Långtidstest av etanalskadat vin!

Vet att det snöar och blåser i Sverige, men här nere i södern är det våren som har övertaget på vintern. Detta har föranlett Hustrun att börja gräva fram terrassen efter vinterns belamring av allehanda jox och brôte. Var häromdagen djupt upptagen med att fördjupa mig i Champions League, då: ”Men Lars! Vad har jag sagt om dina förbannade test?!” Hustrun hade hittat de undangömda öppnade flaskorna, dessa vetenskapens nödvändiga grundförutsättning för det långtidstest som vi bedriver sedan några år. Till dess städfrossan drog fram var de små juvelerna väl dolda under en filt, i ett hörn längst in på terrassen. Nu var goda råd dyra. Utskällning och uthällning var bara förnamnet på vad som kunde hända.Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.

Musik.

Grålarven: Vingårdens vandrande vålnad

Det finns mycket lömskt som väntar den som ger sig på det otacksamma yrket vinbonde. Till det mest lömska hör så här års på de södra breddgraderna snart vingårdens vandrande vålnad: ”grålarven”. Tänk er en larv som gräver sig ner i jorden dagtid så den inte syns, bara för att så snart nattens timma slagit, krypa ut ur sin håla och ge sig till att käka upp vinrankans knoppar!

Så illa är det: medan den intet ont anande vinbonden ligger och snarkar och drömmer i rosa, vitt och rött, käkar nattflyslarven upp de späda knopparna och knäcker årets skörd redan i sin linda. Men vad är detta? undrar då ni som tror att vinbonderiet är en dans på rosor. Jo, det är, som ovan antytts, en blivande nattfjäril i form av en larv som under dagen bidar sin tid nerkrupen i jorden och nattetid lever rövare i vingården och festar på rankornas späda knoppar.

Vad kan då bonden göra om hens odlingar hemsöks av detta gissel – här för enkelhetens skull rätt och slätt kallad ”grålarv” då det finns ett otal varianter av eländet? Enklast och mest ekologiskt är att se till att ha ett gäng fladdermöss hängande någonstans på gården. Fladdermöss förefaller äta grålarver som funnes det ingen morgondag. Andra naturliga fiender till grålarven är till exempel väl utvalda spindlar och tättingar, vilket kan vara bra att känna till när bordssamtalet på fina festen börjar klinga av och ingen vet vad den ska säga riktigt.

Åh, just det, den där konversationen, här ett litet konversationslexikon så ni verkligen kan hålla samtalet flytande ett tag, namn på vanliga nattflyn/grålarver i våra vingårdar: Agrotis segetum, Agrotis exclamationis, Agrotis bigramma, Noctua pronuba, Euxoa nigricans, Xestia c-nigrum.

Gizmodrome.

Tävling! Vad ska den här novellen heta?

Det stod utom allt tvivel att det luktade mögel i rummet, ja, i hela det väldiga huset, med sina hundratals, eller var det tusentals?, kvadratmeter utspridda i det som kallades huvudbyggnaden och de båda flyglarna, den västra och den östra; otympliga extremiteter påkopplade huskroppen i var sin ände. I den västra flygeln hade taket börja rasa senast jag tog mig en titt. Det är nog vid det här laget rätt många år sedan. Kanske har det rasat in nu, och vätan spritt sig som röta i den delen av kroppen; jag tror att det är så och har försökt stoppa rötan som tycks sprida sig som kallbrand från flygeln till resten av huskroppen. Först hängde jag upp ett par stora presenningar för att skärma av flygeln. Det höll regnet stången, för en tid i alla fall, men inte fukten och rötan. Då bestämde jag mig för att spränga bort den västra flygeln från huskroppen så att resten av byggnaden kunde överleva. Det var då jag skadade mig. Ja, jag vet att det är dumt att hålla på med fuktig dynamit och fuktiga stubiner, men nöden har ingen lag: det var ett snabbt avlägsnande av den sjuka delen av huskroppen som gällde om resten av byggnaden skulle kunna räddas.

Jag på den tiden innan det begav sig:

Om jag ser mig själv i spegeln, ser jag precis det jag vill att andra ska se. En lätt skrumpnad gumma med ovanlig stora öron och tovigt, grått hår. Näsan är kraftig och överläppen något utdragen. På hakan sticker ett par hårstrån ut, väl förankrade i en brunröd vårta. Hur min kropp mer bestämt ser ut är svårt att sia om, om uttrycket tillåtes, för de bylsiga kläderna döljer mina konturer och den ganska stora bysten, som tungt vilar på den likaledes ganska stora magen. Det är medvetet jag klär mig så där. Dels är det skönt och bekvämt, dels är det en image-fråga. Av samma skäl, ja image-skäl, bär jag en tajt turban. Ibland en grön, andra gånger en röd eller blå. Ganska ofta med glittriga halvmånar och stjärnor fästade i turbanens tyg. Allt det där, den skäggiga vårtan, de bylsiga kläderna (särskilt den stora kjolen) och turbanen, andas spågumma. Och jag är en spågumma.

Jag kan inte nog understryka vikten av att se rätt ut. Att ha en image. Kunderna vill inte ha något modernt påfund eller en spågumma hämtad från Hollywood, med silikonbröst och en flamingo tatuerad på ena skuldran. De vill ha en traditionell spågumma. Precis som ungarna vill ha en rödvit tomte på jul och ingen sparkcykleåkande lalle förpackad i en kostym från Algots i Borås. Same same but different, som ungdomarna säger i framtiden.

Det är också av image-skäl jag misskött min munhygien. Ingen var gladare än jag när det efter flera års vanskötsel började lukta ruttet och den första tanden trillade ut av sig självt. Sedan dess har jag dragit ut tre tänder till. För egen hand. Nu är munnen perfekt. Har till och med kunnat börja borsta tänderna – ja, de som är kvar – ibland. Det känns ändå lite bättre på något sätt. Blev aldrig riktigt vän med den där torra beskan som sätter sig som en hinna i munnen efter någon månad av utebliven rengöring.

Vad gör en inte för sin image? I alla fall när imagen är en överlevnadsfråga.

Jag har arbetat snart sagt överallt i världen. Ni kanske tror att jag därför sett alla möjliga typer av kunder? Det har jag såklart, men det intressanta är att kunderna är så lika, oavsett var i världen en befinner sig. Ynkliga män. Osäkra, ynkliga män. Ibland sådana som bara är osäkra och ynkliga. Andra gånger sådana som nästan lyckas dölja att de är osäkra och ynkliga, och så alla de där som slår sin partner. Men det må vara hur det vill med det där. Alla är välkomna till mig. Alla raser, alla missdådare, alla åldrar, alla… jag är faktiskt lite som Gud: Alla är välkomna till mig.

Helt säkert ser en del av kunderna mig som en slags gudom. Kanske rent av Guds förlängda arm. Jag har haft präster, rabbiner och mullor som trott sig kunna kommunicera med sin respektive uppdragsgivare via mig. Tur en kan lite religionslära! Har utan problem kunnat lura de godtrogna männen att jag har direktförbindelse både hit och dit.

Men den stora majoriteten av mina kunder är de här osäkra och ynkliga männen. De står och trampar nervöst utanför mitt tält. När jag säger ”Åh, jag har herrbesök!”, kan de aldrig låta bli att utbrista ”Åh! Ni vet att jag är en man, otroligt!”, då säger jag ”Men kom så in, stå inte där och trampa i tomme!”, och då kommer de in och sätter sig osäkert på pallen på andra sidan kristallkulan, men först sedan jag nickat åt pallen och gjort en svepande gest med handen. När de fumlat sig på plats, sluter jag ögonen och håller upp händerna i luften framför mig och säger något i stil med ”Åh, så stark er aura är… en ren själ… med så många rätt… en tillgång för, men vänta!… vad är detta?… får ni inte alltid den uppmärksamhet ni förtjänar? Jag känner att er fulla potential inte utnyttjas, att ni inte har den position i samhället ni förtjänar… har jag rätt?” Kommen så långt öppnar jag ögonen och tittar allvarlig på mannen, som ofta sitter där med öppen mun och mer sällan gråter och då och då upprymt utbrister ”Ja, precis så är det!” – de lutar sig då framåt och är så till sig över att någon äntligen ser deras fulla potential och rätta jag att de skvätter ner kristallkulan med sitt saliv.

Därifrån tar jag med min kund på en spännande resa i hans undermedvetna; en livslång frustration och en mer eller mindre dold ynkedom. När jag är klar och mannen genomgått en katarsis och sitter där utmattad och med våta kinder, ger jag honom en Lotus-serviette och min faktura som jag ber honom betala kontant ”för vi vill ju inte att det här blir känt eller hur, att ni går till spågumman?”

Vad har jag gjort mer än bjudit på en spännande resa, som endast handlar om självklarheter, arketyper och allmängods? Jo, jag har ställt en ljusnande framtid i utsikt. Och så har jag svarat på frågor om sådant kunderna funderar över. Det kan gälla ekonomi, aktiekurser och sådant, otrogna fruar eller om de ska åka tåg eller flyg till Turku nästa vecka.

En del tror att jag gör det här för pengar. Det kanske jag också gör, men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om övertag. Att dominera och kontrollera. Det finns såklart en sexuell spänning i det där. Att se männen vrida sig som masken på kroken medan de för fram sina stupida och ynkliga frågor om vad deras fruar gör just nu, om vad Fanny tänker om dem, vad…. Ibland får jag orgasm.

Den här kunden var lika blåögd som alla andra kunder, lika borttappad i tillvaron, lika försvarslös och lätt att förtrolla, att besätta, att erövra. Ett känslokallt spel som ger klirr i kassan och skänker en stunds förnöjelse. Ja, för min del. Kunden blir förstås alltid blåst och sjunker bara djupare i sin förnedring.

En gång kunde han inte sluta stirra på min vårta. Då drog jag till med en kvalsterhistoria. ”Vet du att kvalster lever i kärnfamiljer?” frågade jag. ”Nää?” svarfrågade han, som den ynkedom och borttappade spillra till människa han var. Det visade sig att han trodde att kvalster inte har kön eller att de möjligen är homosexuella och lever i synd med sig själva. Hur det nu skulle kunna gå till. Men det frågade jag honom inte. Han var så dum att jag hade kunnat tappa honom som kund om jag frågat. Istället berättade jag att det finns flera kvalsterraser och att kvalster, ja också de i min vårta och på vårtans skäggstrån, är rasister. Ständiga raskravaller i och på vårtan. Ibland får de där upploppen skäggstråna att darra. Som asplöv. Eller snarare rön i en vind driven av elektriska impulser. Än åt ena hållet, än åt andra och än ner i diket!!! Ja, det skrek jag, det där sista, då hoppade ynkedomen till i stolen och började gråta. Jag hade inget annat val än att trösta honom. ”Nå, se så, räck mig nu handen,” sa jag och det gjorde han. En lätt darrande hand, märkt av tillkortakommanden och fuktig av torkade tårar och ymnig handsvett sprungen ur nervositet. Jag skulle precis börja berätta om en massa härligheter som väntade honom när plötsligt en polispratull stormade in i tältet. ”Razzia! Stå still där ni är!” skrek någon.  Då visste vi, eller iallafall jag, inte riktigt vad jag skulle göra, för jag satt redan still på min pall. Skulle jag ställa mig upp? ”Det är omöjligt att stå still när en sitter på en pall,” sa jag kanske lite hurtigt till den närmaste polisen. Han blev oerhört irriterad. ”Satans spåkärring! Sitt still och håll käften!”

Det var först när de satt mig i cellen och jag fått tala med en advokat som jag förstod att jag skulle häktas och åtalas för lurendrejeri. Åklagaren och polisen hävdade, att jag utnyttjat svaga män i samhället och lurat dem att betala mig pengar för att få blå dunster i ögonen.

Tydligen utnyttjade jag de ynkliga männens historier, svagheter och utsatthet och lurade dem att utlämna sig, sina innersta tankar och själar och pengar för en kort stunds glömska och lycka.

Jag insåg att jag låg risigt till så jag ringde min agent. Han tog kontakt med en känd pr-byrå, en föregångare, som hade experter inte bara på smutskastning utan också på rentvagning och att ta sig ur smutsiga situationer. ”Hm, du ligger riktigt illa till nu,” sa experten jag fick tala med, ”utnyttjande av utsatta och svaga män är inte att leka med, samhällets fördömande är med rätta hårt, dessutom ingår du i ett nätverk av spågummor, alltså organiserat siande, hm…” Till slut kom experten fram till att det enda jag kunde göra, där jag stod med kjolarna uppdragna, var att erkänna och förklara att jag blivit misshandlad som barn, att jag hade ett självskadebeteende, att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka, att det här var första gången jag spått någon, att jag dövar hål i mig genom att utnyttja andra människors utsatthet. ”Gör du detta,” sa experten, ”spår jag att du kommer få gråta ut i radio och sedan är du snart på banan igen.”

Jag på den tiden det begav sig:

William Birger var min sista kund. Vi delade en Svarta Maja till häktet, med en butter konstapel i vitt koppel och skärmmössa sittande mellan oss i baksätet. William Birger var så imponerad och så förälskad, jag var den första personen som förstått sig på honom, han grät och grät, och bönade och bad och till slut lät jag hans advokater ordna den sorgliga historien åt mig och sedan gifte vi oss. Vi bestämde gemensamt att jag skulle läggas in på klinik i Schweiz och genomgå en extreme makeover rent kroppsligt. Bort med den skäggiga vårtan, adjöss det gamla garnityret, in med nytt i vitblänkande porslin, bysten kvar magen bort, kort sagt adjöken lilla fröken. Sedan flyttade vi till William Birgers enorma gods.  Jag fick hälsa på William Birgers mor, ”ma” som han sa med undergiven röst, ett surkart till kärring som numer finns att beskåda som benknotor i en av cellerna i östra flygeln, och alla i personalen: kusken Jorma, som mest agerade chaufför dåförtiden och som blev en av mina älskare, kokerskan Aino, husorna Helmi och Ilma, trädgårdsmästaren Juha, honom satte jag också på, stallmästaren Berglund och alla de andra. Jorma och Juha… som vi nuppade, dagen lång.

”Marskalken har bott i huset!” sa William Birger. Jag undrade förstås vilken marskalk, ”Göring?” sa jag. ”Göring?” sa William Birger och tittade fundersamt på mig. Göring var den enda marskalken jag kände till, ja, förutom bröderna Wrede som varit marskalkar på vårt bröllop. Men det vore ju märkligt om William Birger skulle mena någon av dem. De var ju dessutom två. Inte marskalken. Utan marskalkarna.

”Göring,” sa jag igen, ”han är den enda marskalken jag känner till,” la jag snabbt till när William Birger fortsatt såg fundersam, och nu dessutom lite ynklig, ut. Snart skulle han kanske börja gråta, lipsillen, mammas pojke. ”Men för satan, vad säger du? Göring? Tror du vi är nazister? Men du vet väl vem Marskalken är???” Jag var tvungen att säga att det visste jag nog inte då. ”Det är märkligt att du ser och vet allt genom din kula men du vet inte vem Marskalken är?” Han fortsatt se så där fundersamt på mig och så vrålade han: ”Mannerheim! Mannerheim för satan!” Jag log lite åt hans infantila ilska och så sa jag: ”Jaså, den marskalken, Mannerheim för satan.”

Tydligen hade Marskalken bott på gården vid flera tillfällen mellan krigen. ”Vilka krig?” frågade jag William Birger. Han suckade och svarade inte på min fråga. ”Förbannade kärring,” sa han och menade mig. Det var då jag bestämde mig för att ge honom arsenik och mura in honom i nybygget nere vid älven (trädgårdsmästaren Juha hjälpte mig och visade hur man gör och eftersom jag lärt mig både det ena och det andra av honom slog jag ihjäl honom också och murade in honom vid sidan om William Birger, där har de det bra, i väggen till nya bastun, William Birger älskade att bada bastu och jag tror att Juha också gjorde det).

Kanske är en av alla vålnaderna som stryker omkring i huvudbyggnaden eller det förfallna stallet eller något av uthusen Marskalken. Inte för det spelar någon roll, men lite kul skulle det allt vara för jag tror bestämt att bröderna Wrede också glider runt här om nätterna. Ett riktigt marskalkkalas.

Annars är det mest gamla gårdsarbetare och döda ryssar som hemsöker gården.

Jag sedan:

När William Birger gått bort, eller nja, ni vet ju: När William Birger fått hjälp med att vandra vidare, visade det sig snart att det ekonomiska läget för gården var katastrofalt.

Jag sa upp all personal och fick sköta huset själv. Sålde Bentleyn och William Birgers pappas ögonsten, en tolvcylindrig Hispano-Suiza J12. Byggd av Hispano France på 1930-talet, sas det. ”Den franska Rolls-Roycen”. Men jag visste att William Birgers gubbfan till far köpt en tjeckisk-tillverkad J12:a. Skoda! Skitgubbe. Det sänkte priset när jag skulle sälja den.

Marken arrenderade jag inledningsvis ut men det tog inte så många år innan jag tvingades sälja den till arrendatorn Ruotsalainen. Som tur var fanns det kvar älskare på bygden. Luffare som strök runt och ville ha tak över huvudet (benknotor i några av östra flygelns celler vittnar om att de inte bara fick älskog utan också tak över huvudet här på gården), postiljonen, ful som stryk, då kom jag väl till pass, den efterblivne springpojken på lanthandeln borta i byn, jodå, det gick ingen nöd på mig.

Värre var det med gårdens byggnader. De förföll så sakteliga. Och allteftersom de förföll kom de att i allt högre grad hemsökas. Kanske kan man säga att historien kom ikapp.

Fast allra värst var det med William Birgers släktingar. Girigare familj får man leta efter. Påstod att jag förtrollat William Birger, att jag bedrivit otukt på gården, att jag dödat både Wiliam Birger och hans mor! Satans avföda. Må de ruttna i helvetet, ja, de som jag inte redan slängt i cellerna i östra flygeln, där har de ruttnat färdig; det hade de gjort redan när jag senast kollade upp saken för säkert något tiotal år sedan.

Jag nu:

Jag visste ju att dynamiten fanns där ute i förrådet bakom garaget. Kanske var det Marskalken som lämnat den där. Eller så hade den kanske använts för att ändra älvens flöde i syfte att göra gårdens kraftverk mer effektivt. Vara hur det vill med den saken: dynamiten fanns där. Jag visste det för jag hade haft mer än ett kuttrasju, eller kuttraskjut som Jorma sa, på dynamiten. Har ni inte gjort det, ska ni absolut ta och testa det, att nuppa på en bädd av dynamitgubbar. Men nog om det. Jag visste att dynamiten fanns där så jag gick dit och hämtade en låda. Den var tung. En trälår med metallbeslag. Det stod något obegripligt på den. I svart. Kyrilliska bokstäver. Och så en bild i en varningstriangel: en sådan där gammaldags, rund bomb som exploderar. Ett sönderslaget hänglås dinglade på lårens sida.

Jag släpade låren till den västra flygeln och började placera ut dynamiten. Det tog sin tid. Jag var inte så stark som jag trott. Eller så var lådan tyngre än vad jag trott. Mycket dynamit var det i alla fall. Dynamitgubbar. Ni vet sådana stavar. Stora påsksmällare. När de väl var på plats förband jag dem med varandra med stubintråd. Nog kände jag att både dynamit och stubintråd var fuktiga både här och där och ute öste regnet ner. Kanske hade allt blivit än fuktigare när jag drog låren över gårdsplanen med allt ogräset och sin numer försvunna singel. Det blev ett lång märke, som efter en gigantisk mördarsnigel, över gårdsplanen. Jag kommer nog ihåg fel men jag tror faktiskt att det tog mig två dagar att baxa låren från garaget till västra flygeln.

Jag fick i alla fall dynamiten på plats, och jag fick dit stubinen med hjälp av en aptertång som låg i lådan. Hur jag visste att det var en aptertång? Det var William Birger som visade mig hur det fungerade, någon gång då för länge sedan. Varför minns jag inte. Han ville nog bara imponera lite. Lära mig något totalt ointressant. Men där ser man… När allt var satt på plats tände jag på. Jag förde svavelstickan till stubinens ände och med ett gemytligt sprakande, som ett tomtebloss i julnatten, fräste gnistorna iväg mot dynamiten. Jag sprang snabbt ut och tog skydd bakom muren bakom västra flygeln, ner mot älven och bastun till. Sedan hände ingenting och ingenting. Till slut reste jag på mig och började gå mot flygeln och då small det utav bara helvete. Inte en gång. Utan gång på gång. Allteftersom de många dynamitgubbarna fick liv. Det var som att befinna sig mitt i ett åskoväder. Uppe i himlen. Mitt bland åskknallarna och de rungande blixtarna. Mitt i den svarta natten och plötsligt var det bara svart natt kvar.

Det visade sig att jag träffats av flera stenar och en bit av en takbjälke. Mitt högra ben var obrukbart och även i övrigt var jag i ganska dåligt skick. Passande, tänkte jag, för nu är huset som ett don efter person. Huset och jag är ett.

Men den västra flygeln rasade inte helt. Jag lyckades inte avskärma den från huskroppen. Detta är jag fullt på det klara med. Stanken av mögel som genomsyrar huset och den sura doften från mina sängkläder, utbredda över mina skadade ben och foten jag har kvar, är kväljande. Man kunde tycka att man efter en tid skulle vänja sig vid de här dofterna men så tycks det inte fungera. Ändå är huset och jag ett. Två bedagade skönheter med framtiden bakom oss, hemsökta av vålnader och i tröstlös väntan på det sista andetaget.

Musik!

 

 

Naturvin & druvtypiskhet

Fick häromveckan i samband med en work shop med studenter i Grythyttan frågan varför det är så svårt att hitta druvtypiska aromer i naturvin. Nu är det ju inte alltid så, men påfallande ofta. Medan välgjorda, osvavlade viner kan uppvisa aromer som äpplemos, gula äpplen, saft, saftsoppa, fruktkompott och druvjuice, kan de svavlade kvalitetsvinerna ge prov på aromer som är knutna till en viss druva, alltså aromer som citrus, krusbär, bivax, viol, smultron, hallon, asfalt och peppar (ja, det är skjutet från höften och inget att fördjupa sig i här och nu så läs bara vidare). Svaret på detta är inte helt enkelt men det går att se några tydliga skäl till att det föreligger skillnader mellan svavlade och osvavlade viner vad gäller aromerna i det här hänseendet.Men först: ett kvalitetsvin tarvar inte mycket svavel; den som kan sin sak och arbetar med rena druvor och en ren vinkällare kan utan större åthävor göra sina viner med en total svavelhalt  långt under hälften av vad som tillåts. Samtidigt är det viktigt att vinmakaren går in med sin svaveltillsats vid rätt tillfälle. Gör hen inte det kan insatsen förfelas och vara direkt negativ för vinets fortsatta utveckling (det förklarar också varför en del svavlade naturviner, som bevisligen har så låg svavelhalt som 30-40 mg/l, kan lukta svavel). Låt oss därför för enkelhetens skull utgå från att allt nedan görs korrekt.1.Frågan gällde också om klarning och filtrering används för att förhöja druvkaraktären (detta eftersom ”naturviner” inte klaras eller filtreras). Svaret är att majoriteten kvalitetsviner inte klaras eller filtreras och det snarast av motsatt skäl: hård klarning eller filtrering kan strippa vinet på såväl aromer som färg och struktur (försäljarna av filter hävdar annat, men många års erfarenhet på fältet talar sitt tydliga språk). Så nej, utebliven klarning eller filtrering påverkar inte ”druvtypiskheten” i vinet negativt.2.Vad gäller de druvtypiska aromerna är de flesta av dessa mycket flyktiga. De uppstår under jäsningen och förflyktigas väldigt lätt efter denna. Eftersom flera av dem är svavelbaserade (det uppstår alltid lite ”naturligt” svavel i vinet under jäsningen och ibland följer svavel som druvorna besprutats med in i jäsningskaret) och eftersom svavel kan motverka att aromerna förflyktigas, kan vinmakaren gå in med en mindre mängd svavel efter den alkoholiska jäsningen i syfte att bevara de nämnda aromerna. Andra väljer att inte göra så, ofta till priset av att de flyktiga aromerna går förlorade.

Vidare jäses och, inte minst, lagras flera ”naturviner” på amforor och andra kärl som inte är helt gastäta, varför en (önskad) långsam oxideringsprocess kan ta plats – en oxidation som är ett direkt hot mot de flyktiga aromerna (såvida dessa inte skyddats med svavel). Med andra ord ytterligare ett skäl till att vi eventuellt hittar mindre druvtypiska aromer i ett ”naturvin”.Sist men inte minst ”maskerar” en liten mängd svavel vissa ”off-flavors” som till exempel etanal; ”off-flavors” som inte nödvändigtvis alltid är detekterbara men som likväl finns där och ”döljer” andra aromer.

PS En fråga som tangerar ovanstående kan vara varför en del uppfattar aromerna i översvavlade viner från till exempel Chablis som ”terroir”, men det får vi ta i ett annat inlägg (ja, detta var en så kallad cliff hanger av Guds nåde).

Gångbart hållbart i vinvärlden

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 ville jag så gott som direkt ställa om till ekologisk odling. Drivkraften bakom detta var i första hand att det ekologiska sättet att arbeta i vingården föreföll mig bäst ligga i linje med det jag uppfattade som ”rätt väg” i min strävan efter att uppnå bästa möjliga vin på gården. En klok slutsats av nybörjaren. Idag tycker jag däremot att det inte riktigt räcker. För att optimera kvalitén så föralldel, det är fortsatt ett viktigt steg, men då som nu är låg avkastning, minimal gödning med mera det som är avgörande. Även den som arbetar ekologiskt kan arbeta på ett ”ohållbart” sätt i flera avseenden, där (för) hög avkastning bara är ett av flera tokgrepp i odlingen och den övriga hanteringen.

Att arbeta med låg avkastning et cetera, har varit en självklarhet för mig ända sedan jag började göra vin. Det ger det bästa vinet och det är bäst för miljön och… det är hållbart. Då, i början av 90-talet, fanns såvitt jag kan minnas inga ”hållbara” certifieringar och eko-certifieringen sågs av en majoritet konsumenter och producenter som något småskumt. Skumraskodling som haschrökande jeppar i toppluva och otvättade kroppar ägnade sig åt. Faktum är att vi låg lågt med ordet ”ekologiskt” ända till dess lagen efter flera års ekologiskt skumraskande tvingade oss att sätta ut certifieringen på etiketten.Idag är det annat ljud i skällan. Eko är så rätt att det nästan är pinsamt. Och bra är väl det. Baksidan av myntet är möjligen att många tror att bara för att det är ekologiskt så är det bra och hållbart. Som framgått ovan hjälper det inte att vara ekologisk om man arbetar med stora skördar skapade med hjälp av kraftig (över)gödning och kanske också riklig bevattning. Dessutom är inte de ekologiska, eller biodynamiska, certifieringarna så heltäckande som nog många tror. Faktum är att de hållbara certifieringarna ofta är… mer hållbara.

I Frankrike toppas enligt mig hållbarhetsligan av ”Vignerons engagés” – en certifiering som såg dagens ljus 2010 som ”Vignerons en Développement Durable” (VDD), bara för att byta namn för ganska exakt år sedan till Vignerons engagés. Den här certifieringen är den enda som utöver de ”vanliga” hållbarhetskraven på produktionen även inkluderar socialt och ekonomiskt ansvarstagande  genom alla led, kort sagt CSR (bland annat via ISO 26000) ända in i kaklet.

 

Om vi mer ska förlita oss på den franska staten än undertecknad och AFNOR som kontrollerar odlarna som är ”Vignerons engagés”, toppas hållbarhetsligan av ”HVE3” (Haut Valeur Environnemental nivå 3). En certifiering som kom till efter ett statligt och nationellt initiativ 2011 och utvecklades av CNCE (La Commission Nationale de Certification Environnementale). CNCE består av representanter för den franska staten, olika jordbrukssammanslutningar, miljöorganisationer samt representanter för livsmedelsindustrin och olika konsumentorganisationer.

Syftet var och är att  styra jordbruket mot ökad hållbarhet genom tydliga regler och, på nivå 3 (det finns också HVE1 och 2), årliga kontroller. Enkelt uttryckt fokuserar regelverket på fyra saker: biologisk mångfald, återhållsam växtskyddsbehandling, återhållsam gödning och återhållsam bevattning. Krav ställs, förstås, också på väl fungerande maskiner, spolplattor för traktorerna och dylikt. Inom ramen för HVE hittar vi andra mer eller mindre kända certifieringar som ”Terra Vitis”, ”Qualenvi” och ”SME du vin de Bordeaux”.

HVE, med målet att nå toppen inom HVE-ramen (HVE3), är tveklöst den både bland producenter och konsumenter populäraste hållbarhetscertifiering i Frankrike idag. Efter en trög start har HVE gått från cirka 1500 godkända företag i januari 2019 till över 8000 idag (!). Skälet till att det ökar så snabbt är att alltfler distributörer och konsumentorganisationer önskar och ibland rent av kräver att varorna de köper är hållbarhetscertifierade, samtidigt som HVE är en enkel loga och formulering att förstå.

Värt att nämna i sammanhanget är också CO2-neutral certifiering, som i Frankrike kontrolleras av den belgiska inspektions- och certifieringsorganisationen Vinçotte. En certifiering för den som månar lite extra om klimatet och som alltfler adderar till någon av de ovan nämnda certifieringarna (inklusive ekologisk och biodynamisk). På tal om att addera är det också alltfler som certifierar såväl ekologiskt/biodynamiskt som hållbart och/eller CO2-neutralt.

Vid sidan om de officiella certifieringarna ovan, som tar sikte på hur företaget som sådant arbetar i flera avseenden, finns det ett antal ”etiketter” och ”kontrollstämplar” som fokuserar på själva produkten. Det kan då handla om ett officiellt AOP-godkännande eller låt säga en ”etikett” som ”Vin nature”. I det sistnämnda fallet handlar det  precis som med ”Vin vegan” och ”ZRP” (Zéro residue de pesticides), om etiketter utan officiell status eller godkänd certifieringsprocess.

Hållbar fredagsmusik.

Svavel i ”mina” viner

Har tidigare skrivit om svavel i vin och eventuellt tillsatt jäst. Det här är frågor som ligger i tiden och som vinmakare får man, när konsumenter och andra är förvetna, numer frågan om svavel oftare än den om till exempel ek i vinet. Jästen däremot var, tro det eller ej, emellertid en vanlig fråga redan på 90-talet.

Detta innebär inte att svavel inte var intressant också för låt säga 20 år sedan. Redan i slutet på 90-talet ville jag sätta ut den totala svavelhalten på vinerna jag gjorde. Detta därför att, enligt mitt synsätt, ett välgjort vin alltid innehåller låga halter svavel. Och vice versa. Lite att hänga ut den som slarvar, alltså. Så blev inte fallet, och klokt var nog det: om vi satt ut svavelhalten på våra viner hade mer än en konsument reagerat med att välja bort vårt vin till förmån för ett som inte innehöll svavel, vilket, måste rimligtvis konsumenten ha tänkt, det inte gjorde om det inte stod något om detta på etiketten (då, för drygt 20 år sedan, var det fortfarande inte obligatoriskt att sätta ut texten ”Innehåller svavel” på förpackningen).

Frågan om svavel dök senast upp nu i veckan, när den svenske importören av Domaine Rabiegas viner frågade om svavelhalten i de viner vi gjort på årgången 2020. Jag kunde lugna honom. Ända sedan det tidiga 90-talet ligger, som sagt, alla viner jag gör lågt i svavel. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna frestas att tro, en modegrej, utan, som ovan torde ha framgått, en fråga om kvalitet på vinet: ett välgjort vin tillverkat under hygieniskt korrekta former tarvar helt enkelt mycket små mängder svavel.Medan många numer tänker sig för en extra gång innan de svavlar, kunde jag ända fram till för några år sedan inte sällan mötas av ifrågasättande invändningar när jag vägrade panga på med svavlet så som ”andra” gjorde. Skälet till det var helt enkelt att de läroböcker som användes och den undervisning som bedrevs, och till del fortsatt bedrivs, på olika lärosäten världen över lärde ut att svavel skulle användas vid upprepade tillfällen, och i väl angivna doser, under hela tillverkningsprocessen. Från det druvorna plockats på fältet, och alltså ännu ej  krossats, via jäsningen och lagringen till buteljeringen. Detta gjorde att även ”rena” viner kunde landa in på onödigt höga svavelhalter (dock långt ifrån de gränsvärden som gällde och gäller). Viner gjorda på angripna druvor, som transporterats långt eller hanterats i en inte helt ren källare kunde få, då som nu, väldigt höga svavelvärden.

Med tanke på frågan från den svenske importören av Domaine Rabiegas viner, kom lab-analysen på de viner vi just ska till att buteljera på Domaine de Brescou, en annan av mina uppdragsgivare, lägligt, när den landade in samma dag som importören oroade sig. Brescou är certiferad hållbart (Terra Vitis), ekologiskt (Ecocert) och koldioxidneutralt. Dessutom arbetar vi med låga svavelhalter sedan många år – vi sätter till och med ut den totala svavelhalten på etiketterna. Ett av våra viner innehåller inget svavel alls – ja, där har vi gett efter för modet – och med ytterst få undantag ligger samtliga viner långt under de gränser som gäller för ekologiskt vin. Uttryckt i siffror ligger, till exempel, den totala svavelhalten för det vita toppvinet Château de Brescou blanc 2020 på 44 mg/l (att jämföra med ”tillåtna” 150 för ekologiskt vin – OBS! innan någon petimäter hinner bli nervös: det finns en mängd olika nivåer, mellan 80 och 200 mg/l, beroende på vilket lands regler vi talar om med mera). Skälet till våra låga nivåer är, alltså, att vi inte behöver tillsätta mer.

Viktigt att lägga till när vi talar låga svavelhalter är att vi inte ersätter svavlet med något annat. Askorbinsyra, sorbinsyra, DMDC, kitosan , glutation, lysozym och annat, som den som är besatt av osvavlat vin och naturvin lätt missar att producenten faktiskt kan använda istället för det förhatliga svavlet: Baksidan av att ett större fokus idag sätts på svavlet är att en del konsumenter hellre väljer ett ”osvavlat” vin än ett bra vin.

Förbud mot Antwerpen – nu!

De eländiga covid-tiderna har gjort att vi snart sagt dagligen överöses med förbud. Detta har i sin tur gjort att rättskaffens medborgare, suktande endast efter ordning och reda och ett uns rättvisa för den skötsamme och rättfärdige, har fått ligga lågt, ity i dessa dystra dagar, då det går tretton förbud på dussinet, försvinner ett välbehövligt förbud alltför lätt i mängden, men nu är det likväl dags för ett förbud! Staden Antwerpen, eller Anvers som den försåtligen försöker gömma sig som i den franska språkdräkten, har nämligen förbrukat de rättskaffens medborgarnas förtroende och på det skamligaste sätt utsatt er utsände på Belgiens ofarbara vägar för ett övergrepp så vittomfattande att inget mindre än ett förbud mot själva staden Antwerpen kan komma ifråga!

En stad som låter bygga om sitt vägnät på ett så försåtligt vis att också de mest rekorderliga bland de rekorderliga luras att ta fel avtagsväg, varmed de hamnar i den usla och numer förbjudna staden Antwerpens yttre kvarter och som, så snart den rekorderlige lurats in på stadens stinkande gator, låter fotografera denne och dennes bil och därefter skickar ett bötesföreläggande, ett bötesföreläggande!, därför att den nyss nämnde rekorderlige och i sammanhanget såväl aningslöse som oskyldige, ja rent av utnyttjade, tagit detta Sodoms gator i bruk under en tid som inte överstigit tio minuter med en dieselbil som denna korrupta stads höga herrar behagat bedöma som bötesgill!

Med anledning av att såväl den belgiska staten som det belgiska postverket medverkat till att detta Europas Sodom och Gomorra kunnat förfölja oskyldiga, laglydiga och föredömliga européer med löjliga krav på hundratals, hundratals!, euros för denna hittepå-brottslighet, som skapats av den kriminella ledningen för den numer förbjudna staden Antwerpen, måste vi också kräva ett förbud mot nationen Belgien!

 

Musik: Det numer förbjudna Belgiens bästa rockmusik, förbjuden för att inte skrämma den före detta nationens barn.

Les Lauzeraies Tavel 2020 & vignerons engagés

Sedan några år blendar jag den ekologiska varianten av rosévinet ”Les Lauzeraies Tavel” för den svenska marknaden. När vinet lanserades för snart tio år sedan på våra breddgrader var det ”konventionellt”, och versionen som såldes i Sverige var densamma som i övriga världen. Skälet till att jag fick en roll att spela var: 1. Att producenten ställde om en del av sina odlingar till ekologisk odling, och några år efter lanseringen i Sverige fanns i ett slag en ekologisk variant av vinet, 2. Att den svenska importören ville ha den ekologiska varianten, 3. Att alla inblandade ville att den ekologiska varianten i stil och uttryck skulle ligga så nära den konventionella som möjligt, samt, förstås, att vinet skulle vara ”bra”. Det var alltså det där sista, punkten tre, jag skulle åstadkomma.I år när jag var på plats för att blenda valde jag, rätt eller fel, att välja bort den ekologiska varianten. Det finns två skäl till detta: 1. Det var i år omöjligt att nå önskad stil och kvalitet med druvorna från de ekologiska odlingarna, 2. Sedan ett år är producenten certifierad ”Vigneron engagé” och i mina ögon smäller denna nära nog allomfattande hållbarhetscertifiering högre än en ekologisk certifiering. Medan den sistnämnda ”bara” tar sikte på odling och i viss mån arbetet i källaren, tar ”Vignerons engagés” (som det heter i pluralis) sikte på helheten, något som uttrycks via de fem grundpelarna: 1. Hushålla med våra gemensamma naturtillgångar. 2. Skydda den naturliga biologiska mångfalden. 3. Minska användandet av kemiska produkter i produktionen. 4. Öka miljömedvetenheten (hos odlarna) och minimera avfallet. 5. Delta i kampen mot klimatförändringarna. Uttryckt i det dagliga arbetet omfattar detta allt från planteringen via produktionen till limmet i kartongerna som levereras till kunder och konsumenter. Drägliga villkor för medarbetarna, rening av spillvatten,  koldioxidneutralitet, att favorisera underleverantörer i närområdet med mera ingår också i konceptet.

Vad innebär nu då detta för vinet och årets blend? Med utgångspunkt från att de ekologiska volymerna jag hade att arbeta med inte riktigt ”satte” stilen och att jag föredrar den nya certifieringen innebär detta, att Les Lauzeraies tar steget från ekologiskt till hållbart inom ramen för vignerons engagés (av många ansedd som världens tuffaste certifiering för vin). Stilmässigt landar årets blend in ”mitt på” skalan av årgångarna vi haft i Sverige. Själv är jag mycket förtjust i den stilen, alltså en elegant och för området ganska stram stil. Denna förtjusning, dels därför att stilen passar min personliga gom, dels, och framförallt, därför att stilen är en avsevärt mycket större utmaning, och därför så mycket roligare att arbeta med, än ett mer kraftdrivet eller rent av, bevare oss!, flabbigt vin. Sådana kan vemsomhelst göra hursomhelst närsomhelst.

PS Nya årgången av Les Lauzeraies Tavel släpps i Sverige runt månadsskiftet februari-mars. Vinet kommer då vara ganska nyfiltrerat och även om det säkert kommer ligga rent och snyggt och behagligt fruktigt i munnen, kommer det växa rejält med några månaders lugn och ro innan det är redo för stordåd.

Vi lyssnar på Rhett Miller och Joey Santiago när de gör en Pixies.

Domaine Rabiega: 2020 Rosé & Blanc

”Vår” första årgång efter köpet av Domaine Rabiega i augusti förra året är 2020, och nu närmar sig buteljeringen av vitt och rosé från årgången. Vinerna går på flaska i slutet av februari och börjar säljas under våren.

I samband med skörden var jag lite tveksam till vitvinet. Vi fick, som nog många känner till, förbereda oss för skörden i all hast och det var inte tal om att ”pricka” skördetillfället avseende de gröna druvorna. Glädjande nog har 20, Blanc utvecklats mycket positivt de senaste månaderna. Det här är en blend på sauvignon blanc, chardonnay och viognier och det är första gången sedan 2005 som de tre druvorna blandas på gården.

De gröna druvorna planterades runt 1990 i syfte att blandas. Med andra ord valdes sorternas respektive klon ut dels utifrån förutsättningarna (klimat, jordmån…), dels för att vara lågavkastande och producera kvalitet, dels för att de skulle fungera väl tillsammans. Det där sista, att de fungerar väl tillsammans, kunde vi konstatera redan på 90-talet – värt att nämna är att årgångarna 2003, 2004 och 2005 fortsatt är vitala. Med det sagt är 2020 blanc från Domaine Rabiega ett komplext och nyanserat vitvin som förenar kraft och fräschör på ett sätt som avsågs redan i samband med att stockarna planterades för 30 år sedan. Ett något oväntat men desto mer glädjande positivt utfall av skörden 2020.

Till skillnad från majoriteten Provence-gårdar domineras Domaine Rabiegas produktion av rödvin. Rejält. Å andra sidan, är det sagt, ska vårt rosévin vara ”exceptionellt bra” (jo, det är uppdraget jag fått!). Men vad innebär det? I min värld finns det gränser för hur bra ett rosévin kan bli, och den nivån ligger avsevärt lägre än för rött och vitt. Å andra sidan kan ett rosévin bli riktigt bra, och definitivt personligt och… svåröverkomligt. Den som förstått det sist sagda inser att volymen rosé från Domaine Rabiega är liten, 2020 så liten som 500 flaskor. Frågan är om och i så fall hur vi kunnat skapa en riktigt hög kvalitet och därtill ett unikt vin.

Jag har valt att ta upp tråden från tiden på Château d’Esclans och det ekfatsjästa rosévin jag gjorde där – alltså vinet som numer heter Garrus och kostar skjortan. 2020, rosé är således ett ekfatsjäst och -lagrat rosévin, gjort utan tillsatt jäst i syfte att undvika enformig karaktär och citrus/grape-doft och -smak. Hur väl detta lyckats överlåter jag åt konsumenten att ha en åsikt om men upplysningsvis är jag nöjd och jag hoppas vinet kommer bli skitdyrt. Det är det värt.

Parosmi

Förr, när jag vara liten, var det ett par gamla tanter som brukade vinterbada. Det innebar att de varje morgon, så länge bassängen var öppen, cyklade ner till den kommunala utomhuspoolen och simmade några vändor, vanligtvis 200 meter, fyra gånger femtio meter. Vi barn i staden var mäkta imponerade. De lite äldre var tämligen övertygade om att tanterna inte hade alla hästar hemma.

Tanterna cyklade från sitt hem i villaområdet i stadens södra utkanter, genom centrum och ner till kvarteret med alla de kommunala idrottsanläggningarna: fotbollsplanerna i gräs och grus, den numer alltmer sällan använda isrinken med resterna av de isigare femtio- och sextiotalens rinkreklam för Zingo, Spaps, Center, Jofa och Sandströms ishockeyklubbor, anläggningarna för allehanda friidrott, idrottshallen och utomhusbadet med den välskötta femtiometersbassängen och den vidhängande undervisningsbassängen. Båda tanterna hade badmössa och badrock på sig, trots att de därunder var fullt påklädda. På pakethållarna hade de varsin korg med en handduk och en termos sockrat te. De såg stolta och medvetna ut där de trampade fram på sina gamla cyklar av märket Rex. Som om de visste något som ingen annan visste. Och de hävdade bestämt, om någon frågade och även då ingen frågade, att människan mår bra av att vinterbada; att vinterbadande föryngrar kroppen och förlänger livet.

Kanske visste de, tänkte mer än en av stadens invånare, något som vi andra inte visste. Fröken Blomdahl hade varit lärare i naturorienterande ämnen på stadens enda högstadieskola – min pappa hade henne i både biologi och kemi hela högstadiet och han tyckte hon var en mycket bra lärare – och hennes syster, Fru Karlsen, hade en lång karriär som distriktssköterska i bagaget. Kanske visste de att det faktiskt är nyttigt att utsätta sig för den plåga och späkning som vinterbadande innebär.

När det tog närmare 100 år innan Fröken Blomdahl gick ur tiden och över 100 år innan Fru Karlsen gjorde det, tog stadens invånare detta som intäkt för att vinterbad trots allt nog, kanske, är hälsosamt. Plågsamt. Men hälsosamt.Damerna höll igång in i det sista. Låt vara att Fru Karlsen gick ur tiden en natt i juli men hon hade vinterbadat långt in i september och börjat om igen i tidiga maj, så snart bassängen öppnat, samma år som hon gick bort. Med Fröken Blomdahl förhöll det sig annorlunda. Hon tog både sitt sista andetag och simtag i bassängen en tidig morgon i sena september. Av något outgrundligt skäl – de som var insatta i samtidens kommunala förvaltning var emellertid övertygade om att det hade med vaktmästarens, Erland Gunnarsson, tilltagande missbruk att göra – kom bassängen att stängas, alltså till del tömmas på vatten och sedan täckas med en gigantisk presenning, utan att någon, läs Erland Gunnarsson, upptäckte den före detta vinterbadaren. Desto större var förvåningen när Gunnarsson ett drygt halvår senare öppnade poolen igen och fann resterna av den sedan länge efterlysta Fröken Blomdahl i höjd med stegen vid tjugofemmetersmarkeringen.

Det där med Fröken Blomdahls övervintrande i bassängen satte effektivt och definitivt och för många år stopp för det i staden vid den tiden spirande intresset för vinterbad.

När jag många år senare genomgått Svenska Livräddningssällskapets simlärarutbildning i två steg  och också varit verksam som simlärare en tid, blev jag av Livräddningssällskapet inbjuden till en fortbildningskurs i vinterbadande i allmänhet och livräddning på is i synnerhet. Kort sagt var tanken att jag tillsammans med ett fåtal andra utvalda simlärare skulle bli respektive hemregions spjutspets när det kom till sjövett, säkerhet och livräddning vintertid. Vi skulle utbilda andra och hjälpa hugade att erövra Livräddningssällskapets särskilda märken för i första hand ofrivilligt vinterbadande: Silverisbjörnen och Guldisbjörnen.Kursen tog tre dagar och var uppdelad på en teoretisk och en praktisk del. Först fick vi lära oss allt om isar och särskilt då förrädiska vårisar och isar vid bryggor och där det är strömt, därifrån tog utbildarna oss med till ispikarnas och isdubbarnas värld och vidare till förlängda armens användningsområde och kast med räddningslina – vi skulle kunna kasta en räddningslina så den träffade ett målområde med en meters bredd på 12 meters håll – och mycket annat, som att rensa svalg, ge hjärtmassage och utföra mun mot mun-andning. Bra, fick vi också klart för oss, var att få den som mot sin vilja hamnat i en vak att snarast få av sig sina blöta kläder och att få personen ifråga torr och varm på något vis, som massage eller genom att jaga runt den ofrivillige badaren så den sprang sig varm.

Så länge vi höll på med teorin var det en angenäm kurs. Det var kul att sitta i lektionssalen och småskratta åt hur kallt det måste vara där i vaken och hur lustigt det måste vara att jaga runt en nedkyld och naken vinterbadare i jakt på förbättrad blodcirkulation. Vi pratade högt, överträffade varandra med historier om hur allt detta kunde gestalta sig, och vi skrockade och låtsades vara inte alls oroliga över hur vi skulle klara morgondagens dopp i isvaken.

När vi dagen därpå samlades på Mälarens is, i närheten av Eskilstuna dit kursen var förlagd, var vi mer spaka. Ödmjuka inför det som väntade. Hoppa ner i en vak för första gången i livet. Hur skulle det gå? Klara av chocken när det kalla vattnet sveper in över huvudet, få fram isdubben och sega sig upp ur vattnet, ta av sig och se till att bli varm. Hur? Springa runt, rimligtvis.

Medan jag inte haft en tanke på Fröken Blomdahl och Fru Karlsen under den teoretiska delen av utbildningen, tänkte jag desto mer på dem under den praktiska delen. Oerhört besviken. För jag insåg ju att de bara ljugit. De var inga vinterbadare. Möjligen sensommarbadare och försommarbadare. Och det fick de väl vara, men det var djupt orättvist att de uppnått en sådan status som vinterbadare trots att de inte varit det. Kort sagt var de charlataner. Det gjorde ont att inse det för jag hade verkligen varit imponerad av dem. Till och med velat ha en likadan badmössa som Fru Karlsen. En vit med fiskfjäll på. Liksom. Och en liten fena på toppen.

Alla utom en kille från Bergslagen, som visade sig ha en fallenhet för att svimma när kylen slog till, klarade av utbildningen, och jag blev snart en uppskattad expert på att få folk att bli vänner med idén att trilla i en vak och att ta sig ur densamma, och jag hjälpte oräkneliga unga och vuxna att ta de speciella märkena, isbjörnarna, och det var väl just denna popularitet som för en tid sedan spelade mig ett spratt. Ställde till det för mig.

Covid i all ära, när det handlar om att bada isvak och träna livräddning är det lätt hänt att man kommer nära varandra, att man ute i friska luften och det kyliga vattnet glömmer bort det där med avstånd, och munskydd är så klart inte att tänka på. Vem som var smittad i min senaste utbildningsgrupp är omöjligt att veta, ingen visade några sjukdomssymptom, och så är det tydligen: folk kan vara covid-positiva utan att uppvisa symptom.

Hursomhelst så blev vi smittade allihop. De tolv kursdeltagana, min simlärarassistent Ulla, och jag själv.Jag märkte först inte så mycket. Blev varse min situation när en efter en av deltagarna hörde av sig och meddelade att de utvecklat en covid-infektion. Men så, en dag, bara sådär, slog corona-viruset till med full kraft. Däckade mig. Hosta, feber, ont i halsen, tung i bröstet, slem, ont i kroppen. Trött. Det tog en dryg vecka innan jag åter var på benen och då var luktsinnet borta, eller snarare: saker och ting luktade inte som förut. Till min förvåning steg från apelsinerna i kökets fruktkorg en air av bensin och från badrummets tvål kom en allt annat än diskret dunst av kospillning; det var som om jag hade en hel kobesättning i badrummet. Min nya flickvän, Jeanette från Tinder, som jag varit så besatt av, intresserade mig plötsligt föga, hon fyllde mig rent av med avsmak, det sade jag också i samband med att jag kastade ut henne.

På väg till snabbköpet om hörnet noterade jag att bilarnas avgaser luktade sparris och i snabbköpet kom en odiskutabel doft av banan från osthyllan. Kassörskan spred en omisskännlig odör av bävergäll och tiggaren utanför snabbköpets entré satt i ett moln av varm välling och höll fram sin mugg och sa ”Hejhej”.

När brevbäraren någon dag senare dök upp utanför min dörr med ett rekommenderat brev, noterade jag att hon luktade ruttna ägg. Jag blev först paff och sedan förbannad, skrek ”Men hur luktar ni, människa!? Snusk!”. Brevbäraren såg oförstående på mig och sade något i stil med ”Jag är verkligen ledsen men jag tror inte jag luktar något speciellt?”, ”Ni stinker, stinker, som ett ruttet ägg! En postverkets tjänsteman komma hit och stinka!”, ”Jag är verkligen ledsen, men är ni säker på att det är jag som luktar? Jag duschade i morse och har nytvättade kläder, det svär jag på…”, försökte den olyckliga brevbäraren, jag fäste ingen vikt vid detta utan gjorde bara en otrevlig grimas mot henne och drämde igen dörren.

Men det där fick mig att börja fundera, och närmare undersöka vad som kunde ha hänt med mig, varför jag blivit sådan, det var knappast så att apelsinerna faktiskt börjat lukta bensin över en natt eller att Jeanette från Tinder förlorat sin lockelse bara sådär. Något måste ha hänt.

Snart hittade jag på Google det jag sökte. Den som drabbas av en corona-infektion kan förlora sitt luktsinne, anosmi, eller delvis förlora det, hyposmi. Dessutom finns en tredje variant, parosmi, som på något vis har att göra med att luktbulben och andra för luktupplevelsen relevanta organ och företeelser misstolkar eller misshandlar den information som näsan samlar in, och detta på ett sådant vis att saker och ting inte alls luktar som de egentligen gör. Med andra ord kan apelsiner börja stinka bensin och ett ragg plötsligt förlora den lockelse dess utsöndrande av och av näsan insamlade feromoner tidigare gett upphov till, medan annat kanske börjar lukta bättre, vidbrända bacon luktar jordgubbar och, tänkte jag och tittade, förmodligen lystet, på soffbordet, ting kan visa sig utsöndra en märklig lockelse, lika stark som någonsin Jeanette från Tinder.

Musik! Musik! Musik! Musik! Musik!