Besök hos Giulia Negri

 

Det här med att födas med silverkaraff i hand kan vara på gott och ont. Om den tidigare generationen gör lysande viner gäller det att leva upp till det. Råder den omvända situationen är kanske goda råd dyra, eller i vart fall avgörande, för att verksamheten alls ska överleva, och vem ska man lära sig av om målet är att inte göra som mamma och pappa?

Konflikt

Är nu målet att göra något nytt, något som inte alls liknar det som varit, är det lätt att hamna i konflikt med förfäderna och det gäller ofta att tassa på tå för att inte göra nydaningen alltför utmanande och nedsättande mot det som varit haver. Alla de här utmaningarna har Giulia Negri ställts inför. Och klarat. Med bravur.

Underbarn

Som underbarn gjorde hon sina första försök i vinkällaren redan som 16-åring och bara ett par år senare var hon så duktig att hon inte bara gjorde sitt eget vin: hon hade dessutom skapat sin egen stil och filosofi, sammanfattad i attityden och aromuttrycket ”Barologirl”; ett lite lättare (sandjordar och hög höjd hjälper till här) och mer okomplicerat fruktigt Barolo-vin, långt från ”Barolo boys” och deras i sig utmärkta, mer extraherade och maxade ett par decennier äldre nydaning av det traditionella området.

Föräldrarna

Och föräldrarna, dem charmade hon på samma vis som hon charmade världen i stort.

Auktoritet

Tio år senare har Giulia precis tagit över också föräldrarnas verksamhet på familjegården Serradenari, lanserat inte bara en utan tre barolo samt viner på pinot nero respektive chardonnay, etablerat sig som en auktoritet i området och, inte minst, gått från klarhet till klarhet i vineriet: hennes viner har bokstavligen blivit bättre för varje år. Idag agerar hon med en självsäkerhet hon inte hade inledningsvis då det till del handlade om ungdomligt (bråd)mod (och, så klart, ett stort stycke känsla för feeling, eller, om man så vill, talang, för alla kan inte göra bra vin, lika lite som alla med självklarhet kan bli stora kockar).

Sverige tidigt

Sverige var ett av de första länderna som upptäckte Giulia och började importera hennes viner – låt vara att monopolet inte fallit för charmen vare sig hos vinerna, Giulia eller importören och avstått TSE-inköp, vinerna finns iallafall i BS sedan länge och har fått många fans.

Tydligare druva

Var och hälsade på Giulia för ett litet tag sedan och kunde konstatera det som skrivs ovan: det blir bara bättre och bättre och hon blir allt tryggare i det hon gör. Anmärkningsvärt när jag provade skördarna 17 och 16 var hur väl druvans uttryck nu kommer till tals i hennes pinot nero – tidigare var de här vinerna nästan mer ”piemonte” än ”pinot nero”, nu är balansen mellan druva och växtplats bättre balanserad, ja, snudd på opitmal, hatten av – och att det blir allt större skillnad på hennes olika barolo-viner; med små medel lockar hon fram varje vins själ och personlighet, sådär som bara ett fåtal vinmakare förmår göra.

Sverigebesök

Ni som är ”bransch” har möjlighet att möta Giulia på TWWD2018 i Stockholm måndag 9 april (inbjudan via importören, eller kontakta på eget bevåg info@terrificwines.se) eller hos Munskänkarna i Örebro dagen därpå (då dyker Giulia upp tillsammans med sin kompis Chiara Condello som är mer eller mindre en Giulia i Emilia-Romagna och med sangiovese som druva – återkommer om Chiara framöver, inte minst som Systembolaget här snabbare fattat galoppen och redan köpt in lite av hennes suveräna viner, släpps efter sommaren).

Musik

Visst har vi alla någon gång funderat över det låter när någon sjunger på piemontesiska? Så här låter det

 

Vintips: Italienska rödtjut & en fransos

Först som sist: Ni som missat ”Les Orris” från Domaine Boucabeille, sluta göra det, ja, missa det, den sanne vinälskaren måste bara ha sig ett par pavor. ”Nya Roussillon” med uppstramad, läcker frukt som sjunger mörka bär och lite lakrits och ett stänk lingon och en gnutta lagerblad och kanske lite garrigue (då vi vet vinets ursprung). ”Les Orris” 2014, nr 92239, 229 sek.Italienare! Och då tänker ni maskulint. Helt rätt. Annars skulle det stått italienskor. Å andra sidan är vinet könslöst i Sverige och mer känt som italienare. Fel eller rätt har vi inte utrymme att diskutera men låt oss börja med en riktigt bra italienska, The Barologirl herself, Giulia Negri och hennes 1. Langhe ”La Tartufaia Giulia Negri Pinot Noir” 2012, nr 78893, 179 sek. Giulia älskar pinot noir och bourgogne möjligen än mer än hon älskar nebbiolo och barolo. Här gör hon sitt yttersta för att ge oss en högst personlig pinot från hjärtat av Barolo. Om det funkar? Vilken fråga! Hade er utsände bland de pålitliga vinfyndens prisvärda och av höga stunder fyllda värld tipsat om vinet om det inte fungerade? Faktiskt en oförskämd fråga. Hur det är? Hm, mer relevant att fråga. Jo, det är som om någon satt ihop pinot-druvans attribut med Piemonte. 2. Klart vi även måste ha med Giulias modernt fruktiga och smått lena, ”feminina” Barolo La Tartufaia 2010, nr 79247, 289 sek. God. Punkt! (som det så populärt heter numer när någon vill understryka att jag vet inte hur jag ska fortsätta på det här alternativt ”med detta vare allt sagt”)La Corte del Pozzo 2014, nr 72121, 135 sek. Helt okej rödtjut med alla attribut från Valpolicella så den som köper vet vad den får. Med andra ord: ett vin för den som vill ha lite bra Valpociella samt för den som vill lära sig vad som är typiskt för Valpolicella.Chianti! Vad vore ett italienskt vintips utan Chianti? Svar: Ett italienskt vintips utan Chianti. Hursomhelst. Här har ni ett vin lika typiskt för Chianti som La Corte del Pozzo är typiskt för Valpolicella. Nästan så man göra en provning på hur Italien smakar i sina olika vindistrikt med de två vinerna, och då kanske tillsammans med de två som följer nedan. Nozzole Chianti Classico 2010, nr 79271, 159 sek.Och så har vi de där två smådistrikten, nära varandra i Toscana, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, och ja, har du inte koll så får du väl köpa de här två och öva och öva och öva: 1. ”La Fuga” Brunello di Montalcino 2011, nr 12330, 299 sek. 2. ”TorCalvano” Vino Nobile di Montepulciano 2013, nr 78845, 169 sek. Båda snyggt strama och talande för sina respektive ursprung.Argentina möter Italien.Musik!

För Barolo, I tiden & St Vincent

Det är inte alltid så lätt att se förändringar och att rätt läsa av skeenden i samtiden. OavsettBarolo-Latartufaia om det gäller musik, vin, politik eller något annat. När sommelieren Rolf Lindberg nyligen för 112 personer ordande en provning av kvalitetsviner från Piemonte blev Giulia Negris La Tartufaia rankat som bästa vinet vid samtliga bord/grupper. Däremot var det inte alla som trodde på hans ord att det var ett Barolo-vin de provade. Frågan är hur vinet hade hamnat om alla vetat vad de provade? Hursomhelst: här har vi det nya Barolo, signerat Giulia Negri. Beställ och prova på framtiden. (På tal om framtiden: Giulia är en av de kvinnliga vinmakare som kommer till Stockholm i samband med Terrific Winemaker Women’s Day i mars 2014.) Vinet: Barolo la Tartufaia (Giulia Negri), nr 79247, 259 sek (har allt, drick nu eller sen, otroligt okomplicerat för att vara en Barolo, men ändå allt annat än mjäkigt eller mainstream). Och här lite musik i tiden, från ett album släpps först nästa år: St Vincent – Birth In Reverse.

Grillad chorizo & kokt plastbacksravioli & Stone Roses

Vet inte hur hon tänkte, men Yngsta dottern ville att vi, i Hustruns frånvaro, skulle äta middag hemma. Detta trots att jag lockat med restaurang och påtalat att det enda som fanns i kylen var plastbacksravioli och chorizo, som enligt förpackningen skulle grillas. Nåja, jag tänkte att det är väl på tiden att jag försöker mig på något nytt. Värmde på en panna och slängde i korvarna hela. Kom på att jag kanske skulle steka dem som Tini Houdini Ellingtonkorvskivor. Försökte ta de varma korvarna ur pannan. Två av sex åkte ner på golvet. Åts upp av hundarna. Skivade de kvarvarande bitarna. Stekte dem. Hällde raviolin i kokande vatten. Kom på att jag inte hade en aning om koktiden för färsk ravioli. Kokade dem som påstortellini. Då. Helt plötsligt. Sprack de. Och löstes upp. Och försvann.  Försökte samla ihop slamsorna så gott det gick. La upp dem på en tallrik. Garnerade med korven. Yngsta dottern dök upp. Sa. ”Har du lagt på ost eller kom den ut ur raviolin?” Jag sa. ”Kom ut ur raviolin.” Hon sa. ”Ja, det är lätt hänt att överkoka färsk pasta, men hur har du lyckats bränna korvarna så?” Superintressant youtube-klipp om ravioli. Matlagningsmusik. Pastavin.

Barolo & Beatles

Vad sägs om ett litet vintips så här när många av er kastar sig utan skyddsnät rakt ut i semesterns besvikelser och pseudohändelsen Almedalen närmar sig sin västgötaklimaxGiulia Negri (för övrigt ett uttryck som vi västgötar vet att Svearna hittat på i sin frustration över att inte sitta på Svea Rikes vagga och som vi älskar att använda eftersom det är så 1984)? Tycker då att ni ska prova Giulia Negris ”Barolo La Tartufaia”. Att Giulia, som kallar sig själv Barolo Girl, är en ung, kvinnlig vinmakare behöver inte ha någon betydelse i sig, men ”La Tartufaia” är tveklöst en Barolo i en egen stil, en stil som blickar både bakåt och framåt och som förmår att samla kraften samtidigt som den är ovanligt lätt: kort sagt en snabbfotad och slagkraftig mellanviktare från tungviktsklubben Barolo. Sist men inte minst: ”La Tartufaia” är förbannat gott. Beatles.

Twoson-lunch med Anja & Giorgio Rivetti

Årets andra Twoson-lunch ägde igår rum på Pontus by the Sea i Stockholm. Hedersgäster var Anja och Giorgio Rivetti från La Spinetta och skälet till detta var, att årets tredje Twoson-vin är en ren Barbera från La Spinettas vingård Gallina. Giorgio berättade för övrigt för den samlade skaran om hur hans familj köpte en Nebbiolo-vingård (Gallina) på vintern bara för att nästa år, då blad och druvklasar avslöjade den bittra sanningen, upptäcka att längst in, mitt i vingården, dolde sig två hektar Barbera – en druva vars pris på den tiden var en bråkdel av Nebbiolons. När Giorgio påtalade saken för säljaren, vars familj ägt gården i flera generationer, svarade denne ”verkligen?”. Lyckligtvis bestämde sig familjen Rivetti för att behålla odlingen som den var och idag producerar man där vad som måste anses vara kanske världens bästa Barbera – och Twosons medlemmar fick exklusivt tre magnum vardera från det fat som Twoson-kollegan och jag tyckte var bäst när vi var där och valde och vrakade häromåret. Kul är att, och detta är sant, Giorgio själv igår sa att Twosons Barbera 2005 är bättre än hans egen. Och hans finns dessutom bara på 75-centilitersbutelj. Jaja, skyll er själva ni som inte är medlemmar i Twoson. Tips på ett lättdrucket, kvalitetsalternativ för er som missat de ovan omtalade, unika och exklusiva magnumbuteljerna.