Marco Smedberg: Första världskriget

Vi behöver många välskrivna böcker om allt sådant som människan bör undvika att göra om. Att det sedan är som Hegel, och säkert någon långt före honom sade, att vi inget annat lär av historien än att vi inget lär av den, är en annan sak. Vi måste ändå försöka bilda oss och sprida bildningen till så många som möjligt i hopp om att åtminstone kunna bryta några onda cirklar.

Kanske skulle ett krig som Första världskriget, eller Det stora kriget, vara omöjligt idag. Ett krig där en majoritet av folket behandlas som boskap och slaktas i meningslösa och inkompetenta anfall beordrade av ledare lika avtrubbade som den som spelar krigs-spel med konsolen hemma i vardagsrummets soffa. Militärhistorikern och tidigare pansarofficeren och förre redaktören för Militär historia, Marco Smedberg, gör ett tappert och lyckat försök att på ett rättvisande vis behandla det stora kriget, historiens första världskrig, i sin omfattande bok ”Första världskriget”.

För den som är mindre intresserad av vapen och vapenslag och stridens och krigets taktiska aspekter än Smedberg och undertecknad blir nog de många beskrivningarna av alla slag en aning tröttande. Å andra sidan blandar författaren upp dessa fakta med ögonvittnesskildringar en masse och det ger både texten liv och gör kriget greppbart för läsaren. Dessutom har han lagt in flera öden och personer som intresserar läsaren dels genom den i sig ganska fantastiska delhistorien han berättar, dels därför att vi får höra om vad några av de många frivilliga svenskarna i kriget hade för sig (hur många vet att svenskar på officiellt uppdrag utbildade gendarmeriet i Persien vid den här tiden?). Han åskådliggör också skeendena från (nästan) alla perspektiv, vilket ökar värdet av boken. Snudd på ett standardverk – det jag kan sakna är mer fakta om hela bakgrunden till kriget och inte bara de som brukar anges (skotten i Sarajevo och det där). Dock ska ingen låta sig hindras av det: det här är en utmärkt bok om Första världskriget.

Åttonde maj – en dag då vi minns det som inte får glömmas

Veterligt betyder dagens datum föga för svensken i gemen. För fransmännen är det ett datum lika viktigt som elfte november. Båda datumen är helgdagar här. I det första fallet handlar det om vapenstilleståndet i Europa 1945, i det andra om Första världskrigets slut 1918. Nu kan man invända att Sverige inte deltog i de där krigen och därför inte i direkt mening har något att fira och den historiskt mindre bevandrade kanske menar att Frankrike förvisso har att fira Första världskrigets slut men att landet knappast bidrog i någon större utsträckning i striderna 39-45.

Rimligtvis har alla länder som ockuperades eller deltog i krigen anledning att fira bådeA tous les Francais ockupationens och stridernas upphörande och alla torde ha anledning att ta varje tillfälle i akt att fira Freden. Rent av är det svårt att komma på vad som är mer värt att fira än den. När det gäller Andra världskriget förefaller hela världen ha anledning att fira – inklusive de neutrala och ”förlorarna” – med tanke på att världen befriades från ett fåtal bestialiska regimers försök att påtvinga omvärlden sina sjuka tankar.

I Frankrike minns man idag offren, umbärandena, deportationen, övergreppen och vansinnet. De motståndsmän och – kvinnor som fortsatt är i livet samlas i byarna och visar fallna kamrater sin aktning och levandegör dem igen i tanken. Förvisso marscheras det en del också men framförallt hålls det tal om det bestialiska och det eländiga. På TV visas dokumentärer om rasbiologins och dödslägrens omänsklighet och vansinne. I skolan genomförs inför dagen sedan 1961 ”Concours de la résistance” – en tävling där elever gör arbeten utifrån givna teman och vinnarna får pris av självaste presidenten på den stora dagen. I år var temat ”La libération des camps nazis, le retour des déportés et la découverte de l’univers concentrationnaire”.

Även om Sverige inte var direkt delaktigt i de stora krigen på 1900-talet finns all anledning för landet att följa det franska exemplet. En helgdag inriktad på att minnas det som aldrig får glömmas är inte bara legitim för alla, den bör vara obligatorisk för alla. Dansk tapto.KoncentrationslägerFotnot: Viss förvirring råder ibland kring datumet för Andra världskrigets slut. Bortsett från att striderna på andra sidan jordklotet fortsatte ytterligare tre månader firar Ryssland och en del andra länder som tillhörde Sovjetunionen den nionde maj, dagen då de undertecknade ett eget dokument med Tysklands ÖB Keitel (den åttonde maj var det Jodl som undertecknade det första dokumentet i Reims). Några föredrar sjunde maj, då det första undertecknandet inträffade för den som levde i en senare tidszon.

aka Bach & le pinard

Comique troupier vare en särskild sorts komiker som dök upp under 1800-talets andra hälft i Frankrike. De uppträdde i militäruniform ochSoldaten Bom framförde monologer och sånger av komisk art. Till de ännu idag kända artister som börjat sin bana som comique troupier hör Fernandel och Maurice Chevalier. Nils Poppes soldaten Bom är väl en svensk avläggare i genren.

Under första världskriget, La Grande Guerre, gjorde sig Charles-Joseph Pasquier, eller Bach som var hans a.k.a., sig ett namn som comique troupier. Han var verksam ända in på 1950-talet och hann medverka iCharles-Joseph Pasquier många filmer och skriva ett flertal sånger, monologer med mera åt både sig själv och andra. Under första världskriget var ett av hans mest populära nummer ”Vive le pinard”. Sången handlar om vinets välgörande kraft och blev populär bland de arma satar som förväntades konstant lida och springa mot döden närhelst en överordnad skrek åt dem att göra det.

 … Le pinard, c’est de la vinasse

Ça réchauffe par oùsque ça passe

Vas-y Bidasse, remplir mon quart

Vive le pinard, vive le pinard

I senaste numret av La Revue du Vin de France omnämner Sorbonne-professorn Jean-Robert Pitte (tur han inte är svensk) Bach och just den här sången och sätter in den i ett historiskt sammanhang. Fram till kriget drack nordfransoserna framförallt öl, cider och vatten. Efter krigetCharles-Joseph Pasquier2 dominerade vinet. Ett skäl till detta var att soldaterna dagligen fick en kvarting vin från det kriget startade. Undan för undan ökade ransonen för att 1918 vara 75 cl per dag. Till detta kom extra ransoner för att ingjuta mod före attacker och dylikt. Ett annat skäl var att vin kom att bli en symbol för nationell enighet och seger. Möjligen bidrog också att vinsjöarna i Languedoc och Algeriet, som då var ett franskt departement, ökade i storlek allteftersom vingårdarna återplanterades efter vinlusen och gödning blev allt vanligare och mer omfattande.

Vinet var en av få ljusglimtar i krigets mörker och de käcka sångerna i stil med ”Vive le pinard” blev populära. ”Pinard” är för övrigt slang för ettVerdun tämligen enkelt, rent av mediokert eller uselt vin. Ordet uppstod i de franska kasernerna, där ”ard” ofta lades till ett ord och bildade ett nytt, exempelvis ”vieillard” (gamling) från ”vieille”. I det här fallet tros basen för det nya ordet ha varit ”pinot” eller möjligen ”pineau”. Pinard är ett vanligt utryck ännu idag.

Professor Pitte konstaterar att ”le pinard” var mycket värre vid tiden för första världskriget än den är idag – trots alla beskyllningar om kemiska tillsatser hit och dit. Under 1900-talets första decennier led fortfarande vinnäringen svårt av vinlusens härjningar ochFörsta världskriget mycket av det vin som producerades kom från lusresistena hybrider som inte förmådde ge särskilt drickbara viner. Dessutom var rena förfalskningar vanliga. Det gjordes till och med vin utan druvjuice alls, säger professor Pitte.

Vid krigets slut låg vinkonsumtionen i Frankrike på 150 liter per person och år (tre gånger dagens nivå) och ”L’Academie de Médécine” rekommenderade att vinkonsumtionen inte borde överstiga 50 – 75 cl… per måltid. Charles-Joseph Pasquier a.k.a. Bach.