En kombination av omognad, ointresse och en inkompetent ciceron till lärare fick den unge läsaren av Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” att vända författaren ryggen flera decennier framåt. När boken nyligen dök upp på hyllan i en bokhandel var det äntligen dags att trots visst motstånd ge Martinson en ny chans. Vad tycker den fortsatt omogne men nu mer intresserade flera decennier senare om verket?

Jo, alltså det är en ganska tråkig tillställning. Det beror dels på att handlingen i sig är tragisk, trist och tradig, dels på att Martinsson inte nödvändigtvis är en muntergök. Å andra sidan är den välskrivna texten fullkomligen tryfferad av härliga och pricksäkra liknelser och uttryck (”…såg han framför sig likt ett stomatolborstat hål i luften Syster Malins gapande mun”). Kanske för mycket till och med, för det mesta är ”som någonting” eller ”likt någonting” som funnes det ingen morgondag. Eller nej, så är det inte, texten är underbar och dessutom på sin tids svenska vilket innebär voro och gingo och annat vackert en masse, och dessutom ord som fleno, zittra och bygdetosing. Självklar läsrekommendation.

Påminner i sammanhanget om David Foster Wallaces The Pale King.

Nässlorna blomma utkom 1935, då var bland annat den här musiken populär, och The Pale King utkom 2011 och spelades bland annat det här.