Ententa: ett bulgariskt äventyr & en blockad malo

Som det är HR:en bekant arbetade er utsände i de vinifierande människornas av jäst och druvsaft bubblande lilla värld som ansvarig vinmakare på Domaine Rabiega/Clos Dière 1988 – 2005. Under den här tiden hände en hel del och vid sidan om att driva andra verksamheter som vingården på Château d’Esclans 1995 – 2004 och vinhandelshuset Rabiega Negociant 1997 – 2005 behängdes den tidigare nämnde med en och annan medalj och utmärkelse. Detta sammantaget gjorde att erbjudanden om att gästvinmaka/konsulta damp ner i brevlådan med relativt jämna mellanrum. Av självklara skäl sa arbetsgivaren, svenska Vin&Sprit, nej till detta i det längsta, men till slut lät ändå styrelsen sin välsignade hand svepa över händelsernas centrum och gav klartecken till två gästspel; ett i Bulgarien och ett i USA.Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. Något eller några av Hedges viner brukar alltid finnas i det svenska beställningssortimentet för den som är fôrveten.Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende detta första uppdrag i Bulgarien kortare. Inte jättekort, men kort. Inledningsvis fungerade samarbetet fantastiskt bra. Den bulgariske uppdragsgivaren var med på alla noter. Gallrade de av mig utvalda vingårdarna nogsamt och iordningsställde till och med en ”experiment-källare” i en separat byggnad på det nyligen privatiserade kooperativets väldiga område. Ingen detalj var för liten för att göras rätt. Och så gjordes också. Detta var nu mest de otroligt lyhörda och ambitiösa unga bulgariska önologernas förtjänst. Jag fick ett litet team till mitt förfogande och vi levde till stor del vårt eget liv, lite vid sidan av den övriga verksamheten. Detta ledde till ömsom vin, ömsom vatten.

På sikt blev det mest vatten och elände. Detta sedan de inledande enorma framgångarna både kvalitativt och kommersiellt steg uppdragsgivaren något åt huvudet varför priserna snabbt sköt i höjden, vilket kanske inte var så mycket att ordna om. Värre var att katastrofårgången 2002 som vi bestämde skulle blendas ut i det stora kooperativets tankar då produkten helt enkelt inte höll den nivå som vi bestämt att de nya vinerna skulle hålla, plötsligt dök upp på försäljningshyllorna. Med andra ord hade vin buteljerats från den här mediokra årgången i flaskorna vars innehåll jag personligen garanterade på etiketterna. Sedan detta uppdagats blev samarbete inte särskilt mycket längre.Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).

Nog av. Tyvärr blir det alltid en hel del om den där eländiga årgången 2002 när det här uppdraget förs på tal. Det är synd, för som helhet var projektet en enorm framgång och vi fick fram massvis med bra viner och framförallt de här tre: Tsariza (elegant på rubin-bas), Mammouth (power på mavdrud-bas) och Ententa (balanserad blend på rubin, mavrud och cab). De här tre odlades vid lågt uttag och skördades försiktigt för hand och druvorna sorterades minutiöst innan de sattes att jäsa. Mognadslagringen skedde framförallt i ekfat av fransk och amerikansk ek, men försök gjordes också med bulgarisk ek som fungerar bra, men åtminstone vid den här tiden var faten lite för ofta slarvigt gjorda och kom därför sällan att ingå i de färdiga vinerna. Någon klaring eller filtrering gjordes inte.Öppnade en Ententa 2001, första årgången, för en tid sedan och var så klart mycket nyfiken på hur vinet är nu, cirka 19 år gammalt. Svaret: Fortsatt relativt hög färgintensitet med lätt tegelröd nyans, fortsatt vital näsa, den från början dominerande eken nu väl integrerad och tjänar mest som bakgrund för angenäma mognadstoner, svarta vinbär och torkade katrinplommon, bra syra, lång, ren eftersmak. (Jämför gärna med provningen för fem år sedan, i december 2014.)En månne kul anekdot med Ententa 2001 är att chefen för det privatiserade kooperativet mig ovetandes och i samband med julledigheten 2001-02 gav order om att värmen skulle stängas av i ”vårt” fatlagerlager, där vinet genomgick sin malolaktiska jäsning. Då det var påtagligt många minusgrader utomhus sjönk snabbt temperaturen i lokalen och när personalen kom tillbaka efter ett par veckors julledighet hade all verksamhet i tunnorna avstannat. Och, det var stört omöjligt att få igång den malolaktiska jäsningen igen. Således buteljerades detta prisbelönta vin med icke avslutad malo. Något som för övrigt förklarar den ofta beundrade syran i det här vinet.

Musik. Musik.

Ententa 2004

Sedan 2001 har jag till och från arbetat en hel del som konsult på olika håll i Bulgarien och för olika uppdragsgivare där. Mellan 01 och 06 hyrde Vinzavod Assenovgrad (”Vinfabriken i Assenovgrad”) mina tjänster. Inledningsvis gick detta utmärkt. Alla stod på tårna, från fabriksledningen till de unga önologer som genomförde mina instruktioner i praktiken. Fyra nya viner såg dagens ljus. Samtliga gjorda enligt bokens alla regler för hur kvalitetsvin ska tillverkas, från odlingen till buteljeringen.img_0217

Toppvinet hette Ententa och var en blandning av lika delar rubin, mavrud och cabernet sauvignon; Tsariza var ett elegant vin på rubin, toppad med lite cab; Mammouth ett bastant kraftpaket på mavrud toppad med cab; och sist men inte minst var Assena ett vin där allt som inte höll måttet för de tre ovan nämnda hamnade.img_0911

I samband med den enligt uppgift första vintävlingen någonsin i Bulgarien med en rakt av internationell jury, ledd av Jancis Robinson, placerade sig de av de här vinerna som deltog på prispallen och allt var frid och fröjd så till den milda grad att min uppdragsgivare snart prissatt de tre toppvinerna så de blev dyrast i Bulgarien. Inget fel i det. Vi/de la ner enormt mycket kraft och energi på att få detta bra och vinerna var inte billiga att producera.img_0770

Det där var 01:orna, som snabbt steg mot skyarna. Dessvärre blev 02 ett katastrofår i Bulgarien med översvämningar och alla tänkbara problem. Som rådgivare var jag då mycket bestämd på att inget av toppvinerna fick göras det året. Allt skulle bli Assena. Så blev det. Trodde jag. För några år senare hittar jag i företagets gästmatsal en flaska med en etikett från 02. På frågan om vad det var svarade chefen att det var ett provtryck och såg besvärad ut. Mina unga adepter kunde emellertid skamset erkänna att de tvingats buteljera och etikettera som om inget hade hänt 02. Med andra ord fanns en mängd svindyra, undermåliga flaskor ute med en etikett som bland annat sa att jag gjort vinet. I och med det avslutades vårt samarbete.img_0911

Huruvida vinerna fortsatt görs vet jag inte, men jag är tveksam till det, har i alla fall inte sett någon av dem på flera år. Bortsett från i min egen vinkällare. Plockade så fram en Ententa 2004 till pizzan häromdagen, alltså toppvinet gjort på rubin, mavrud och cab. Det här vinet var senast jag provade det för några år sedan fortsatt, ja, rått i kanterna, eller en aning råbarkat om det är lättare att förstå. Nu hade det rundats av på ett snyggt vis och den från början lite aggressiva eken satt sig som en fond bakom den långsamt mognande frukten; bra balans och viss elegans och framförallt fin frukt och god smak. Inte dumt alls. Nu kan vän av ordning invända att det där kan man ju säga om ett vin som ingen annan kan prova. Stämmer, men det finns nog fler flaskor kvar av det här vinet i Sverige, då en hel del lådor exporterades norröver och vinet var extremt ungt inledningsvis, så ni som har kvar en Ententa, Tsariza eller Mammouth: jo, det kan vara idé att dricka dem nu, men någon brådska är det inte och oroa er framförallt inte för att de skulle vara för gamla. Funkar till skink- och svamppizza.

Här kan man också läsa om Ententa från årgången 2001.

 

Ententa 2001 & KC

Min första konsultsejour i Bulgarien började 2001 och slutade 2005. Under de åren gav jag råd åt Vinzavod Assenovgrad, där en mycket ambitiös satsning inleddes 2001. Bland annat byggdes ett nytt, litet vineri enkom för ”mina” viner och ”våra” vingårdar sköttes och gallrades i enlighet med mina instruktioner. Det innebar bland annat ett lägre uttag och bättre mognad, gallringsbord för druvorna och nya, fina tankar och fat. Den lilla, moderna vinkällaren sköttes av ett ungt gäng i Sofia utbildade och mycket ambitiösa önologer. Inte minst tack vare de sistnämnda fick vi till riktigt bra viner, som gick under namnen Ententa (toppvinet, gjort på cabernet sauvignon, mavrud och rubin), Mammouth (powerstil, gjort på mavrud och lite cabernet sauvignon), Tzaritza (elegans, gjort på rubin och lite cabernet sauvignon) och ett ”andravin”, där alla överblivna slattar hamnade. Vinerna försågs med mycket eleganta och originella etiketter, skapade av min kompis Greger Ulf Nilsson.bildDen kvalitet vi redan första året uppnådde överträffade alla förväntningar. Vinerna mottogs på ett positivt sätt och två av dem kom topp fyra när en internationell jury ledd av Jancis Robinson i mitten av 00-talet utsåg Bulgariens bästa viner. Vad som hänt med projektet sedan jag lämnade det är höljt i dunkel för mig. Säkert är att min högra hand tillika den mest talangfulle, unge önologen huvudjagades till en ny, pengastinn satsning och så vitt jag kunnat förstå går det utmärkt för honom där. Vad vinerna anbelangar ser jag dem aldrig i Bulgarien och jag tror inte att de gjorts sedan jag lämnade. Nog av. Öppnade häromdagen en Ententa 2001, som nu nått en behaglig mognad (det tog tio år för vinet att ”runda till sig”), tät färg med tegelröda inslag, gaska stor doft dominerad nu som då av frukter och bär och som möjligtvis kan sammanfattas med ordet saftsoppa, samt mer specifikt en hel del svarta vinbär, väl integrerad ek (bulgarisk, fransk och amerikansk, som nu smält ihop till ett), än i dag kraftfullt även i smaken, ganska lång, ren eftersmak, syran är närmast perfekt, inledningsvis var den lite taggig på grund av att den malolaktiska jäsningen aldrig blev fullgången sedan någon skrivbordsteoretiker mig ovetandes beordrat att all ström till lilla vineriet skulle stängas av under den ortodoxa julen och den till den hörande ledigheten på tre veckor (värmen försvann och kylan knäckte mjölksyrabakterien), sådana små malörer man kan få räkna med som vinmakarkonsult. Lizard.