Sci-fi finns understundom genomförd i Nuet som Déjà vu. Tanken slog Vidkun Quisling – ja, namnet var olyckligt, det var Vidkun den förste att erkänna, men vad göra med vilseledda föräldrar med lika dålig smak som omdöme och fötterna väl förankrade i den otänkande grå massans ängsliga geggamoja, och sedan, ja, då gick livet på av bara farten och han vande sig vid det tagna efternamnet och förnamnet, Vidkun, det tyckte han uppriktig om – då han satt där i husdoktorns väntrum och inte kunde sluta stirra på sin barndomsvän Erling som i samband med Kinesiska sjukan, detta för människan i liv så kostsamma 100-årsjubiléet av Spanska sjukan, kom ut som antivaccinare och bestämde sig för att han inte behövde några vaccin från Bill Gates och George Soros och andra judar och nu satt han där, Erling, och väntade på sin polio-diagnos.
Sci-fi
Svara
Året, 2021, har utmärks av eländes elände och massvis av tur. Det förra för alltför många av våra kollegor, det sista för oss. Skörden kommer förvisso bli väldigt liten på grund av den långa torkan i år, men vi får i alla fall en skörd och – paradoxalt nog tack vare torkan – den är galet bra: små druvor med fantastisk koncentration. Faktum är att druvorna är så koncentrerade och laddade att vi bestämt oss för att inte göra något rosévin i år. Enkelt uttryckt har druvorna fel balans och sammansättning för att fungera i målbilden för vårt rosévin.
Det eländes elände som drabbat så många började i april – den kallaste aprilmånaden i mannaminne, toppad av flera dygn med kraftig frost. Frost som dels tar knoppar av daga, dels stör mognadsprocessen. På detta följde längre norrut i Frankrike oväder och regnstormar medan vi i södern drabbades av en flera månader lång torka. När vädret så började rätta till sig norröver, drabbades vi i söder, särskilt i de sydöstra delarna av Frankrike, av bränder. Torkan i kombination med hårda vindar är mums för mumma för elden, och när intellektuellt allt annat än överbegåvade individer välvilligt hjälper den på traven genom att kasta fimpar i torrt gräs eller rent av grilla på engångsgrillar i den fria naturen, står det inte länge på förrän tusentals hektar mark har härjats av elden.
Vingårdar brinner inte. Tvärtom utgör de väl fungerande brandgator. Men att de inte brinner innebär inte att stockar inte kan torka sönder eller att druvor kan skrumpna ihop eller få sin smak förstörd av rök eller rent av det saltvatten vattenbombarna hämtar i havet. Oräkneliga av våra kollegor har fått årets skörd spolierad på det här viset. Och när alla trodde att nu kan det inte bli värre drog ett oväder fram här i förra veckan och dränkte vissa fält medan andra slogs sönder av hagel.
När det ser ut som ovan är den som klarat sig undan med blotta fasan, och en liten skörd, mer än tacksam och medan andra slickar såren kan vi planera för en exceptionellt bra årgång, låt vara med en aning blandade känslor.
Hur gick resonemanget när det här priset sattes, ett pris som just nu inte utan viss framgång testas på marknaden? Ungefär så här: Lars var den som började jäsa och lagra rosé på ny ek i Provence. Vinet han då gjorde på Château d’Esclans, ”Rochêne”, kom att bli ”Garrus” och fick en prislapp på nära 100€. Nu gör samme Lars ett vin på ett likartat vis men med de tidigare erfarenheterna från Château d’Esclans och andra håll som kunskaps- och erfarenhetsbas, bör inte ett sådant vin hamna på samma prisnivå som ”Garrus”? Det svarade alla tillfrågade ja på. Nu återstår det att se vad marknaden säger.
