Hustrun, rosé, tur-is-ter & skam

Publicerat av
4

Det mest pinsamma vi infödda respektive integrerade och acklimatiserade sydfransoser kan tänka oss, är turister som pimplar isbitsförstärkt provencerosé i värdelösa bistroglas. Om de dessutom gör detta på en offentlig inrättning inför omvärldens fördömande ögon, finner vi inte ord för hur illa detta är.

Ovanstående är en sanning som varit skriven i sten. Ända tills igår. Då lockade Hustrun medelst honungslent prat om lunch i solen i en pittoresk by i de mest pittoreska och autentiska trakterna av Provence er utsände bland de lättlurade och därför aldrig riktig coola snubbarnas tragiska och av självömkan fyllda värld, att sätta sig i cabben och köra runt i det pittoreska ända tills den där mest pittoreska byn uppenbarade sig. En inte alls oäven upplevelse, och inte blev det sämre av att ett bord på en inbjudande uteservering snart kunde intas under ivrigt nickande till höger och vänster och kreti och pleti. Detta sista på grund av att det är så vi hemmahörande gör, vi som inte pimplar rosé med is i.

Så långt allt väl. Då! Hustrun: ”Lars, jag vill ha ett glas rosé, kan vi inte ta ett glas rosé ihop?”. Den utsände: ”Hm, nje, klart det finns bra rosé här också, ibland, men nu dricker ju inte jag de här blekfisiga bitterbomberna som är industriellt framställda till och med då de tillreds i liten skala och på ett sätt som Mats-Eric Nilsson godkänner.” Hustrun: ”Nu slutar du konstra! Det där är bara dumheter, det vet du! Nu dricker vi rosé och är som alla andra. Punkt!”

Sagt och gjort. Hustrun beställer i bästa samförstånd med servitören en halvflaska rosé att förgylla måltiden med. In kommer vinet. Hustrun godkänner: ”Inget fel på det, Lars, men du kanske inte kommer gilla det, men bär dig inte åt nu!”. Smakar. Blekfisigt med tydligt inslag av färgglatt dandy-tuggummi i både doft och smak och därtill en sjuhelsikes äckelbeska av hårt pressade skal och som lök på laxen ett svavelinslag som ligger där och vibrerar i såväl näsa som gom. Hustrun (ser vad som rör sig huvudet på er utsände) mellan sammanbitna tänder: ”Nu dricker du vinet.”Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.

Har ägnat söndagen åt botgöring, att skämmas och att arbeta fram en strategi för att återupprätta anseendet i trakten. En sannolikt omöjlig uppgift.

Musik.

Nu blommar vindruvan

Publicerat av
Svara

Den som hyser en dröm om att besöka de sydfranska, eller andra , vinfälten då de blommar, för att där sitta och njuta av blomsterprakten och insupa den livgivande doften från vingården, blir grymt besviken om den försöker genomföra sin dröm. I verkligheten ser det ut som på bilderna här. Kort sagt ser man i stort sett ingenting, såvida man inte tar sig en närmre titt – för blommorna är små, pyttesmå.

Doften då? Jajo, det kanske doftar lite om man sätter näsan intill blommorna, men på det stora hela luktar åtminstone ekologiska gårdar så här års snarare av svavel och bordeauxvätska, och det kanske inte är en hit när huset Chanel ska sätta ihop nästa #5, om man säger så.

Bilden här nedan visar hur druvorna ser ut innan de börjar blomma. (Alla bilder från Domaine Rabiega, där jag är tillbaka sedan snart ett år, nu som konsulterande vinmakare)

Musik! Mer musik! Ändå mer musik!

En speciell vinterdag i Bergåsa by – en vinterhistoria

Publicerat av
Svara

Vissa vinterdagar, när himlen är blå och snön breder ut sig över åkrarna och hustaken, och det ryker och ångar från de nyanlända lassen på gödselstackarna och röken sakta stiger ur kalla skorstenar, sådana vinterdagar, är det som om det sitter en symfoniorkester där uppe, i himlen, ovanför Bergåsa by, och spelar Vivaldis Vintern. Allegro, andante, allegro. Stråkar och strängar vibrerande av kärvhet och kyla, men också av glatt lekande barn och smäktande skönhet. Isande vindar, virvlande snö, gnistrande skare, nyfallen pudersnö, knarr under kängorna, rykande andedräkter, rimfrost: skidornas, skridskornas och sparkstöttingarnas rike.

Klingande sköna toner, som ömsom rusar fram över den frusna snön, ömsom stannar upp och dansar runt en buske vars rimfrost solen just fångat.

Ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi.

Vissa vinterdagar är Bergåsa by som ett Bruegel-motiv tonsatt av Vivaldi, och kanske känner människorna det på sig. På något vis. De känner sig viktiga. Sannolikt viktigare än de är. Sådant som inte betyder någonting en mulen höstdag eller en sommarmorgon fylld av oönskat regn och uteblivet fågelkvitter, det är av högsta vikt en sådan där vinterdag.

Det var just en sådan dag som drängen på Lillgården gick ner sig i Bergåsaån. Vad han hade att göra nere vid ån som genomkorsar Lillgårdens marker och delar upp den i två delar, hitom ån och bortom ån, är det ingen som riktigt vet. Någon påstår att han skulle ner och pimpla, och det är ingen dum teori om man betänker att drängen på Lillgården var lite enkel, som det heter. Han begrep inte bättre än att han trodde att när det är så kallt att skaren bär, då bär också isen på den vanligtvis strida ån. I hans ögon låg vattnet där, tuktat i Kung Bores grepp och skulle så göra till dess våren gjorde sitt intåg. Att vattnet, strax under det tunna istäcket, forsade fram lika ursinnigt som det hade för vana att göra, övergick i ärlighetens namn inte bara den eljest drängens förstånd. Det råkade bara bli han som gick ner sig först, i alla fall i modern tid. Hur många som lurats av det där tunna istäcket genom åren är det ingen som vet.

”I den mån det finns något positivt i Lillgårds-drängens olycka”, som byns präst senare uttryckte saken, ”och som allt som sker har en mening då det är Guds vilja”, som prästen fortsatte sitt tal vid den enkla jordfästningsceremonin, ”kommer dennes olyckliga tilltag och obetänksamhet att tjäna som läxa både för denna och kommande generationer”. Så har det också blivit.  Byns barn får från vaggan och via skolan och från föräldrar och lärare, prästen och handlaren och snart sagt alla de möter ute på byn en sådan där dag då de är som små figurer i en Bruegel-målning höra, ”gå nu för allt i världen inte nära ån, barn, det gjorde den olycksalige Lillgårds-drängen och var är han nu tror ni, barn?” Oavsett om barnen vet det eller inte, fortsätter den vuxne tala utan att invänta ett svar. Dels därför barnen i byn inte har någon talan, dels därför att den vuxne nu är ohejdbar, för ingen sann bybo kan vare sig nu eller kunde då hålla emot: när en byskröna börjar välla upp inom dem och strax bubblar ut genom munnen i sin jakt på ett lyssnande öra, är den ostoppbar. ”Jo, det ska ni veta att Lillgårds-drängen han dog där i ån, för ån den är lömsk. Djävulens ondska som rinner rakt genom vår by utan att vi kan göra något åt det, annat än att sky den som elden!”

När Lillgårds-drängen trampat igenom isen, lät han sig i sin brist på simkunnighet och lugn svepas iväg med det strida vattnet, som lömskt rusade fram där under istäcket. Snart hade han tappat sansen till följd av den akuta syrebristen och det var först borta i grannbyn Broberga hans våldsamma och oönskade resa fick sitt slut, och det var folket nere i Broberga by som hittade honom en tidig måndagsmorgon. Iförd vadmal, uttjänta kängor och den stickade mössa och de slitna vantar han ärvt av en äldre bror som gått bort i tuberkulos, stod han där, upprätt som en isstod i den strida strömmen och lutad mot en al som törstigt sträckte ut sina kala grenar över ån, som för att lägga en skyddande hand över den och säga ”det här är min å, mitt vatten”.

Byborna i Broberga kunde för sina liv inte begripa hur Lillgårds-drängen från Bergåsa by hamnat där. Eller varför stod han där som en isstod mitt i den strida ån som snarare var en fors när den kommit så långt som till Broberga by, på sin väg mot Bergasjön lite längre bort. Det var först sedan Länsman rett ut saken, som det stod klart för alla att Lillgårds-drängen möjligen lockats av Näcken eller mer sannolikt trott att han kunde göra ett pimpelhål och sätta sig att pimpla på den tunna isen. Om inte annat, menade Länsman, talade det faktum att Lillgårds-drängen bar på en ryggsäck med pimpelspö och borr för detta.

Länsman kunde också med hjälp av doktor Haglund i Broberga by visa hur Lillgårds-drängen sannolikt färdats under isen från Bergåsa bara för att resas upp av den kraftiga forsen i Broberga by, och just när det skedde brakade drängens upprätta kropp in i den där alen, som, som doktorn sa, ”högst sannolikt utan silkeshandskar fångade upp den olycksalige drängens  stelfrusna kropp, som snart kom att inkapslas av is, skapad av det fräsande och hoppande vattnet, vilket med ursinnig kraft kastade sig upp på drängen där denne stod i dess väg, och som det var pass tjugofem minusgrader gick detta tämligen snabbt, ja, det är snarast ett under att någon såg vad som skett just då det skett och inte långt senare i samband med snösmältningen.” Det där sista om undret tog för övrigt även prästen i Bergåsa upp i sitt griftetal.

Musik.

Virginie Despentes: Vernon Subutex tombe 1-3

Publicerat av
2

Kanske står Virginie Despentes i vägen för Virginie Despentes. I annat fall är det, sagt med all respekt för hur trött Svenska Akademien är, konstigt att hon inte nämns, namndroppas eller läcks när det kommer till diskussionerna kring vem som ska få nobelpriset i litteratur härnäst. Till och med Houellebecq nämns i diskussionerna och gissningslekarna, och han låtsas bara, eller framställs kanske snarare av sina anhängare, vara allt det Despentes är. Kort sagt lirar  Houellebecq i samma division som låt säga en Mo Yan medan Virginie Despentes tillhör litteraturhistorien, Nobelpris eller inte.Nu har förvisso Despentes fått ett och annat pris, som Prix Renaudot (för Bye Bye Blondie) och flera av hennes texter har blivit film. Kontroversiell i mångas ögon, på riktigt, inte som Houellebecq lagom för att många ska kunna känna en liten kittling utan att det någonsin blir farligt.

Lysande stilist, smart berättare, intelligent iakttagare, analytisk finlirare och inte utan humor.

Skrev, tycker jag så här i efterhand, en hygglig sammanfattning av del 1 i trilogin om Vernon Subutex efter ha läst den för drygt ett år sedan. Tyckte då att del 1 var okej men inte riktigt där jag trodde den skulle vara, men att den också kändes som en startsträcka som lovade mycket inför de kommande två volymerna. Förutsägelserna om och förväntningar på del 2 och 3 infrias till fullo, kan jag nu konstatera efter att ha närmast sträckläst dem.

Medan del 1 är lite tjatig och, som sagt, mycket startsträcka, är delarna 2 och 3 lysande. Det är lätt att instämma i kören som menar att Despentes med Vernon Subutex ansluter till en Balzacsk tradition. Bitvis är det här väldigt kul, bitvis tragiskt, bitvis våldsamt, bitvis pratigt, bitvis tänkvärt, bitvis både det ena och det andra och på det hela väldigt bra. Ett måste för den som är intresserad av litteratur och smarta och väl sammanfattande samtidskommentarer.

PS De tre böckerna om den gamle skivaffärsinnehavaren och discjockeyn Vernon Subutex innehåller massor av musikhänvisningar och påpassligt nog finns all musiken samlad på flera spellistor på Spotify, till exempel den här, sammansatt av jimbirmant, och här är en spellista på YouTube.

1983 Château Lafite-Rothschild

Publicerat av
Svara

Sonen på besök. Med hjälp av lismande och all den lömskhet han ärvt på fädernet lurar han er utsände bland de lättlurade stackarnas ömkliga gemak, att låta honom följa med till vinkällaren. Detta är illa nog, att sonen lömskt nästlat sig in i det allra heligaste – för vad syfte kan den lömske Sonen ha annat än att lura ni vet vem att ta fram en finpava till kvällens middag, som annars är vigd för de sista av fjolårets roséviner, nu behagligt söndertorkade och oxiderade bortom räddning, kort sagt perfekt bjudvin –, men, plötsligt: Hustrun!

Som en demon, en fantom, en skugga, en oväntad kastvind i mistralen, har hon smugit sig med och plötsligt står hon bara där och rör om bland flaskorna på Bordeaux-avdelningen. Vi flämtar till när vi ser henne, en amason, som står och muttrar på skytiska och ser ut att, som alltid, vara redo för strid! Hon sliter en flaska ur dess behagliga bädd i hyllan, muttrar alltför hörbart ”aah, Lafite 83, värd 1000 euro på vinauktionen i Cannes… minst”.”Men, lilla gumman,” försöker den nyss nämnde utsände, ”det här är grejer som inhandlades för mycket längesedan, för i stort sett ingenting, det här handlar inte om pengar utan om kärlek.” Det där sista tar viss skruv för hon frurstar lite och lägger tillbaka flaskan och lämnar källaren med ett ”nåja, bara du inte tror att du ska dricka det där ikväll,” vilket är något vi både kan instämma i och inte, samtidigt som vi inser att om vi inte gör något kommer den flaskan att gå under klubban innan året är över – det är för övrigt något även Sonen inser, där han står och småler på samma gång lömskt och förhoppningsfullt.Och så fick det blev. Vi drack det inte till vår raclette. Istället drack vi ett vin som serverades i karaff och som var väl bibehållet för sin ålder, låt vara att vinden i det mojnat något och att, som med så många andra gamla godingar, naturkorken satt sina spår i form av korksmak – vilket, förtjänar att understrykas, inte har något med korkdefekt att göra – vilket gjorde att den kvardröjande frukten, som en fläkt av flydda tider, kom fram bättre i smaken än i doften. På det hela taget väl godkänt.Om någon som läser det här, Hustrun till exempel, undrar vad vi ska göra med vår Lafite 83:a så har jag fått upp ett bra spår. Har hittat en intresserad kund på Blocket, han köper Lafite, även tomflaskor, för den kinesiska marknaden.

Musik.

Frosten 2021 : ett sanningens slutord

Publicerat av
3

Rent allmänt blir det inte sällan så, att en utsaga från någon kopieras av någon annan och kopieras igen och så är det plötsligt en sanning. I vinvärlden gäller detta mer än i största allmänhet. Dels därför att vår värld är fylld av petimätrar, dels därför att många skribenter är okunniga eller lata eller både och. En sådan ”sanning” är att frosten 2021 blev så svår på grund av att det varit ovanligt varmt i mars, alltså före frosten, och att knopparna skjutit fart i förtid. Medan det antagandet – att tidig värme satt fart på knoppandet i vad som traditionellt varit att anse som förtid – stämmer på snart sagt varje år det senaste decenniet, stämmer det inte på 2021. Förvisso begåvades Frankrike med några rekordvarma dagar både i början och slutet av månaden, men på det hela taget bromsades knoppningen upp av kalla nätter, och årets knoppning är snarare att betrakta som sen – låt vara att det förekommer regionala avvikelser från detta.

Skälet till att årets frost är så speciell är snarare att det i april i år blev ovanligt kallt, alltså mycket svår frost, och det vid flera tillfällen under en tvåveckorsperiod. Faktum är att april 2021 var den kallaste aprilmånaden på 20 år i Frankrike. Därtill slogs det flera köldrekord under månaden och temperaturer som inte mätts upp de senaste 70 åren noterades. Sett över 100 år landar april 2021 på plats 35 på listan över seklets kallaste april (kallaste april inträffade 1986 följd av 1973 och 1958). Sett bara till de kallaste temperaturerna som uppmätts en aprilmånad hamnar april 2021 på plats 6 – inte sedan 1973 har så här låga temperaturer noterats.

Tilläggas ska att bortsett från de låga temperaturerna som uppmättes så höll dessa i sig över lång tid och fick på många håll hjälp av för kylan gynnsamma vindar – ytterligare två skäl till att frosten 2021 går till historien.Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).

Efter frosten…

Publicerat av
6

Det har nog inte förbigått någon att det varit rejält med frost i framförallt de franska vingårdarna i år.  Samtidigt som detta rapporterats heter det från vissa håll att det är ”inte så farligt” och ”det brukar ordna sig”. I dessa tider då folk blir kränkta för ingenting är det lätt att konstatera att de franska kvalitetsvinodlarna med rätta skulle kunna känna sig rejält kränkta av slika dumheter.

Saken är den att frostskadorna till del drabbar det första årets avkastning, vidare drabbar det även det nästkommande året genom de svårigheter sönderfrusna knoppar innebär för beskärningen samt den växtkraft en stock, som den överlevnadsinriktade klängranka den är, alltid reagerar med på ett år med lite frukt, vilket medför merarbete och potentiella kvalitetsproblem.Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.

Så hur är det då med detta att ”det brukar ordna sig” och så vidare? Jo, så är det för den som gör enkla bordsviner. Alltså volyminriktade budgetviner som ofta går under epitetet industriviner.  De här jepparna arbetar med ett avsevärt mycket högre skördeuttag än kvalitetsvinsproducenterna. Det innebär dels att de brukar ha ”mer kvar” i vingården efter en frost, dels att de med sina låga kvalitetskrav kan nöja sig med den undermåliga frukt eventuellt sent skjutande knoppar kan ge, dels kan de deala med andra industrivinsproducenter och köpa druvorna från dem, druvor från ett mindre drabbat område eller rent av ett annat land. Med andra ord är skördebortfallet när året summeras inte lika högt som helhet för landet som det förefaller vara direkt efter frosten. Men, det kvalitetsvinsproducenterna å sin sida förlorat, det är borta eftersom de inte kan ersätta sin dyrbara frukt med något annat.Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.

Så, visst, det  är ”inte så farligt” och det ”brukar ordna sig”. För vissa.

Mitt tips både till er som lämnat industrivinerna bakom er och till er som snarast bör göra det: ta detta på allvar och stötta de hårt drabbade kvalitetsvinsproducenterna genom att dricka lite bättre viner, för övrigt både för er egen skull och den kvalitetsinriktade vinbondens. Dessutom gör ni miljön en tjänst.

När Lotta gick vilse på Sveriges Television

Publicerat av
1

Receptionisten ser straffbart pigg ut, och det alldeles oavsett om det är en sent arbetande nattportier eller en nyanländ och eventuellt utsövd medarbetare på Hotell Centrum. Så här tidigt måste alla av ren solidaritet se trötta ut, tänker hon. Framförallt borde den som, i likhet med byggnadsarbetaren som dold i en byggnadsställning rest mot grannfastighetens fasad, visslar i morgonstunden ha en rejäl hurril, en hurril som leder till tystnad och respekt för den som väckts mitt i skönhetssömnen. Stockholm får sig en ansiktslyftning och väldigt långt bort, på andra sidan Djurgården, smyger solen upp över horisonten. 04.57, officiell soluppgång denna sena aprildag, men då har den nautiska gryningen redan pågått sedan 02.54 och den borgerliga gryningen sedan 04.07. Värst är, som vanligt, den astronomiska gryningen som tog slut redan runt 02.54. Värdelöst vetande, tänker hon och vinkar åt taxin som står och väntar utanför hotellets reception.

Å andra sidan är det kanske bra att kunna lite mer om de olika soluppgångarna och solens gång rent allmänt, för vart är den på väg? Och vad gör Helios kompisar då? Kung Bore aka Bure aka Boréas och de andra? Nordan. Jack frost!? Nej, han har knappast med saken att göra. Kommissarie Frost. Men de andra? Kommer de och tar våra skördar? Kniper knopparna så snart de yrvakna tittar fram på vårkanten? Frost! Det är det hon ska prata om idag. Frost som tar brödfödan ur munnen på stackars bönder som bara kan se på när året går åt helvete just som det ska börja. Beskärningsarbetet är gjort. Till ingen nytta. Och nu ska stockarna och de överlevande knopparna skyddas under hela växtsäsongen, trots att det inte kommer bli någon skörd. Sådant är värt att uppmärksamma. Eländes elände. På allvar. Tusentals bönder som varje dag måste kliva ur sängen för att gå ut och ta hand om sina plantor precis som vanligt. Det är bara det att det inte kommer bli någon skörd. Kostnader utan payback.

Och där står taxin och väntar som den ska, redo att ta henne från Hotell Centrum till TV-huset borta på Gärdet. Hon öppnar dörren till Teslan, säger sitt namn, glider ner i baksätet, lyckas inte få på sig bilbältet, taxichauffören blänger ilsket i backspegeln, en irriterande signal tjuter allt högre, hon tar på sig ett munskydd, tittar ut genom fönstret, tänker bort chaufförens ilskna blick, tänker bort den irriterande signalen, tappar koncentrationen, börjar tänka på fimbulvinter, fimbul… stor, jättevinter, fimbulvinter, Game of Thrones, hittepågeggamoja, hon är framme.

En säkerhetsvakt – som, tänker hon, förmodligen är alldeles fuktig om man lyfter fram öronen på honom och känner efter där – meddelar från sin kur att hon ska gå in genom en dörr så snart han öppnar den och sedan gå uppför trappan och loftgången bort. ”Loftgången?” säger hon. Vakten tittar förvånat på henne. Ingen har frågat det förut, ”loftgången?”. Han sitter tyst. Vet inte vad han ska säga eller göra. ”Vad är en loftgång? Menar du?” säger hon. Det vet inte vakten. ”Gå bara uppför trappan, ta till höger, gå loftgången bort, till den röda soffan, så kommer en studiovärdinna och plockar upp dig,” säger han igen, nu en aning på samma gång besvärat och irriterat.

Loftgång, tänker hon och går in genom dörren den öronfuktige öppnat medelst en knapptryckning, Loffe… vad var det hon skulle prata om? Expert. Okej. Intervju i Morgonstudion. Okej. Men om vad? Kommer fram till att det nog ger sig. Går uppför en trappa, kommer till en lång korridor, en loftgång! Ser den röda soffan långt där borta. I änden på loftgången. Går dit. Noterar de många nivåerna med loftgångar, och nedanför dem studios och rekvisita. En studiovärdinna dyker upp, visar in henne till sminket, som i dessa coronatider, förklarar hon, är självservering. Hon tar och baddar lite brunt på nästippen och sätter en röd prick på vardera kinden. ”Det där kanske inte är så bra,” säger studiovärdinnan, rycker på axlarna och visar bort henne till en bänk med kaffe och corona-inplastade smörgåsar. ”Ta en kopp kaffe så kommer snart någon och visar in dig i studion,” säger studiovärdinnan och går iväg för att ta hand om nästa gäst.

Hon tar en kopp kaffe, häpnar över att SVT fortfarande serverar Oatly trots kopplingen till Blackstone, funderar över varför hon är där, känner igen en gubbe från Kulturen, säger hej, han hälsar artigt tillbaka som om de faktiskt kände varandra eller som om hon inte alls sagt det där bara därför att det var en reflexhandling. Hon funderar på att fråga om det är honom hon ska träffa och vad de då ska tala om. Oatly? Företag som skrupellöst bidrar till att regnskogarna brinner så det knakar samtidigt som världen, människan, djuren, naturen och Jorden behöver fler träd. Kanske ska hon tala om det? ja, Oatly är det nog. Hon repeterar snabbt allt hon vet om hur det svenska havremjölksföretaget sålde sin själ, om det nu alls någonsin hade en sådan, till Hin håle.

Så kommer studiomannen och menar att hon kan ta med sin kaffekopp och gå in i studion och plötsligt sitter hon där och ler mot en man och en kvinna som hon undrar vad de gör där. Då frågar kvinnan ”… och hur är det för de franska vinodlarna nu?” Hon funderar en stund. Ser sig om över axeln. Kvinnan fortsätter stirra på henne. Hon förväntas säga något. ”Jotack, är det möjligen Otaly vi talar om då?” Kvinnan fortsätter titta på henne. Ser lite förvånad ut. Hon inser att hon kom fel på det där. ”Ja, förlåt, jag satt här och pratade för mig själv, ni har Oatly här ute i kafferummet, ni vet, Blackstone som bidrar till att våra regnskogar förstörs, är ju numer storägare i bolaget så dricker ni Oatly eldar ni också regnskog, eller äsch, ni kanske tycker jag är krass och orättvis, men då ska ni veta att det här är en överlevnadsfråga: ingen regnskog, rejäla koldioxidöverskott.”

”Ja, och då får vi klimatförändringar och frost,” säger plötsligt mannen som sitter där och, som det förefaller, spänt följer händelseutvecklingen. Visst sjutton, jag skulle ju tala om fimbulvinter och Game of Thrones, kommer hon på. ”Ja, och då kan det ju bli som i Game of Thrones, ’Winter is coming buuhuhu!’,” säger hon, spärrar upp ögonen och gör en skrämmande gest med händerna, ”jättevintern kommer och… stannar! Den stannar och stannar och sedan kommer Nattens drottning och Papageno, det blir halligali, tills Girl has no name kommer med Jocke med kniven!”.

Hon vet att hon är fel på det, men hon kan bara inte komma ihåg varför hon är där och vad hon förväntas göra. Nu talar mannen och kvinnan med varandra och studiomannen tar henne under armen och leder ut henne ur studion, ut till kafferummet där hon morsar på en sportkommentator och sedan kommer studiovärdinnan och visar henne till den röda soffan. ”Tack för din medverkan, jag har ordnat en taxi, den väntar utanför entrén, hejdå,” säger den trevliga studiovärdinnan med blicken fäst vid hennes röda kinder som blivit ändå rödare av värmen från lamporna i studion. ”Ja, hejdå,” säger hon och går iväg i loftgången, tar en trappa och så en till och en sväng hit och en dit och… hon är vilse!

Hon ropar, ”Hålla! Hallå! Är det någon här?!”. Det ekar. Ingen svarar. Hon går runt på måfå. Långa loftgångar, många trappor, upp och ner, övergiven rekvisita, Gubben i lådans låda, tomma studios, ekande steg. I ett rum fyllt av rekvisita hittar hon Ria Wägner, hon vinkar bakvänt till Ria och hör någonstansifrån Bosse ”Nygammalt” Larsson glatt leda en allsång, hon nynnar med lite innan hon i en korridor stöter ihop med Gary Engman som verkar vara sen till en sändning och just som hon är redo att ge upp står Lars Orup framför henne. ”Problem?” undrar han. Glad över att någon äntligen bryr sig om henne berättar hon allt som hänt sedan hon steg upp och möttes av den straffbart pigga receptionisten. Lars Orup nickar förstående medan hon talar – hans slappa dubbelhaka rör sig rytmiskt när han nickar – och så går han sin väg.

 

Årgångsbyten ger läge för vertikalprovning

Publicerat av
Svara

I den mer upplysta vinvärlden pratas det om ”årgångar”, som vore det skillnad på ett vin från ett år till ett annat. Nu är det sällan det när vi talar enkla bords- och boxviner, vinvärldens kioskdeckare för vinilliterata. Om vi å andra sidan talar om kvalitetsvin, kan årgången ha en enorm betydelse, och skillnad mellan åren, om än understundom bara en liten sådan, är det nästan alltid. Hur lära sig detta? En förutsättning är att ha tillgång till samma vin från flera år, och det är inte så knepigt som det kan låta. Det finns bra, lagringsdugliga viner också i de överkomliga prisklasserna; viner som är så välgjorda att de tydligt bär spår av sin årgång. Här följer några tips på slika pjäser. Notera att tipset kommer just nu därför att de här vinerna i dagarna eller inom någon månad eller två kommer att byta årgång. Med andra ord är det läge att köpa på sig innevarande årgång snarast och sedan komplettera med den nya versionen om några månader. Den ivriga kan prova vinerna direkt, andra låter de båda versionerna samsas i vinskåpet något år innan de ställs mot varandra. Den nördige provar både på direkten och om ett år och! köper på sig flera buteljer från varje årgång så hen kan köra en verklig vertikal över kanske fem till tio år. Tips:

Domaine de Brescou ”Fleur d’été” rosé, nr 70323, 119kr. Det här är ett lättsamt prat-rosé som jag gör åt Domaine de Brescou strax utanför Pezenas i Languedoc. Kul att ställa 2019, som finns nu, mot 2020, som släpps om någon vecka. Det här är inga lagringsviner och därför spännande att ställa mot varandra i ett tidigt skede.

Clotilde Davenne Bourgogne Blanc, nr 5562, 129kr. Clotilde Davenne är världskändis och gör oerhört snygga och disciplinerade viner, oavsett om hon gör mousserande, vitt eller rött. ”Bourgogne Blanc” tillhör hennes billigare viner, men också det håller mycket hög klass och det går utmärkt att lagra – det både ”håller” och utvecklas väl över tid, det har alltså både lagrings- och utvecklingspotential. Var häromdagen i kontakt med en kompis som provat årgången 2004 av Clotilde Davenne Bourgogne Blanc – det var strålande, meddelade han. Just nu säljs 2019 men om bara några veckor kommer 2020 så passa på att börja samla nu. Det är givetvis spännande att ställa 2019 mot 2020 redan i sommar, kanske ändå roligare att testa 2019 mot de kommande fem-sex årgångarna om sisådär sex-sju år.Les Sorts Selecció, nr 70217, 119kr. Många av er har hittat fram till det här snudd på perfekta husvinet, allround som det är på matbordet. Men hur är det att lagra? Utmärkt. Gissningsvis finns årgången 2018 kvar i butikerna ytterligare någon månad, räkna med att 2019 släpps runt första juni. Ergo läge att köpa in för kommande vertikalprovningar. Precis som med Clotilde Davennes Bourgogne Blanc fungerar det här bra att ställa flera år mot varandra.

Chiara Condello, nr 91224, 149kr. ”Sangioveses framtid”, säger en del, “Underbarnet från Predappio”, säger andra, och några kallar henne för ”Drottningen av Predappio”. Kärt barn har många namn och kära är väl också hennes viner för många. Här har vi vinet hon gett sitt eget namn, Chiara Condello. I skrivande stund är det 2018 som säljs i Sverige. Om någon eller några månader (svårt att säga exakt) är det dags för 2019. I vanlig ordning gäller det att köpa medan årgången finns och att sedan gömma undan några flaskor i vinhyllan till dess det är dags för en vertikal. Testa gärna 2018 mot 2019, testa ändå hellre, vad det lider, 2018 mot 2019 och 2020 och 2021 och 2022 och 2023. Till att börja med.

 

Getingboet

Publicerat av
Svara

En liten geting är något helt annat än en geting. I det första fallet är det något som inmundigas. I det senare fallet ett flygande fä. Det de har gemensamt är att de kan ställa till med förtret och pinsamheter.

”Att ta sig en geting” har, som tyska Wiktionary pedagogiskt förklarar, inget att göra med en riktig geting, alltså den flygande getingen. ”In dem Ausdruck ta sig en geting ist mit „geting → sv“ natürlich nicht die wirkliche Wespe gemeint… Im Svenska Akademiens Ordbok wird auf den Zusammenhang mit dem Wort „risp → sv“ verwiesen, das ein Synonym zu „geting“ ist… Es kratzt im Hals.” Tyska Wiktionay hjälper också både tysken och andra intresserade att hitta ”Sinnverwandte Wörter” som ”ta sig en bläcka”, ”inte spotta i glaset” och ”ta sig en sup” med flera fyndiga folkliga uttryck för att ta sig en pruttare. Enligt svenska Slangopedia är en geting ”en dryck med alkohol, ofta hemmablandat”.

Så långt spriten. Tittar vi närmare på den flygande getingen eller Vespula vulgaris som den ”vanliga” getingen heter på latin, ser vi snart att det är en gul och svart stekel tillhörande släktet Vespula och familjen Vespidae. Precis som det kan finnas många slags getingar att hälla i sig, finns det en mängd getingtyper där ute i naturen. Till och med en tysk. Vespula germanica eller, på ett mer jordnära språk, tyskgeting heter den.

Någonstans i gränslandet mellan vad som är vad hittar vi bålgetingen (Vespa crabro).

Men nu är det den ”vanliga” getingen vi ska titta närmare på. Vespula vulgaris mäter vanligtvis mellan 11 och 16 mm. Drottningen är störst i samhället, hela 17-20 mm, medan drönarna, alltså hannarna, i vuxen ålder landar in någonstans mellan 13 och 17mm. Ovan nämnda tyskgeting, även den vanlig i Sverige för övrigt, är snarlik Vespula vulgaris. Hart när omöjligt att se skillnad på de två typerna med blotta ögat, i alla fall för den som inte kan det här, och inte hör man skillnad på dem heller, trots att den ena är vanlig och den andra tysk. Sticker gör dock båda två, utrustade med en fasansfull gadd som de är, och de är alltid redo att använda sitt förfärliga vapen. Uttrycket ”arg som ett bi” är olyckligt då det som avses är ”arg som en geting”. Hur de stackars, fredsälskande bina hamnat i det uttrycket kan enbart bero på bristande bildning och ren och skär dumhet hos allmänheten och slarv och lathet hos våra historiska skriftställare.

Men låt oss återgå till getingarna och då titta lite närmare på deras bon: getingboet är en slags dödsstjärna, ett hangarfartyg fyllt av dödsbringande potentiellt rasande gaddförsedda mördardjur. De här rent militära fästningarna byggs under våren och försommaren. Det påstås att byggmaterialet är tuggade träfibrer och saliv, men det ska ingen låta sig luras av. En dödsmaskin är en dödsmaskin även då den byggts i papper. Detta visste om någon den gamle marinministern Winston Churchill och han visste vad han talade om när han som premiärminister ville bygga hangarfartyg av papper under andra världskriget. En fotnot i den här historien är att han inte fick det då mer marinmilitärt och i fysiken, kemin och ingenjörskonsten bevandrade medlemmar av det brittiska krigskabinettet lyckades stoppa denna en av Winstons, enligt många, mindre lyckade idéer. Den som är bevandrade i getingarnas djävulusiska värld vet bättre: Winston hade något på g där.

Hursomhelst, bona är alltså av saliv och tuggade träfibrer, de blir med tiden gigantiska och de är livsfarliga. Detta var något han höll i minne då han upptäckte en väldig boll fylld av surr och omgiven av kringflygande mördarmaskiner, när han öppnade förrådsdörren på landet. Familjen hade anlänt kvällen innan och nu skulle landet öppnas, som det heter. Med andra ord skulle cyklar med tomma däck och leksaker insvepta i spindelväv fram, den vinterdammiga ekan läggas i vatten och den handdrivna gräsklipparen smörjas inför årets första åk. Men. Nu. Hängde. Alltså. Dödsstjärnan. Där. Som ett hån och hot och en föraning om att årets sommarvistelse inte skulle bli som vanligt. Såvida inte far i huset gjorde något åt saken.

Efter en kort stunds funderande skred han så till verket. Gick in i sommarhuset. Samlade familjen kring köksbordet med den gula vaxduken och med de gamla köksstolarna från Ullas barndomshem som tillbehör. Hemskt fula och dessutom rangliga, men vad göra när de hade ett, uppenbarligen, oproportionerligt stort affektionsvärde för Ulla, och ungarna verkade inte misstycka: De gillade rent av det gamla skräpet. Nog av. Där satt nu alltså husfar, Ulla och de två barnen och deras kusin från Vetlanda och såg allvarligt på varandra. Ulla förstod att det här var ett stort ögonblick för husfar och spelade därför med samtidigt som hon visste att detta bara kunde innebära något totalt ointressant, i värsta fall korkat. Hade hon fått en ny chans hade hon definitivt tackat nej till den där dansen och framförallt att följa med hem och ändå mer till den sista getingen och det som därav följde den där natten efter gasken på nationen. Men nu var det som det var. Ungarna var ändå ganska okej, sin arvsmassa till trots och kusinen från Vetlanda väldigt rar.

”Vi har ett problem,” sa husfar och Ulla kunde med nöd och näppe avhålla sig från att sucka. Husfars problem var alltid sökta. Påhittat strunt som i de flesta människors vardag passerar som något man gör i farten. ”Förrådet är infesterat med…” Han gjorde ett uppehåll och tittade på kusinen från Vetlanda. ”… ja, ansatt, hemsökt… av mördarmaskiner! Gulsvarta, flygande giftgaddar. I hundratal! Tusental!!” Kusinen från Vetlanda började gråta. ”Det som gäller nu, familjen, är att ingen, ingen!, lämnar huset förrän det här är åtgärdat. Ni barn går och bäddar ner er i era sängar igen, håll huvudet under täcket, och mamma, ja tant Ulla, följer med och vakar över er och ser till så dörrar och fönster är stängda till dess jag ropar ’Faran över!’. Capice?”

När familjen satts i säkerhet skred husfar vidare i sin trestegsplan. Han hämtade vadarbyxorna och regnrocken, tog på sig dessa, placerade en snusnäsduk framför munnen och knöt denna i nacken innan han satte en sydväst på huvudet. Som pricken över i lät han ett cyklop fylla utrymmet mellan sydvästen och snusnäsduken.  Han gick, så gott det gick att gå i den förmodat gaddsäkra uniformen, till sommarhusets lilla hall och såg sig i spegeln: En stridsfärdig soldat i grön plast, en röd, gul och grön och vackert mönstrad snusnäsduk samt ett blått cyklop. Handskar! Han hade glömt handskar. Hittade bara ett par lovikkavantar. Grå med ett rött och gult mönster och en luten stropp prydd av en boll i rött och gult. De fick duga.

Nu fattades bara vapnet. Medan svetten lackade innanför uniformen stapplade han bort till städskåpet och försåg sig med en sopkvast. Redo!

Livet är fyllt av livsavgörande ögonblick. Ulla klev fel den där gången efter gasken på nationen. Till exempel. Det var ett stort och ödesdigert misstag. Ett liknande felval är att inte investera i ett bra aktieklipp man får tips på, eller att investera i en katastrofal affär man får tips om. Mindre dramatiska val kan vara att servera fel vin till maten eller att ta sig en geting för mycket och snacka en massa goja varpå ens bordssällskap somnar eller blir oerhört upprört och börjar bjäbba emot. Just där framför spegeln visste inte husfar att han inom bara en minut skulle stå inför ett sådant livsavgörande ögonblick; ett ögonblick som kunde förpassa honom till byfånarnas och de för evigt förlöjligade husfädernas ömkliga skara, eller passera utan andra påföljder och effekter än ett litet skav i självbilden. Detta är vad som hände:

Husfar ser sig än en gång i spegeln. Nu utrustad med sopkvasten och redo att slå ner boet. Exakt vad som sedan ska hända har han inte riktigt tänkt igenom, men han antar att han ska avlägsna sig så snabbt rustningen tillåter, ta sig in i huset och se till att hålla dörrar och fönster stängda det kommande dygnet för att nästa morgon försiktigt ta sig ut, iklädd sin uniform, för att, förhoppningsvis, kunna konstatera att getingarna flugit sin kos, för vem vill väl bo kvar i ett raserat hus?

Han går fram till ytterdörren, öppnar den, tar ett försiktigt men bestämt och, tycker han, modigt, steg ut på farstutrappan bara för att där, som i en ond dröm från Helvetet, se grannfolket, Irma och Olle Karlsson, bondfolk, rejäla människor som inte visar med en min om de råkar trampa på en fyrkantad och rostig tretumsspik och få den uppkörd genom foten, stå och glo på getingboet, Irma säger något där hon står i sin blommiga klänning och förkläde som för att understryka att de är på landet och här regerar bondmoramodet, Olle kliar sig i det tunna hårfästet så smäcken åker bak i nacken, och vid sidan om dem Ulla, som med en tydlig gest visar att nu får det vara färdigpratat; hon håller upp en svart sopsäck under getingboet, river med en kratta, en lövkratta, ner det surrande byggverket i tuggad träfiber och saliv så det, Dödsstjärnan, landar i soppåsen, knyter snabbt ihop säcken och… Han vet inte exakt vad som händer sedan, han vaknar upp ur chocken när han står inne i hallen igen och kusinen från Vetlanda tittar storögt på honom och säger ”Får jag också vara med och leka?”.

Musik.