”Flaubert& Brooke” – en nu än mer häftig bok

För cirka två år sedan släpptes ”Flaubert & Brooke – 10 kriminella noveller” som e-bok. Då försäljningen gått ganska bra släpptes den idag också som häftad bok.

”Flaubert & Brooke” är en bok Bernt Danielsson och jag skrivit tillsammans. Först skrev vi ”Vinifiktioner” och fick så pass blodad tand att vi ville fortsätta samarbetet. Fortsättningen blev ”Flaubert & Brooke”. Tanken var sedan att följa upp den sistnämnda med fler noveller och romaner i deckarhäradet. Nu blir det inte så eftersom Bernt dessvärre lämnade oss förra året. Men hans konst finns kvar, hans övriga böcker finns kvar och, inte minst, finns ”Vinifiktioner” och ”Flaubert & Brooke” kvar (både som e-bok och tryckt bok).

Så här presenterar förlaget ”Flaubert & Brooke”: ” Sebastien Flaubert är en piprökande kommissarie som tillsammans med sin assistent Theodore Brooke löser vinrelaterade brott i Parisregionen. I tio noveller jagar de kriminella och stöter på diverse minst sagt udda karaktärer. I ”Boulevard” har vinkonnässören Hubert Garnier fått för sig att lägenheten är en tickande bomb och gjort vinkällaren till sin permanenta bostad. I ”De försvunna slotten” påstår Madame Ostranova att ett provensalskt slott, från en dag till en annan, bara gått upp i rök. Det låter helt otroligt, men slottet går helt enkelt inte att finna längre…”

Ja, det låter otroligt, men jag har frivilligt varit med och skrivit den här boken i den för mig annars ganska ointressanta deckargenren – allt tack vare Bernt som var mer välvilligt inställd till genren och absolut tyckte att vi skulle göra det här, och det är jag mycket glad för att vi gjorde. Arbetet med ”Flaubert & Brooke” tog flera år i anspråk och var ett enda stort nöje.

Rapport från Vinpiratrebellernas kongress i Genève

”Kamrater! Jag vill gärna kalla er Kamrater, för det låter revolutionärt och en aning förbjudet. Lite grann som att känna mattan dras undan under fötterna. Kamrater, det är dags att avslöja årets vinnare av ’Årets vinpiratrebell’. Som vanligt var det så många som var värda att vinna, ja vi är alla värda att vinna, men då vi är hårda som sten och piratrebeller allihop så har vi ändå bara utsett tre vinnare, eller egentligen en vinnare, för så hårda är vi, och två andraplatser. På ena andraplatsen hittar vi vår kamrat Philippe Dutronc, ja ge honom en massa applåder och res på dig Philippe så vi kan se dig… Du där på rad sju som inte applåderar, varför applåderar du inte?”

”Därför att jag är en piratrebell.”

”Bravo! Kamrater, där har vi en äkta piratrebell! Nästa år ska vi ha dig i åtanke när vi utser ’Årets vinpiratrebell’. Nåväl, Philippe Dutronc har vi tilldelat ena andraplatsen för hans tuffa uttalande ’Jag filtrerar inte!’. Bravo! Tufft. Vågat. Ett mod som inspirerar oss alla. Men låt oss gå vidare, på den andra andraplatsen hittar vi ingen mindre än Catherine ’Che’ Lebouef, ja, applådera gärna, nähä inte det, är ni alla piratrebeller nu, hehe? Ja, det är ni ju, ja vi. Inga applåder för dig Catherine, men du är i alla fall vår andra andrapristagare, och det för ditt resoluta drag att alltid prova rött före vitt. Bravo! Cool. Rebelliskt. Catherine vann faktiskt vår tävling ifjol, då för den innovativa, revolutionerande och definitivt rebelliska idén att bygga en vinkällare utan elektricitet och rinnande vatten, ’i’, som hon trotsigt förklarade, ’syfte att göra vin som det gjordes förr’. Nästan lika piratrebellisk är årets vinnare, ’Årets vinpiratrebell’, Cliff Barnes! Applådera inte. Cliff, om du hör mig över applådåskorna, Cliff res på dig, och vifta bort flugorna så vi kan se dig ordentligt, Cliff får priset för sitt rebelliska och modiga beslut att sluta tvätta sig för att inte störa naturens gång i vinkällaren. Ett sådant mod! Och en riktig rövspark på Etablissemanget, rakt på chokladkrysset bara! Ett stort grattis till dig Cliff!”

Musik.

 

Décuvage

För ganska precis en månad sedan inleddes skörden på Domaine Rabiega. Sedan dess har gårdens samtliga druvor plockats. Utfallet är något disparat och paradoxalt. Växtsäsongen har varit varm och torr och skulle kunna indikera ett år med mer power än finess. I fjol var det så. I år ville naturen något annat. Kort sagt är årets viner något ljusare och lättare och om kraft utmärkte 2021, är finess och elegans 2022 års adelsmärken.

Att det blir så, att vinet får – relativt sett, är bäst att tillägga – ljus färg ett varm och soldränkt år, kanske överraskar en del. Saken är den, att den extrema värmen kan bryta ner färgämnena i den blå druvan, varmed vinet naturligt blir ljusare. Nu går det att, åtminstone delvis, motverka det sistnämnda. Till exempel genom att hårt extrahera druvans skal. Fast just det är något som jag aldrig gör, eftersom det oftast leder till obalans och förlorad elegans i vinet.

Med andra ord blir vinerna från Domaine Rabiega 2022 något ljusare och lättare än de från 2021. Rent allmänt ligger gårdens viner 2022, såvitt går bedöma så här långt, stilmässigt mellan 2021 och 2020. Är det bra? Ja, det känns bra, mer elegans och finess än något av de tidigare åren samtidigt som där finns tillräckligt med kraft och en härlig ryggrad. (Avseende de rosa och vita vinerna återkommer jag separat till dem).

Det som händer i vinkällaren nu är, att vinerna jäser och macererar färdigt och allteftersom de gör det, tar vi dem vidare till nästa steg i mognadsprocessen. Idag har vi gjort ”décuvage” på tankarna med druvor avsedda för 2022 Clos Dière, alltså vårt toppvin. Detta innebär att vi skiljer musten från skalmassan, som legat med och macererat sedan skörden för cirka fyra veckor sedan. Att skalen legat med så länge, innebär att vi låtit vinet genomgå en lång maceration. Det ger en viss stil och lagringsduglighet som skiljer sig från vinerna som görs med kort maceration, eller helt enkelt bara ”décuveras” när den alkoholiska jäsningen är klar. För egen del anser jag, att macerationstiden är en av de allra viktigaste parametrarna i vinmakarens hantverk.

Skälet till att vi ”décuverade” idag är att jag genom provning bedömde vinerna i fråga som färdigmacererade. Till skillnad från många andra, innebär décuvage på Domaine Rabiega att vi pumpar bort det självrinnande vinet från tanken, medan skalmassan och en hel del vin som finns i den lämnas kvar. De flesta tar den där blöta skalmassan och pressar den. På så vis kan en större mängd vin göras. Visserligen får den en något avvikande karaktär. Först i ett första steg så musten rinner av skalen i pressen, och sedan då producenten börjar pressa. Det sista kallas pressvin. Vad den där första avrunna musten kallas beror på producentens kvalitetsmål. Jag vill så långt det är möjligt undvika, att aromer från de där ”avslutande vinerna” kommer med i ”fin-vinet”, varför de helt enkelt tas bort och kastas. Detta är ett steg på vägen mot att göra ett vin som upplevs som rent och elegant.

Mitt i skörden & prelevemang

Vi tecknar den 28:e augusti 2022 och konstaterar att med undantag för den sent mognande cabernet sauvignon är alla druvsorterna höstade. Hade vi tidsmässigt befunnit oss runt 30 år tidigare hade vi funderat på att kicka igång skörden nu, och samma datum runt millennieskiftet hade inneburit att vi plockat de gröna druvorna och att vi stod redo att börja skörden av de blå. I år har vi inte bara plockat merparten av druvorna, några tankar har dessutom hunnit jäsa klart (!).

Det sistnämnda gäller två av tre kärl som vi jäst grenache i. Målet är att skapa ett ganska lätt och fruktdrivet vin och därför skördar vi grenache, och lite cinsault och syrah, vid ganska låg mognad. Merparten av druvorna läggs hela i sitt fermenteringskärl, vilket kan vara en tank i syrafast stål eller ett stort ekfat som vi slagit ena sidstycket ur. Oavsett typen av kärl extraherar vi ytterst sparsamt. Den som provat Ego Bibamus från 2021 – första året vi gjorde ett sådant här vin på Domaine Rabiega – vet hur målbilden smakar.

Regnet som, i den mån ett regn kan lysa, lyst med sin frånvaro under snart sagt hela växtsäsongen, har behagat infinna sig lagom till skörden. Det har medfört ytterligare en faktor att ha med i beräkningen när all planering görs. En druva som är snudd på perfekt, men ändå inte perfekt mogen, kanske måste skördas någon dag för tidigt. Ett regn på en mogen klase är mums för mumma för mögelsvamparna som ligger och lurar ute i vingården, redo att slå till så snart rätt mix av fukt och värme infinner sig.

Å andra sidan: so far so good! Druvorna som bärgats utgör runt tre fjärdedelar av skörden och… allt ser oförskämt bra ut. Att det gör det ett besvärligt år som 2022 är något att vara oändligt tacksam över; 2022 i sydöstra Frankrike  är med sin torka och snudd på två månader långa värmebölja och risk för solbrända druvor och stockar som stänger av fotosyntesen i syfte att överleva, varmed bonden står där med druvor som aldrig kommer mogna, ingen räkmacka precis. I våra delar av Provence har mer än en odlare drabbats av fenomenet med avstängda stockar i år.

Nu är det inte bara tur som avgör utfallet. Snarare är det så att det är de besvärliga åren som sållar agnarna från vetet. Det är då den som gör allt rätt i sin odling och som, sannolikt, jobbar hårdast, får lön för sin möda. På något vis Naturens vis att belöna den som gör rätt och straffa den som går all in på höga skördeuttag och skivbordsupplagda vingårdsrutiner.

Hursomhelst: vi är mycket nöjda och ser fram emot inte bara en bra Ergo Bibamus (grenachen ovan) utan också en bra fin-rosé r, dito Clos Dière, både ägget och fatet, samt ett par, får vi hoppas, originella vitviner i samma gula anda som de vita från 2021, så låt oss äntligen komma till detta med prevelemanget!

En kollega, som kanske någon rent av känner till, August Strindberg, skrev bland annat en för sin tid mycket upplyst bok om jordbruket i Frankrike på 1880-talet. Ibland stötte han på termer som inte fanns på svenska. Då tog han helt sonika ordet och försvenskade det. Således blev, till exempel, ”cordon” (som i cordon de royat, ett sätt att tukta vinstocken, ”Royats rep”) kordong. Det där var ju inte så dumt. Således har prélèvement här och nu fått bli prelevemang.

Direktöversatt betyder prélèvement provtagning. I vinsammanhang handlar det mer exakt om att vi går ut i fälten och samlar på måfå in bär från stockarna, minst 200 för att uppnå ett fullgott underlag för de analyser som sedan görs på det insamlade materialet. Vi brukar dels göra en insamling till oss själva, dels en som vi skickar till ett ackrediterat laboratorium. Detta för att landa så nära sanningen om druvans mognadsgrad som möjligt. Vi vill framförallt få koll på sockerhalten, syran och pH-värdet. Vid sidan om de här mer kemiskt betingade analyserna går jag runt och provar druvorna. Den här ”avsmakningen” är det som ytterst avgör om vi ska skörda eller inte. Allt för få vi ska plocka druvorna när de, åtminstone i teorin, är så ”rätt” som möjligt för vinet vi vill uppnå.

Programmet just nu: i vinkällaren jäser rosa, vitt och rött fördelat på ett flertal tankar, betongägg och ekfat, något kärl har redan jäst ut sockret och där väntar vi på att den malolaktiska omvandlingen ska ta fart, andra är mitt uppe i sin jäsning; i vingården hänger den sent mognande cabernet sauvignon kvar och på måndag gör vi nya prelevemang och avsmakningar och om allt är bra då räknar jag med att vi skördar på onsdag igen. Om det inte regnar.

Musik.

En (ganska) vanlig skördedag

05.45 Väckarklockan, morgontoalett, rasta hundarna, frukost.

06.20 På väg mot Domaine Rabiega och den väntande skörden.

06.35 På plats, hur ser det ut, regnrisk, mogna druvor, vad ska vi börja med, vad är viktigast, vad tar minst skada av ett regn… Många frågor att fundera på.

06.55 Ett beslut måste fattas. Vi börjar med de dyra syrah-druvorna, avsedda för Clos Dière, de får inte börja ruttna nu när de nått så gott som perfekt mognad. Ger instruktion om det samt vilken tank vi ska använda oss av och hur den ska förberedas.

07.00 Alla skördearbetare anlända, skörden kan börja

07.30 Åskmuller hörs, grå moln hänger i horisonten, och visst syntes ett par blixtar där också? Igår vägrade ett par damer i skördegänget skörda om de kunde se en blixt, för även om den var ett par mil bort kunde den träffa dem via ståltråden i vingården, menade de, och som de är de bästa plockarna tog vi dem så klart på allvar, och när det inte hjälpte att prata om gummistövlar fick de åka hem. För tillfället har de inte sett blixtarna i horisonten och arbetar därför lugnt och metodiskt vidare. Men de har gummistövlar.

07.50 Första traktorlasset ankommer vinkällaren och mottagningen med gallringsmatta, avstjälkare och kross. Vi trycker på alla knappar som är avsedda för att starta maskinerna.

07.52 Var är vår husmekaniker? Gallringsmattan vägrar starta.

08.10 Gallringsmattan igång, men under tiden vi fixat med den har avstjälkaren lagt av. Mekanikern tar sig en titt. Detta påminner om när vi häromåret fick skörda med en traktor utan bromsar. Gick jättebra. En del materiella skador bara. Eller när en gästarbetande elektriker satte en skruvmejsel i ett elskåp just som skörden började 2020, varpå hela gården släcktes ner. Vi är glada att gästarbetaren överlevde och kunde ta sig hem för egen maskin, och efter ett par timmars ihärdigt arbete av ett gäng montörer var allt igång igen, då 2020.

08.15 Avstjälkaren är igång. Vi börjar gallra.

08.20 Cavisten kommer rusande. Den nya tanken som han håller på att fylla med gårdagens skörd av gröna druvor läcker. Nya instruktioner. Vi ringer firman som levererat den läckande tanken. De lovar komma per omgående. Mekanikern är högst tio minuter från oss. Så bra.

09.30 Mekanikern anländer. Svetsar och fixar. Testfyller tanken. Allt är som nytt, vilket det de facto är.

09.32 Vi andas optimism. Allt går som på räls. Tanken fixad. Damerna har fortsatt inte sett några blixtar. Åskmullret avtar borta i fjärran. Vi börjar planera för en mer omfattande skörd än tänkt. Förbereder ytterligare en tank för druvor. Tar in nya druvprover för att kolla mognaden i fälten.

09.45 Hotande åskmoln rakt över oss. Ingen vet hur det gick till. Vi avbryter arbetet med tank nummer två. Ber en bön för att vi ska hinna klart med det vi inlett på morgonen.

10.45 Extra skördearbetare anländer. Hade behövts om vi kört vidare med tank två. Nu får de hjälpa till vid gallringsmattan.

11.00 Vi är klara. Tanken är full. Bra resultat.

11.01 Det börjar regna.

11.05 Tackar skördelaget, även den delen som anlände 10.45, pratar aningen uppskruvat – allt har ju gått bra – med en franska med västgötsk accent om kommande skördar, siar om vädret, pratar om mognad, fukt, värme och röta och balans i druvorna. Sannolikt fattar ingen av dem ett smack, men de förstår att de ska ringa Isabelle på kontoret och få ny information i morgon eftermiddag. Då ska regnovädret ha dragit förbi och vi kan göra en mer detaljerad plan för den fortsatt skörden.

Musik.

Galleristen

”Ja, Madeleene Pyk e’ vel vår fremsta kånstner ida’.” Sa Galleristen på en för en tavelmånglare olämpligt bred stockholmska . Kvinnan lyssnade uppmärksamt, och en aning förnöjt. ”Hon har ju allti’ sina katter me’ i sina tavlor, eller nestan jemt, som tigrar, katterna finns me’ som tigrar, och ju fler tigrar desto mer e’ tavlan verd.” Kvinnan såg nu segerviss ut. ”Titta!” Utropade Galleristen. ”Tre tigrar!”. Kvinnan flämtade till och såg sig omkring. Upprymd. ”Och der! Der e’ ju en tiger till! Den her tavlan kommer å stiga i pris, de’ e’ ja seker på.” Mannen suckade och kved lite men började snart treva efter plånboken.

Musik.

Slamsugarmannen

”Alltså om folk slutade spola med sådan där ekonomispolning så skulle inte rören sätta igen. Men då ska dom spara på vatten – vatten! Det är ju så dumt! Det är bara vatten!” Slamsugarmannen var upprörd, avloppet igensatt; enligt honom skulle det inte vara så om vi i dom-form spolat ordentligt. ”Ja, men vi måste väl också vara försiktiga med vårt vatten? Så det inte blir vattenbrist på riktigt?” Försökte jag. ”Exakt! Men inte ens det klarar dom av, att hushålla med vattnet!” Avslutade slamsugarmannen vårt inte helt konstruktiva samtal.

Musik.

MDLVX 2008

Miguel Merino och jag lärde känna varandra redan 1988. Jag höll då på att utbilda mig till vinmakare och Miguel drömde om att starta en egen bodega. Några år senare var båda sakerna satta på plats. Under åren som följde hände det mer än en gång att Miguel frågade mig om råd och när jag lämnade Vin&Sprit och Domaine Rabiega 2006 undrade han om inte vi skulle göra ett vin ihop. Jag var tveksam och satte som krav att det skulle vara ett rent mazuelo-vin. Det gjorde Miguel tveksam. Endruvsviner var kort sagt ovanligt i Rioja då och mazuelo knappast druvan någon kunde tänka sig att sätta på etiketten.

Nu var det inget hugskott att jag ville arbeta med mazuelo. Dels hade jag redan gjort ett flertal endruvsviner på carignan (mazuelo) i Frankrike, dels ville jag inte göra en traditionell rioja med tanke på hur många bra sådana det redan finns och att flera av dem, med all respekt, är ganska förutsägbara. När Miguel fick koll på en liten vingård i sin hemby, Briones, med bara mazuelo, föll han till föga och i ett slag hade vi bestämt oss för att göra ett rent mazuelo-vin från en enda vingård. Föga anade vi då att vi var med och om inte startade så i vart fall fanns på startlinjen när en ny trend tog fart, eller snarare två trender: endruvsvin på mazuelo och singel vineyard wines från Rioja.

De första åren besökte vi vingården tillsammans och såg till att en ordentlig grönskörd gjordes. På så vis fick vi ner skördeuttaget – det är viktigt att begränsa volymen druvor om man vill göra bra carignan-vin. I nästa steg gjorde jag ett teoretiskt schema för arbetsgången och Miguel genomförde detta i praktiken. Någon gång under lagringen provade vi av faten tillsammans och bestämde vinets framtid. Så där höll vi sedan på flera årgångar innan Miguels son, Miguel Merino Hijo/junior, tog över. Dagens Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) är helt och hållet Hijos verk.

Till allas vår lycka har MDLVX såväl i Padres och min som i Hijos version fått fint mottagande både i Spanien och utomlands. För det mesta har dessa bedömningar avsett unga viner. Få har provat och skrivit om mogen MDLVX. Det är synd, för vinet utvecklas fantastiskt med lagring. Inte minst gäller detta från början tuffa årgångar som 2008. När den här årgången släpptes till försäljning var den väldigt ogästvänlig med en ganska lingon-dominerad och rå karaktär och en riktigt tuff syra. Idag – provade vinet häromdagen – har syran rundats av och lingonkaraktären vuxit ihop med ett tilltalande inslag av mörka bär och viol samtidigt som eken sjunkit undan och nu mest finns där som en liten förlängning på smaken (carignan har i sig ofta olaten att hugga av eftersmaken för snabbt). Måste säga att jag förväntade mig att vinet skulle vara bra men inte så här bra. Hoppas några av er har ett par flaskor i källaren – om ni har det måste ni göra som vi gjorde här och höja ett glas och skåla med Miguel där han sitter vid Bacchus högra sida i vinhimlen.

Förbud mot pekande och viftande gubbar på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande

Fyllda av förtvivlan inför de allt vanligare gubbarna som går runt och agerar viktigpettrar medels pekande och viftande gester på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande, ser vi bilförare, cyklister, mopedister och andra fordonsframförande medborgare oss nödgade att kräva ett omedelbart förbud mot gubbar som går runt och pekar och viftar på gator och torg samt parkeringsplatser och liknande.

Den som  gör nyss nämnda gester mot ett fordon som framförs på en gata eller ett torg eller en parkeringsplats eller liknande, som om den försöker tala om för fordonets förare att ”här får du inte köra” eller ”så där gör vi inte här” eller ”det där, det är fel”, skall per omgående gripas av dåligt utbildade och onödigt brutala ordningsvakter och utan vidare krusiduller, med som enda undantag en på plats genomförd summarisk skenrättegång, dömas till ett års mottagande av meningslösa och opåkallade tillrättavisningar av folk som inte har med saken att göra och än mindre vet något om densamma. I de fall det kriminella element är begåvat med en uppnosig air, skall detta, det kriminella elementet, även hängas ut i sociala medier samt, i de fall sådan finns, lokalpress. Visar det sig att brottslingen utöver en uppnosig air använt ett föremål, som ett paraply, i sitt pekande och viftande, skall den utdömda strafftiden kompletteras med en tre dygn lång, onödig och tröttsam avhyvling utförd av en ökänd och tidigare straffad och inte helt pålitlig gaphals.

Musik.

 

Varmt, varmare, varmast

Det enda som är underligt med klimatförändringarna är att det inte finns internationella regler som stävjar medveten skogskövling, att det inte finns krav på solceller på nya tak i solrika länder och att världens havskuster inte redan är utrustade med avsaltningsanläggningar. Annars är det mesta skåpmat.

För oss lantbrukare är det alltmer extrema vädret en upplevd realitet sedan många år. För kreti och pleti är det kanske först nu i år som de kan börja misstänka att något inte är exakt som det var för 50 år sedan. Ett par rejäla inte helt lätthanterliga värmeböljor på norra halvklotet, häftiga vindar, bränder, torka, slagregn, hagel och annat som hör en mer extrem klimatsituation till, har borgat för det (vad gäller södra halvklotet är det likadant där, fast som mest när det är som minst hos oss i norr).

Äldre vinbönder talar om att de verkliga förändringarna startade i slutet av 1980-talet. 1988, säger de, var den sista normala växtsäsongen. För mig som började göra vin just 1988 är det svårt att ha en åsikt om detta. Och inte heller kan jag påstå att jag kunde dra några slutsatser av de pågående förändringarna under mina första 15 år som vinbonde. Förutsättningarna växlade mellan åren. Torka, regn, kyla, värme, frost… ungefär som man kunde förvänta sig. Idag, drygt ytterligare 15 år senare är förändringarna uppenbara.

Kanske var, med facit på hand, 1999 och 2000 de första åren som jag märkte något. Vi såg då dels en ”galopperande mognad”, d v s allt mognade plötsligt och oförutsett i en rasande fart i augusti. Det hade jag aldrig upplevt tidigare. Idag är den där accelererande mognaden mot slutet av säsongen om inte regel så i vart fall inget ovanligt. 2003 var självklart ett år som inte gick obemärkt förbi. Värmerekord, som innebar nya aromer och förutsättningar för många som var ovana vid att vinifiera i varmt klimat, och även för oss i de varmare klimaten gällde det att hålla tungan rätt i munnen för att inte tappa all fräschör.

Och sedan bara det rullade på: 2006, 2009, 2013, 2015, 2017, 2019, 2020, 2021, 2022… Och med facit på hand och mer inhämtad kunskap, har jag fått lära mig att 1990 också ska räknas in bland dessa historiens varmaste somrar – men trots att året då kvalade in som historiens femte varmaste år, finns idag varken det eller något annat tidigare år med bland de tio varmaste åren i Frankrikes mätbara historia. Alla toppåren kommer efter 2003. Det finns med andra ord inga skäl att tro att vi inte kommer se fler år med exakt samma sak som vi just nu ser i stora delar av  Europa och som Sverige fick känna på 2018 (och kanske lite i år också).

Vid sidan om de här rekordvarma åren som nu radas upp, har många nedslående rekord slagits det senaste decenniet samtidigt som medeltemperaturen sommartid ökat med ett par grader sedan förra mätperioden (1980-2010). Tidernas värmerekord slogs 2019 då departementet Garde nådde 46+ i slutet av juni. Maj 2022 höll samma medeltemperatur som ”normalt” en juni-månad gör och i juni noterades flera lokala värmerekord på över 40+ (bl a 43+ i Landes).

Värmen är en sak att hantera både för oss bönder och alla andra. Väl så påtagligt är de mer extrema väderförhållandena med frost vid tidpunkter som brukade vara frostfria, mer vind, häftiga stormar, ihållande regn med översvämningar som följd, torka med skogsbränder och stora utmaningar för alla som försöker odla något. De här otrevliga capricerna är det svårt att värja sig emot, men det finns saker vi odlare kan göra – och det gör vi också, i allt högre grad, därtill nödda och tvungna.

Den som startar en ny vinodling väljer idag noggrant ut var den ska plantera. Slättland med dränerande jord går bort. Högre höjd/svalare klimat och gärna en lite mer lerrik jord är önskvärt. I nästa steg väljer bonden noga ut druvsorten och klonen av sorten och den rot som ska användas för ympen. Här söker vi efter rötter som letar sig ner på djupet och växer nedåt, inte åt sidorna. Vi vill också ha sorter/kloner som klarar både värme och torka. Vidare binder vi upp grenarna på sätt som ger maximal skugga för klasarna och många funderar på att installera bevattningssystem. Det blir också allt vanligare med gräs/växtlighet mellan raderna med vinstockar. Det här gräset ger svalka åt marken och håll kvar fukt – på så vis sänks temperaturen någon grad i odlingen. För att nu nämna något om vad världens (vin)odlare gör för att möta de nya förutsättningarna. Ytterst handlar det också om att enskilda producenter och rent av hela distrikt  kommer att få tänka om och kanske börja göra viner i en annan stil än de traditionellt gjort.

Musik.

Årets sommarmusik: The Roches! Bonus: The Roches med Robert Fripp.