Drog i helgen en av de osvavlade rödingarna vi gjorde på Domaine de Brescou 2013, ni vet kanske, ren cab, jäst rakt av och buteljerad, odrickbar inledningsvis, synnerligen rustik och rå då, nu, efter snart tre år, riktigt saftigt god, inte rustik alls och för att prata matspråk mer låga smaker än om det varit svavlat, men tanninstrukturen är tveklöst bättre på det här än det svavlade syskonet, inga off flavours alls, bara renhet som vore det en nyputsad barnrumpa, vilket får er utsände i de osvavlade vinernas alltför ofta ointressanta och ibland rent av defektstinkande environger där funky inte har med musik att göra, att fundera över den enorma utmaningen den sanne naturvinsälskaren står inför då kören med naturvinsproselyter brister ut i patetiska hyllningskörer till den bakfyllefrämjande etanalens, det giftiga ochratoxinets, den beska orenhetens och den galopperande flyktiga syrans ära. Lite perspektivlöst, rent av navelskådande och kanske inte minst knappast ödmjukt med tanke på vem som gjort vinet som får den ovan nämnde att utropa det patetiska som strax ska följa, men hursomhelst: oh, så gott osvavlat vin kan vara!