Omkring uteliggaren i Monte Carlo

När de små regnmolnen kommer krypande över kammarna som bryts där bergen kastar sig handlöst i havet, är de föraningar. Då sträcker palmerna i Monte Carlo dåraktigt på sig för att suga åt sig av den lågt hängande fukten medan rosorna, som är klokare, drar ihop sig så gott de kan. I akvarierna på Oceanografiska muséet simmar fiskarna oroligt omkring och traktens hundar springer planlöst runt som vore de jagade av vattuskräck.

Och så exploderar allt! Blixt och dunder: Mitt på dagen sveps inte bara Monte Carlo utan hela lilla Monaco med alla sina parker och caféer och affärer och gågator in i en blåsvart natt och ett fyrverkeri av Guds nåde; mitt i allt det blåsvarta ljungar blixtarna – oförskräckt som bolsjeviker på speed tar blixten sikte på Hôtel de Paris kupol, missar med en hårsmån och letar sig istället ner i åskledaren på hotellets tak och innan den vet ordet av har den förts ner i underjorden, ner under Hôtel de Paris och den monegaskiske prinsens gigantiska vinkällare med alla konjaksliggarna och spindelväven och dammet på de hundraåriga flaskorna, från Hôtel de Paris till Hôtel Hermitage, där den sakta lägger sig att dö ställd inför sina trots traktens alla rikedomar utsiktslösa framtid – och åskknallarna får fönsterrutorna på Louis XV att skaka så att gästerna i den strömlösa restaurangen förskräckt ryggar tillbaka och kräver mer gåslever och Louis Roederer Cristal i väntan på undergången.På redden utanför Monaco hastar yachterna iväg. Redan väl informerade av France Meteos sjö- och väderrapport har besättningarna inte väntat in cumulusmolnens järtecken fyllda av onda aningar; i god tid har de sett till att samla in alla sina passagerare och att placera dem framför en utsökt buffé och väl valda viner i de flotta salongerna på övre däck. När cumulusmolnen flyktar fram över himlen med sitt fasanfulla budskap flyktar yachterna mot Korsikas södra udde.

Gästerna på sportbaren Stars ’n’ Bars, ett stenkast från hamnen, ser de stora jakterna ge sig av, men det är inte förrän dagen blir natt och blixtarna ljungar och åskan mullrar och vågorna slår långt över kajen och pirerna i hamnen som de börjar oroa sig. Först lite grann och sedan, när kyparen Alberto faller på knä och med tårarna ymnigt flödande nerför de barnrumpelena kinderna och hakans försiktiga försök till skäggstubbskalhygge ber till Madonnan, mycket; nervöst och med hjärtat i halsgropen börjar de skrika åt varandra, flera tar skydd under borden, mammorna och papporna samlar sina barn under sina utbredda armar, någon ur personalen skriker åt dem ”det där tjänar inget till, ni kan inte skydda era barn,  fattar ni inte det?, vi måste ta oss härifrån!”. Några hörsammar den panikslagna personens tokiga uppmaning och rusar ut i den nattsvarta dagen bara för att där slås till marken av ett antediluvianskt regn mänskligheten inte sett maken till sedan Syndafloden, många är de som förs av vattenmassorna till havet som tacksamt slukar allt som kommer till det en dag som denna. En dag då Naturen visar vem som egentligen är herre på täppan på Jorden.När uteliggaren ser stormens förtrupper, de spanande cumulusmolnen, ökar han på stegen; alltmer desperat söker han efter Roger Moores vinröda Rolls. Det finns ingen bil som känns så trygg som den, och det finns ingen bil där smattret mot plåten är lika härligt runt och dovt och tryggt som på bakluckan till Moores Rolls.

Uteliggaren går där med sin vagn alltsedan Monaco Grand Prix 1987. Då var det slicks i vagnen. Nu är det mest gamla påsar, en smutsig filt och lite extra kläder för vintermånaderna. Han vet inte vad som hände. Hur det blev så. Men på något vis blev han bortglömd. Kvarlämnad där nere i Minardis depå.

Han minns att Alessandro, alltså Alessandro Nannini, var synnerligen missnöjd och nedslagen. Först, i kvalet hade allt varit toppen. Han hade rattat sin hopplösa Minardi-Motori Moderni till trettonde startposition. Bara fyra och en halv sekund bakom Nigel Mansell och hans Williams-Honda. Strålande tider för Alessandro. Men i loppet blev allt fel. Den nya stjärnan Ayrton Senna körde ifrån alla i sin egentligen allt annat än segerdugliga Lotus-Honda och Alessandro fick ge upp efter 21 varv då han blivit frånåkt så det visslade om det. På kvällen gjorde därför Alessandro som han brukade när han var deppad: han tvingade killen som drog runt på däcken att gömma sig med honom längst in i depån där de söp sig redlösa på Sambuca medan Alessandro sorgesamt sjöng sorgesamma visor för vagndragarkillen.

Morgonen därpå var det ingen som saknade dem. Iallafall var det ingen som letade efter dem och hursomhelst blev vagndragarkillen kvar där i Monte Carlo med sin däcksvagn. Nannini var det väl någon som plockade upp vid något tillfälle, men ingen saknade en vagn med gamla däck, och ändå mindre saknade någon en vagndragarkille.Även om nog ingen känner till uteliggarens exakta historia vet alla i Monaco vem han är. Att han går runt med en gammal däckvagn tycker de är passande för en uteliggare i Monaco och Prins Albert är så stolt över att också han har en undersåte – eller en slags undersåte för uteliggaren är av självklara skäl vare sig skatt- eller mantalsskriven i furstendömet – som är uteliggare. Ett mycket ovanligt yrke i furstendömet. I samband med festligheterna 2006 till åminnelse av giftermålet mellan Furst Rainer och prinsessan Grace 1956 lät Prins Albert dekorera viktiga medborgare, och slags medborgare, i sitt rike. Folk han tyckte skulle ha en medalj: duktiga kockar och sommelierer, polischefen i Monte Carlo, hans personliga uppassare Nicolas i VIP-loungen på Stade Louis 2, Graham Hills alla levande släktingar och uteliggaren.

Detta var ett sätt att tydligt visa att prinsen och Monaco till skillnad från övriga Europa tar hand om sina uteliggare. Prinsen var mycket nöjd med detta och furstendömets befolkning kunde än en gång skatta sig själv lycklig över att ha en så upplyst despot som statsöverhuvud och ständig regeringsbildare.De mer bemedlade invånarna i furstendömet hade dock redan före medalj-ceremonin tagit uteliggaren till sina hjärtan. Detta så till den milda grad att det var en oskriven lag att Monaco-registrerade bilar, särskilt stora Bentley och Rolls Royce, alltid skulle stå olåsta så att uteliggaren kunde krypa in i dem och sova där om andan föll på eller det piskande regnet tvingade honom att söka tillfälligt skydd. Helst kryper han in i Sir Roger Moores vinröda Rolls och det gjorde han också den här dagen i juni 2010 då himlen tycktes tyngas till marken av blysänken och blixten for fram med ljusets hastighet i underjorden.

Om det inte regnat så hade inte uteliggaren krupit in i Moores Rolls den här dagen, och hade det inte regnat så hade Sir Roger säkert noterat att uteliggaren kopplat fast sin gamla däcksvagnen baktill på Rollsen. Men nu kom Sir Roger springade, hukandes för regnet, och kastade sig in i Rollsen och drog i full fart mot flygplatsen i Nice. Han var sen till planet som skulle ta honom till Ghana på ett nytt Unicef-uppdrag.

Hade Sir Roger inte haft så bråttom hade han kanske sett att bensinen var på väg att ta slut. Nu bar det sig inte bättre än att bilen stannade i höjd med Hotel Negresco, mitt på Promenade des Anglais i Nice. Stressad lämnade Sir Roger bilen där den stod och joggade iväg mot flygplatsen. Hade Rollsen tillhört någon annan hade den säkert bogserats iväg, men alla visste att den vinröda Rollsen var Sir Rogers och att Sir Roger var en gentleman utöver det vanliga. Således fick bilen stå där den stod och mer än så hade det inte behövt vara. Problemet var att det där ovädret, det där som föregicks av de små regnmolnen och snart skrämde slag på rosorna i Monte Carlo, det ovädret kom straxt inmullrandes från Monaco där i öster, bara några bergsvägskrökar bort, och alla de där blixtarna, åskan, de hårda vindarna och det piskande regnet retade havet till vansinne. Snart slog vågorna ursinnigt upp över hela promenaden och tog med sig oaktsamma fotgängare, dödsföraktande mopedister och naiva cyklister i lycra ut i havet, ja, havet slök till och med hela bilar och däribland Sir Rogers vinröda Rolls med den tryggt sovande uteliggaren i kofferten.Fotnot: Ett dykarteam under ledning av Yvonne Lemaire från Musée Océanographique de Monaco återfann Roger Moores vinröda Rolls Royce på 300 meters djup utanför Korsikas kust i höjd med Calvi i juni 2018. Roger Moore misstänktes aldrig för mordet på skelettet i bagageluckan men det var ändå med lättnad hans fanclub mottog beskedet att skelettet tillhört ”Uteliggaren i Monte Carlo”, att denne dött genom drunkning och att identiteten kunnat fastställas med hjälp av DNA, Prins Alberts förtjänstmedalj i 24 karat och med blått band samt den Minardi-keps signerad av Alessandro Nannini uteliggaren alltjämt bar vid sitt försvinnande under den stora stormen i juni 20110.

2 svar på ”Omkring uteliggaren i Monte Carlo

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *