Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala

Den uppburne och av somliga ifrågasatte filosofen Ludwig Wittgenstein gav ut en bok, Tractatus logico-philosophicus, men han skrev ständig, och kanske går det att säga att han också skrev Filosofiska undersökningar. Fast den texten blev han aldrig riktigt klar med, aldrig nöjd med, trots decennier av arbete. Nu har emellertid både den och en rad andra böcker kommit ut i Wittgensteins namn då det funnits pengar, och i någon mån ära, att tjäna på en bok i den store filosofens namn. Således har ett antal personer ägnat sig åt att foga samman de tusentals tankar, noteringar, aforismer och ”anmärkningar” som Wittgenstein klämde ur sig och samlade på hög. Dessutom har vissa av hans föreläsningar, som kanske egentligen var att betrakta som funderingar, utkast och experimentella ballonger kommit i tryck sedan mindre nogräknade lärjungar och förläggare sett ett värde i dem.

Om allt detta har Sten Andersson skrivit en lång bok. Minst 300 sidor för lång. Det blir pratigt och det upprepas. En redaktör på hugget kunde ha hjälpt till att styra upp det hela. Nu är boken likväl läsvärd då Andersson kan sin filosofi och sin Wittgenstein och då han är lagom ambivalent i sitt förhållningssätt och då han avhandlar allt med ett lätt anslag och ett visst mått av humor och en befriande respektlöshet. Således rekommenderas den här boken trots sitt onödiga omfång. Förmodligen får den hugade söka den på antikvariat, bibliotek eller kanske bland fjolårets reaböcker. Köpte den själv på förra årets rea för 79 pix, vilket inte bara är billigt per sida utan också för en läsvärd bok.Men Wittgenstein då, vad med honom? Jo, han verkar ha varit en social katastrof men ganska snäll också fast elak mot de unga herrar som följde honom inte bara på rummet utan också ville se galna ut och gå i säckiga kläder och mumla dunkelheter. Han samlade medaljer på hög under första världskriget då han försökte döda sig själv mest för sin egen skull och i mindre utsträckning för kejsaren och Österrike-Ungern. Och så vidare. Ett levnadsöde värt en bok.Hans filosofi finns samlad i Tractatus och mer behövde han väl inte skriva. I Tractatus framgår tydligt vad allt handlar om och att det väsentliga är det som vi inte kan sätta ord på, bara handling. Säkert har även den som är måttligt road av österrikiska filosofer och filosofi över huvud taget någon gång hört ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (om det man inte kan tala, måste man tiga).Således gav han bort alla sina pengar, vilket inte var lite då han var en av Europas rikaste personer (!), och så försökte han likt idolen Tolstoj leva ett anständigt och moraliskt oantastligt liv. Det gick sådär. Till exempel när han ger sig ut som nydanad lärare med en rejäl krigspsykos och spöar upp sina elever, särskild de som inte förstår så bra och allra mest särskilt flickor som inte fattar. Med tiden flyktar han Österrike och upprörda föräldrar och hamnar i Cambridge, där han varit redan före kriget, och där blir han professor utan att ha några akademiska kvalifikationer och på den vägen blev det.Han lever i ett slags armod men blir väl omhändertagen av alla från Keynes via Moore till sina fortsatt stenrika systrar. Inte så att han får pengar, det vägrar han ta emot, men han får mat och husrum och professurer och vad han nu kan tänkas behöva. Tveklöst ett tappert försök att bli en modern Diogenes som måste beundras – få hade klarat av att tillintetgöra sig lika bra som Wittgenstein; snarare är det på andra områden hans moraliska kompass emellanåt falerar (som när han spöar upp sina elever) och hans etik som estetik blir inte alltid så vacker eller lätt att vare sig ta till sig eller leva, något som för övrigt ställs utom allt tvivel då Wittgenstein tar på sig rollen som arkitekt och ritar ett palats åt sin syster Gretl, ett palats som ser ut som det gamla fängelset i Visby ungefär.Wittgenstein tyckte att han kunde det mesta och han förefaller också ha haft en oerhörd receptiv förmåga; han lär sig snabbt både det ena och det andra, bland annat att operera bort gallstenar, vilket gör att han ligger vaken, utan bedövning, och ger råd åt de läkare som opererar honom för gallsten… Han kan också rita maskiner och uppfinna saker och en massa annat, på det stora hela taget verkar han ha så lätt att lära att han inte orkar lära, i alla fall inte allt, det är också skälet till att han blir professor i filosofi i Cambridge utan att egentligen ha koll på vare sig filosofins historia eller de stora filosoferna – å andra sidan skriver han i Tractatus att allt vad de, och han själv, kan tänkas ha att säga av självklara skäl, förklarade i Tractatus, är nonsens för det som skulle vara annat än nonsens det kan (ju) inte sägas. Och det kan man knappast motsäga, bara tyst instämma i.

Arnold Schönberg!

6 svar på ”Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala

  1. Jag har alltid undrat om inte Ludwig Wittgenstein är filosofihistoriens största BLUFF. Kejsarens smarte skräddare med Tractatus som den osynliga manteln.
    Anderssons bok motsäger inte det…

    • Det är sant – och du som, i likhet med somliga andra av oss, har vissa böjelser för Popper har så klart lätt att vara lite tveksam till Ludwigs eventuella storhet.

      Jag, som tror att jag knäckt Tractatus tycker han är helt ok och i grunden okomplicerad och hans budskap och filosofi var och är oerhört kortfattad och enkel och det var därför han inget mer hade att tillägga och det var därför han inte fick till något mer verk, annat än enstaka tankar. Att sedan andra försökte utläsa sådant som inte fanns och sådant han själv, märk väl, tycks tydligt ha visat inte fanns (inga mer verk skulle utges för han hade inget mer att säga annat än enstaka tankar – vilket han själv gång på gång påpekade) eller att andra trodde där fanns mer att fiska upp ur kartongen med tankar är en annan sak, knappast Wittgensteins fel.

      Skillnaden i att dunkelt uttrycka det som är klart och att dunkelt uttrycka det som är dunkelt intill obegriplighet. Det första gjorde han själv i Tractatus och det senare gjorde hans elever och uttolkare.

      Om jag nu tolkat Tractatus fel så att den antingen inte innehåller någonting alls eller mycket mer så kan jag böja mig inför det förutsatt att någon kan (be)visa annat än det jag tror mig ha uppfattat.

  2. Fick den här tegelstenen i present häromdagen. Läsa eller inte läsa, kommer jag att begripa något? Eller ska jag använda den som dörrstopp?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *