Corona & lukt & smak

Covid-19 drabbar oss människor på de mest oväntade och sinsemellan olika vis. Ett av de symptom många vittnat om är att de tappar lukt och smak. I samband med att jag nu haft en ett par veckor lång dust med corona-viruset, har jag haft tillfälle att direkt känna av det där med lukt och smak.

För min del började covid-sejouren med rethosta och lite feber. Detta följdes av trötthet. Så mycket värre än så har det inte blivit. Med andra ord tillhör jag de lyckligt lottade. Fast det var det där med lukten och smaken – nog så viktiga sinnen för en vinmakare och andra som till äventyrs lever på de där sinnena.Exakt när lukten och smaken började påverkas kommer jag inte ihåg nu, men kanske efter en knapp vecka. Dock blev det hela synnerligen påtagligt. Till att börja med förvånades jag över att världen var så ”ren”, kan inte uttrycka det på ett bättre vis. Kort sagt luktade inget någonting. På gott och ont, kan man tänka, men i mitt fall faktiskt mest på… gott. Detta sagt trots att till och med kaffet slutade lukta.

Den som arbetar med luktsinnet, som kanske fötts med ett väl utvecklat sinne för doft, som tränat sitt nasala organ, vet att detta med dofter är på gott och ont. När näsan behövs är den gudasänd. Men så snart arbetsuppgiften, kanske en vinblend, är klar, är det där överkänsliga organet mest till besvär.

För egen del har jag med åren tränat upp förmågan att stänga ner luktsinnet. Så känsligt som det är efter att ha arbetat på högvarv en dag i vinkällaren är en sådan förmåga ett måste.

Men vad hände nu då? Jo, till att börja med vill jag påstå att vi covidare inte tappar smaksinnet, ”bara” luktsinnet. Att många blandar ihop de båda hänger nog ihop med ovanan att använda de här sinnena på ett mer medvetet vis. För egen del förstärktes snarast smaksinnet när luktsinnet lade av. Ungefär som att prova ett vin och hålla för näsan i syfte att bättre känna vinets smaker, sötma kanske. När näsan vek ner sig upptäckte jag att jag till och med kände sälta i de mest oväntade saker – sälta är normalt min akilleshäl som provare, men nu hittade jag den lätt som en plätt.

Smakerna satt där alltså. Men inte dofterna. Oerhört skönt. En, som jag skriver ovan, ”ren” och fräsch värld. En fascinerande, spännande och, faktiskt, skön upplevelse, som, självklart, måste ta slut, för vad gör vinmakarkonsulten annars? Ljuger resten av livet? Hittar på saker som ”ja, mycket blommig bouquet på min ära och en sådan charmig bärighet där är”, ”men känner inte farbror att vinet är korkdefekt? dessutom luktar det gödsel och skurtrasa!”, ”va?, jajo, det förstås, självklart, men nu fokuserar jag på blommorna och bärigheten!”. Njoo, det skulle nog gå som vanlig vinbedömare, för då kan man säga mest vad strunt som helst eftersom så många andra inte heller vet vad de ska säga. Men som vinmakare och blender är det, dessbättre, omöjligt. I alla fall om kunderna ska stanna kvar. Vill med det sagt försäkra mina kunder om att mitt luktsinne är helt, h-e-l-t, återställt! Bättre och m-e-r värdefullt än någonsin.

Skämt åsido. När luktsinnet  för ett par dagar sedan hastigt och lustigt kom tillbaka, slog det till med oanad kraft. Kan inte påstå att jag direkt oroat mig, kanske mer njutit av vapenstilleståndet och den luktfria tillvaron, men självklart ville jag snarast ha tillbaka mitt luktsinne. Det fick jag, som sagt, med besked. Eller, förmodligen är sinnet precis som tidigare. Grejen var att det blev en smärre chock då det varit borta en vecka och jag hunnit vänja mig vid att saker och ting inte luktade. Nu, när allt kom tillbaka, hade jag glömt hur allt, a-l-l-t, luktar. När jag gick ut med hunden i morse kände jag dofterna av de mest märkliga ting. Självklart brinnande ved lång borta någonstans, rykande rimfrost (!), blöta grässtrån och jorden i de tinande rabatterna. Bollen som jag brukar kasta åt hunden. Hundens morgon-tvåa inne bland buskarna.

Sist men inte minst lite fakta kring det här med ett eventuellt förlorat luktsinne: Corona-viruset angriper stödceller i luktslemhinnan som hjälper luktreceptorerna att bearbeta lukter. Lämnar stödcellerna in, lämnar luktsinnet till slut in. Men viruset angriper också luktbulben i hjärnan, där lukterna bearbetas, vilket kan få oanade konsekvenser (se nedan).  Anosmi betyder att individen förlorar luktsinnet, hyposmi att förmåga att känna lukter minskar. Värst är kanske parosmi, som innebär felkopplingar, att luktsinnets förnimmelser misshandlas i hjärnan vilket kan leda till att en jordgubbsglass luktar gammal armsvett och en oljetrasa bacon. Ja, detta hemska, parosmi, kommer dyka upp i någon litterär text vad det lider, var så säkra, men till dess, Du som drabbats av parosmi: det finns hjälp att få! Dels förbättras ofta luktsinnet av sig självt med tiden, dels går det att luktträna (vid åtminstone några öra-näsa-hals-kliniker i Sverige).

Ray Ventura med vänner. Patti Smith tycker det osar katt eller något. Taste. A Taste of Honey. Doften av tomhet.

4 svar på ”Corona & lukt & smak

    • Huruvida jag är vid mina sinnes fulla bruk låter jag vara oskrivet.

      Tack för en känd men ändå ofta bortglömd Lynyrd, som är såå mycket bättre än tråklåten Sweet Home Alabama.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *