Ett oväntat möte med Ulla Britta Ramklint

”Jo, jag är elak,” insisterade hon. Runt om sorlade matsalen på Villa Långbers och mitt emot satt hennes assistent Luisa och log. Första gången hon dök upp var kvällen före det att det litterära evenemanget ”Kalas & Kultur i Tällberg” tog sin början. Hon hade siktat in sig på den mindre matsalen med tillresta författare och förlagsfolk. Det var ju där hon hörde hemma. Tidigare copywriter, frilansande reporter och reseskribent i Europa och Nord- och Latinamerika. Och författare till drygt dussinet böcker. Vackra, små, poetiska, skulle det visa sig. Utgivna på Ellerströms och Pequod Press.img_2457”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av. img_2451

Hon hade svårt att komma på i Linköping, och hon blev utskälld när hon tog för lång tid på sig att stiga av i Tällberg.  img_2446

Och när hon ville ansluta till sina kollegor var det ju så att hon inte var inbjuden. Den här gången. Hon var där som gäst på evenemanget. Och nu satt vi där, nästa kväll, och åt middag tillsammans. Vi inbjudna författare och förlagsfolk hade lottats ut till platser vid borden, där betalande gäster satt och ville ha en stund av vår tid och kanske också våra historier. Eller så var de bara nyfikna på vem som kunde tänkas dölja sig bakom det och det namnet. Somliga var ju mer kända än en mindre bekant författare som jag, ja, till och med mer kända än Ulla Britta Ramklint. Däremot var knappast någon tyngre än henne. Eller mer intressant.img_2470

Så där satt jag och fick, trots att jag inte betalat för det, ta del av en spännande författares liv och verk. Hon hade bott i Tanger. När det var en internationell zon. Och Chicago. 18 år. Varit gift där. I Chicago. I Tanger bodde hennes då tilltänkta svärfar. Av honom skulle hon få det vackraste halsbandet i staden, ”med undantag för Hudsons förstås” (jag frågade inte vilken Hudson, utgick från att det var en jetsettare bland andra i den för oss idag bortglömda världen som Tanger var 1923 – 1956, då den administrerades av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Italien; tiden Ulla Britta talade om bör ha varit då staden dessutom var ett ökänt smugglingscenter). Hon fick aldrig halsbandet för svärfar in spe reste tillbaka till sitt Spanien och begick självmord där.fullsizerender

Nog av. Böcker. Hela sitt liv har Ulla Britta skrivit. Rest. Levt. Frilansat. Reseskildringar. Nyhetsrapportering. När hon var 64 år debuterade hon 1992 med Europa magica. Sedan dess har det blivit ytterligare ett drygt dussin böcker och plötsligt langade hon ur sin handväska upp en liten, fin sak med titeln ”I utkanten av Luigi Capanna”. Tänkte säga ”aha, Luigi Capanna”, men risken var alltför stor att Ulla Britta känt karln eller åtminstone hade sådan råkoll att jag snart skulle avslöjas som den charlatan jag skulle vara om jag utgav mig för att ha en susning. fullsizerender

Luigi Capanna, visade det sig, föddes fattig och eländig 1866 utanför Amatrice – staden som förr möjligen var känd för sin pastasås men numer är mer känd för den stora jordbävningen förra året. Denne Luigi mer eller mindre enleverades av den rike greven Florimundo de Basterot, blev dennes tjänare och förtrogne, och när senior dog gick Luigi i sonens tjänst, också en greve Florimundo de Basterot. Capanna gjorde så bra ifrån sig att han fick gåvor och dricks från höger och vänster och med tiden blev han själv en rik man – låt vara att allt föröddes under Andra världskriget och han blir då lika fattig som han varit under det första.fullsizerender

Om detta, och mycket mer, berättar Ulla Britta i sin bok, och tur var att jag inte låtsas veta något jag inte visste för visst hade Ulla Britta en mer eller mindre direkt koppling till huvudpersonen via danska vänner i familjen Tyge Bendix, men det är en annan historia och nu får det vara nog för idag. Jo, en sak till: ”I utkanten av Luigi Capanna” av Ulla Britta Ramklint och utgiven av det lilla Malmö-förlaget Peqoud Press är en vacker, välskriven, närmast poetisk bok med en lagom berättad historia, vackert illustrerad av den i Lund verksamme polske konstnären Andrzej Ploski. Rekommenderas.img_2470

PS Och nej, Ulla Britta Ramklint är inte elak. Men väl värd att lyssna på.

Musik!

Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler

IMG_1395Har alltid ogillat låten Twisting by the pool med Dire Straits. En av de där låtarna som är mer Mark Knopfler än Mark Knopfler själv så han måste så klart bara göra den, och när man tänker efter är den väl inte alldeles kass. Men ganska. Fast Knopfler är ju bra. Och så föll det sig inte bättre än att jag fick en ingivelse häromdagen när vi twistade vid poolkanten och Menger-Krugs Méthode Rurale Brut Chardonnay stod där och balanserade och hoppade på poolmuren medan vi sprätte med benen och förberedde oss för att twistskåla – alltså, man twistar samtidigt som man skålar, ja, det är lika larvigt som det låter – och då, när inspirationen infann sig, avblåste vi dansandet och medan övriga därtill tvingande fick dra sig tillbaka, plåtade er djupt koncentrerade inkarnation av Man Ray de plötsligt stillastående glasen och den av svett drypande flaskan. Därför, kära HR:are, ska ni nu lyssna på den halvt bedrövliga Twisting by the pool och bese den fina bilden, och helst ska ni förstås också skåla i en Méthode Rurale från Menger-Krug, denna de engångsjästa vinernas primadonna. ”Gott är bara förnamnet!” skrek de andra när de fick komma tillbaka till poolområdet och börja twista som galningar igen.IMG_1395Twist-bonus.

Tignanello 1996

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insiktIMG_1151 om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.

Mark Knopfler, Nice & kretsloppets fördelar

Tyckte nog att jag sett färdigt på Mark Knopfler efter konserten i San Francisco (se här), men så blev det inte. Med tanke på hur bra det var i SF var det ingen bra idé att se Knopfler igen och det började också så där i Nice häromdagen. Lite loj och ointresserad, verkade han allt den gode Mark, även om bandet var mer med på noterna om uttrycket tillåtes. Men så infann sig efter några låtar en lååång version av Sultans of Swing med det därFender röd solot som aldrig kom med på skivan och då smög sig en märkbar förändring in och när så Nigel Hitchcock dök upp på sax strax därefter tände Knopfler på alla strängar och utbrast att Hitchcock är det bästa den här sidan Michael Brecker och sedan nådde konserten oanade höjder och bandet ville inte sluta spela; 2,5 timmar konsert byggdes snart på med halvtimmen extranummer. Möjligen vill någon invända att det här luktar gubbrock, folkmusik och gamlaFender röd stötar lång väg. Det äger tveklöst sin riktighet. Som tur är. Vi slapp till och med stå och hoppa framför scenen och ingen blåste haschrök i näsan på en förrän vi kom ut ur lokalen och steg in i en dimma som förmodligen ligger kvar där vid Nikaïa i Nice och lär så göra till dess de sena höststormarna sveper in från havet och tar dimman med sig upp i bergen där några ski bums i Isola2000 lyckligt kommer dra i sig dimman i djupa andetag innan de så ger sig på den där back flipen som verkat småotäck och när de sedan ligger där på sjukhuset i Nice och väntar på att få lämna benvaggan kan de chilla med lite musik från Mark Knopflers tour 2015.