King Crimson, Monte Carlo

Kommen en bit på livets stig och med ett antal konserter av olika valörer i bagaget ställer ett trefalt återseende av samma band inom loppet av två månader höga krav på bandet i fråga förutsatt att den återseende och på livets stig en bit komne inte är alldeles tappad bakom en felstämd tunna. För att testa hur väl King Crimson håller för ett trefalt återseende inom loppet av två månader har er utsände i de virtuosa musikernas magiska miljöer tagit sig för att trefalt återse gruppen inom loppet av två månader, vilket förefaller vara det enda empiriskt hållbara sättet att ge svar på den i texten redan ganska uttjatade frågan som inte ska repeteras ännu en gång här.img_2981Efter Prag och Stockholm var det dags för Monte Carlo sistlidna veckan. Spellokalen förra året, Olympia i Paris, är svår att slå, men frågan är om inte Salle Garnier, mer känd som ”L’Opera de Monte Carlo”, slår den – Karlin Forum i Prag och Filadelfiakyrkan i Stockholm får storstryk. Salle Garnier ligger längst in i Kasinot i Monte Carlo, en miniopera med allt prål som tarvas och därtill en lysande akustik och… bara drygt 500 platser. Således sitter man nära scenen även då man sitter långt bort från den om ni är på med vad som avses?img_2974

Spellistan påminde mer om Paris förra året än Prag och Stockholm men ändringarna jämfört med de tidigare spelningarna var små. Catfood tillbaka. Ingen Heroes i extranumret, en ny fantastisk, utökad version av Peace, ja, sådana där små korrigeringar. I låtarna märktes möjligen, positivt, att den snart två år långa turnén närmar sig sitt slut, och därmed kanske också bandets live-era. I alla fall vågade Mel Collins och i viss mån Tony Levin sig på små bus, som ett tut i luren när det inte skulle tutas, eller en ändrad basgång, sådant som säkert gör Fripp jätteirriterad och som de andra därför tycker är hur kul som helst.img_2973

Kanske hade det där med turnéns längd och nu nära slut också en viss betydelse när Gavin Harrison dunkade igång fel låt mitt i setet (han kom ganska så med en gång på att han var fel ute och gömde sig bland sina trummor medan Pat Mastelotto skrek (hördes i hela salen, som, som sagt, är liten) ”That’s beautiful!”). Mest anmärkningsvärt under de tre konserterna nu i höst, och framförallt jämfört med Paris förra året, är hur Jakko Jakszyk utvecklats både på sång och gitarr – sången var bra förra året, mycket bra redan i Prag och nu lysande; gitarrliret var väl i sammanhanget inget vidare för ett år sedan, bra i Prag och nu mycket bra.img_2977

Och i övrigt, nja, nej, eller snarare ja, det är fullkomligt lysande även en tredje gång inom loppet av två månader. En fördel med snabba återseenden är att varje återseende bjuder på nya upptäckter bland allt det igenkända, så och denna gång. Lysande. Som tidigare framgått på denna sida blev till och med den fordom ganska kritiska Hustrun tagen med storm av gubbarna på scenen, vilket innebär att King Crimson i olika varianter numer går non stop här i hemmet.

Cirkus! Gammalt Crimson-jam.

Monaco Grand Prix 2011: skomodet i Monte Carlo

Vid en tvåa på terrassen satt en man och en dam och drack Château Cheval Blanc 1970 och tittade i sina mobiltelefoner medan kvalet pågick som bäst. Självklart blir man nyfiken på vad en sådan man kan ha på fötterna. En närmare kontroll visade att han bar ett par rejält långa skor med mycket utdragen spets. De föreföll vara gjorda i krokodilskinn, som färgats i en självlysande nyans på gränsen mellan rosa och lila. Inte illa. Men än bättre var den lilla familjen snett bakom oss. Kvinnornas fotbeklädnader var ganska ointressanta, men far och son matchade varandra väl. Bortsett från deras frisyrer – snagg med tre centimeter lugg, hängande fritt i pannan – bar pappan ett par utsökta, välgjorda ukrainska vittofflor med förlängd spets och finmaskigt hålmönster medan sonen för dagen iklätt sig ett par loafersliknande vittofflor med ett mycket iögonfallande guldspänne på vardera flärpen.

Monaco Grand Prix 2011: Därför

Varför? kan man fråga sig får jag av alla människor alltid plats på Louis XV hett eftertraktade, lilla terrass när det drar ihop sig till F1 – kval. Jo, på den tiden jag förestod Domaine Rabiega var Ducasses restauranger och särskilt då Louis XV vår bästa restaurangkund. Således kunde jag och mitt gäng, som även i år bestod av amerikanska vinproducenter och – entusiaster, också vid årets kvallördag inta styvt 20 % av de drygt 40 platserna som finns att tillgå och som vanligt var det en härlig upplevelse. Varför är det det? kan man vidare fråga sig, i alla fall om man är en normal, vuxen, allvarstyngd människa. Är man nu inte det utan snarare ganska barnslig och omogen så vet man att det är en härlig upplevelse lite grann för maten – utmärkt i år – och framförallt därför att bilarna rusar fram blott ett par-tre meter från terrassen i samband med att de rundar casinot och då låter det så otroligt härligt och luktar ändå godare. Därför.