Förbud mot vämjeliga getingfällebeten!

Vill redan från början göra klart att er utsände i de illaluktande dofternas förrädiska och uppkastframkallande ångor inte har något emot svinhus eller de dunster som utgår från dessa och som lägger sig som en terapeutisk måbrafilm över landsbygden och understryker att det är skillnad på stad och land. Däremot är det för den nyss nämnde ofattbart att det kan finnas så sjuka hjärnor att de tänker ut något så djävulskt som att koncentrera  doften från svinhusets gödselränna, frystorka den och sälja den som bete till getingfällor! Är de här fällorna effektiva? Flyger de mer perversa än vi någonsin kunnat ana getingar in i fällorna? Kort sagt: Dras getingarna som flugor till skit till de här fällorna? Svaret på alla dessa frågor är Ja!Men då är det väl bra då? En effektiv getingfälla helt enkelt? Nej, det är betydligt mer komplicerat än så. Bara ett exempel: Herr A, som vi kan kalla berättelsens hjälte då denne vill vara anonym, köper en flaska med den frystorkade skiten (bildligt och kanske också bokstavligt talat), åker hem och ska blanda till den med vatten och hälla rubbet i fällan (en slags plastburk med ett inflygningshål). När Herr A öppnar flaskan med bete svimmar denne nästan. Inte av hänförelse. Utan av äckel och skräck. Att flaskans innehåll påstås vara ekologiskt vittnar om att produkten är en överleva från 60-talet då de första och minst hygieniska gröna vågarna gav sig ut i landets skogar.Nåväl. Herr A försöker blanda ihop den vämjeliga äckelprodukten med vatten, han gör detta med väl utsträckta armar och huvudet bortvänt, alltmedan plågade uttryck far fram över hans anlete, hulkningar hörs från hans i hals och tårar rinner ur hans ögon. Till slut är brygden blandad. Han skyndar att skruva ihop fällan och hänger upp den i ett träd, och inser att han luktar fan. Rusar in i huset. Kastar av sig kläderna. Duschar. Duschar. Duschar. Men nej. Doften försvinner inte. Den sitter i håret. I minnet. I porerna. Och värst av allt: Den sitter i näsborrarna. Med en tydlig bild av hur flera pilska getingar, eggade av den märkliga doften, hastar in i fällan, inser Herr A att han på inga villkor får komma i kontakt med en geting förrän lukten försvunnit ur kroppen. Och särskilt näsan.Från sitt hem, med igenbommade fönster och dörrar och spjäll i skorstenen, kort sagt som fånge i sitt eget hus som vore det en film av Hitchcock, kablar han så ut en desperat vädjan om ett omedelbart förbud mot lömska getingfällebeten. Må världen höra honom och skänka honom mycket kärlek och inte bara införa det efterfrågade förbudet utan också bestämt och framförallt hårt straffa dem som producerar, säljer eller på annat vis lurar på andra människor denna historiens värsta åtel, denna det yttersta beviset för hur sjuk en människohjärna kan bli och hur lågt den kan sjunka.

 

Värmeböljan i Riensac 2019

De franska meteorologerna hade med lätt skärrad uppsyn varnat för värmeböljan under lång tid och nu var den här. Den drabbade hela landet men allra värst var det i de sydöstra delarna, ner mot italienska gränsen till, och i de sydligaste delarna av Provence. Solen vräkte sig över de snabbt uttorkade floderna och grödorna och satte hänsynslöst eld på buskage och vanskötta trädgårdar. Med risk för solsting och värmeslag köade folk utanför affärerna som fortfarande hade fläktar, mobila luftkonditioneringar eller is eller vad som helst att kyla med. En del strök med där de stod i den gassande värmen utan annat solskydd än ett nött paraply eller en smått anakronistisk papperstidning över huvudet; på morgonen, när de intog sin plats bakom de mest desperata, de som valt att sova på stentrottoaren utanför butikens entrédörr, stod de upprätta och förhoppningsfulla på en plats som rimligen innebar att de inte skulle komma över någon fläkt eller ens lite is idag heller och senare på dagen, när solen och den vibrerande hettan gjort sitt, sjönk de flämtande och skrumpna och utan hopp ihop på den glödheta marken. Folk klev över dem eller trampade i värsta fall på dem; alla var trötta och vimsiga av värmen och inte längre så noga med mänsklig värdighet och hänsyn. För dem alla hägrade drömmen om ett uns kyla att lätta den börda den utdragna torkan och hettan lagt på dem.När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof  upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame  Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.Något besviken kunde han snart konstatera att där bara fanns torr röksvamp att tillgå. ”Å andra sidan”, tänkte han, ”om jag trycker till så röken puffar ut och om jag då snabbt inhalerar den blir det som att gå på skitnödig stjärnkrog och bli hög samtidigt, kan fungera”. Sagt och gjort och efter nio-tio svampar var Yves fylld av energi igen och den svåra törsten bortglömd. När han så hörde ett ”poff!” som från en gigantisk röksvamp och såg Madame Points inre skvätta upp i luften och han kände en vidrig stank sprida sig över området, kunde han inte låta bli att skratta och där satt han fortfarande och skrattade när antiterroriststyrkan G5 Sahel – speciellt influgen från Mali och van vid hetta – stormade fältet sedan byborna slagit larm då de var övertygade om att de utsattes för ett överlagt och dödligt gasangrepp – på inga villkor kunde de tro att det var Madame Point som exploderat i Yves Rostangs hage. Det kunde inte heller de gasmaskförsedda antiterroristerna i Sahel G5 så för att vara på den säkra sidan sköt de Yves Rostang innan de gick i närkamp med det trasiga och illaluktande kadavret efter Madame Point, ur vilket förvisso dödlig gas nu steg upp.Samtidigt, inne i byn Riensac, hade den desperata befolkningen nyss kunnat se hur det slutade rinna vatten i de många brunnarna. Något som aldrig tidigare hänt. Inte under österrikarnas obehagliga ockupation efter Napoleon-krigen, inte under de båda världskrigen, inte ens under den långa torkan 1720 i samband med pesten eller när författaren Pagnol korkade igen byns tillflöden i syfte att skaffa sig stoff till sina romaner. Hade det funnits en bastilj att storma hade pöbeln gjort det. Nu var det närmaste en offentlig byggnad de kunde komma på att storma den hastigt till sjukstuga inredda småskolan. Den rasande människomassans första offer blev vaktmästaren Monsieur Dutroix som skrumpen och hålögd men ändå tämligen myndigt ställde sig i vägen för pöbeln och hostade – vinden förde fortsatt med sig de apokalyptiska dunsterna från Madame Points kadaver –  ”Stopp! Erkannerligen säger jag eder: Jag släpper ingen Djävul över bron!”. Detta tog nog nu inte den skränande hopen någon större notis om där den rusade vidare in i småskolan; frågan är om den ens märkte att den sprang ner vaktmästaren och att denne snart kletades ut och blev till ett illaluktande – allt luktade illa i värmen – men ändå färgglatt inslag i den annars grå betongen på skolgården, just innanför grinden.Väl inne i småskolan gjorde pöbeln processen kort med doktorn, de frivilliga sjuksköterskorna och patienterna och det var först när antiterroriststyrkan Sahel G5 kom dit som ordningen kunde återställas sedan styrkan nedgjort den skränande hopen, vilken försvarade sin småskola med vanvettiga blickar, ilsket morrande munnar med tänder som spruckit i hettan och, ibland, med hår som fattat eld när upphetsningen helt enkelt blivit för mycket för kroppen i den vibrerande hettan. Kort sagt var folk lättantändliga i den enorma värmen.

På värmeböljans tjugofemte dag kom så det befriande regnet. Det började med att himlen inte ville ljusna en morgon och allteftersom klockan gick insåg de överlevande Riensac-borna och den nu avvaktande antiterroriststyrkan Sahel G 5, som fått strikta order från Paris att se till så inga Riensac-bor kunde lämna byn, att det var mitt på dagen men fortsatt kolsvart. På slaget klockan tolv brakade så helvetet loss på riktigt. Blixtarna rungande så tätt att de fick de gamla Stalin-orglarna att verka långsamma. Åskan mullrade och dånade så människor blev galna av oväsendet och lyckliga var de som fick  sina trumhinnor sprängda eller sina öron föråskade till dövhet. Och så kom det antediluvianska regnet. Madame Point och hennes vänner i Gråkoltarna 2.0 hade varnat för syndafloden och nu var den här. Den svepte med sig alla, de överlevande byborna, hörande som döva, både de med hela trumhinnor och de med trasiga trumhinnor, alla kadaver som låg lite varstans, inte bara i småskolan och däromkring, antiterroriststyrkan Sahel G5: allt och alla.

Värmeböljan i Riensac 2019 har gått till historien som den varmaste och dödligaste värmeböljan i Frankrikes historia och ännu idag står knarkarna i närbelägna Draguignan utan langare och Gråkoltarna 2.0 är ett minne blott. I Agay arrangeras en gång om året, under en vecka i juli, ”Skådespelar-veckan”. Då kommer ett kringresande tivoli till den lilla staden och överallt slår månglare upp sina stånd för att sälja helikoptrar och repliker av skådespelaren och hans sällskap i alla de former och material, trä, plast, metall, till och med halm och de inofficiella världsmästerskapen i asfaltskokning arrangeras. Regerande världsmästare är Irland.

Imperial (Cune) Reserva 1981

I skrivande stund råder överhettning i de nedre regionerna av Provence. Kloka är därför försiktiga med de fysiska utsvävningarna, och de ställer sig definitivt inte att laga mat vid en kokhet spis. Dock höll det igår på att gå riktigt illa för er utsände i de dallrande och kvävande värmeböljornas vågdalar, och detta på grund av att denne undslapp sig ett ”men jag kan laga mat!” väl medveten om att om det är något övriga boende i huset inte tänker låta honom göra så är det just det. Döm om den nyss nämndes förvåning när  Katalanske kockens hustru, gäst i huset, rappt sa ”jamen vad bra Lars, då lägger jag mig i skuggan och läser en bok medan du åker och handlar och fixar krubbet”.Som alla förstår kunde vi inte låta detta ske. Letade därför upp Katalanske kocken, som befann sig på annat håll i huset och därför inget hört, och sa till honom ”Vi har precis kommit överens om att du lagar tapas ikväll, tror du och din hustru behöver åka och handla råvarorna nu, hon ligger på terrassen med en bok.” Då Katalanska kocken är naiv och oskyldig som en orörd nunna och det bästa han vet är att laga mat, misstänkte han inget fuffens utan drog trots värmen snabbt på sig en anständig klädsel och sa glatt åt sin hustru att följa med och handla.Så långt allt väl, även om de där blickarna från Katalanske kockens hustru när hon insåg att hon blivit utmanövrerad i elakt spel var lite otäcka. ”Köp vatten också”, kastade jag förnöjt efter dem och det är då hon säger det, Katalanske kockens hustru, ”Ja men vad bra att det blir tapas ikväll, då kan vi äntligen få den där Imperial 81:an Lars talat så varmt om, ett av hans absoluta favoritviner, en flaska kvar, visst var det så?”. Hon säger det där vänd till Hustrun, som genast undslipper  sig ett ”Jamen självklart, klart vi ska ha Imperial 81 till kvällens tapas, eller hur Lars?”. Panik! ”Alltså, jag var nog mer inne på rosé i värmen. Jag har köpt färdiga isbitar som vi kan ha i. Jag vill absolut inte ha ett tungt rödvin i värmen.” Hustrun… ”Vad bra, Lars, jag har en flaska rosa från kooperativet i Lorgues, de säljer ut vinerna från 2017 just nu, oerhört prisvärda, och om du lägger is i drygar du ut volymen ändå mer, bra tänkt där, och så blir det lite mer rött att dela på för oss andra. Härligt!”

Sorgesam musik.

På apoteket

”Bonjour, Madame!”

”Bonjour, Madame.”

”Vad kan jag gör för er en dag som denna?!”

”Jo, jag…”

”Va?! Kan ni tala högre?!”

”Nej, det kan jag inte för jag är förstoppad och behöver något som…”

”Aha, ni är konstiperad! Eller som en del säger förstoppad! För att nu inte tala om det gamla hederliga obstiperad! Men oavsett vad vi kallar det, Madame, så talar vi om förstoppning! Trög mage! Hindrad avföring! En sätter sig tillrätta på ringen och sedan… ingenting!”

”Ssschh, kan ni dämpa er lite…”

”Men, Madame, det är inget konstigt med att vara konstiperad! Det kan hända den bästa! En går där i väntans tider och klämmer och hoppas, men inget, inget!, händer och ja, då är det alldeles rätt av er att komma hit till oss på apoteket! Vi kan det här med hur en löser upp proppar i det mänskliga avloppet! Vi är mänsklighetens rörmokare och människans bästa vän när inget händer!”

”Sscchhh, dämpa er. Jag har inga problem men…”

”Ahahah, Madame! Konstipering är inget att skämmas över! Hur många dagar har ni gått med oförlöst mage?!”

”Vad har det för betydelse?”

”Kanske ingen alls, men vi måste vet vad i vårt artilleri vi ska ta till! Om det är en dos med Dulcolax Soft, en slags KSP 58, eller om vi talar om det grova artilleriet, vår Haubits 77A: Dulcolax XXXL.”

”Tack det tar vi.”

”En Dulcolax 77A! Tackar tackar! Får det vara något mer?! Om ni är förstoppad kanske ni också har klåda eller hemorrojder?! Blir ju lätt så när en sitter och klämmer för länge, som ni säkert är mer än väl medveten om!”

”Sssssch, sssch! Nej! Jag har inte problem med hemorrojder!”

”Ni behöver inte skrika för det, men jag tror inte en behöver vara amatörpsykolog ens för att begripa att det där utbrottet kom från någonstans där det inte känns så behagligt just nu, Madame! Jag gör så att jag skickar med den här tuben med hemorrojdsalva! Det är en lite provtub Hemoflux, ungefär som Arméns hudsalva! Gör den susen är ni välkommen tillbaka att köpa mer! Och är det någon annan här i lokalen som också behöver hjälp med intimhygienen så har jag fler prover att dela ut!”

Musik.

Exklusiv intervju med vinpuritanen Apollo Getson

Som enda blogg har vinifierat fått en exklusiv intervju med den mer bestämde än berömde vinpuritanen Apollo Getson, även kallad ”VingårdsLarsLeviLaestadius”. Intervjun återges i sin helhet här nedan.”Som jag förstått det menar du att det enda sättet att få i sig omanipulerad druvmust, eller vin som du kallar det, är att suga saften direkt ur vildvuxna druvor?”

Tystnad

”Det var en fråga, en underförstådd fråga, det var ett frågetecken där på slutet.”

”Jaså, ja, ja, så är det, allt annat är fake wine eftersom i själva manipulationen ligger ett nedgörande av Naturen, dess rikedom och gåvor.”

”Så att odla vin och försöka hitta bästa växtplatsen för en druva, att odla den optimalt eller att skydda den mot skadeangrepp, allt sådant är fel?”

Tystnad.

”Det var en fråga, inte ett påstående från min sida.”

”Jaså, ja, ja det är det.”

”Men måste inte människan hjälpa växten genom att odla den och måste inte människan göra ett medvetet ingrepp genom skörd och jäsning för att skapa ett vin?”

”Kanske, men det är inte rätt. Det är fake. Som att döda grisen och steka dess hull i smör för att få fläsk till sina bruna bönor. Manipulering. Fake food.”

”Lagring på ekfat eller jäsning i amforor, att krossa eller pressa druvorna… allt sådant är fel?”

”Ja, det är lika förkastligt som att salta och krydda maten.”

”Så spicy food är inget för dig?”

”Hell, no! No food trucking way! Salt och peppar och andra kryddor är ett djävulens påfund. Förstör all autenticitet. En motorväg till fake food. Borde förbjudas.”

”Ska ekfat och amforor också förbjudas?”

”Ja, allt som är fake och manipulation.”

”Jag gissar att det inte spelar någon roll om kryddorna odlas av småbönder som blir av med sitt uppehälle, eller att de tunnbinderier, sågverk och skogsarbetare som bidrar till ekfaten blir utan arbete eller att världens mest välskötta skogar kommer förfalla? Eller att krukmakarna som gör amfororna kan gå och dra något gammalt över sig?”

”Jag har valt att inte ta ansvar för det där.”

”Men om nu konsumenten vill ha låt säga ett vin med ek-karaktär eller ett  klart vin utan fällning och slöjor, ska den inte få det då?”

”Nej, för det är fel, ek är som peppar och att filtrera är att manipulera, det ska vara förbjudet.”

”Så det är inte en fråga om den enskilda konsumentens smak och önskningar?”

”Nej, det är en fråga om det äkta och det manipulerade.”

”Är det inte ett större problem med högintensivt jordbruk? Med överdrivna mängder handelsgödsel, bevattning, omfattande giftspridning, bönder och lantarbetare och närboende som drabbas av cancer? Orent vatten som släpps ut från vinkällare? Dieselläckage? Sådana saker?”

”Jag har valt att inte ta ansvar för det där.”

”Ursäkta en ledande fråga till, men är inte allt det där ganska elitistiskt, rent av stalinistiskt, med den lilla eliten som bestämmer vad som är bäst för alla andra?”

”Jag ser inget fel i det, mina krav är rimliga, och, märk väl, vi vet.”

”Dricker du alls vin?”

”Ja, jag brukar suga saften ur något kilo druvor varje fredag. I glada vänners lag. Det är häftigt. Och äkta.”

Värmebölja får vinbonden hålla andan & vintips

Sydfrankrike – där det också bor både folk och bloggare och inte minst den sanne HR:ens favoritinfluencer – hemsöks i skrivande stund av en värmebölja med toppar runt 40+. Egentligen inget att orda om såvida det nu inte vore för att vi bönder är besatta av vädret. Noterbart är att den inte bara sydfranska utan tämligen väl utbredda europeiska värmeböljan i år är den varmaste sedan peak-året 2003. Rent anmärkningsvärt är att det faktiskt är varmare nu än då och, detta är viktigt: i år händer det redan i juni, 2003 hände det vid en mer ”normal” värmeböljetid på året, sent juli/tidigt augusti. Merparten av de europeiska vinrankorna mår dock för tillfället bra tack var rejäla vattentillskott under året – vattentillskott som vi inte fick 2003 – men exakt vart det kommer ta vägen vet vi först om några veckor. Vi vinbönder håller andan!Den enes död…

Nåväl, den enes död den andres bröd, ni andra ska ju ha semester nu och dricka vin som funnes det ingen morgondag och då behöver ni heta vintips och de kommer här: Ni har väl inte missat årets comeback i den svenska vinmyllan och på systemhyllan, La Corte del Pozzo Bardolino 2018, nr 2340, 89kr (ja, priset är löjligt), precis så ljust i färgen och lätt i gumpen som en bardolino ska vara, en hel del röda bär och örter, funkar som förstärkt rosé eller som röd motvikt till Parker-följarnas värsta felsteg och missuppfattningar på 00-talet. Till pizza, grillat (fisk, grönsaker, rotfrukter, kyckling), sallader och charkuterier, perfekt antipasti-vin. Från italienska eko-pionjären Fasoli Gino.Rosé

På tal om rosé, en gammal favorit är rosévinet från Bodegas Muga i Rioja. Just nu finns deras topp-rosé, Flor de Muga 2018, nr 95201, 199kr, i ett fåtal butiker i landet (tror det går beställa till ”din” butik men bara genom butiken), läckert, personligt, smakrikt och oerhört välgjort rosévin på garnacha.Fruktansvärt bra vinmakarkonsult

Slår också gärna ett slag för ett vin jag haft äran att vara med och skapa från grunden: Domaine de Brescou ”Fleur d’été” 2018, nr 70323, 99kr, ett mycket smakrikt rosévin på grenache och pinot noir, bara gott och på tok för billigt – hade det inte stått VdP d’Oc utan Côtes-de-Provence på etiketten hade priset varit det dubbla (jag vet, jag har ju gjort och gör rosé i båda områdena). Noterbart, kanske, är att Brescou numer är certifierat hållbart och ekologiskt och CO2-neutralt och att gården har vad som i den här bloggen måste anses som en fruktansvärt bra vinmakarkonsult.Rödtjut

Och så ett kort hopp tillbaka till rödtjutens värld och repetition på tipset Les Sorts Seleccio 2016, nr 70217, 115kr, fortsatt en av Systembolagets mest prisvärda varor för er som söker en fin mix av frukt, kraft och väl integrerad ek, satt i balans av en vinmakare som kan sin sak. Mer rött: pinot noir från Tyskland, eller Spätburgunder som druvan heter här, hursomhelst talar vi om Rings Spätburgunder Freinsheim 2015, nr 71723, 219kr, bröderna Stephane och Andreas Rings har fått massvis av utmärkelser de senaste åren och bland annat utsetts till bästa rödvinsproducenten i Tyskland vid ett flertal tillfällen och av olika organismer och det här vinet kan kanske ge en vink om varför.För bövelen! Allt är inte svart!

Vitt! Det är sommar för bövelen! Och även utan värmebölja kan det sitta fint med ett uppfriskande vin utan färg, som Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2016, nr 72449, 119kr, ett friskt och ursprungstypiskt vin att läska sig med när värmen står för dörren eller räkfrossan sätter in eller när snittarna kommer fram eller mest närsomhelst. Marie Menger-Krug, som gör vinerna på Krug’scher Hof och Motzenbäcker, är dels gammal elitryttare, dels vegan, men viktigast av allt en fantastiskt sympatisk människa och det är bara de sympatiska som lyckas göra de där riktiga fullträffarna också i de lägre prisklasserna (snackepellar och företrädesvis män med sökta manér och inövade berättelser går det tretton på dussinet i vinets värld; Marie är inte en av dem). Ekologiskt och vegan-certifierat.Habil harmoni

Passar i värmen också på att tipsa om det stående fyndet Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2016, nr 5562, 129kr, ja, ni vet, läskande läckert, svalkande syra och friskt fruktigt i habil harmoni med sig självt och omvärlden.Who? T Rex

Sist men inte minst ett synnerligen välgjort och skarpladdat krutpaket för er som vill ha ett friskt, stramt och kraftfullt vitvin, alltså en ekad chardonnay som inte ber om ursäkt någonstans men utan att bli baktungt eller flabbigt: Cabreo ”La Pietra” 2016, nr 76732, 299kr, funkar till så oerhört mycket, allt från skaldjurspasta till kyckling och varför inte grillade rotfrukten eller en grillad köttbit för er som helst dricker ett smakrikt vitt till slik kost.

Musik. Mer sommarmusik. Sommarmusik i original.

Småprat över en hund

”God dag!”

”God dag!”

”Oj, en sådan liten söt hund ni har!”

”Ja, hon är verkligen fin.”

”Ja, det vill jag lova. Vad kan en sådan här söt liten sak heta då?”

”Hon heter Fitta.”

”Va, nej men, hm, det, det kan hon ju inte heta.”

”Vad menar ni?”

”Ja, hon kan ju inte heta det där ni sade.”

”Fitta?”

”Ja.”

”Varför kan hon inte heta Fitta? Hon heter ju Fitta.”

”Men, men snälla ni, det är ju ett könsord!”

”Fitta?! Skulle Fitta vara ett könsord? Nej min själ, det var väl något med det dummaste jag hört!”

”Ja, men nu är det i alla fall så att det är ett könsord. Ni kallar er hund för ett könsord.”

”Det var det värsta! Passa er ni så ni inte åker på ett rejält kok stryk! En propp! En sittopp! Påstå att Fitta är ett könsord! Skulle min hund heta ett könsord?! Det finns många sjuka människor i världen och ni, ni tillhör definitivt inte de friskas skara!”

”Ta det lugnt! Det finns ingen anledning att bli våldsam! Jag säger bara som det är! Er hund heter ett könsord!”

”Nej, det gör ni inte och det gör hon inte! Hon heter Fitta! Ska det vara så svårt att fatta? Fitta! Ni står här och blåljuger så ni tror er själv och blott Gud vet vad för sjukt skäl som får er att göra detta! Perversa människa! Ge er iväg härifrån! Ögonaböj! Annars ska ni få lära er vad rammelbuljong är för något, naturvidriga varelse! ”

MusikMusik. Musik.

Taxliv…

Tax. En hundras som borde förbjudas men då det förefaller vara svårt att få till stånd ett förbud enär alltför många beslutsfattare ingår i det globala taxnätverket får vi nöja oss med att kräva ömkan och taxbidrag till de stackars människor som utan egen skuld däri blivit med tax. Låt oss illustrera med ett dagfärskt exempel.Yngsta dotterns förvuxna dvärgtax bor sedan några år med sina morföräldrar då den rättmätiga innehavaren av taxen insett att vovven inte går att ha i städade rum. Således ingår den lille krabaten i hemmets dagliga sysslor och om nu taxen vore en hund som andra hade det inte varit något problem, men vad göra när Hustrun är bortrest och lillkrabaten på morgonen tar sig ett otillåtet varv ute i naturen och kommer tillbaka och luktar apa, eller snarare apavföring.

En närmare sensorisk tillika okulär besiktning ger så vid handen att pälsen sänder ut direkta kräkreflexer från flera ställen och alldeles särskilt bakom öronen, där den, pälsen, dessutom är ihoptuvad i ett slags äckligt och stelt klet. Observera att medan denna besiktning pågår så sprätter taxen lyckligt i famnen och svansen går som en propeller på en tvåhundrahästars Yamaha utombordare på högsta varv.Alltmedan kräkreflexen gör sig ständigt påmind och ofrivilliga hulkanden stöter fram genom strupen som Kellermans husarer en gång stötte in i de fientliga leden i Marengo, bär så er hjälte den stinkande trasselsudden till en närbelägen duschkabin, tar sig in i den med den nu alltmer vilt sprattlande illbattingen, sätter i lätt panik på vattnet och duschar sig med tax och kläder i syfte att avlägsna illalukten och kletet från vovven. Det lyckas, men till priset att duschens avrinning säckar ihop. Släpper ut taxen så den kan torka i solen bara för att se den med propellerviftande svans hitta samma förbannade avföring och rulla sig på nytt. Nu får den bo ute tills Hustrun kommer hem från sin affärsresa.

Musik.

Vår vän Engelskan

Vår vän Engelskan blir ofta berusad. Och jag menar då rejält berusat. Dyngrak. Aspackad. Så sent som i förrgår räddade vi henne ur Johanssons fontän. De är lite storvulna, Johanssons, och håller sig med ett ganska smaklöst hemmabygge på uppfarten till sitt hus. En sådan där fontän man kan köra runt med bilen. Stanna och släppa av passagerarna innan man parkerar. Om det är så det faller sig. Eller bara köra runt. Hursomhelst var Engelskan drittfull och trillade baklänges, över den några decimeter höga kanten. Blev liggande med kanten i knävecken och smalbenen och de knähöga strumporna utanför och resten av den långa och spensliga kroppen i fontänen. På rygg.  Armarna utslagna på sidorna. Det tunna håret och den blommiga klänningen flytande i vattnet. Om hon varit vid medvetande hade hon kunnat blicka upp mot den cementklump som toppar piedestalen i Johanssons fontän. Den ska föreställa en örn. Cementklumpen. De har funderingar på att byta namn till Öhrnclou eller något annat som låter mer fontänlikt än Johansson. Maggan, alltså fru Johansson, tycker att de om inte annat kunde kalla sig Fontän och uttala det Fon-Tään. 

Hon låg med den stora och spetsiga näsan just under vattenytan. Hade kolavippat om vi inte hittat henne och dragit upp henne. Döm om vår förvåning, när hon så snart hon hostat färdigt fick ett raseriutbrott för att vi stulit hennes flaska! Engelskan har alltid med sig en butelj eller, i förekommande fall, en termos vodka när hon går på fest, eller ja, när hon går ut. Lika självklart som att hon sätter skorna på fötterna när hon går ut. Hon brukar ha den i en liten bärkasse med texten ”I love Rome”. Kanske för att alla i vänskapskretsen vet att det där är en kasse hon stulit från Chris och Malcolm Swan i Regusse, påstår hon att hon ”köpte den när hon var i Rom häromåret”. Oss veterligt har hon inte varit hemifrån på åratal.

Ibland, när hon infinner sig första gången på ett näringsställe, till exempel nere i Draguignan, ifrågasätter personalen hennes rätt att ta med sig egen vodka till baren eller restaurangen. Ett hysteriskt raseriutbrott senare, ibland toppat med handgemäng, brukar hon få vara i fred med sin flaska eller, i förekommande fall, termos. Nästa gång hon besöker stället brukar ingen bråka med henne. Bara se till så hon inte kranar innan hon lämnat lokalen.Nu visade det sig för all del att Willie Garvin, som bor i det där stora huset mitt i Saint Antonin, faktiskt hade stulit hennes flaska. Han stod och drack stora klunkar ur den alldeles vid sidan om oss livräddare. Ingen vågade låtsas om att vi såg det där. Willie har alltid varit fena på att kasta knivar och lika säkert som att vår vän Engelskan aldrig går hemifrån utan en flaska eller, i förekommande fall, en termos vodka, går Willie ut utan sina knivar. Som tur var dök Olle, Maggans man, upp med en flaska Wyborowa. Förvisso en sort som vår vän Engelskan finner ren intill ointresse och långt från hennes mer hemkört brutala variant av vodka, men hon är aldrig nödbedd när det vankas gratis spånken. Med ett leende stapplade hon fram till Olle och tog tacksamt emot flaskan och med undantag för Willie, som blev melankolisk och introvert av att dricka och därför satte sig ute i trädgården med vår vän Engelskans flaska och muttrade och småsnyftade för sig själv, gick vi alla så äntligen in i huset och slog oss ned vid det Johanssonska matsalsbordet och njöt vårt otium.

Vår vän Engelskan underhöll oss på sitt lätt sluddrande och otydliga vis med historier från hennes glory days i London. Tiden då hon fotomodellade och festade och låg med popstjärnor, till och med några manliga. En tid då vodkan flödade och det enda som fylldes snabbare än hon själv var hennes bankkonto. När hon berättade hur hon på fyllan körde ner sin gamla hundkoja i Thamsen skrattade vi alla så vi grät, sjöng Rule Britannia och drack varandra och drottningen till. Alla drog sig nog i den stunden också till minnes den gången vi var på vernissage i Barjols och packade in en drängfull Engelska i baksätet på en lika berusad Kirks, den förslagne belgaren, Peugeot 305 och hur de efter bara ett tiotal meter körde in i Credit Agricoles lokala kontor så larmet gick och det blev ett väldigt ståhej.

Ett som är säkert är att närhelst vår vän Engelskan dyker upp, då är det fest och många historier, nya och gamla, kommer berättas och trots att hon stjäl från sina vänner och, om sanningen ska fram, luktar ganska illa då hennes personliga hygien är eftersatt, är hon en alltid lika välkommen gäst hos oss alla.

Musik.

Gräsänklingskocken: Kött- & nyponbuljong

Fredagen den 14:e juni är en sorgens dag. En Det stora nederlagets dag. Den sanne HR:en och vännen vet hur det är när Hustrun är ute på sina affärsresor. Hemmet rasar ihop. Och allra mest gäller det faktumet kosthållningen. På den tiden barnen bodde hemma var det framförallt de som var utsatta för ja ni vet vems tillkortakommanden i köksenvirongerna. Men sedan de flyttade mot bättre tider och godare mat har utsattheten i första hand gällt er utsände i de övergivna gräsänklingarnas ömkligt kokande grytor själv och hans närmaste vän hovawarten Davidoff.Nu är det så att Hustrun varje morgon stiger upp och gör frukost till hela huset. Ägg och sådant där och så, till hovawarten, en tallrik buljong med lite för de gamla lederna uppfriskande nypon. En buljong som brukar försvinna i ett nafs eller i varje fall på ljudligt smackande och slafsande nolltid. Kort sagt älskar hovawarten sin buljong och ”hur svårt kan det vara att koka buljong?”, som Hustrun smått irriterat uttryckte saken innan hon for häromdagen och lämnade er utsatte att hantera hem och hund.Steg således muntert upp i morse glatt lallandes ”Du ska få min gamla skjorta…” för hundarna (pluralis för Davidoffs kompis Iton, taxen, bor ju här också, men han får ingen buljong för han är för ung och tjock för det, säger Hustrun, som för övrigt inte förklarat varför hon aldrig gör buljong till sin man, som inte är direkt ung), trippade på lätta steg till köket, satte kastrullen på spisen för här skulle kokas buljong som funnes det ingen morgondag för ”hur svårt kan det vara?”. Lade en buljongtärning i en djup tallrik, tillsatte kokande vatten och nyponpulver, rörde om, kylde ner brygden, gav hunden den och… Hunden vägrade äta sin buljong! Har a-l-d-r-i-g hänt. Han brukar sitta ivrigt väntande medan kokkonsterna pågår. Men icke sa Nicke. Nu, kära HR:are är det frågan om inte er utsände kökshjälte gjort sitt i köket. Det här är den största nesan sedan den nu hädangångne, kloke dalmatinern Ripasso vägrade äta husses stekpannevärmda poêlée campagnarde (sv. pytt i panna).

Musik. Musik för Matte. Musik för Husse.