Ententa 2004

Sedan 2001 har jag till och från arbetat en hel del som konsult på olika håll i Bulgarien och för olika uppdragsgivare där. Mellan 01 och 06 hyrde Vinzavod Assenovgrad (”Vinfabriken i Assenovgrad”) mina tjänster. Inledningsvis gick detta utmärkt. Alla stod på tårna, från fabriksledningen till de unga önologer som genomförde mina instruktioner i praktiken. Fyra nya viner såg dagens ljus. Samtliga gjorda enligt bokens alla regler för hur kvalitetsvin ska tillverkas, från odlingen till buteljeringen.img_0217

Toppvinet hette Ententa och var en blandning av lika delar rubin, mavrud och cabernet sauvignon; Tsariza var ett elegant vin på rubin, toppad med lite cab; Mammouth ett bastant kraftpaket på mavrud toppad med cab; och sist men inte minst var Assena ett vin där allt som inte höll måttet för de tre ovan nämnda hamnade.img_0911

I samband med den enligt uppgift första vintävlingen någonsin i Bulgarien med en rakt av internationell jury, ledd av Jancis Robinson, placerade sig de av de här vinerna som deltog på prispallen och allt var frid och fröjd så till den milda grad att min uppdragsgivare snart prissatt de tre toppvinerna så de blev dyrast i Bulgarien. Inget fel i det. Vi/de la ner enormt mycket kraft och energi på att få detta bra och vinerna var inte billiga att producera.img_0770

Det där var 01:orna, som snabbt steg mot skyarna. Dessvärre blev 02 ett katastrofår i Bulgarien med översvämningar och alla tänkbara problem. Som rådgivare var jag då mycket bestämd på att inget av toppvinerna fick göras det året. Allt skulle bli Assena. Så blev det. Trodde jag. För några år senare hittar jag i företagets gästmatsal en flaska med en etikett från 02. På frågan om vad det var svarade chefen att det var ett provtryck och såg besvärad ut. Mina unga adepter kunde emellertid skamset erkänna att de tvingats buteljera och etikettera som om inget hade hänt 02. Med andra ord fanns en mängd svindyra, undermåliga flaskor ute med en etikett som bland annat sa att jag gjort vinet. I och med det avslutades vårt samarbete.img_0911

Huruvida vinerna fortsatt görs vet jag inte, men jag är tveksam till det, har i alla fall inte sett någon av dem på flera år. Bortsett från i min egen vinkällare. Plockade så fram en Ententa 2004 till pizzan häromdagen, alltså toppvinet gjort på rubin, mavrud och cab. Det här vinet var senast jag provade det för några år sedan fortsatt, ja, rått i kanterna, eller en aning råbarkat om det är lättare att förstå. Nu hade det rundats av på ett snyggt vis och den från början lite aggressiva eken satt sig som en fond bakom den långsamt mognande frukten; bra balans och viss elegans och framförallt fin frukt och god smak. Inte dumt alls. Nu kan vän av ordning invända att det där kan man ju säga om ett vin som ingen annan kan prova. Stämmer, men det finns nog fler flaskor kvar av det här vinet i Sverige, då en hel del lådor exporterades norröver och vinet var extremt ungt inledningsvis, så ni som har kvar en Ententa, Tsariza eller Mammouth: jo, det kan vara idé att dricka dem nu, men någon brådska är det inte och oroa er framförallt inte för att de skulle vara för gamla. Funkar till skink- och svamppizza.

Här kan man också läsa om Ententa från årgången 2001.

 

Skörden 2015: Abdyika & Valago

Fick som den uppmärksamma HR:en har råkoll på förra året ett par nya projekt i Bulgarien. Den välskötta kvalitetsproducenten Abdyika och avseende eget vin på butelj nya Valago (ingår i Jivankin Wines och har precis börjat arbeta med etiketten Valago). Båda ligger nära städerna Sandanski och Melnik i Bulgariens sydvästra hörn, någon mil från Grekland i söder och inte så långt från F.Y.R. Makedonien i väster. Jag arbetade en tid med en annan producent härnere runt 2007-2008. Lite lustigt är att den producenten, Damianitza (Red Dark, No Man’s Land), hyr ut lagringskapacitet till mina båda nya uppdragsgivare och jag har på så vis återskapat kontakten med den producenten – det är inte sällan vägarna korsas så där i vinets värld.IMG_1938Damianitza var ett undantag, annars arbetade jag tidigare mest nära Plovdiv (2001 – 2007) och då med druvor som rubin och mavrud. Härnere i melnik-trakten är det just melnik som är det mest vanligt förekommande, lokala inslaget och det har varit lärorikt att ta del av hur, i likhet med mavrud, oerhört olika ”melnik” kan vara och det är tydligt att det, återigen som i fallet med mavrud, finns flera olika kloner, som kanske inte ens är samma druvsort. Någon gång i framtiden lär de bulgariska myndigheterna och utbildningsanstalterna reda ut det där åt oss, precis som italienarna kvart över tolv tog tag i eländes-förvirringen kring sangiovese någon gång i 1980-talet sista skälvande minuter.IMG_1930

Medan Valago i första hand satsar på ”internationella” sorter, har Abdyika dels planterat förstklassig melnik, dels tagit sig an den, enligt mig, högintressanta ruen – en korsning av melnik och cabernet sauvignon (enligt Jancis Robinson gjord i Pleven 1951 och då av klonen shiroka melnischka och cabernet sauvingon, sagt till er som alltid måste ha något att komma med då ni känner att er status som bordets messerschmidt är på väg att falla, och, just det, ni nyss nämnda ska också veta att sorten blev formellt godkänd 1964, mycket viktigt).IMG_1935

Har tidigare hävdat att Abdyika kanske gör världens bästa melnik och att druvuttrycket till och från är närmast magiskt i vinerna här. I takt med att jag blivit allt djupare involverad i producentens verksamhet är det förstås allt mindre trovärdigt när jag säger det där så jag repeterar en gång till, innan jag sjunkit ändå djupare i tveksamheternas och det ifrågasättbaras hav: Abdyika gör förmodligen världens bästa melnik. För egen del närmar jag mig det nyss nämnda faktumet med ödmjukhet för här gäller det hålla tungan rätt i mun och se till att optimera potentialen. Tycker det gick mycket bra med blenden från 2013 och skrämmande bra med den från katastrofåret 2014. Det där sista antyder kanske också vad som är så läckert med rätt klon av melnik rätt hanterad: förutsatt du håller tungan rätt i mun blir det bra även då allt skiter sig (nåja…).IMG_1936

Ruen då? Jovars, är impad. Trodde tidigare att rubin was the shit från Bulgarien. Har ändrat uppfattning om det. De toppblend jag varit inblandad i, alltså sedan skörden 2013, har alla fått sig en ordentlig dusör ruen och 2015 kommer inte bli något undantag. Fantastisk druva som förenar stram struktur med rund frukt och därmed en våt dröm för den som tror sig kunna ABC om hur ett slikt vin optimeras via jäsningen/macereringen och, inte minst, förädlingen i fat (vi har nu till 2015 ytterligare förfinat ”ek-precisionen”, vilket lär komma märkas i slutresultatet). I år gjordes en ruen i en nyinredd, mindre källare på gården Abdyika och en i källaren på närbelägna Damianitza. Båda är bra, men den som gjorts på gården är kort sagt grym.IMG_1924

Att skörden blivit bra på Abdyika står utom allt tvivel. Jag har av självklara skäl inte koll längre bakåt än 2013 och jag kan konstatera att det måste varit ett riktigt bra år och det är 2015 också. 2014 däremot var, som tidigare nämnts på bloggen, oerhört svårt. Vi provade i förra veckan merparten av de i augusti buteljerade vinerna från skörden. Det är svårt att tro att året var så komplicerat, men den trots allt höga klassen på vinerna visar terroirens kvalitet och understryker att Abdyika vet vad de sysslar med. Toppvinet ”First Selection” är som året lite stramare och, som det ofta blir sådana år då vinet blir lyckat, väldigt elegant och har stor lagringspotential. ”Estate blend” kommer att bli lite snipigare än till exempel 2013, men med något år i källaren kommer det öppna upp sig i samma strama och eleganta stil som ”First Selection”. Den som är nyfiken på de här vinerna kan köpa några av årgångarna via Systembolagets beställningssortiment – jag rekommenderar samtliga tre rödviner från 2013 (First Selection, Estate blend och Melnik). Framförallt de båda första vinner på lagring men alla tre går bra att prova och njuta idag.IMG_1917

Avslutningsvis några ord om Valago. Här handlar det mest om franska druvor. 2014 blev ett svårt år som för alla andra i trakten. I år har det gått mycket bättre. Från fjolårsskörden fick vi till en hygglig, enkel viognier och ett schysst rosévin men bäst blev gårdens merlot, som nu buteljeras (ca 3000 buteljer). Ett intressant vin från 2014 är också en cabernet franc som för tankarna till Loire och inte till Bulgarien.IMG_1923

I år blev cabernet franc inte lika bra, däremot är merlot-skörden mycket bra medan bland annat grenache och syrah är fullt tillfredsställande. Tveklöst kommer vi att kunna göra riktigt bra viner även på Valago i framtiden men vi har en bit att vandra där.IMG_1927

Utvandrad bulgarisk musikant. Fransk skrikbonus. Desperat fransk smörsång. Munter, klassisk fransk dans. Tillbaka på det bulgariskfranska.Sylvie Vartan2

Ententa 2001 & KC

Min första konsultsejour i Bulgarien började 2001 och slutade 2005. Under de åren gav jag råd åt Vinzavod Assenovgrad, där en mycket ambitiös satsning inleddes 2001. Bland annat byggdes ett nytt, litet vineri enkom för ”mina” viner och ”våra” vingårdar sköttes och gallrades i enlighet med mina instruktioner. Det innebar bland annat ett lägre uttag och bättre mognad, gallringsbord för druvorna och nya, fina tankar och fat. Den lilla, moderna vinkällaren sköttes av ett ungt gäng i Sofia utbildade och mycket ambitiösa önologer. Inte minst tack vare de sistnämnda fick vi till riktigt bra viner, som gick under namnen Ententa (toppvinet, gjort på cabernet sauvignon, mavrud och rubin), Mammouth (powerstil, gjort på mavrud och lite cabernet sauvignon), Tzaritza (elegans, gjort på rubin och lite cabernet sauvignon) och ett ”andravin”, där alla överblivna slattar hamnade. Vinerna försågs med mycket eleganta och originella etiketter, skapade av min kompis Greger Ulf Nilsson.bildDen kvalitet vi redan första året uppnådde överträffade alla förväntningar. Vinerna mottogs på ett positivt sätt och två av dem kom topp fyra när en internationell jury ledd av Jancis Robinson i mitten av 00-talet utsåg Bulgariens bästa viner. Vad som hänt med projektet sedan jag lämnade det är höljt i dunkel för mig. Säkert är att min högra hand tillika den mest talangfulle, unge önologen huvudjagades till en ny, pengastinn satsning och så vitt jag kunnat förstå går det utmärkt för honom där. Vad vinerna anbelangar ser jag dem aldrig i Bulgarien och jag tror inte att de gjorts sedan jag lämnade. Nog av. Öppnade häromdagen en Ententa 2001, som nu nått en behaglig mognad (det tog tio år för vinet att ”runda till sig”), tät färg med tegelröda inslag, gaska stor doft dominerad nu som då av frukter och bär och som möjligtvis kan sammanfattas med ordet saftsoppa, samt mer specifikt en hel del svarta vinbär, väl integrerad ek (bulgarisk, fransk och amerikansk, som nu smält ihop till ett), än i dag kraftfullt även i smaken, ganska lång, ren eftersmak, syran är närmast perfekt, inledningsvis var den lite taggig på grund av att den malolaktiska jäsningen aldrig blev fullgången sedan någon skrivbordsteoretiker mig ovetandes beordrat att all ström till lilla vineriet skulle stängas av under den ortodoxa julen och den till den hörande ledigheten på tre veckor (värmen försvann och kylan knäckte mjölksyrabakterien), sådana små malörer man kan få räkna med som vinmakarkonsult. Lizard.