Ententa: ett bulgariskt äventyr & en blockad malo

Som det är HR:en bekant arbetade er utsände i de vinifierande människornas av jäst och druvsaft bubblande lilla värld som ansvarig vinmakare på Domaine Rabiega/Clos Dière 1988 – 2005. Under den här tiden hände en hel del och vid sidan om att driva andra verksamheter som vingården på Château d’Esclans 1995 – 2004 och vinhandelshuset Rabiega Negociant 1997 – 2005 behängdes den tidigare nämnde med en och annan medalj och utmärkelse. Detta sammantaget gjorde att erbjudanden om att gästvinmaka/konsulta damp ner i brevlådan med relativt jämna mellanrum. Av självklara skäl sa arbetsgivaren, svenska Vin&Sprit, nej till detta i det längsta, men till slut lät ändå styrelsen sin välsignade hand svepa över händelsernas centrum och gav klartecken till två gästspel; ett i Bulgarien och ett i USA.Detta var 2001 och gästspelet i USA, hos familjen Hedges, kom att pågå ända till 2015 och resultera i tämligen omfattande planteringar av syrah och nya tankar kring odlingen och ekhanteringen med mera. Ett kul uppdrag och åtminstone inledningsvis lite spännande då vingården låg och ligger tre timmars bilfärd rakt ut i Ingenstans från kuststaden Seattle, på andra sidan Kaskadbergen, i en ökentrakt och då, 2001, utan någon nämnvärd civilisation in på knutarna – annat är det idag då området på amerikanskt vis och i rekordfart kommit att byggas ut till ett blomstrande turiststråk. Något eller några av Hedges viner brukar alltid finnas i det svenska beställningssortimentet för den som är fôrveten.Om insatsen i västerled kom att dra ut på tiden, blev den avseende detta första uppdrag i Bulgarien kortare. Inte jättekort, men kort. Inledningsvis fungerade samarbetet fantastiskt bra. Den bulgariske uppdragsgivaren var med på alla noter. Gallrade de av mig utvalda vingårdarna nogsamt och iordningsställde till och med en ”experiment-källare” i en separat byggnad på det nyligen privatiserade kooperativets väldiga område. Ingen detalj var för liten för att göras rätt. Och så gjordes också. Detta var nu mest de otroligt lyhörda och ambitiösa unga bulgariska önologernas förtjänst. Jag fick ett litet team till mitt förfogande och vi levde till stor del vårt eget liv, lite vid sidan av den övriga verksamheten. Detta ledde till ömsom vin, ömsom vatten.

På sikt blev det mest vatten och elände. Detta sedan de inledande enorma framgångarna både kvalitativt och kommersiellt steg uppdragsgivaren något åt huvudet varför priserna snabbt sköt i höjden, vilket kanske inte var så mycket att ordna om. Värre var att katastrofårgången 2002 som vi bestämde skulle blendas ut i det stora kooperativets tankar då produkten helt enkelt inte höll den nivå som vi bestämt att de nya vinerna skulle hålla, plötsligt dök upp på försäljningshyllorna. Med andra ord hade vin buteljerats från den här mediokra årgången i flaskorna vars innehåll jag personligen garanterade på etiketterna. Sedan detta uppdagats blev samarbete inte särskilt mycket längre.Fram till dess förflöt det dock, som sagt, synnerligen väl. Allt gjordes enligt regelboken för att skapa stora viner och framgångarna var, också som sagt, stora. Bland annat toppnoterades de tre vinerna från projektet när Jancis Robinson gästade Bulgarien tillsammans med en internationell jury för att utse Bulgariens bästa viner (det var nog det som fick ledningen att vilja sälja vin också från den inte lika bra årgången 2002, vars nektar mestadels betedde sig som ett vattensjukt försök att eka ihjäl ett vin).

Nog av. Tyvärr blir det alltid en hel del om den där eländiga årgången 2002 när det här uppdraget förs på tal. Det är synd, för som helhet var projektet en enorm framgång och vi fick fram massvis med bra viner och framförallt de här tre: Tsariza (elegant på rubin-bas), Mammouth (power på mavdrud-bas) och Ententa (balanserad blend på rubin, mavrud och cab). De här tre odlades vid lågt uttag och skördades försiktigt för hand och druvorna sorterades minutiöst innan de sattes att jäsa. Mognadslagringen skedde framförallt i ekfat av fransk och amerikansk ek, men försök gjordes också med bulgarisk ek som fungerar bra, men åtminstone vid den här tiden var faten lite för ofta slarvigt gjorda och kom därför sällan att ingå i de färdiga vinerna. Någon klaring eller filtrering gjordes inte.Öppnade en Ententa 2001, första årgången, för en tid sedan och var så klart mycket nyfiken på hur vinet är nu, cirka 19 år gammalt. Svaret: Fortsatt relativt hög färgintensitet med lätt tegelröd nyans, fortsatt vital näsa, den från början dominerande eken nu väl integrerad och tjänar mest som bakgrund för angenäma mognadstoner, svarta vinbär och torkade katrinplommon, bra syra, lång, ren eftersmak. (Jämför gärna med provningen för fem år sedan, i december 2014.)En månne kul anekdot med Ententa 2001 är att chefen för det privatiserade kooperativet mig ovetandes och i samband med julledigheten 2001-02 gav order om att värmen skulle stängas av i ”vårt” fatlagerlager, där vinet genomgick sin malolaktiska jäsning. Då det var påtagligt många minusgrader utomhus sjönk snabbt temperaturen i lokalen och när personalen kom tillbaka efter ett par veckors julledighet hade all verksamhet i tunnorna avstannat. Och, det var stört omöjligt att få igång den malolaktiska jäsningen igen. Således buteljerades detta prisbelönta vin med icke avslutad malo. Något som för övrigt förklarar den ofta beundrade syran i det här vinet.

Musik. Musik.

Ententa 2004

Sedan 2001 har jag till och från arbetat en hel del som konsult på olika håll i Bulgarien och för olika uppdragsgivare där. Mellan 01 och 06 hyrde Vinzavod Assenovgrad (”Vinfabriken i Assenovgrad”) mina tjänster. Inledningsvis gick detta utmärkt. Alla stod på tårna, från fabriksledningen till de unga önologer som genomförde mina instruktioner i praktiken. Fyra nya viner såg dagens ljus. Samtliga gjorda enligt bokens alla regler för hur kvalitetsvin ska tillverkas, från odlingen till buteljeringen.img_0217

Toppvinet hette Ententa och var en blandning av lika delar rubin, mavrud och cabernet sauvignon; Tsariza var ett elegant vin på rubin, toppad med lite cab; Mammouth ett bastant kraftpaket på mavrud toppad med cab; och sist men inte minst var Assena ett vin där allt som inte höll måttet för de tre ovan nämnda hamnade.img_0911

I samband med den enligt uppgift första vintävlingen någonsin i Bulgarien med en rakt av internationell jury, ledd av Jancis Robinson, placerade sig de av de här vinerna som deltog på prispallen och allt var frid och fröjd så till den milda grad att min uppdragsgivare snart prissatt de tre toppvinerna så de blev dyrast i Bulgarien. Inget fel i det. Vi/de la ner enormt mycket kraft och energi på att få detta bra och vinerna var inte billiga att producera.img_0770

Det där var 01:orna, som snabbt steg mot skyarna. Dessvärre blev 02 ett katastrofår i Bulgarien med översvämningar och alla tänkbara problem. Som rådgivare var jag då mycket bestämd på att inget av toppvinerna fick göras det året. Allt skulle bli Assena. Så blev det. Trodde jag. För några år senare hittar jag i företagets gästmatsal en flaska med en etikett från 02. På frågan om vad det var svarade chefen att det var ett provtryck och såg besvärad ut. Mina unga adepter kunde emellertid skamset erkänna att de tvingats buteljera och etikettera som om inget hade hänt 02. Med andra ord fanns en mängd svindyra, undermåliga flaskor ute med en etikett som bland annat sa att jag gjort vinet. I och med det avslutades vårt samarbete.img_0911

Huruvida vinerna fortsatt görs vet jag inte, men jag är tveksam till det, har i alla fall inte sett någon av dem på flera år. Bortsett från i min egen vinkällare. Plockade så fram en Ententa 2004 till pizzan häromdagen, alltså toppvinet gjort på rubin, mavrud och cab. Det här vinet var senast jag provade det för några år sedan fortsatt, ja, rått i kanterna, eller en aning råbarkat om det är lättare att förstå. Nu hade det rundats av på ett snyggt vis och den från början lite aggressiva eken satt sig som en fond bakom den långsamt mognande frukten; bra balans och viss elegans och framförallt fin frukt och god smak. Inte dumt alls. Nu kan vän av ordning invända att det där kan man ju säga om ett vin som ingen annan kan prova. Stämmer, men det finns nog fler flaskor kvar av det här vinet i Sverige, då en hel del lådor exporterades norröver och vinet var extremt ungt inledningsvis, så ni som har kvar en Ententa, Tsariza eller Mammouth: jo, det kan vara idé att dricka dem nu, men någon brådska är det inte och oroa er framförallt inte för att de skulle vara för gamla. Funkar till skink- och svamppizza.

Här kan man också läsa om Ententa från årgången 2001.

 

FAQ Abdyika

Hade igår glädjen att delta i en gigantisk provning i samband med att Abdyika firade tio år. 300 uppsluppna entusiaster hade samlats i Uppsala för att inte höra vad vi som talade om vinerna sade. Därför här helt kort lite info till några av dem som var där och gärna vill veta vad till exempel er utsände i de bulgariska vinrankornas för väder och vind lyhörda värld hade att säga om de frågor som moderatorn med mera Anders Melldén levererade som om det inte fanns någon morgondag.IMG_1088

Hur länge kan man spara vinerna från Abdyika? frågade vår konferencier. Mitt svar på den frågan var, kunde de som hörde svaret konstatera, väldigt försiktigt. Två-tre år avseende ”Melnik Tradition”, sade jag. Men spara vinet, alltså med behållning lagra det, det kan man göra i åtminstone tio år. Mitt svar avsåg, inser jag i efterhand, snarare hur länge vinet utvecklas positivt i flaskan framöver, alltså hur länge man bör lagra det innan man dricker det. Det som sägs här och nu gäller generellt för Melnik Tradition och alldeles speciellt för årgångarna 2014 och 2015: ha som regel att ge vinet ett par år på flaska innan det konsumeras, och var inte rädd för att spara flaskan i upp till tio år.IMG_1087

”Estate Blend” kan man spara fyra-fem år, påstod jag, och menade att vinet kan lagras mer än tio år och att man, avseende 2014 och 2015, bör lagra det ett par år för att ge vinet tid att nå sin fulla potential.Abdyika vingård

”First Selection” slutligen. Här dricker man gissningsvis med fördel årgången 2015 före 2014. Den förra är en mycket ”direkt” årgång, som gett viner lätta att tycka om från första början. Däremot är det inte självklart att de kommer utvecklas lika mycket över tid som till exempel ett vin som ”2014 First Selection”. Oavsett vilket, är det här ett vin som alltid mår bra av tre-fyra år i butelj innan det öppnas. Hur länge det i oöppnad form utvecklas är svårt att säga och kommer variera mellan årgångarna. Rent generellt kan man säga att tio år inte är någon ålder på det här vinet och att det högst sannolikt kommer utvecklas positivt första decenniet i flaska.IMG_1084

Vi talade också en hel del om stilarna på Abdyikas viner. Enkelt uttryckt ska ”Melnik Tradition” vara ursprungstypiskt i traditionell mening, både avseende druva och växtplats och det innebär ett ganska fruktigt vin med röda bär på toppen och en rustik sida, ett perfekt vin när det vankas finkorv. ”Estate Blend” ska vara vinet alla kan tycka om, direkt i sitt tilltal, fruktigt och tillgängligt, bra ”grillvin” med viss power och mycket frukt (ett exempel på detta bjöds till huvudrätten efter provningen). ”First Selection” är en knepigare bekantskap och ingen man sätter sig ner och pratar med och begriper sig på omedelbart, kort sagt ett mer komplext och välstrukturerat vin med ett djup som kräver sitt sammanhang och viss ansträngning från samtalspartnern.

Svett, svett & svett

Antingen vet ni eller så vet ni inte hur det är när man lämnar plånboken hemma och som tur är stöter på en kompis på flygplatsen och får låna så pass att bilen kan lösas ut från parkeringen vid hemkomsten och då upptäcker ni att planet med den tajtaBlood Sweat And Tears mellanlandningen i München är försenat men det ordnar sig i München för ni springer i hänsynslös fart genom Münchens terminaler mot gaterna ut ur Schengen på H och kommer precis i sista stund, då, visar det sig, medan ni pustar och frustar och inser att ni nu har för lite ombyte i packningen efter den svettalstrande rusningen genom terminalerna, att planet till Sofia är försenat. Väl på planet sätter snöstormen in och där sitter ni fortfarande. Två timmar efter planerad avgång. Och mannen snett till vänster framför i det lilla Embraer-planet stinker värre svett än den som tjurrusat genom Münchens alla terminaler. Ni vet? En sådan dag är det idag.

Blood, Sweat & Tears.

Grönskörd i Bulgarien

Som tidigare nämnts är min uppdragsgivare Abdyika utanför Sandanski i sydvästra Bulgarien väldigt kvalitetsorienterad och man gör vad som krävs för att få till bästa möjliga druvor varje år. 2014, närmast att betrakta som ett katastrofår i Bulgarien, blev resultatet hyggligt tack vare hårt och mycket arbete i vingården. I år, då vädret varit betydligt mer gynnsamt, bäddar de idoga insatserna ute i odlingen tillsammans med fjolåret för en exceptionellt bra skörd. Det kan låta paradoxalt att ett uselt år som 2014 kan föra något gott med sig, men man ska inte glömma att det var ett tämligen svalt och nederbördsrikt år och det är alltid bra att ha ett sådant före ett varmt och tämligen torrt år som 2015. Ser med otålighet och höga förväntningar fram emot årets skörd på Abdyika och håller nu tummarna för att inget hageloväder eller annan liknande katastrof ska inträffa – det är som vanligt med vinet: osäkert ända till druvorna är bärgade, eller egentligen, ända tills vinet jäst klart. Bilden visar druvor som sedan någon vecka gallras från vinstockarna på Abdyika.DSC_0027Goran Bregovic. Mer Bulgaria Mix.Goran Bregovic2

Bulgarisk bulletin & Pilence pee

Nyss hemkommen från Bulgarien kan jag konstatera att vinerna från 2014 trots allt kommer bli ganska bra. Året var annars uruselt från växtodlingssynpunkt. Tack var ett utmärkt arbete i vingården lyckades Abdyika ändå få fram bra fukt. Riktigt lika bra gick det inte för min andra uppdragsgivare, Lubo Jivankin, som precis påbörjat sin kvalitetssatsning när det drog ihop sig till skörd. Hans druvor hade därför odlats vid (alltför) högt uttag och gallrades inte alls. Resultatet blev en del problem med mjöldagg och röta och inte minst en ganska utspädd kvalitet.bildMen låt oss börja med Abdyika, en gård som sköts enligt konstens alla regler och gjordes så redan innan jag kom in i bilden vill jag tillägga. Tack vare ett ursinnigt och fokuserat arbete i vingården kunde man här skörda riktigt hyggliga druvor även ett (bulgariskt) katastrofår som 2014. Visst saknade vi lite koncentration och visst hade vi en del gröna toner att hantera i vinkällaren, men på det hela taget var det rent och snyggt och det är avgörande för vad du kan göra med druvorna, att det är rent och snyggt.bild

I och med att vi blendade 2013 för snart ett år sedan skapade vi tre distinkta stilar för gårdens rödviner ”Melnik Tradition”, ”Estate Blend” och ”First Selection”. Denna nya inriktning har vi kunnat bygga vidare på trots väderproblemen under växtsäsongen 2014. Via vissa förändringar i vinifieringen, blenden och, inte minst, lagringen har vi, bokstavligen talat, hållit stilen och dessutom fått till riktigt bra viner. Nu är vi inne på sluttampen med ekfatslagringen och i augusti går vinerna på butelj. Rosévinet är okej, men där kan vi bättre, förhoppningsvis redan i år.bild

Avseende Lubo Jivankin Wines är allt tillfredsställande med tanke på utgångsläget. Vi har fått till ett hyggligt vitvin, en schysst Merlot och en riktigt spännande Cab Franc, som snarare tar en till Bourgeuil än till Sandanski i Bulgarien. Särskilt mycket buteljerat vin gör vi nu inte. Lejonparten går iväg på bulk medan vi tar sikte på 2015 som ”år 0”. Dock har vi kunnat pricka in några lämpliga ektyper för vissa av de tänkta vinerna och lärt oss att förstå aromerna lite bättre i vissa av fälten.bild

I år har som vanligt sol och regn och värme och kyla blandats om vartannat under våren. En del odlare har fått problem med mjöldagg – något som drabbar alla året efter ett ”mjöldaggsår” om hen inte är extrem noga med att vidta de åtgärder som ett sådant år tarvar, som att elda upp gamla grenar och framförallt att inte krossa dem och återföra dem i marken – men både Abdyika och Lubo Jivankin har varit noga med att göra allt by the book. Vi ser således fram emot ett mycket spännande 2015! Pilence pee. Och mer vacker sång från Bulgarien. Och ändå mer otroligt vacker sång från Bulgarien.Abdyika First Selection

Läget Lubo Jivankin Wines, Neli Andreeva & Renaud Garcia-Fons

Samtidigt som jag besökte min uppdragsgivare Abdyika avlade jag visit hos min andra, bulgariska kund, Lubo Jivankin Wines. Det här är ett något större företag med tre vingårdar i olika regioner i Bulgarien. Druvorna jag arbetar med kommer i huvudsak från Strimona Valley, nere i landets sydvästra hörn, nära Sandanski, Melnik och den grekiska gränsen.Taggtråd vingård

Medan Abdyika är och varit en mycket kvalitetsmedveten producent sedan gården startade för ungefär ett decennium sedan har Lubo Jivankin haft fokus på högre uttag och att sälja sina druvor. Nu har företaget ändrat strategi och satsar på egenbuteljerat vin och kvalitet. Dessvärre blev skörden 2014 inget vidare. Det oerhört komplicerade växtåret ställde till det för alla som inte var väl förberedda med lågt uttag och rejäl gallring. Någon kanske tänker att det där kan man väl göra när som helst men så enkelt är det inte. Balans i vingården och kontrollerat skördeuttag tar tid att nå och börjar med en klok och återhållen gödning, som framförallt inte omfattar några större mängder kväve. Det är också viktigt att jorden är i balans och mår bra och det gäller också den biologiska mångfalden i vingårdens mezzo- och mikroklimat.Får på vägen

Druvorna från Jivankin var med andra ord inte av allra bäst kvalitet. Däremot var de rena och friska sedan en rejäl gallring gjorts i samband med skörden. Att druvorna ändå var korrekta har gett oss möjlighet att göra lite provjäsningar och att testa av fat-typer inför framtiden. Det är naivt att förvänta sig några storverk från Lubo Jivankin Wines (varumärkena Strimona och Lubo Jivankin) från årgången 2014 och några premiumviner kommer inte att göras. Däremot kommer framemot sommaren några hyggliga vardagsviner släppas i Bulgarien.Neli Andreeva

Intressant och spännande med Lubo Jivankins projekt är de druvor han planterat. Till dessa hör Bulgariens första Grenache, som växer sida vid sida med andra Rhône-druvor och spännande godingar som Cabernet franc. Vi känner oss för lite med Grenache i år och ser fram emot att skapa ett premiumvin på de druvorna i samband med skörden 2015. Både uppmuntrande och sorgligt är att vi fått till en bra, lätt och läcker Cabernet franc som aldrig kommer att får se marknadens ljus, i alla fall inte som ett Strimona eller Lubo Jivankin. Det finns helt enkelt ingen marknad för den här typen av viner i Bulgarien. Kanske får vi en dag anledning att återkomma med en export-version. Neli Andreeva & Philip Kutevs kör. Samt grymmaste musikbonusen efter tips från HR: Renaud Garcia-Fons.

La Bottega – ett enoteca i Sofia, Fanfare Ciocârlia & Sylvie Vartan

Sofia är en stad stadd i förvandling. Det går inte tokfort men staden har under de 15 år jagbild följt skeendet ändrats undan för undan. En fördel med att det inte går tokfort är att stadens gamla charm lever kvar sida vid sida med det nya, moderna. Bland de trevliga matinrättningar som tillkommit finner vi konceptet La Bottega, som finns i form av små, fina Italien-inspirerade enoteca på några olika platser i Sofia. Schysst mat, bra vinlista med inriktning på Italien. Klart överkomliga priser för den som reser med euro eller sek. Fanfare Ciocârlia spelar Balkan. Fransk musik med bulgariskt ursprung.