Allt om twistskålen!

Efter gårdagens inlägg om ”Twist, Marie Menger-Krug & Mark Knopfler” har minst en HR hört av sig och bett er utsände på de dansanta kännarnas välvalsade och välsteppadeIMG_1395 parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:

1.Förse framförallt dig själv och i förekommande fall även dina gäster med ett glas bubbel, gärna från Marie Menger-Krug eller Clotilde Davenne.

2.Starta grammofonen och sätt på ett vax som får det att spritta i benen. Vi föreslår här Tore Skogmantwistskålstwisternas twist ”Pop opp i topp” med Lill-Babs och Tore Skogman.

3.Höj volymen.

4.Höj volymen.

5.Börja twista vilt med det fyllda glaset i ett fast grepp.

6.Efter en liten stunds vilt twistande ska twistskålens stormästare utropa ett högt och ljudligt ”Skål!”, varpå alla dansande svarar ”Skål!” innan de höjer sina glas och tar en lite smutt utan att för den skulle göra avkall på rytm och tempo.

7.Börja om från punkt 4 och repetera till dess vinet eller sången tar slut.

8.När låten tagit slut, börja om från punkt 1 till dess sällskapet utmattat och lyckligt sjunker ner i de för ändamålet i förväg förberedda fåtöljerna, stolarna, sofforna och annat sittbart med ett ljudligt ”åh, det måste vi göra om någon gång!”.

 

Twistskålens historia

Många tror att twistskålen är ett modepåhitt från Sam Cookes och Chubby Checkers dagar eller att det skulle vara något som bara dansades på Lyckliga gatan. Inget kundeAlxenader den Store vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.

På 1700-talet blev ”Yé-yé twist d’Alexandre le Grand” en mycket populär dans vid det franska hovet och det var där drottning Marie (Lesczynska), Ludvig XV:s gemål, kom på Marie Lescszynskaden briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.

För att göra en lång historia kort är det alltså Alexander den Store, drottning Marie och Tony Irving vi ska ha i åtanke då vi kastar oss ut i en vildsint twistskål (eller skåltwist som Churchill kallade det, precis som han inledningsvis gjorde v-tecknet på fel håll varmed han sig själv ovetandes gav världen fingret på klassiskt brittisk vis med inte en utan två fingrar; Churchill lär f ö ha varit en hejare på att twistskåla, eller i hans fall skåltwista, något han själv berättar om i volym 4 i sina memoarer, sidan 345, kapitlet ”Twist and shout!”).

Cool yé-yé 1, glättig yé-yé 2.

Skörden 2015: Abdyika & Valago

Fick som den uppmärksamma HR:en har råkoll på förra året ett par nya projekt i Bulgarien. Den välskötta kvalitetsproducenten Abdyika och avseende eget vin på butelj nya Valago (ingår i Jivankin Wines och har precis börjat arbeta med etiketten Valago). Båda ligger nära städerna Sandanski och Melnik i Bulgariens sydvästra hörn, någon mil från Grekland i söder och inte så långt från F.Y.R. Makedonien i väster. Jag arbetade en tid med en annan producent härnere runt 2007-2008. Lite lustigt är att den producenten, Damianitza (Red Dark, No Man’s Land), hyr ut lagringskapacitet till mina båda nya uppdragsgivare och jag har på så vis återskapat kontakten med den producenten – det är inte sällan vägarna korsas så där i vinets värld.IMG_1938Damianitza var ett undantag, annars arbetade jag tidigare mest nära Plovdiv (2001 – 2007) och då med druvor som rubin och mavrud. Härnere i melnik-trakten är det just melnik som är det mest vanligt förekommande, lokala inslaget och det har varit lärorikt att ta del av hur, i likhet med mavrud, oerhört olika ”melnik” kan vara och det är tydligt att det, återigen som i fallet med mavrud, finns flera olika kloner, som kanske inte ens är samma druvsort. Någon gång i framtiden lär de bulgariska myndigheterna och utbildningsanstalterna reda ut det där åt oss, precis som italienarna kvart över tolv tog tag i eländes-förvirringen kring sangiovese någon gång i 1980-talet sista skälvande minuter.IMG_1930

Medan Valago i första hand satsar på ”internationella” sorter, har Abdyika dels planterat förstklassig melnik, dels tagit sig an den, enligt mig, högintressanta ruen – en korsning av melnik och cabernet sauvignon (enligt Jancis Robinson gjord i Pleven 1951 och då av klonen shiroka melnischka och cabernet sauvingon, sagt till er som alltid måste ha något att komma med då ni känner att er status som bordets messerschmidt är på väg att falla, och, just det, ni nyss nämnda ska också veta att sorten blev formellt godkänd 1964, mycket viktigt).IMG_1935

Har tidigare hävdat att Abdyika kanske gör världens bästa melnik och att druvuttrycket till och från är närmast magiskt i vinerna här. I takt med att jag blivit allt djupare involverad i producentens verksamhet är det förstås allt mindre trovärdigt när jag säger det där så jag repeterar en gång till, innan jag sjunkit ändå djupare i tveksamheternas och det ifrågasättbaras hav: Abdyika gör förmodligen världens bästa melnik. För egen del närmar jag mig det nyss nämnda faktumet med ödmjukhet för här gäller det hålla tungan rätt i mun och se till att optimera potentialen. Tycker det gick mycket bra med blenden från 2013 och skrämmande bra med den från katastrofåret 2014. Det där sista antyder kanske också vad som är så läckert med rätt klon av melnik rätt hanterad: förutsatt du håller tungan rätt i mun blir det bra även då allt skiter sig (nåja…).IMG_1936

Ruen då? Jovars, är impad. Trodde tidigare att rubin was the shit från Bulgarien. Har ändrat uppfattning om det. De toppblend jag varit inblandad i, alltså sedan skörden 2013, har alla fått sig en ordentlig dusör ruen och 2015 kommer inte bli något undantag. Fantastisk druva som förenar stram struktur med rund frukt och därmed en våt dröm för den som tror sig kunna ABC om hur ett slikt vin optimeras via jäsningen/macereringen och, inte minst, förädlingen i fat (vi har nu till 2015 ytterligare förfinat ”ek-precisionen”, vilket lär komma märkas i slutresultatet). I år gjordes en ruen i en nyinredd, mindre källare på gården Abdyika och en i källaren på närbelägna Damianitza. Båda är bra, men den som gjorts på gården är kort sagt grym.IMG_1924

Att skörden blivit bra på Abdyika står utom allt tvivel. Jag har av självklara skäl inte koll längre bakåt än 2013 och jag kan konstatera att det måste varit ett riktigt bra år och det är 2015 också. 2014 däremot var, som tidigare nämnts på bloggen, oerhört svårt. Vi provade i förra veckan merparten av de i augusti buteljerade vinerna från skörden. Det är svårt att tro att året var så komplicerat, men den trots allt höga klassen på vinerna visar terroirens kvalitet och understryker att Abdyika vet vad de sysslar med. Toppvinet ”First Selection” är som året lite stramare och, som det ofta blir sådana år då vinet blir lyckat, väldigt elegant och har stor lagringspotential. ”Estate blend” kommer att bli lite snipigare än till exempel 2013, men med något år i källaren kommer det öppna upp sig i samma strama och eleganta stil som ”First Selection”. Den som är nyfiken på de här vinerna kan köpa några av årgångarna via Systembolagets beställningssortiment – jag rekommenderar samtliga tre rödviner från 2013 (First Selection, Estate blend och Melnik). Framförallt de båda första vinner på lagring men alla tre går bra att prova och njuta idag.IMG_1917

Avslutningsvis några ord om Valago. Här handlar det mest om franska druvor. 2014 blev ett svårt år som för alla andra i trakten. I år har det gått mycket bättre. Från fjolårsskörden fick vi till en hygglig, enkel viognier och ett schysst rosévin men bäst blev gårdens merlot, som nu buteljeras (ca 3000 buteljer). Ett intressant vin från 2014 är också en cabernet franc som för tankarna till Loire och inte till Bulgarien.IMG_1923

I år blev cabernet franc inte lika bra, däremot är merlot-skörden mycket bra medan bland annat grenache och syrah är fullt tillfredsställande. Tveklöst kommer vi att kunna göra riktigt bra viner även på Valago i framtiden men vi har en bit att vandra där.IMG_1927

Utvandrad bulgarisk musikant. Fransk skrikbonus. Desperat fransk smörsång. Munter, klassisk fransk dans. Tillbaka på det bulgariskfranska.Sylvie Vartan2

Mognad & medel, Audrey & yé-yé

Inte sällan hamnar arbetet i vinkällaren under lupp vad det gäller jäst och jästnäring. Mindre fokus sätts på vad odlaren gör före skörden, i vingården. Kort sagt är behovet av jäst och näring högst varierande, inte bara beroende på druva och år utan också på vad bonden företagit sig under året och då inte minst avseende hur hen gött sina plantor, oavsett om detta skett via marken eller plantans löv. I ett reklamblad som nyss damp ner hos vinifierat marknadsför Lallemand den nya produkten LalVigne Mature. Denna ska sprutas direkt på plantans blad och sägsAudrey vara först i sitt slag genom att den hjälper den fenoliska mognaden på traven. Detta gör LalVigne Mature särskilt intressant i svala områden, där mognaden kommer sent eller kanske aldrig, och i varma områden, där sockerhalten kan skena iväg innan den fenoliska (och arom-)mognaden – här talar Lallemand om den önologiska mognaden som omfattar både den fenoliska och arom-mognaden – infunnit sig. Produkten väntar på att patenteras så tillsvidare får vi nöja oss med att veta att den bygger på ett urval Lallemand-isolerade jäststammar. För den som vill ha en liten nördknorr på detta kan meddelas att LalVigne Mature ska appliceras vid två tillfällen: vid början av véraison samt två veckor efter den första behandlingen. Och för den som inte riktigt greppade det där med jäst och nu tror att detta är ytterligare ett bevis för genmanipulation och kemisk krigföring inom vinbruket kan meddelas att detta handlar om grundläggande biologi – sedan kan man förstås ha invändningar också mot det, men det är en annan historia och därmed inlägg. Eftersom Audrey igår gjorde succé hos ett fåtal högljudda HR kommer här ett yé-yépotpurri: 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7.

Vinexpo 2.0, Cüneyt Arkin & Sylvie Vartan

Försökte förstås också hinna med något av alla de intressanta seminarier som varje år arrangeras i samband med Vinexpo. I år hamnade en del fokus på Turkiet, som tillsammans med Libanon och Georgien tog mer plats än de brukar, inte minst med tämligen väl synliga ”samlingsmontrar”. En master class med Tim Atkin, som kommit att bli en ambassadör för de turkiska vinerna, visade ungefär det förväntade, att det finns mycket ambition och goda förutsättningar för att göra vin i Turkiet – ett av världens äldsta vinänderSylvie Vartan för övrigt. Till det nyss nämnda kan läggas ett gäng inhemska druvsorter av varierande kvalitet och potential. Samtidigt som vinifierat applåderar ambitionerna och arbetet, inte minst med de egna druvorna, är det uppenbart att den turkiska vinnäringen har en bit kvar. Idag är alltför många produkter uttorkade och/eller överekade till följd av ett mer ambitiöst än skickligt vinmakeri, något som, rimligtvis, tiden lär råda bot på om inte den alltmer diktatoriske Erdogan i Ankara skjuter det öppna Turkiet i sank. Tim Atkin avslutade med att konstatera, att den som dricker turkiskt vin stöttar det öppna Turkiet och det har han nog rätt i så låt oss dricka mer turkiskt vin än vi borde. Vi avslutar med en uppfriskande, klassisk actionscen med Cüneyt Arkin och en rivig låt med bulgarisk-franska yé-yé-sångerskan Sylvie Vartan.