Vintips: Italienska rödtjut & en fransos

Först som sist: Ni som missat ”Les Orris” från Domaine Boucabeille, sluta göra det, ja, missa det, den sanne vinälskaren måste bara ha sig ett par pavor. ”Nya Roussillon” med uppstramad, läcker frukt som sjunger mörka bär och lite lakrits och ett stänk lingon och en gnutta lagerblad och kanske lite garrigue (då vi vet vinets ursprung). ”Les Orris” 2014, nr 92239, 229 sek.Italienare! Och då tänker ni maskulint. Helt rätt. Annars skulle det stått italienskor. Å andra sidan är vinet könslöst i Sverige och mer känt som italienare. Fel eller rätt har vi inte utrymme att diskutera men låt oss börja med en riktigt bra italienska, The Barologirl herself, Giulia Negri och hennes 1. Langhe ”La Tartufaia Giulia Negri Pinot Noir” 2012, nr 78893, 179 sek. Giulia älskar pinot noir och bourgogne möjligen än mer än hon älskar nebbiolo och barolo. Här gör hon sitt yttersta för att ge oss en högst personlig pinot från hjärtat av Barolo. Om det funkar? Vilken fråga! Hade er utsände bland de pålitliga vinfyndens prisvärda och av höga stunder fyllda värld tipsat om vinet om det inte fungerade? Faktiskt en oförskämd fråga. Hur det är? Hm, mer relevant att fråga. Jo, det är som om någon satt ihop pinot-druvans attribut med Piemonte. 2. Klart vi även måste ha med Giulias modernt fruktiga och smått lena, ”feminina” Barolo La Tartufaia 2010, nr 79247, 289 sek. God. Punkt! (som det så populärt heter numer när någon vill understryka att jag vet inte hur jag ska fortsätta på det här alternativt ”med detta vare allt sagt”)La Corte del Pozzo 2014, nr 72121, 135 sek. Helt okej rödtjut med alla attribut från Valpolicella så den som köper vet vad den får. Med andra ord: ett vin för den som vill ha lite bra Valpociella samt för den som vill lära sig vad som är typiskt för Valpolicella.Chianti! Vad vore ett italienskt vintips utan Chianti? Svar: Ett italienskt vintips utan Chianti. Hursomhelst. Här har ni ett vin lika typiskt för Chianti som La Corte del Pozzo är typiskt för Valpolicella. Nästan så man göra en provning på hur Italien smakar i sina olika vindistrikt med de två vinerna, och då kanske tillsammans med de två som följer nedan. Nozzole Chianti Classico 2010, nr 79271, 159 sek.Och så har vi de där två smådistrikten, nära varandra i Toscana, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, och ja, har du inte koll så får du väl köpa de här två och öva och öva och öva: 1. ”La Fuga” Brunello di Montalcino 2011, nr 12330, 299 sek. 2. ”TorCalvano” Vino Nobile di Montepulciano 2013, nr 78845, 169 sek. Båda snyggt strama och talande för sina respektive ursprung.Argentina möter Italien.Musik!

Katalanske kocken & lilla vinfrossan

Normalt handlar en vinfrossa om att se till att man själv får så mycket som möjligt av det bästa, samtidigt som övriga får så lite som möjligt av det samma. Enda undantaget är när min vän Katalanske kocken får för sig att göra stor tapasafton, något som kräver flera dagars förberedelser och att man får stå ut med hans fantiserande och ständiga ordsvada om allt han ska göra. Det är det nu värt eftersom hans tapasaftnar får självaste San Sebastian att verka blott halvbra. Nackdelen är att man plötsligt står inför dilemmat hur man ska kunna äta mest själv medan… ja ni har förstått. Hur gör man då? Jo, man gör, hur mycket detta än svider i snåltarmen, en avledningsmanöver med hjälp av en liten vinfrossa. Således förberedde jag lite viner medan Katalanske kocken tillverkade sina tapas och eftersom jag inte vet exakt vad det var jag åt (hänvisar här istället till den utmärkta boken ”Mamma Lopez Katalanska Kokbok”, varuti man hittar en del av Katalanske kockens påhitt) får jag istället berätta om vinerna, som, må de vila i frid, dessvärre strök med denna afton: Château L´Arnaude ”Cuvée de Therese” 2011 (har det mesta av vad ett fullödigt rosévin ska ha; lagom kraft, mycket elegans och en hel del frukt och en lång, ren eftersmak, hade inte kunnat göra det bättre själv), Pourpre de Salvignan 2007 (en Côteaux du Languedoc, som det var något speciellt med som jag glömt), Malhadinha 2008 (ren, sjungande frukt från en av Portugals bästa producenter, aningen ung, men redan god att inmundiga, passade utmärkt till en mixad palett av typen tapasbuffé), Vignobles des 2 Lunes ”Pinot Gris” 2009 (extremistbiodynamiskt från Alsace, helt okej, snygg etikett), Grand Cros (Clos Cavenac) 2006 (Marmandais klart bästa producent och vin, kanske lite för mycket ny ek lite för lång tid, annars utmärkt och bra att dricka nu), Chateau Tahbilk ”Marsanne” 1987 (håller fortfarande, efter 25 år, ihop snyggt!, riktigt god dessutom, hatten av!), Château L´Arnaude Blanc 2011 (överlägset bästa vitvinsårgången hittills från producenten, ungefär så mycket disciplinerad frukt man kan kräma ur en Rolle utan att göra den jäststams-tuttifruttig/päronbananig och obalanserad, lyckad lie-lagring som kommer igen både i doft och smak), Goedhart Bel’ Vila Syrah 2008 (mycket bra utveckling under det senaste halvåret, mycket god, fullödig amerikansk Syrah som nu fått eken på rätt plats, dvs i bakgrunden), Muga Gran Reserva 1973 (lilla vinfrossans bästa!, vid synnerligen god vigör, visade det bästa av såväl producenten som området och året, allt intakt och perfekt att dricka nu), Domaine Serene ”Evenstad Pinot Noir” 2006 (haha, Katalanske kocken förlorade sig i det här, visste väl det, mycket gott vin och perfekt att dricka nu, men inget mot all maten jag hann äta medan de andra tjatade om Serene), Viña Real Gran Reserva 1985 (trodde jag skulle bli dagens bästa, var bra och vid god vigör, men fick pisk av Mugas 73:a, saknade lite ryggrad, men i övrigt mycket bra), Trio Infernal 2003 (Priorat i toppform och med bara ett litet negativt inslag av det varma och torra året, bra), Melipal 2007 (Mendoza´s finest, utmärkt att dricka nu, fick, medan jag högg in på Pata negran, övriga bordssällskapet att förlora sig i en av mig initierad, meningslös diskussion om huruvida Melipal på mapuche betyder Södra korset eller inte), Twoson Alsace Grand Cru Pinot Gris 2008 (senaste vinet som gått ut till medlemmarna i Twoson Club, en fullödig, oerhört snygg Pinot Gris från Domaine Weinbach, fortfarande väl ung, levererad i elegant Alsace-dubbelflöjt, bara en sådan sak), Tenuta di Tre Rose Vino Noblie di Montepulciano 1985 (ytterligare en positiv överraskning, tänkte bara få de andra att etikettsdricka årgången, som jag trodde var trött och utgången, men vinet var riktigt bra och vid full vigör, perfekt att dricka nu, synd…).