ledarna har ett stort ansvar att ta för att förhindra att destruktiva historiska skeenden upprepas, att se dem komma och sätta ner foten i tid, innan det blir comme il faut att flyta med den omänskliga strömmen därför att annat innebär fara, rent av livsfara.

I en tid då de emotionella yttringarna tycks driva debatten måste den mindre högljudda majoriteten stå med båda fötterna på jorden. Att som journalist gång på gång släppa fram en ung man i en för många provocerande hårsocka som försvarare av ett migrantläger är att gå dens ärende som vill uppvigla mot migranterna och lägret och att bidra till att förlöjliga dem som försöker fördjupa debatten. Att låtsas som att det inte är ett problem när folk inte har tak över huvudet, att enskilda individer blir miljonärer på andras elände, att skolans resurser inte räcker till, att vi i ett slag sägs behöva fler poliser eller att vi genom kovändningar i politiken måste skapa okvalificerade arbeten en masse, arbeten flera regeringar försökt utrota och som nu plötsligt är helt i sin ordning, är kontraproduktivt. Den som vänder bort blicken från detta kan inte förstå varför så många väljer att spela med de mörka krafterna.

Den största idioten är inte den som spelar med de mörka krafterna utan den som inte tar den individen på allvar.Curtis Harding

Curtis Harding.