Köksskolan: induktionshällslära & The Arcs & Terrible Feelings

Det har visat sig att Köksskolans inlägg om induktionshällen blivit mycket populära. Kort sagt verkar det finnas ett enormt sug efter kunskap på det här området. Vi är inte sena attInduktionshäll 3 hörsamma intresset och följer upp den tidigare så viktiga informationen om det olämpliga i att steka skinka direkt på induktionshällen med två viktiga test som Köksskolan gjort för er skull.

1. Det är en lika olämplig idé att steka bacon direkt på induktionshällen som att steka skinka på den. Detta kunde Köksskolan konstatera då den under en intensiv Induktionshällgräsänklingsfas häromdagen provade. För att inte göra en kort historia onödigt lång så fastnade även baconet på hällen, men till skillnad från skinkan försvann det inte på rekordtid. Det låg mest där och fräste och osade (något infernaliskt) samtidigt som det långsamt krympte och först efter vad som syntes vara en evighet började svartna och försvinna, efterlämnande sig en odör som skiljde sig från skinkdoften såtillvida att det brända inslaget kraftigt dominerade medan inslaget av svedd skinka spelade andrafiolen.

2. Det andra testet genomfördes inte med berått mod utan var, det måste erkännas, ett misstag, men icke desto mindre förty ger det Köksskolans ivriga proselyter värdefull information och vi vill understryka att det här inte är något individen bör försöka sig påInduktionshäll 2 hemma. Rakt på sak: lägg inte handen på induktionshällen då den, hällen, är nyligen använd. Det är inte så att värmen bara finns där medan det lyster rött från ”plattan”, den finns kvar även sedan det röda förklingat. Noterbart är att den doft som uppstår då en hand läggs mot den varma hällen ligger någonstans mellan skinka och bacon samtidigt som det tveklöst är så att induktionshällen även utövar en viss dragningskraft på en hand som ovarsamt placerats ovanpå en nysläckt platta och Köksskolan vill uppmana den som råkar lägga handen på en nyss använd induktionshäll att snarast avlägsna handen från hällen.

Musik med The Arcs och Terrible Feelings.

Petit Cheval 1989

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vattenbild på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.