Skörden: Puh! (eller ja, nästan puh iallafall)

När jag sparkade igång min karriär som vinbonde 1988, hade jag att hantera en gammal gubbe som arbetade i vingården på Domaine Rabiega. Han var väl ungefär 10 år yngre än jag är nu och gammal nog att ha varit min pappa då. Denne idogt arbetande och erfarne man var besatt av att få in alla sina druvor; druvorna han vårdat under en växtsäsong och tagit hand om dagligen: inget fick gå till spillo.

Redan i juli kom han och började tjata om att det nog var dags att skörda snart. ”Kart!”, sa jag och visade med visst eftertryck att han inte skulle komma där och komma. ”Röta!” svarade han och menade med visst eftertryck att inte jag skulle komma där och komma. Och så där höll vi på till dess att vi skördade på tok försent för honom och ibland lite för tidigt för mig.

För att råda bot på  tjafset gjorde jag därför ett år en mindre tank med för tidigt, i hans ögon perfekt, skörade druvor och jämförde det färdiga vinet med vinerna från frukten vi plockat senare. Han förstod då att det var bättre att vänta, precis som han efter en jämförande studie kunde förstå att ekologiskt jordbruk var möjligt, men, sa han, ”det handlar för mig inte om smaken på vinet utan om att druvorna inte ska ruttna bort, det är mina barn och de ska inte behöva möta ett så brutalt öde”.

Han hade en poäng där. På den tiden, läs hela 90-talet och en bra bit in på 00-talet drabbades  vingårdarna i departementet Var, i likhet med många andra regioner, av röta varje år. Mer eller mindre. Mer om det regnade när allt var moget, mindre om september var kruttorr. Skälet till det där var en annan nederbördscykel än vi haft låt säga de senaste dryga 15 åren. Kort sagt har det på senare tid inte regnat just då det inte ska regna för att druvorna ska dra på sig fukt och en grund för röta i full blom i september.

 

På den tiden var varje år en kamp mellan rätt mognad och rötan. Det hände att vi vid gallringsbandet – som vi hade nytta av det! – fick slänga upp till 40% av druvorna från ett fält, andra år lämnade vi helt sonika frukten oplockad där det var som värst. En onödig kostnad och onödigt arbete att ta in druvorna.

I förra inlägget om skörden 2024 på Domaine Rabiega hintade jag om att jag hade på känn att 2024 blir ett röt-år, det första på länge, och det har nu visat sig stämma. När vi körde in våra syrah-druvor måndag-onsdag stötte vi på mer röta än vi gjort på flera år. Ingen fara å färde, men den finns där, och nu när det hotande regnet (efter tre dagars hot) är här, är risken stor att det som vi inte hunnit få in kommer att få nöja sig med att bli ett enkelt rosévin som säljs på bulk eller så får frukten hänga kvar: röt-år är skördandet en kamp mot klockan.

Nu hade vi, som  sagt, det här på känn och maxade plockande innan regnet slog till så lejonparten av druvorna är inne. Att en mindre del får klassas ner är dumt men ingen katastrof. Dessutom har vi cabernet kvar att plocka, en sort som mognar sent och i kraft av små klasar och bär har den bra motståndskraft mot rötan. Således hyser vi gott hopp om att kunna komplettera den utmärkta frukten vi redan fått in med ett par lass finfin cab. Men just idag tar vi på sydvästen och studerar de blixtar och gråvarierade molnformation som dagens ”alerte orange – väder” bjuder på.

Skördemusik!

Skörden 2024 : Domaine Rabiega

Året 2024 utmärks på många håll av besvärliga väderförhållanden. I områden som Chablis talar man om halverad skörd sedan frost, hagel, ihållande regn och annat elände envisats med att avlösa varandra. I Provence är det långt ifrån så illa. I alla fall för de flesta. De som drabbats av hagel kan ha mist så mycket som 80% av sin skörd.

På Domaine Rabiega är vi förskonade från det värsta (peppar, peppar, druvorna är ännu inte inne och en katastrof hinns fortfarande med…), och vi kan bokföra en frostknäpp i april och en något svalare och mer nederbördsrik försäsong jämfört med snittet de senaste åren. Frosten tog det mesta av de vita druvorna och regnen har medfört att mildiou fått fäste i regionen, låt vara att Rabiega klarat sig bra.

Där vi står just nu, 1 september, har vi kört in vad som kan bli riktigt bra rosévin och vi ligger i startgroparna för det röda (vitt blir det inget). Utmaningen i skrivande stund är att vi förefaller ha nått rätt mognadsgrad på vår grenache och vår syrah – detta ska förhoppningsvis bara bekräftas av labbets analyser av druvorna imorgon – samtidigt som väderprognoserna skräms med åskoväder och omfattande regn de kommande dagarna.

I ett sådant här läge kan man  välja avvakta och vänta in analyserna eller bara lägga till ett par dagars mognad därför att magkänslan vill det. Eller så skördar man.

Kommer de där regnen lär mjöldaggen få vatten på sin kvarn och därmed ta ny fart och, något som det var länge sedan vi på allvar drabbades av härnere, vi kan få en rejäl omgång gråröta – detta är något som kan hända år då vi tidigare haft regn och fukt samtidigt som vi när vi nått full mognad på druvorna råkar ut för rejäla regn.

Beslutet som, efter en hel del vånda, fattats här idag är att ge järnet imorgon, måndag, och köra in så mycket vi kan av de förhoppningsvis mogna druvorna de närmaste dagarna; får vi inte in vår grenache och syrah före regnen finns det stor risk för att de här druvorna, majoriteten på gården, bara kommer duga till i bästa fall ordinärt rosévin.

Musik.

På krogen

”Så! Då har vi en läckert myntabräserad pumpasoppa på ekologiska pumpor från bonden Evert och mynta från den sydvända sluttningen i Signe Janssons orörda trädgård och till det har vi lite härlig sisu från vår finska kock Juha och en smaskig liten jungfruröra på biodynamisk grönkål från Buster Nilsson som fått dra i en ofiltrerad marinad två dygn, ja grönkålen, inte Buster Nilsson, hehe, fridfullt infångad vaktel från det lokala jaktlaget och lite härlig… förlåt? Hallå? Hm, chefen! Hallå, chefen!!”

”Ja? Vad händer?”

”Den här gästen bara somnade mitt i min beskrivning av maten!”

”Märkligt! Vad sa du då?”

”Så! Då har vi en läckert myntabräserad pumpasoppa på ekologiska pumpor från bonden Evert och mynta från den sydvända sluttningen i Signe Janssons orörda trädgård och till det har vi lite härlig sisu från vår finska kock Juha och en smaskig liten jungfruröra på biodynamisk grönkål från Buster Nilsson som fått dra i en ofiltrerad marinad två dygn, ja grönkålen, inte Buster Nilsson, hehe, fridfullt infångad vaktel från det lokala jaktlaget och lite härlig… hm, chefen? Chefen?!”

Musik. Mer musik. Och mer musik.

Förbud mot chokladöverdragen ananassplit

Den en gång i tiden så stolta och med just tiden småningom legendariska ananasspliten har fått en revival och i motsats till vad en i förstone kan få för sig är det inget kärt återseende ity den lömske glassfabrikanten som tagit sig för att lyfta fram ananasspliten från dess undanträngda hörn i de legendariska och sorgligt avsomnade och djupt saknade glasspinnarnas hall of fame har fått för sig att hen har rätt, att hen kan är en annan sak men att tro sig ha rätt, att doppa ananasspliten i choklad vilket lett till att ananasspliten i sin återuppståndna 2.0-version har en skammens chokladdopp över 25 procent av sin yta och som om inte det var nog har den lömske glassfabrikanten även tagit sig för att minska mängden färgämne i ananashöljet varför det nyss nämnda skimrar som en blekgul och dassig dager istället för att explodera i en knallgul fägring så stark att den kan få karnevalståget i Rio att för en stund stanna upp och flämtande hämta andan innan det åter sätter sig i böljande procession och det måste vän av ordning sätta p för! Här tarvas inget annat än ett omedelbart förbud mot chokladöverdragen ananasplit samt ett förbud mot blekfisiga ananashöljen på glass i allmänhet och ananassplit i synnerhet! Stopp min kropp, säger ananasspliten och vi med den!

Musik!

Mer fransk poesi!

Jamen, det verkar som att den franska poesin går hem så vi kör en dikt till från projektet ”Kon(s)text”:

La sonnerie de minuit

 

Dans la forêt sombre,

une chouette hululait,

alors qu’un renard,

à la robe marron,

donna un coup souple,

et inattendu, à la

sonnerie de minuit

 

Et, derrière les montagnes,

au fond de la vallée, Eos se

réveille… heureuse,

remplie de perspicacité,

pleinement consciente

de ses devoirs et…

du monde lui-même

(Från Annette Landins och mitt projekt ”Kon(s)text”)

 

Les chauves-souris

 

Les chauves-souris

Surveilliées par une pleine lune

Les chauves-souris Parfois

Font peur Quand elles explorent

La nuit Sombre et silencieuse

 

Mais il n’y a rien à craindre

Les chauves-souris Comme d’ailleurs

La nuit Sombre et silencieuse

Sont de belles bêtes, jolie et douces

 

Från boken och utställningen ”Kon(s)text”. Bild: Annette Landin. Text: Lars Torstenson.

 

Många muntra miner på Munten

Jomenvisst, så är det! Högst hyggliga rum, högst hygglig mat, högst hyggligt läge mitt i stan och nära kanalen och en spännande vinlista med flera fullt drickbara för att inte säga goda holländska viner gör Hostellerie Munten i Weert i högsta grad värt en liten avstickare, i alla fall för den som redan är någorlunda i närheten eller planerar en Europa-resa med en skvätt Holland i den potentiella rersrutten. Alltså Weert… varför då… eller ja, varför inte? Hur många har varit i Weert? Nä, där ser ni. Ni har väl inte koll på holländska viner heller? Lite skämskudde på det faktiskt.

Holländsk musik.

Snitslad schnitzelbana till Bissee

För inte alls längesedan var det hart när omöjligt att få sig en klassisk schnitzel i wienerstil serverad i Sverige, och vad gäller raggmunken var den utrotningshotad; den återfanns på Grodan i Stockholm och gästgiveriet vid silvergruvan i Sala de dagar då obokade gäster var välkomna till detta. Det var då det. Sedan dess har en revolution inträffat. Idag hittar vi schnitzlar, raggmunkar och, för den delen, caesarsallader snart sagt överallt och det är absolut förfärligt och förbudskrävande då denna nya tidens schnitzlar, raggmunkar och caesarsallader har intet gemensamt med det konnässören kallar schnitzel, raggmunk och caesarsallad. Men även om ett förbud förenat med kännbara straff tarvas, handlar den här lilla texten inte om den changerade för att inte säga havererade svenska schnitzel-, raggmunks- och caesarsalladsmarknanden, nej, mot bättre vetande tar den istället sikte på det positiva i vår närmaste vardag och bjuder på tipset Antik Hof i nordtyska Bissee – platsen där, med undantag för Wien,  wienerschnitzelns wienerschnitzel serveras, och den som äter och dricker pilsner så den känner sig sprickfärdig har finfina rum även lämpade för hundar, stora som små, att tillgripa vid behov.

En dag på skönhetssalongen

”Det dummaste du kan göra är att tvätta ansiktet med tvål.”

”Tvål?”

”Ja, tvål.”

”Nej… tvål måste vara bättre än smör. Till exempel.”

”Tveksamt, men ingen tvättar sig med smör.”

”Hur vet du det?”

”Gör du det?”

”Vet?”

”Tvättar med smör.”

”Självklart inte.”

”Där ser du.”

”Stålull. Stålull är sämre än tvål. Garanterat.”

”Jamen snälla du, ingen tvättar sig i ansiktet med stålull!”

”Hur vet du det?”

”Det vet jag!”

”Därför att…”

”Jag är expert. Jag driver en skönhetssalong. Jag kan det här med rengöringsmedel.”

”Asfalt.”

”Va?”

”Ingen tvättar sig med asfalt i ansiktet.”

”Men herregud! Varför skulle någon göra det?!”

”För att undvika det värsta.”

”Vad är värre än asfalt??”

”Tvål. Du sa det nyss.”

”Nu måste jag arbeta.

”Så jag ska vara tyst?”

”Ja.”

”Hade du hållit käften från början hade den här konversationen aldrig hänt.”

”Jag arbetar.”

Musik.

Förbud förenat med rådbråkning

De årliga ledigheternas och skollovens tid är här och med den kaoset, och inte vilket kaos som helst utan det totala och efterhängsna kaoset, den typen av kaos som förföljer vaneresenären ända in i flygplansloungen, denna annars så lockande oas av lugn och med ett överflöd av drickbart kaffe och, i förekommande fall, bretzel. Detta måste, med självklarhet, få ett omedelbart slut. Kort sagt kräver vi, nu!, ett förbud mot ledighetsresenärer i allmänhet och sådana som är eller drar med sig ungar i synnerhet, och om någon låter sitt barn/barnbarn springa fram och tillbaka i en oas av det nyss nämnda slaget med en liten kärra och i skärande barnfalsett gång på gång på gång på gång skrika ”öuuuuuhuuu, öuuuuuhuuuu” ska dessa, framförallt den ansvarige vuxne men i bästa fall även ungen, rådbråkas på plats och utan onödiga juridiska eller andra diskussioner då det omoraliska och sjuka och direkt samhällsomstörtande i det nyss nämnda är uppenbart, kort sagt: hur skulle det se ut om alla ungar sprang omkring med kärror och lät samhällsomstörtande? Självklart måste ett samhälle byggt på moraliska principer och vårdande civilisationens vackraste uttryck visa handlingskraft då dess grundvalar hotas av vandaler och marodörer.