Allt om twistskålen!

Efter gårdagens inlägg om ”Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler” har minst en HR hört av sig och bett er utsände på de dansanta kännarnas välvalsade och välsteppadeIMG_1395 parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:

1.Förse framförallt dig själv och i förekommande fall även dina gäster med ett glas bubbel, gärna från Marie Menger-Krug eller Clotilde Davenne.

2.Starta grammofonen och sätt på ett vax som får det att spritta i benen. Vi föreslår här Tore Skogmantwistskålstwisternas twist ”Pop opp i topp” med Lill-Babs och Tore Skogman.

3.Höj volymen.

4.Höj volymen.

5.Börja twista vilt med det fyllda glaset i ett fast grepp.

6.Efter en liten stunds vilt twistande ska twistskålens stormästare utropa ett högt och ljudligt ”Skål!”, varpå alla dansande svarar ”Skål!” innan de höjer sina glas och tar en lite smutt utan att för den skulle göra avkall på rytm och tempo.

7.Börja om från punkt 4 och repetera till dess vinet eller sången tar slut.

8.När låten tagit slut, börja om från punkt 1 till dess sällskapet utmattat och lyckligt sjunker ner i de för ändamålet i förväg förberedda fåtöljerna, stolarna, sofforna och annat sittbart med ett ljudligt ”åh, det måste vi göra om någon gång!”.

 

Twistskålens historia

Många tror att twistskålen är ett modepåhitt från Sam Cookes och Chubby Checkers dagar eller att det skulle vara något som bara dansades på Lyckliga gatan. Inget kundeAlxenader den Store vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.

På 1700-talet blev ”Yé-yé twist d’Alexandre le Grand” en mycket populär dans vid det franska hovet och det var där drottning Marie (Lesczynska), Ludvig XV:s gemål, kom på Marie Lescszynskaden briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.

För att göra en lång historia kort är det alltså Alexander den Store, drottning Marie och Tony Irving vi ska ha i åtanke då vi kastar oss ut i en vildsint twistskål (eller skåltwist som Churchill kallade det, precis som han inledningsvis gjorde v-tecknet på fel håll varmed han sig själv ovetandes gav världen fingret på klassiskt brittisk vis med inte en utan två fingrar; Churchill lär f ö ha varit en hejare på att twistskåla, eller i hans fall skåltwista, något han själv berättar om i volym 4 i sina memoarer, sidan 345, kapitlet ”Twist and shout!”).

Cool yé-yé 1, glättig yé-yé 2.

Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler

IMG_1395Har alltid ogillat låten Twisting by the pool med Dire Straits. En av de där låtarna som är mer Mark Knopfler än Mark Knopfler själv så han måste så klart bara göra den, och när man tänker efter är den väl inte alldeles kass. Men ganska. Fast Knopfler är ju bra. Och så föll det sig inte bättre än att jag fick en ingivelse häromdagen när vi twistade vid poolkanten och Menger-Krugs Méthode Rurale Brut Chardonnay stod där och balanserade och hoppade på poolmuren medan vi sprätte med benen och förberedde oss för att twistskåla – alltså, man twistar samtidigt som man skålar, ja, det är lika larvigt som det låter – och då, när inspirationen infann sig, avblåste vi dansandet och medan övriga därtill tvingande fick dra sig tillbaka, plåtade er djupt koncentrerade inkarnation av Man Ray de plötsligt stillastående glasen och den av svett drypande flaskan. Därför, kära HR:are, ska ni nu lyssna på den halvt bedrövliga Twisting by the pool och bese den fina bilden, och helst ska ni förstås också skåla i en Méthode Rurale från Menger-Krug, denna de engångsjästa vinernas primadonna. ”Gott är bara förnamnet!” skrek de andra när de fick komma tillbaka till poolområdet och börja twista som galningar igen.IMG_1395Twist-bonus.

Tignanello 1996

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insiktIMG_1151 om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.

Mark Knopfler, Nice & kretsloppets fördelar

Tyckte nog att jag sett färdigt på Mark Knopfler efter konserten i San Francisco (se här), men så blev det inte. Med tanke på hur bra det var i SF var det ingen bra idé att se Knopfler igen och det började också så där i Nice häromdagen. Lite loj och ointresserad, verkade han allt den gode Mark, även om bandet var mer med på noterna om uttrycket tillåtes. Men så infann sig efter några låtar en lååång version av Sultans of Swing med det därFender röd solot som aldrig kom med på skivan och då smög sig en märkbar förändring in och när så Nigel Hitchcock dök upp på sax strax därefter tände Knopfler på alla strängar och utbrast att Hitchcock är det bästa den här sidan Michael Brecker och sedan nådde konserten oanade höjder och bandet ville inte sluta spela; 2,5 timmar konsert byggdes snart på med halvtimmen extranummer. Möjligen vill någon invända att det här luktar gubbrock, folkmusik och gamlaFender röd stötar lång väg. Det äger tveklöst sin riktighet. Som tur är. Vi slapp till och med stå och hoppa framför scenen och ingen blåste haschrök i näsan på en förrän vi kom ut ur lokalen och steg in i en dimma som förmodligen ligger kvar där vid Nikaïa i Nice och lär så göra till dess de sena höststormarna sveper in från havet och tar dimman med sig upp i bergen där några ski bums i Isola2000 lyckligt kommer dra i sig dimman i djupa andetag innan de så ger sig på den där back flipen som verkat småotäck och när de sedan ligger där på sjukhuset i Nice och väntar på att få lämna benvaggan kan de chilla med lite musik från Mark Knopflers tour 2015.