Mina böcker & Bombi Bitt & jag

Först som sist: har fått den trevliga frågan vilka av mina böcker som just nu finns att köpa (utöver i antikvariat). Svar: ”Vinifiktioner” (novellsamling 2011, tillsammans med Bernt Danielsson) finns återutgiven (2018) som e-bok och print-on-demand; ”Kronos väv” (roman 2016) finns som e-bok och pappersbok; ”Bränna vass och andra berättelser” (novellsamling 2019) finns som e-bok och pappersbok; dessutom finns den annars slutsålda pappersboken ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” att inhandla via Vinet & Glaset. Tre vinböcker finns också som talbok via Legimus: ”Vinmakning” (1993), ”Vintillverkningens abc” (2004) och ”Odla och tillverka vin” (2009) 

Nog av. Till saken. En gammal god vän läste min nya novellsamling ”Bränna vass” och fick för sig att jag alltmer blivit som Piraten i mitt sätt att berätta. Särskilt novellen ”Paul och Oscar”, menade hon, var rent Piraten-tugg. Smickrad eftersom Piraten är en legendar och allmänt respekterad tackade jag såklart för jämförelsen. Men sanningen var den att jag aldrig läst Piraten. Han kunde ju vara skit. Kanske anade min vän att det kunde förhålla sig på det viset att jag är illitterat för en dag dök hon upp med en ”Bombi Bitt och jag” i originalutgåva från 1932 (tredje upplagan). Man kan ju bli rörd för mindre. Hursomhelst stod det nu klart att jag helt enkelt måste ta mig an Piraten. Således:

Fritiof Nilsson Piraten: Bombi Bitt och jag

Den legendariske Piraten föddes i djupaste Skåne 1895 och dog 1972 i Malmö. Bland många historier om honom själv är den bevisligen sanna berättelsen om hans gravsten kanske den mest kända. På stenen står ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” En ohängd slyngel under uppväxten med usla skolresultat blev han, sedan han rasat av sig bland annat som lantbruksarbetare och sjöman, jurist och småningom advokat, ett yrke han upprätthöll till dess han inte behövde det längre för sin försörjning. Han bodde under sitt liv på lite olika håll som till exempel Tranås, Göteborg och Kivik och han tycks ha varit en uppskattad sällskapsmänniska. Och han kunde dra en skröna, menar snart sagt alla texter som går att uppbåda om karln. Fast hans böcker kan ju vara skit för det. Så vad tyckte vi?Jo, vi tyckte att ”Bombi Bitt och jag” är en fin samling skrönor. Mycket underhållande. Härliga historier. Men boken har ett fel, tycker er utsände bland de vanligtvis alltför långa tegelstenarnas oavkortade värld: den är för kort. Huggs av mitt i på något vis. Just som läsaren börjar bli ordentligt bekant med Bombi Bitt, Eli, Nils Gallilé, Valackaren, Franskan, Jöns Pumpare och alla de många andra. En bok som klart rekommenderas till er som gillar märkliga historier med utgångspunkt från vår vardag. För att citera Piraten, Saga vävs på sanningens varp” och ”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats”.Sist men inte minst: Min vän hade till sin gåva lagt till en rad om att ”Du får överse med vissa utflykter i texten. N-ordet till exempel. Det var i en annan tid.” Och ja, rasbiologin och främlingsfientligheten fanns där i öppen dager och ovanan att skämta om n-, j- och z-folk var inte bara accepterad, den var en del av vardagen (skulle påstå att den fanns med i vår vardag iallafall in på 1970-talet, då den förpassades till en mer latent tillvaro, för att sedan åter börja visa sitt fula tryne runt millennieskiftet). Till Piratens försvar ska vi säga att han själv uppmärksammade denna i sin samtid (1940) allt annat än latenta xenofobi i novellen ”Mannen som blev ensam”.

Bonus: ”Förhänget drogs åt sidan och tältöppningen till estraden fylldes av signor Alessandro. Plankorna knakade och gåvo sig under tyngden av detta kötthus och den järnvikt, stor som en mindre kyrkklocka, som han bar på långfingret och som han hanterade som en ordinär handväska. Han var övermåttan hiskelig att skåda. Väl sex och en halv fot lång var han i övrigt dimensionerad som en gödoxe. Nacken liknade en trappa. Buken, spänd som på ett daggklöversprängt nöt, slog ett mäktigt valv över låren. Pannan var så låg att näsroten gick direkt över i mittbenan, de små ögonen sprängdes av blod, läpparna voro cyanotiska. Mustaschen låg smal och tät som en klistrad råttsvans under näsan…” (ur ”Kiviks marknad”, bokens sista novell).

Musik.