Petit Cheval 1989

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vattenbild på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.

2 svar på ”Petit Cheval 1989

  1. Ett sådant sammanträffande! För en dryg månad sedan serverades jag under… erh… (host)… speciella förhållanden ett antal viner komplett blint. Att första flängen (”flighten”) fyra glas var bordeaux stod genast klart, liksom att det var vänstra stranden (förutsatt att man inte, likt Charlie Marlow en gång, färdas uppströms en icke namngiven flod, ty då hade det räknats som högra stranden, men det kunde det, med dessa viners klara trumpetklang, avgjort icke vara fråga om). Allra renast klingade glas nummer två. Jag noterade: ”Utsökt! Både bred och djup, ytterst högklassig och intagande doft. Underbar struktur – måttlig, avrundad strävhet, polerade tanniner (första intrycket pekar på en mogen (20 år?) Pauillac – är det månne GPL i högform, nå’n av de två fina årgångarna i mitten av 90-talet? En markerad fruktsyra bidrar till intrycket av klingande ren cassis. En elegant ”krispighet”, inte STOR och IMPONERANDE, bara… extremt läcker. Sådan vill jag ha min röda bordeaux!” Så avslöjade Ålänningen sitt bidrag (ett av dem): Petit Mouton 1996. Jag föredrog vinet vida framför ”storebror” av årgång 1998, trots att detta var det uppenbart större vinet.
    Som Schumacher predikade för döva öron i en rosaskimrande forntid: ”Small is beautiful”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *