Barolo & Beatles

Vad sägs om ett litet vintips så här när många av er kastar sig utan skyddsnät rakt ut i semesterns besvikelser och pseudohändelsen Almedalen närmar sig sin västgötaklimaxGiulia Negri (för övrigt ett uttryck som vi västgötar vet att Svearna hittat på i sin frustration över att inte sitta på Svea Rikes vagga och som vi älskar att använda eftersom det är så 1984)? Tycker då att ni ska prova Giulia Negris ”Barolo La Tartufaia”. Att Giulia, som kallar sig själv Barolo Girl, är en ung, kvinnlig vinmakare behöver inte ha någon betydelse i sig, men ”La Tartufaia” är tveklöst en Barolo i en egen stil, en stil som blickar både bakåt och framåt och som förmår att samla kraften samtidigt som den är ovanligt lätt: kort sagt en snabbfotad och slagkraftig mellanviktare från tungviktsklubben Barolo. Sist men inte minst: ”La Tartufaia” är förbannat gott. Beatles.

4 svar på ”Barolo & Beatles

  1. Beatles ”Gruppernas grupp”. Deras ”White album” har jag spelat över 1.000 ggr. (tre dubbelalbum har gått åt). Låg på vinylspelaren från morgon (innan skolan) till natt (efter skolan) de två första åren (68-70). Var mitt första stora band och inget annat band har övertrumfat dem i variation och kvalitet. På tal om Barolo. Första gången jag skulle ”köpa ut” på Systembolaget (till en grillfest i det fria med kompisar) så frågade kvinnan bakom disken; -”Vad vill du ha?” -”Vet ej?” svarade jag och visade påsens innehåll med grillmat och tillbehör. -”Det här ska vi äta. Vad kan man dricka för vin till detta?”. – ”Du ska ha en flaska Barolo!” (Fontanafredda). Sagt och gjort. Jag köpte en flaska och tog ut den till grillfesten. Vi drack vinet i pappmuggar och kommentarerna haglade… Vad har du köpt? Jävla va gott! Det var det första vin som jag själv tyckte var gott (det mesta på sjuttiotalet smakade f-n!) och det var den flaska som ”öppnade ögonen på mig” för goda viner. Vinprovandet började här…och har fortsatt sen dess (bl.a. med dig som föreläsare).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.