Cabane & Headline: Manchettes Nada

Förr i världen, för inte så länge sedan, kallades kiosklitteraturen vid sitt rätta namn. Alla visste vad det var; det som benämndes kiosklitteratur var böckernas kvällstidningar.De här böckerna brukade återfinnas i en snurrställning utanför de på den tiden så vanliga kioskerna, eller lite undangömda i bokhandeln, i den mån de alls återfanns där. En perfekt ordning. Kiosklitteratur var, och är, förströelselitteratur. Böcker skrivna inom väl definierade ramar och efter väl utprövade recept. Soppor kokade på spik. Böcker att inhandla tillsammans med kvällstidningen eller ett paket Prince eller lite frukt eller en nöt-crème, tre dixiekolor och en rulle mjölkchoco.Böcker utan större åthävor, som marknadsfördes och lästes som det de var. Gedigna hantverk i en förutsägbar genre.Manhattan. Kometdeckaren. Prinsessromaner. Mysrysare. Romansbiblioteket. Hemligt uppdrag.  Kalla kårar. Chase. Nick Carter. Bill och Ben. Carter Brown. Mack Bolan. Harlequin. Hank Janson. Mickey Spillane. OSS 117. Big Jim… ”Agentspel i Alaska”, ”Lönnmord i Lugano”, ”Bröd till döds”, ”Rysk roulett”, ”Kär i doktorn”, ”Mannen som hoppade av”, ”Bättre fly”, ”Rum för romans”…  Namn som nog inte säger något till den som inte var med. Desto mer till den som var med.Idag har kiosklitteraturen kommit sig upp, vilket inte hindrar att den fortsatt är kiosklitteratur, benämningar som chick lit, kriminalroman, autofiktion och feelgood till trots. Och tur är väl det för vad vore världen utan det medelmåttiga?Max Cabanes och Doug Headlines adaptation av Jean-Patrick Manchettes ”Nada” är en utveckling av ett medelmåttigt verk från det tidiga 1970-talet, som i och med adaptationen och förflyttningen till seriernas förlovade värld och förpackad i en coffee table-bok i numrerad upplaga, tagit klivet från det medelmåttiga till det smått geniala. Och sådant måste man bara gilla ändå mer än det medelmåttiga.Således rekommenderas härmed ”Nada”, Max Cabanes och Doug Headlines version av Jean-Patrick Manchettes 70-talsbok om en anarkistisk grupps actionfyllda och  misslyckade försök att kidnappa den amerikanske ambassadören i Paris. Med enkla penseldrag och genom att plocka det väsentliga ur Manchettes original skapar Cabane och Headline en värld det är lätt att kliva in i och ta på allvar. Bilderna tar oss på ett effektivt vis rakt in i 70-talets Paris och det samtida franska samhället.Veterligt finns inte boken på svenska. Å andra sidan kan den som inte talar franska nöja sig med att titta på bilderna, precis så som vi alla gjorde med vår Kalle Anka när vi var alltför små för att ta till oss verket på annat vis. Tror det fungerar också. Storyn i sig är, som sagt, inte det fantastiska här. (Här ett youtube-klipp från Chabrols filmatisering av boken.)

Musik. Mer fransk popmusik från det glada 70-talet, här med mannen som gav oss My way.

Skörden 2015: Abdyika & Valago

Fick som den uppmärksamma HR:en har råkoll på förra året ett par nya projekt i Bulgarien. Den välskötta kvalitetsproducenten Abdyika och avseende eget vin på butelj nya Valago (ingår i Jivankin Wines och har precis börjat arbeta med etiketten Valago). Båda ligger nära städerna Sandanski och Melnik i Bulgariens sydvästra hörn, någon mil från Grekland i söder och inte så långt från F.Y.R. Makedonien i väster. Jag arbetade en tid med en annan producent härnere runt 2007-2008. Lite lustigt är att den producenten, Damianitza (Red Dark, No Man’s Land), hyr ut lagringskapacitet till mina båda nya uppdragsgivare och jag har på så vis återskapat kontakten med den producenten – det är inte sällan vägarna korsas så där i vinets värld.IMG_1938Damianitza var ett undantag, annars arbetade jag tidigare mest nära Plovdiv (2001 – 2007) och då med druvor som rubin och mavrud. Härnere i melnik-trakten är det just melnik som är det mest vanligt förekommande, lokala inslaget och det har varit lärorikt att ta del av hur, i likhet med mavrud, oerhört olika ”melnik” kan vara och det är tydligt att det, återigen som i fallet med mavrud, finns flera olika kloner, som kanske inte ens är samma druvsort. Någon gång i framtiden lär de bulgariska myndigheterna och utbildningsanstalterna reda ut det där åt oss, precis som italienarna kvart över tolv tog tag i eländes-förvirringen kring sangiovese någon gång i 1980-talet sista skälvande minuter.IMG_1930

Medan Valago i första hand satsar på ”internationella” sorter, har Abdyika dels planterat förstklassig melnik, dels tagit sig an den, enligt mig, högintressanta ruen – en korsning av melnik och cabernet sauvignon (enligt Jancis Robinson gjord i Pleven 1951 och då av klonen shiroka melnischka och cabernet sauvingon, sagt till er som alltid måste ha något att komma med då ni känner att er status som bordets messerschmidt är på väg att falla, och, just det, ni nyss nämnda ska också veta att sorten blev formellt godkänd 1964, mycket viktigt).IMG_1935

Har tidigare hävdat att Abdyika kanske gör världens bästa melnik och att druvuttrycket till och från är närmast magiskt i vinerna här. I takt med att jag blivit allt djupare involverad i producentens verksamhet är det förstås allt mindre trovärdigt när jag säger det där så jag repeterar en gång till, innan jag sjunkit ändå djupare i tveksamheternas och det ifrågasättbaras hav: Abdyika gör förmodligen världens bästa melnik. För egen del närmar jag mig det nyss nämnda faktumet med ödmjukhet för här gäller det hålla tungan rätt i mun och se till att optimera potentialen. Tycker det gick mycket bra med blenden från 2013 och skrämmande bra med den från katastrofåret 2014. Det där sista antyder kanske också vad som är så läckert med rätt klon av melnik rätt hanterad: förutsatt du håller tungan rätt i mun blir det bra även då allt skiter sig (nåja…).IMG_1936

Ruen då? Jovars, är impad. Trodde tidigare att rubin was the shit från Bulgarien. Har ändrat uppfattning om det. De toppblend jag varit inblandad i, alltså sedan skörden 2013, har alla fått sig en ordentlig dusör ruen och 2015 kommer inte bli något undantag. Fantastisk druva som förenar stram struktur med rund frukt och därmed en våt dröm för den som tror sig kunna ABC om hur ett slikt vin optimeras via jäsningen/macereringen och, inte minst, förädlingen i fat (vi har nu till 2015 ytterligare förfinat ”ek-precisionen”, vilket lär komma märkas i slutresultatet). I år gjordes en ruen i en nyinredd, mindre källare på gården Abdyika och en i källaren på närbelägna Damianitza. Båda är bra, men den som gjorts på gården är kort sagt grym.IMG_1924

Att skörden blivit bra på Abdyika står utom allt tvivel. Jag har av självklara skäl inte koll längre bakåt än 2013 och jag kan konstatera att det måste varit ett riktigt bra år och det är 2015 också. 2014 däremot var, som tidigare nämnts på bloggen, oerhört svårt. Vi provade i förra veckan merparten av de i augusti buteljerade vinerna från skörden. Det är svårt att tro att året var så komplicerat, men den trots allt höga klassen på vinerna visar terroirens kvalitet och understryker att Abdyika vet vad de sysslar med. Toppvinet ”First Selection” är som året lite stramare och, som det ofta blir sådana år då vinet blir lyckat, väldigt elegant och har stor lagringspotential. ”Estate blend” kommer att bli lite snipigare än till exempel 2013, men med något år i källaren kommer det öppna upp sig i samma strama och eleganta stil som ”First Selection”. Den som är nyfiken på de här vinerna kan köpa några av årgångarna via Systembolagets beställningssortiment – jag rekommenderar samtliga tre rödviner från 2013 (First Selection, Estate blend och Melnik). Framförallt de båda första vinner på lagring men alla tre går bra att prova och njuta idag.IMG_1917

Avslutningsvis några ord om Valago. Här handlar det mest om franska druvor. 2014 blev ett svårt år som för alla andra i trakten. I år har det gått mycket bättre. Från fjolårsskörden fick vi till en hygglig, enkel viognier och ett schysst rosévin men bäst blev gårdens merlot, som nu buteljeras (ca 3000 buteljer). Ett intressant vin från 2014 är också en cabernet franc som för tankarna till Loire och inte till Bulgarien.IMG_1923

I år blev cabernet franc inte lika bra, däremot är merlot-skörden mycket bra medan bland annat grenache och syrah är fullt tillfredsställande. Tveklöst kommer vi att kunna göra riktigt bra viner även på Valago i framtiden men vi har en bit att vandra där.IMG_1927

Utvandrad bulgarisk musikant. Fransk skrikbonus. Desperat fransk smörsång. Munter, klassisk fransk dans. Tillbaka på det bulgariskfranska.Sylvie Vartan2

Mognad & medel, Audrey & yé-yé

Inte sällan hamnar arbetet i vinkällaren under lupp vad det gäller jäst och jästnäring. Mindre fokus sätts på vad odlaren gör före skörden, i vingården. Kort sagt är behovet av jäst och näring högst varierande, inte bara beroende på druva och år utan också på vad bonden företagit sig under året och då inte minst avseende hur hen gött sina plantor, oavsett om detta skett via marken eller plantans löv. I ett reklamblad som nyss damp ner hos vinifierat marknadsför Lallemand den nya produkten LalVigne Mature. Denna ska sprutas direkt på plantans blad och sägsAudrey vara först i sitt slag genom att den hjälper den fenoliska mognaden på traven. Detta gör LalVigne Mature särskilt intressant i svala områden, där mognaden kommer sent eller kanske aldrig, och i varma områden, där sockerhalten kan skena iväg innan den fenoliska (och arom-)mognaden – här talar Lallemand om den önologiska mognaden som omfattar både den fenoliska och arom-mognaden – infunnit sig. Produkten väntar på att patenteras så tillsvidare får vi nöja oss med att veta att den bygger på ett urval Lallemand-isolerade jäststammar. För den som vill ha en liten nördknorr på detta kan meddelas att LalVigne Mature ska appliceras vid två tillfällen: vid början av véraison samt två veckor efter den första behandlingen. Och för den som inte riktigt greppade det där med jäst och nu tror att detta är ytterligare ett bevis för genmanipulation och kemisk krigföring inom vinbruket kan meddelas att detta handlar om grundläggande biologi – sedan kan man förstås ha invändningar också mot det, men det är en annan historia och därmed inlägg. Eftersom Audrey igår gjorde succé hos ett fåtal högljudda HR kommer här ett yé-yépotpurri: 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7.

Förbud mot OSskoltelevision!, Claude François, Paul Anka & Serge Gainsbourg

Må så vara att de ansvariga sedan länge svikit och sålt ut sitt ansvar och mer satt fokus på att konditorer och pizzabagare inte gör tårtor och pizzor med OS-ringarna utan att betala för det alltmedan det mutas hejvilt, men inget av detta ger Viasat/TV3 rätt att förstöra det idrottsliga för oss. Inte nog medTretjak att det är en massa reklam och att sändningarna är utspridda både här och där, de har dessutom mage att sätta en utmärkt atlet tillika expertkommentator som ankare i studion. Resultatet blir det väntade: hon sitter där som vore hon klassens ordningsman som fått uppdraget att leda diskussionerna på dagens skol-TV-sändning. Vid sin sida har hon en utmärkt expertkommentator som försöker göra sitt jobb men får fel input och som lök på laxen sitter där Magister Malcom och kan och vet allt – för han är verkligen utomordentligt duktig Malcolm – och i ett slag lutar han sig fram och förklarar ändå mer för sina med idel öron lyssnandeClouClou adepter och vi tittare bara undrar om vi måste gå utomlands för att hitta vettiga sändningar från Sochi/Sotchi/Sotji. Lösningen kan vara att se på Viasat eller kanske Eurosport och lyssna på den alltid lika fantastiska Sportradion. Nu var det inte nog med skol-TV-debaclet, vi tvingades dessutom under invigningen stå ut med att en uppenbarligen nyinflugen – alternativt distanskommenterande – och nyväckt golfkommentator satt och ojade sig över livet självt alltmedan ryssarna var dummare än tåget inför hans häpna ögon och inte begrep han hur Tretjak och Rodina skulle orka upp för backen för att tända OS-elden. Suck. vinifierat kräver ett omedelbart stopp för UR:s intåg i OS-sändningarna och förbud mot OS i Viasat. Avslutningsvis förvånas vinifierat över att alla de tips på Claude François-musik som genom åren levererats HR-arna gått flera av dessa förbi. Således dök plötsligt CloClo upp som en slags nyhet i svenskaBardot & Gainsbourg sociala medier igår. Mycket bra, men den som läser sin viniferat så som sig bloggen bör läsas har redan koll, inte minst på en sådan sak som att det de facto var CloClo som skrev Comme d’Habitude, senare My Way efter det att Paul Anka krånglat till den. Passar på att tipsa om filmen om CloClo samt, filmen vi slagit många slag för, den lysande dramatiseringen av Serge Gainsbourgs dramatiska liv. Här lyssnar vi på Comme d’Habitude. Här lyssnar vi på en låt skriven av Gainsbourg och här en låt skriven och framförd av Gainsbourg (som handlar om BB, som han hade en relation med och skrev en del musik åt, som här och här).