En speciell vinterdag i Bergåsa by – en vinterhistoria

Vissa vinterdagar, när himlen är blå och snön breder ut sig över åkrarna och hustaken, och det ryker och ångar från de nyanlända lassen på gödselstackarna och röken sakta stiger ur kalla skorstenar, sådana vinterdagar, är det som om det sitter en symfoniorkester där uppe, i himlen, ovanför Bergåsa by, och spelar Vivaldis Vintern. Allegro, andante, allegro. Stråkar och strängar vibrerande av kärvhet och kyla, men också av glatt lekande barn och smäktande skönhet. Isande vindar, virvlande snö, gnistrande skare, nyfallen pudersnö, knarr under kängorna, rykande andedräkter, rimfrost: skidornas, skridskornas och sparkstöttingarnas rike.

Klingande sköna toner, som ömsom rusar fram över den frusna snön, ömsom stannar upp och dansar runt en buske vars rimfrost solen just fångat.

Ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi.

Vissa vinterdagar är Bergåsa by som ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi, och kanske känner människorna det på sig. På något vis. De känner sig viktiga. Sannolikt viktigare än de är. Sådant som inte betyder någonting en mulen höstdag eller en sommarmorgon fylld av oönskat regn och uteblivet fågelkvitter, det är av högsta vikt en sådan där vinterdag.

Det var just en sådan dag som drängen på Lillgården gick ner sig i Bergåsaån. Vad han hade att göra nere vid ån som genomkorsar Lillgårdens marker och delar upp den i två delar, hitom ån och bortom ån, är det ingen som riktigt vet. Någon påstår att han skulle ner och pimpla, och det är ingen dum teori om man betänker att drängen på Lillgården var lite enkel, som det heter. Han begrep inte bättre än att han trodde att när det är så kallt att skaren bär, då bär också isen på den vanligtvis strida ån. I hans ögon låg vattnet där, tuktat i Kung Bores grepp och skulle så göra till dess våren gjorde sitt intåg. Att vattnet, strax under det tunna istäcket, forsade fram lika ursinnigt som det hade för vana att göra, övergick i ärlighetens namn inte bara den eljest drängens förstånd. Det råkade bara bli han som gick ner sig först, i alla fall i modern tid. Hur många som lurats av det där tunna istäcket genom åren är det ingen som vet.

”I den mån det finns något positivt i Lillgårds-drängens olycka”, som byns präst senare uttryckte saken, ”och som allt som sker har en mening då det är Guds vilja”, som prästen fortsatte sitt tal vid den enkla jordfästningsceremonin, ”kommer dennes olyckliga tilltag och obetänksamhet att tjäna som läxa både för denna och kommande generationer”. Så har det också blivit.  Byns barn får från vaggan och via skolan och från föräldrar och lärare, prästen och handlaren och snart sagt alla de möter ute på byn en sådan där dag då de är som små figurer i en Bruegel-målning höra, ”gå nu för allt i världen inte nära ån, barn, det gjorde den olycksalige Lillgårds-drängen och var är han nu tror ni, barn?” Oavsett om barnen vet det eller inte, fortsätter den vuxne tala utan att invänta ett svar. Dels därför barnen i byn inte har någon talan, dels därför att den vuxne nu är ohejdbar, för ingen sann bybo kan vare sig nu eller kunde då hålla emot: när en byskröna börjar välla upp inom dem och strax bubblar ut genom munnen i sin jakt på ett lyssnande öra, är den ostoppbar. ”Jo, det ska ni veta att Lillgårds-drängen han dog där i ån, för ån den är lömsk. Djävulens ondska som rinner rakt genom vår by utan att vi kan göra något åt det, annat än att sky den som elden!”

När Lillgårds-drängen trampat igenom isen, lät han sig i sin brist på simkunnighet och lugn svepas iväg med det strida vattnet, som lömskt rusade fram där under istäcket. Snart hade han tappat sansen till följd av den akuta syrebristen och det var först borta i grannbyn Broberga hans våldsamma och oönskade resa fick sitt slut, och det var folket nere i Broberga by som hittade honom en tidig måndagsmorgon. Iförd vadmal, uttjänta kängor och den stickade mössa och de slitna vantar han ärvt av en äldre bror som gått bort i tuberkulos, stod han där, upprätt som en isstod i den strida strömmen och lutad mot en al som törstigt sträckte ut sina kala grenar över ån, som för att lägga en skyddande hand över den och säga ”det här är min å, mitt vatten”.

Byborna i Broberga kunde för sina liv inte begripa hur Lillgårds-drängen från Bergåsa by hamnat där. Eller varför stod han där som en isstod mitt i den strida ån som snarare var en fors när den kommit så långt som till Broberga by, på sin väg mot Bergasjön lite längre bort. Det var först sedan Länsman rett ut saken, som det stod klart för alla att Lillgårds-drängen möjligen lockats av Näcken eller mer sannolikt trott att han kunde göra ett pimpelhål och sätta sig att pimpla på den tunna isen. Om inte annat, menade Länsman, talade det faktum att Lillgårds-drängen bar på en ryggsäck med pimpelspö och borr för detta.

Länsman kunde också med hjälp av doktor Haglund i Broberga by visa hur Lillgårds-drängen sannolikt färdats under isen från Bergåsa bara för att resas upp av den kraftiga forsen i Broberga by, och just när det skedde brakade drängens upprätta kropp in i den där alen, som, som doktorn sa, ”högst sannolikt utan silkeshandskar fångade upp den olycksalige drängens  stelfrusna kropp, som snart kom att inkapslas av is, skapad av det fräsande och hoppande vattnet, vilket med ursinnig kraft kastade sig upp på drängen där denne stod i dess väg, och som det var pass tjugofem minusgrader gick detta tämligen snabbt, ja, det är snarast ett under att någon såg vad som skett just då det skett och inte långt senare i samband med snösmältningen.” Det där sista om undret tog för övrigt även prästen i Bergåsa upp i sitt griftetal.

Musik.