Parosmi

Förr, när jag vara liten, var det ett par gamla tanter som brukade vinterbada. Det innebar att de varje morgon, så länge bassängen var öppen, cyklade ner till den kommunala utomhuspoolen och simmade några vändor, vanligtvis 200 meter, fyra gånger femtio meter. Vi barn i staden var mäkta imponerade. De lite äldre var tämligen övertygade om att tanterna inte hade alla hästar hemma.

Tanterna cyklade från sitt hem i villaområdet i stadens södra utkanter, genom centrum och ner till kvarteret med alla de kommunala idrottsanläggningarna: fotbollsplanerna i gräs och grus, den numer alltmer sällan använda isrinken med resterna av de isigare femtio- och sextiotalens rinkreklam för Zingo, Spaps, Center, Jofa och Sandströms ishockeyklubbor, anläggningarna för allehanda friidrott, idrottshallen och utomhusbadet med den välskötta femtiometersbassängen och den vidhängande undervisningsbassängen. Båda tanterna hade badmössa och badrock på sig, trots att de därunder var fullt påklädda. På pakethållarna hade de varsin korg med en handduk och en termos sockrat te. De såg stolta och medvetna ut där de trampade fram på sina gamla cyklar av märket Rex. Som om de visste något som ingen annan visste. Och de hävdade bestämt, om någon frågade och även då ingen frågade, att människan mår bra av att vinterbada; att vinterbadande föryngrar kroppen och förlänger livet.

Kanske visste de, tänkte mer än en av stadens invånare, något som vi andra inte visste. Fröken Blomdahl hade varit lärare i naturorienterande ämnen på stadens enda högstadieskola – min pappa hade henne i både biologi och kemi hela högstadiet och han tyckte hon var en mycket bra lärare – och hennes syster, Fru Karlsen, hade en lång karriär som distriktssköterska i bagaget. Kanske visste de att det faktiskt är nyttigt att utsätta sig för den plåga och späkning som vinterbadande innebär.

När det tog närmare 100 år innan Fröken Blomdahl gick ur tiden och över 100 år innan Fru Karlsen gjorde det, tog stadens invånare detta som intäkt för att vinterbad trots allt nog, kanske, är hälsosamt. Plågsamt. Men hälsosamt.Damerna höll igång in i det sista. Låt vara att Fru Karlsen gick ur tiden en natt i juli men hon hade vinterbadat långt in i september och börjat om igen i tidiga maj, så snart bassängen öppnat, samma år som hon gick bort. Med Fröken Blomdahl förhöll det sig annorlunda. Hon tog både sitt sista andetag och simtag i bassängen en tidig morgon i sena september. Av något outgrundligt skäl – de som var insatta i samtidens kommunala förvaltning var emellertid övertygade om att det hade med vaktmästarens, Erland Gunnarsson, tilltagande missbruk att göra – kom bassängen att stängas, alltså till del tömmas på vatten och sedan täckas med en gigantisk presenning, utan att någon, läs Erland Gunnarsson, upptäckte den före detta vinterbadaren. Desto större var förvåningen när Gunnarsson ett drygt halvår senare öppnade poolen igen och fann resterna av den sedan länge efterlysta Fröken Blomdahl i höjd med stegen vid tjugofemmetersmarkeringen.

Det där med Fröken Blomdahls övervintrande i bassängen satte effektivt och definitivt och för många år stopp för det i staden vid den tiden spirande intresset för vinterbad.

När jag många år senare genomgått Svenska Livräddningssällskapets simlärarutbildning i två steg  och också varit verksam som simlärare en tid, blev jag av Livräddningssällskapet inbjuden till en fortbildningskurs i vinterbadande i allmänhet och livräddning på is i synnerhet. Kort sagt var tanken att jag tillsammans med ett fåtal andra utvalda simlärare skulle bli respektive hemregions spjutspets när det kom till sjövett, säkerhet och livräddning vintertid. Vi skulle utbilda andra och hjälpa hugade att erövra Livräddningssällskapets särskilda märken för i första hand ofrivilligt vinterbadande: Silverisbjörnen och Guldisbjörnen.Kursen tog tre dagar och var uppdelad på en teoretisk och en praktisk del. Först fick vi lära oss allt om isar och särskilt då förrädiska vårisar och isar vid bryggor och där det är strömt, därifrån tog utbildarna oss med till ispikarnas och isdubbarnas värld och vidare till förlängda armens användningsområde och kast med räddningslina – vi skulle kunna kasta en räddningslina så den träffade ett målområde med en meters bredd på 12 meters håll – och mycket annat, som att rensa svalg, ge hjärtmassage och utföra mun mot mun-andning. Bra, fick vi också klart för oss, var att få den som mot sin vilja hamnat i en vak att snarast få av sig sina blöta kläder och att få personen ifråga torr och varm på något vis, som massage eller genom att jaga runt den ofrivillige badaren så den sprang sig varm.

Så länge vi höll på med teorin var det en angenäm kurs. Det var kul att sitta i lektionssalen och småskratta åt hur kallt det måste vara där i vaken och hur lustigt det måste vara att jaga runt en nedkyld och naken vinterbadare i jakt på förbättrad blodcirkulation. Vi pratade högt, överträffade varandra med historier om hur allt detta kunde gestalta sig, och vi skrockade och låtsades vara inte alls oroliga över hur vi skulle klara morgondagens dopp i isvaken.

När vi dagen därpå samlades på Mälarens is, i närheten av Eskilstuna dit kursen var förlagd, var vi mer spaka. Ödmjuka inför det som väntade. Hoppa ner i en vak för första gången i livet. Hur skulle det gå? Klara av chocken när det kalla vattnet sveper in över huvudet, få fram isdubben och sega sig upp ur vattnet, ta av sig och se till att bli varm. Hur? Springa runt, rimligtvis.

Medan jag inte haft en tanke på Fröken Blomdahl och Fru Karlsen under den teoretiska delen av utbildningen, tänkte jag desto mer på dem under den praktiska delen. Oerhört besviken. För jag insåg ju att de bara ljugit. De var inga vinterbadare. Möjligen sensommarbadare och försommarbadare. Och det fick de väl vara, men det var djupt orättvist att de uppnått en sådan status som vinterbadare trots att de inte varit det. Kort sagt var de charlataner. Det gjorde ont att inse det för jag hade verkligen varit imponerad av dem. Till och med velat ha en likadan badmössa som Fru Karlsen. En vit med fiskfjäll på. Liksom. Och en liten fena på toppen.

Alla utom en kille från Bergslagen, som visade sig ha en fallenhet för att svimma när kylen slog till, klarade av utbildningen, och jag blev snart en uppskattad expert på att få folk att bli vänner med idén att trilla i en vak och att ta sig ur densamma, och jag hjälpte oräkneliga unga och vuxna att ta de speciella märkena, isbjörnarna, och det var väl just denna popularitet som för en tid sedan spelade mig ett spratt. Ställde till det för mig.

Covid i all ära, när det handlar om att bada isvak och träna livräddning är det lätt hänt att man kommer nära varandra, att man ute i friska luften och det kyliga vattnet glömmer bort det där med avstånd, och munskydd är så klart inte att tänka på. Vem som var smittad i min senaste utbildningsgrupp är omöjligt att veta, ingen visade några sjukdomssymptom, och så är det tydligen: folk kan vara covid-positiva utan att uppvisa symptom.

Hursomhelst så blev vi smittade allihop. De tolv kursdeltagana, min simlärarassistent Ulla, och jag själv.Jag märkte först inte så mycket. Blev varse min situation när en efter en av deltagarna hörde av sig och meddelade att de utvecklat en covid-infektion. Men så, en dag, bara sådär, slog corona-viruset till med full kraft. Däckade mig. Hosta, feber, ont i halsen, tung i bröstet, slem, ont i kroppen. Trött. Det tog en dryg vecka innan jag åter var på benen och då var luktsinnet borta, eller snarare: saker och ting luktade inte som förut. Till min förvåning steg från apelsinerna i kökets fruktkorg en air av bensin och från badrummets tvål kom en allt annat än diskret dunst av kospillning; det var som om jag hade en hel kobesättning i badrummet. Min nya flickvän, Jeanette från Tinder, som jag varit så besatt av, intresserade mig plötsligt föga, hon fyllde mig rent av med avsmak, det sade jag också i samband med att jag kastade ut henne.

På väg till snabbköpet om hörnet noterade jag att bilarnas avgaser luktade sparris och i snabbköpet kom en odiskutabel doft av banan från osthyllan. Kassörskan spred en omisskännlig odör av bävergäll och tiggaren utanför snabbköpets entré satt i ett moln av varm välling och höll fram sin mugg och sa ”Hejhej”.

När brevbäraren någon dag senare dök upp utanför min dörr med ett rekommenderat brev, noterade jag att hon luktade ruttna ägg. Jag blev först paff och sedan förbannad, skrek ”Men hur luktar ni, människa!? Snusk!”. Brevbäraren såg oförstående på mig och sade något i stil med ”Jag är verkligen ledsen men jag tror inte jag luktar något speciellt?”, ”Ni stinker, stinker, som ett ruttet ägg! En postverkets tjänsteman komma hit och stinka!”, ”Jag är verkligen ledsen, men är ni säker på att det är jag som luktar? Jag duschade i morse och har nytvättade kläder, det svär jag på…”, försökte den olyckliga brevbäraren, jag fäste ingen vikt vid detta utan gjorde bara en otrevlig grimas mot henne och drämde igen dörren.

Men det där fick mig att börja fundera, och närmare undersöka vad som kunde ha hänt med mig, varför jag blivit sådan, det var knappast så att apelsinerna faktiskt börjat lukta bensin över en natt eller att Jeanette från Tinder förlorat sin lockelse bara sådär. Något måste ha hänt.

Snart hittade jag på Google det jag sökte. Den som drabbas av en corona-infektion kan förlora sitt luktsinne, anosmi, eller delvis förlora det, hyposmi. Dessutom finns en tredje variant, parosmi, som på något vis har att göra med att luktbulben och andra för luktupplevelsen relevanta organ och företeelser misstolkar eller misshandlar den information som näsan samlar in, och detta på ett sådant vis att saker och ting inte alls luktar som de egentligen gör. Med andra ord kan apelsiner börja stinka bensin och ett ragg plötsligt förlora den lockelse dess utsöndrande av och av näsan insamlade feromoner tidigare gett upphov till, medan annat kanske börjar lukta bättre, vidbrända bacon luktar jordgubbar och, tänkte jag och tittade, förmodligen lystet, på soffbordet, ting kan visa sig utsöndra en märklig lockelse, lika stark som någonsin Jeanette från Tinder.

Musik! Musik! Musik! Musik! Musik!

 

Ett oväntat möte med Ulla Britta Ramklint

”Jo, jag är elak,” insisterade hon. Runt om sorlade matsalen på Villa Långbers och mitt emot satt hennes assistent Luisa och log. Första gången hon dök upp var kvällen före det att det litterära evenemanget ”Kalas & Kultur i Tällberg” tog sin början. Hon hade siktat in sig på den mindre matsalen med tillresta författare och förlagsfolk. Det var ju där hon hörde hemma. Tidigare copywriter, frilansande reporter och reseskribent i Europa och Nord- och Latinamerika. Och författare till drygt dussinet böcker. Vackra, små, poetiska, skulle det visa sig. Utgivna på Ellerströms och Pequod Press.img_2457”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av. img_2451

Hon hade svårt att komma på i Linköping, och hon blev utskälld när hon tog för lång tid på sig att stiga av i Tällberg.  img_2446

Och när hon ville ansluta till sina kollegor var det ju så att hon inte var inbjuden. Den här gången. Hon var där som gäst på evenemanget. Och nu satt vi där, nästa kväll, och åt middag tillsammans. Vi inbjudna författare och förlagsfolk hade lottats ut till platser vid borden, där betalande gäster satt och ville ha en stund av vår tid och kanske också våra historier. Eller så var de bara nyfikna på vem som kunde tänkas dölja sig bakom det och det namnet. Somliga var ju mer kända än en mindre bekant författare som jag, ja, till och med mer kända än Ulla Britta Ramklint. Däremot var knappast någon tyngre än henne. Eller mer intressant.img_2470

Så där satt jag och fick, trots att jag inte betalat för det, ta del av en spännande författares liv och verk. Hon hade bott i Tanger. När det var en internationell zon. Och Chicago. 18 år. Varit gift där. I Chicago. I Tanger bodde hennes då tilltänkta svärfar. Av honom skulle hon få det vackraste halsbandet i staden, ”med undantag för Hudsons förstås” (jag frågade inte vilken Hudson, utgick från att det var en jetsettare bland andra i den för oss idag bortglömda världen som Tanger var 1923 – 1956, då den administrerades av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Italien; tiden Ulla Britta talade om bör ha varit då staden dessutom var ett ökänt smugglingscenter). Hon fick aldrig halsbandet för svärfar in spe reste tillbaka till sitt Spanien och begick självmord där.fullsizerender

Nog av. Böcker. Hela sitt liv har Ulla Britta skrivit. Rest. Levt. Frilansat. Reseskildringar. Nyhetsrapportering. När hon var 64 år debuterade hon 1992 med Europa magica. Sedan dess har det blivit ytterligare ett drygt dussin böcker och plötsligt langade hon ur sin handväska upp en liten, fin sak med titeln ”I utkanten av Luigi Capanna”. Tänkte säga ”aha, Luigi Capanna”, men risken var alltför stor att Ulla Britta känt karln eller åtminstone hade sådan råkoll att jag snart skulle avslöjas som den charlatan jag skulle vara om jag utgav mig för att ha en susning. fullsizerender

Luigi Capanna, visade det sig, föddes fattig och eländig 1866 utanför Amatrice – staden som förr möjligen var känd för sin pastasås men numer är mer känd för den stora jordbävningen förra året. Denne Luigi mer eller mindre enleverades av den rike greven Florimundo de Basterot, blev dennes tjänare och förtrogne, och när senior dog gick Luigi i sonens tjänst, också en greve Florimundo de Basterot. Capanna gjorde så bra ifrån sig att han fick gåvor och dricks från höger och vänster och med tiden blev han själv en rik man – låt vara att allt föröddes under Andra världskriget och han blir då lika fattig som han varit under det första.fullsizerender

Om detta, och mycket mer, berättar Ulla Britta i sin bok, och tur var att jag inte låtsas veta något jag inte visste för visst hade Ulla Britta en mer eller mindre direkt koppling till huvudpersonen via danska vänner i familjen Tyge Bendix, men det är en annan historia och nu får det vara nog för idag. Jo, en sak till: ”I utkanten av Luigi Capanna” av Ulla Britta Ramklint och utgiven av det lilla Malmö-förlaget Peqoud Press är en vacker, välskriven, närmast poetisk bok med en lagom berättad historia, vackert illustrerad av den i Lund verksamme polske konstnären Andrzej Ploski. Rekommenderas.img_2470

PS Och nej, Ulla Britta Ramklint är inte elak. Men väl värd att lyssna på.

Musik!

Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler

IMG_1395Har alltid ogillat låten Twisting by the pool med Dire Straits. En av de där låtarna som är mer Mark Knopfler än Mark Knopfler själv så han måste så klart bara göra den, och när man tänker efter är den väl inte alldeles kass. Men ganska. Fast Knopfler är ju bra. Och så föll det sig inte bättre än att jag fick en ingivelse häromdagen när vi twistade vid poolkanten och Menger-Krugs Méthode Rurale Brut Chardonnay stod där och balanserade och hoppade på poolmuren medan vi sprätte med benen och förberedde oss för att twistskåla – alltså, man twistar samtidigt som man skålar, ja, det är lika larvigt som det låter – och då, när inspirationen infann sig, avblåste vi dansandet och medan övriga därtill tvingande fick dra sig tillbaka, plåtade er djupt koncentrerade inkarnation av Man Ray de plötsligt stillastående glasen och den av svett drypande flaskan. Därför, kära HR:are, ska ni nu lyssna på den halvt bedrövliga Twisting by the pool och bese den fina bilden, och helst ska ni förstås också skåla i en Méthode Rurale från Menger-Krug, denna de engångsjästa vinernas primadonna. ”Gott är bara förnamnet!” skrek de andra när de fick komma tillbaka till poolområdet och börja twista som galningar igen.IMG_1395Twist-bonus.

Tignanello 1996

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insiktIMG_1151 om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.

Mark Knopfler, Nice & kretsloppets fördelar

Tyckte nog att jag sett färdigt på Mark Knopfler efter konserten i San Francisco (se här), men så blev det inte. Med tanke på hur bra det var i SF var det ingen bra idé att se Knopfler igen och det började också så där i Nice häromdagen. Lite loj och ointresserad, verkade han allt den gode Mark, även om bandet var mer med på noterna om uttrycket tillåtes. Men så infann sig efter några låtar en lååång version av Sultans of Swing med det därFender röd solot som aldrig kom med på skivan och då smög sig en märkbar förändring in och när så Nigel Hitchcock dök upp på sax strax därefter tände Knopfler på alla strängar och utbrast att Hitchcock är det bästa den här sidan Michael Brecker och sedan nådde konserten oanade höjder och bandet ville inte sluta spela; 2,5 timmar konsert byggdes snart på med halvtimmen extranummer. Möjligen vill någon invända att det här luktar gubbrock, folkmusik och gamlaFender röd stötar lång väg. Det äger tveklöst sin riktighet. Som tur är. Vi slapp till och med stå och hoppa framför scenen och ingen blåste haschrök i näsan på en förrän vi kom ut ur lokalen och steg in i en dimma som förmodligen ligger kvar där vid Nikaïa i Nice och lär så göra till dess de sena höststormarna sveper in från havet och tar dimman med sig upp i bergen där några ski bums i Isola2000 lyckligt kommer dra i sig dimman i djupa andetag innan de så ger sig på den där back flipen som verkat småotäck och när de sedan ligger där på sjukhuset i Nice och väntar på att få lämna benvaggan kan de chilla med lite musik från Mark Knopflers tour 2015.