Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ner

Med ett effektivt, journalistisk språk tar Henrik Brandão Jönsson oss med på en resa genom den lusofona världen: riket där solen aldrig går ner. Denna av många bortglömda gigant från Brasilien i väst till Macao och Timor-Leste i öst. Boken är fylld av intressanta fakta och underhållande anekdoter, och allt är skrivet i en inbjudande och lättsam stil, som glider fram över sidorna som en karavell på väg till Goa någon gång i 1500-talets början. Nog av. Läs boken och lär dig, att Rio de Janeiro varit Portugals huvudstad, att Luanda är väldens dyraste stad, att Macao är världens rikaste stad, att de fridlysta krokodilerna i Timor-Leste nu börjar bli så många att de äter upp befolkningen, att byråkratin i Angola är så förödande att den som en gång döpts till Hitler Samussuku får heta det livet ut, att hälften av de drygt 12 miljoner afrikaner som stals och skeppades över Atlanten hamnade i Brasilien, att uttrycket kanonbåtsdiplomati kommer från Vasco da Gamas massaker i Calicut (dagens Kozhikode), att…

PS Tipsade i januari 2014 om Henrik Brandâo Jönssons fina bok ”Gräset är alltid grönare…”. Läs den också.

Vintips!

Long time no see vintips, och snart är det högtidsdags med allt vad det innebär i form av finmiddagar, gåbortpresenter, knytkalas och julklappar, kort sagt: Hög tid för vintips!

Rioja (rött)

Vi inleder med ett måste för den sanne rödvinsälskaren stadd vid kassa för tillfället: Den åttonde december släpps en begränsad volym  Muga Selección Especial 2016, nr 90384, 299kr. Det här är ett vansinnigt vackert hantverk, som sitt pris till trots borde kosta det dubbla. Drick nu och slås till marken av det, eller ge bort det som julklapp till någon du vet kommer bjuda dig på vinet om nio-tio år när hen lagrat det åt dig. (”Stor, mäktig, komplex doft och smak med inslag av allt från plommon och kaffe via vanilj till örter och kakao. Så gott att det är svårt att sitta still.” )

Corpinnat (bubbel)

Jaså inte det, corpinnat? Cava då? Den åttonde december släpps en begränsad volym Gramona Imperial 2015, nr 92682, 219kr. Corpinnat är nio producenter som med rätta anser sig var förmer än andra och framförallt mer än bara cava. Därför har de skapat epitetet/kvalitetsstämpeln/ickegodkändaappellationen corpinnat. Bland dessa corpinnat höjer sig  biodynamiska Gramona över mängden. (”Dunderfint bubbel på xarel-lo, macabeu, parellada och lite chardonnay. Personligt, uttrycksfullt, bubbligt, gott, friskt, fruktigt, brödigt, nougatigt, frukosttoastigt. Festligt. Om katalanen själv får bestämma.”)

Pfalz (rött)

Vid två tillfällen de senaste tre åren har Meininger utsett Weingut Rings till Tysklands bästa rödvinsproducent. I år ville inte Vinum vara sämre, varför vinmagasinet också utsåg syskonen Rings till bäst landet. Och nu, kära vänner, har vi chansen att försöka förstå varför. Den åttonde december släpps en ringa volym Rings Saumagen Spätburgunder Grosse Gewäch (= grand cru) 2017, nr 93136, 549kr. Mitt tips är att ni ska försöka förstå varför. Det här är ett fantastiskt läckert vin i den bästa pinot noir-stil som Tyskland kan uppvisa. Drick nu eller be gåvomottagaren spara ett par år innan ni kommer tillbaka och hjälper till att bedöma flaskans innehåll.

Red Mountain (rött)

Arbetade som konsult åt Hedges Family Estate mellan 2001 och 2015. Hur mycket man som konsult kan påverka varierar från uppdragsgivare till uppdragsgivare. Hos just Hedges  är en av de saker jag är mest nöjd med, att jag fick dem att satsa på syrah. Hedges Family Estate (HFE) Syrah 2017, nr 72701, 389kr, är ett strålande fint exempel på biodynamiskt odlad syrah på Red Mountain, väl hanterad i vinkällaren av Sarah Hedges. Fruktigt, mustigt, snällt men långt ifrån utan ryggrad. En sann macho.

Pouilly-Fuissé (vitt)

Välkomne ska ni vare till hajk. Idag ska vi tale om Pouilly. Men inte velket Pouilly som hällst, utan om Pouilly-Fuissé ”Aux Chailloux” 2017, nr 75705, 289kr. Och då är det så att Pouilly-fumé är en liten appellation, granne med Sancerre, längs Loire och där druvan heter sauvignon blanc. Vid sidan om detta Pouilly finns det tre till i Bourgogne: Pouilly-Vinzelles, Pouilly-Loché och Pouilly-Fuissé. I samtliga de här appellationerna heter druvan chardonnay och stilen är tämligen igenkänningsbar som burgundisk. Läget ”Aux Chailloux” har precis utsetts till premier cru i appellationen Pouilly-Fuissé, så ni förstår att det här är ett fint vin, som i förhållande till sin såväl drick-som lagringsbara kvalitet och löjliga pris är ett praktfynd. Producenten heter Domaine Trouillet och rankas av de flesta med smaklökarna i trim som, den något okända och därför underskattade, appellationens bästa.

Predappio (rött)

En magnum! Ett kungarike för en magnum! Le Lucciole 2016, nr 78607, 799kr (magnum), varsågod! Aah, tack,men: Att dricka eller inte dricka, det är frågan. Men så bra då att här går det bra att göra både och, i alla fall så länge vi talar om olika flaskor. Exempel: 1. En flaska att dricka väl ung, men likväl naggande god till en bistecca fiorentina; ett perfekt balanserat vin med en stram struktur som döljs väl av den mjuka frukten, som Chiara Condello makat fram ur sina sangiovese-druvor som vore det den enklaste saken i världen: kort sagt en snoa på tungan. 2. En flaska att dricka om tio år, då allt satt sig på plats och mognadstonerna finns där för att ackompanjera frukten och strukturens sofistikerade tango på tungan.

Alsace (sött)

Pinot Gris Vendange Tardives (Louis Sipp) 2008, nr 77944, 415kr. Sen skörd (”vendange tardive”) = sött. Dessutom är det gött. Och gammalt redan från start.

Musik. Musik. Musik.

Den gamla bondepraktikan inget praktverk

Kanske är det så att jag någon gång hänvisat till ”bondepraktikan”. Utan att ha läst den. I kunskapens och insiktens förklarande ljus pinsamma uttalanden byggda på lösa antaganden. Inte minst om bokens förträfflighet. Nu har jag läst verket i fråga. Det är en veritabel skitbok. Fylld av svammel, motsägelser, okunskap och dumheter.I förordet till 1982 års upplaga, en av ett femtiotal svenska utgåvor av verket, slår professor Sigfrid Svensson fast ”… det är ett starkt blandat och egentligen högst förvirrat innehåll som rymmes i den berömda boken…”. Förvirrat var ordet. Kort sagt samlar Bondepraktikan en rad lösa antaganden, rena dumheter, skrock, folktro och trams. Att boken fått ett sådant genomslag genom åren säger en hel del om hur okunnig och förlorad människan, eller i vart fall alltför många människor, är.

Till skillnad från vad man kan tro innehåller inte Bondepraktikan användbara råd och klokheter avseende jordbruk och odling. Det handlar mer om vilket väder man kan förvänta sig under året om det regnar eller blåser eller något annat på julaftonen eller juldagen eller någon annan av de tolv juldagarna. En påfallande stor del av bokens sidor handlar om åderlåtning. Till råga på allt förekommer, visar professor Svensson i sitt förord, flera felskrivningar, där sakfel kopierats vidare i nya upplagor (som vore det en faktabok om vin). Till exempel står det att ”säd som knoppas sist i maj kan betyda mycket ollon”. Mer begriplig blir just den sekvensen om säd byts ut mot ek. Som lök på laxen är språket häpnadsväckande uselt. Nödrimmen är så undermåliga att det känns som ett dåligt studentikost skämt.Å andra sidan finns det alltid något humoristiskt i det mediokra och med risk för att falla in i de hånfulla skratt som kommer byfånen till del, citerar vi här friskt ur ”Den gamla bondepraktikan” (1982 års upplaga):

Junuis (Midsommarmånad)

Ju mera det regnar säger jag dig,/ På S:t Johannis dag, tro du mig,/ Dess mindre hasselnötter bliva då till,/ Därför stek lök jag dig råda vill,/ Eller i deras stad rovor äta,/ Och därmed rötterna förgäta./ Är vädret Helge Lekamens dag klart, /Det betyder gott år utan all fara.

Martius (Torm. Marsmånad, haver 31 dagar)

Därnäst kom Thors och Thomas långskägg,/ Bad Gregorium locka barnen utom vägg,/ Gertrud hon tog då Bengt med sig,/ Och maria blev hälsad, säger jag dig.

Om åderlåtande

…”Att människan kan behålla sin sundhet och naturliga karskhet, görs det väl behov, att vi stundom utrensa det orena och överflödiga blodet. Ty får det överhanden, då är det befruktandes, att det begynner visserligen bliva fullt och ruttna, och förorsakar många slags sjukdomar och krankheter i människan, därföre är det av nöden att veta, när och på vad lem, och vad tid man skall låta sina ådror på.”…

För tandvärk

”Haver du tandvärk, skall du förstå,/ Då skall du en åder under din tunga slå,/ Därmed bliver du pinan stillt,/ Om du efter detta råd göra villt.”Bland de mer allmänna visdomsorden återfinner vi, både på latin och svenska, följande klokskap: ”Raro breves vivi, rufosque fideles… Sällan finnes en stackot ödmjuk och en rödhårig vara trogen.”

Sist men inte minst: När mars härskar på himlen bör du skaffa dig ett vapen och göra upp med dina fiender.

Musik.

Senaste nytt från FHM: Rekommenderar Herdedikter & Mord

Enligt test utförda av ett institut i Schweiz har det visat sig att romanen ”Herdedikter & Mord” av Lars Torstenson till 90 procent skyddar mot Covid-19. Folkhälsomyndigheten rekommenderar därför nu alla att snarast införskaffa ett exemplar av den burleska deckaren och att skyndsammast läsa den.

–Bokförlaget Blue arbetar för högtryck med att trycka fler exemplar av boken och vi räknar med att alla ska kunna få en bok före jul, säger socialminister Lena Hallengren.

Statsepidemiolog Anders Tegnell, som själv säger sig ha läst boken med ”mycket, mycket stor behållning” uppmanar alla att snarast ta del av denna Lars Torstensons femte roman. Framförallt, framhåller Tegnell, är Torstenson ”att lita på i alla väder, aldrig har en lögn kommit ur hans mun eller från hans dator”.

Statsminister Stefan Löfven underströk i dagens presskonferens hur allvarligt läget är just nu.

–Kanske är Torstensons roman det enda som kan rädda riket, sa statsministern bland annat. Oppositionen med Ulf Kristersson i spetsen var inte sen i att instämma i detta och på uppmaning av Sverigedemokraternas ledare, Jimmy Åkesson, fattade riksdagens ledamöter efter det gemensamma uttalandet varandras händer och sjöng ”We shall overcome” medan kulturminister Amanda Lind delade ut bootleg-tryck av boken, direkt från Riksdagens tryckeri, till de samlade ledamöterna, vilka sågs hungrigt sluka boken per omgående.

”Herdedikter & Mord” släpps till försäljning 1 december, när tillräckligt många exemplar av boken hunnit tryckas. Det finns ingen garanti för att de generiska kopior som Riksdagen låtit trycka upp har samma effekt mot viruset som originalet. Det samma gäller den upplaga en före detta högerextrem politiker låtit trycka upp i Ungern i syfte att ”inte alls tjäna pengar ”utan för att ”göra en insats för svenska folket”.

–Jag hoppas alla tar det här på allvar och köper Torstensons bok. Ju förr, desto bättre. Det är allvar nu, säger Jan Albert, överläkare i klinisk mikrobiologi vid Karolinska universitetssjukhuset i en kommentar och får medhåll av träningsinfluencern Anna Nyström (med 8,4 miljoner följare), som också säger sig haft stor nytta av ”Herdedikter & Mord” i arbetat med att skapa sin drömrumpa.

Författaren själv, Lars Torstenson, vill varken bekräfta eller dementera att hans bok skulle ha hälsobringande effekter eller att den skulle vara effektiv mot corona, däremot, säger han, är han övertygad om att den som läser boken får en snyggare rumpa.

Fotnot: Det releaseparty som planerats för boken till måndagen 30 november kommer inte att bli av. FHM har bett Torstenson och förlaget att fokusera på att trycka fler böcker istället för att ”oansvarigt bjuda in kreti och pleti på fest i denna pestens tid”. Såväl förlaget som Torstenson har hörsammat detta, varför deras oansvariga litteraturrejvparty, där det för övrigt enligt uppgift utlovats fri tillgång till magisk svamp, har ställts in.

Musik. Musik.

Cabane & Headline: Manchettes Nada

Förr i världen, för inte så länge sedan, kallades kiosklitteraturen vid sitt rätta namn. Alla visste vad det var; det som benämndes kiosklitteratur var böckernas kvällstidningar.De här böckerna brukade återfinnas i en snurrställning utanför de på den tiden så vanliga kioskerna, eller lite undangömda i bokhandeln, i den mån de alls återfanns där. En perfekt ordning. Kiosklitteratur var, och är, förströelselitteratur. Böcker skrivna inom väl definierade ramar och efter väl utprövade recept. Soppor kokade på spik. Böcker att inhandla tillsammans med kvällstidningen eller ett paket Prince eller lite frukt eller en nöt-crème, tre dixiekolor och en rulle mjölkchoco.Böcker utan större åthävor, som marknadsfördes och lästes som det de var. Gedigna hantverk i en förutsägbar genre.Manhattan. Kometdeckaren. Prinsessromaner. Mysrysare. Romansbiblioteket. Hemligt uppdrag.  Kalla kårar. Chase. Nick Carter. Bill och Ben. Carter Brown. Mack Bolan. Harlequin. Hank Janson. Mickey Spillane. OSS 117. Big Jim… ”Agentspel i Alaska”, ”Lönnmord i Lugano”, ”Bröd till döds”, ”Rysk roulett”, ”Kär i doktorn”, ”Mannen som hoppade av”, ”Bättre fly”, ”Rum för romans”…  Namn som nog inte säger något till den som inte var med. Desto mer till den som var med.Idag har kiosklitteraturen kommit sig upp, vilket inte hindrar att den fortsatt är kiosklitteratur, benämningar som chick lit, kriminalroman, autofiktion och feelgood till trots. Och tur är väl det för vad vore världen utan det medelmåttiga?Max Cabanes och Doug Headlines adaptation av Jean-Patrick Manchettes ”Nada” är en utveckling av ett medelmåttigt verk från det tidiga 1970-talet, som i och med adaptationen och förflyttningen till seriernas förlovade värld och förpackad i en coffee table-bok i numrerad upplaga, tagit klivet från det medelmåttiga till det smått geniala. Och sådant måste man bara gilla ändå mer än det medelmåttiga.Således rekommenderas härmed ”Nada”, Max Cabanes och Doug Headlines version av Jean-Patrick Manchettes 70-talsbok om en anarkistisk grupps actionfyllda och  misslyckade försök att kidnappa den amerikanske ambassadören i Paris. Med enkla penseldrag och genom att plocka det väsentliga ur Manchettes original skapar Cabane och Headline en värld det är lätt att kliva in i och ta på allvar. Bilderna tar oss på ett effektivt vis rakt in i 70-talets Paris och det samtida franska samhället.Veterligt finns inte boken på svenska. Å andra sidan kan den som inte talar franska nöja sig med att titta på bilderna, precis så som vi alla gjorde med vår Kalle Anka när vi var alltför små för att ta till oss verket på annat vis. Tror det fungerar också. Storyn i sig är, som sagt, inte det fantastiska här. (Här ett youtube-klipp från Chabrols filmatisering av boken.)

Musik. Mer fransk popmusik från det glada 70-talet, här med mannen som gav oss My way.

En morgon i Hades smak

I det stillastående morgondiset dansar älvorna på det höstgula fältet och långt där borta, bakom de höga träden, på andra sidan den lilla dalen, stiger en röd ballong upp. Ju mer den stiger, desto tydligare blir det, att det är en enorm ballong och till slut, det tar säkert en minut för ballongen att lyfta sig i hela sin prydno, dyker korgen med passagerarna upp,

Korgen är formad som en båt. Ett skepp.

Skeppet plöjer fram genom älvorna, de dansande skuggorna i det gråvita diset, som sakta fälls ut, faller ner och fuktar det hösttorra gräset, där ett myller av knappt synliga småkryp bygger sin morgondag som om det inte funnes vinter.

I fjärran hörs en tupp gala, och till och från fyller en åsna morgonen med sina skrin.

En doft av rök sveper fram över dalen. Någon eldar gran och björk. Håller sitt lilla stenhus varmt och torrt. Fritt från morgonens råa kyla.

På grusvägen, som löper genom dalen, från norr till söder, tar sig en padda mödosamt fram. Ett ben i taget. Långsamt. Ett. Och. (slafs) Två. Ett. Och.  (slafs)Två.

Ett skepp kommer lastat!

Med vaddå?

Döingar.

Och det är bråttom. De skulle redan vara i Amerikas förenta stater. Nu är det frågan om de hinner fram i tid för att rösta. Om de inte gör det, får de inte betalt. Inte ens för biljetten. ”Reser ni nu, gör ni det på egen risk!” sa Karon till dem, när de bad honom ro dem över Styx. ”Ger ni er iväg härifrån, kan det bli det sista ni gör!” varnade färjekarlen. Å andra sidan var han säkert medveten om, att den som är död i många avseenden redan gjort det sista den gör.

Karon hade sett fundersam ut, där han stod och kliade sig, först i skägget, sedan under mössan. Men så hade han farit runt och gått och ställt sig i båtens för. Det enda passagerarna såg av honom var ryggtavlan, insvept i en svart mantel. ”Lägg era obol i kassan vid landgången,” sa han och styrde  straxt båten mot andra stranden, där de som inte fått en ordentlig begravning irrade omkring. Skuggor i den underjordiska natten.

Väl på andra sidan Styx skyndade döingarna mot kapten Nemos undervattensgrotta. Detta i avsikt, att få denne att övertala sin vän, den berömde ingenjören och uppfinnaren Cyrus Smith, att sätta fart på sin väldiga ballong och skyndsamt ila mot Amerikas förenta stater.

Mötet med den åldrade Nemo blev något av en besvikelse för de reseglada och arbetsvilliga döingarna. När de hittat fram till kaptenens boning i undervattensgrottan, skakade de av iver att få skrida till verket och förverkliga sin amerikanska dröm. ”Men kära ni, ni är alldeles försent ute, ingenjör Smith kommer aldrig att hinna fram i tid, inte ens till västkusten,” undslapp sig Nemo med sin knarriga röst, full av fransk brytning, och såg ömsint på dem. ”De andra gav sig av för ett dygn sedan, och de köpte en Tsyklon-2-raket  av Smith, en raket de på nolltid var uppe i stratosfären med, och väl där gav sig snart kapseln iväg på egen hand, bara för att straxt landa i Lake Michigan, perfekt placerad för en insats i staten Michigan. En förflyttning med militärisk effektivitet, framtidens överljudsfart och ingenjörskonstens precision. En resa i Smiths smak.”

När döingarna hörde detta, gav de upp en unison suck, som ekade genom grottan och ut i de levandes värld, där den snart stötte på El Niño och fick sådan kraft, att den vuxit till en mäktig tyfon när den snart svepte in mot Filippinerna, lämnande inget annat än död och förödelse efter sig.

Om mötet med kapten Nemo blev något av en besvikelse, var mötet med ingenjör Cyrus Smith desto mer upplyftande, och det göt mod i de dödas lealösa kroppar. Innan de visste ordet av befann de sig tätt hoptryckta i den båtformade korgen och uppe i luften, svävande mellan först havet och sedan marken och den röda ballongen.

I hög fart seglade de mot Amerikas förenta stater, medan ingenjören, sin vana trogen, föreläste för dem. ”Det som utmärker vår tid är både det ena och det andra, men bland allt detta ena och andra, kan det vara på sin plats att peka på alla dessa ”jag vet nog jag-” människor, som numer tycks finnas i en mängd som indikerar tretton på dussinet. Det är de här som vet, verkligen vet, när saker och ting inte går rätt till, eller när de går rätt till, det gör de för övrigt vanligtvis då saker och ting går som de själva vill, annars går de vanligtvis fel till. För egen del vet jag ingenting, eller rättare sagt: jag är inte alls säker på den saken, för om jag vet att jag inget vet, vet jag ju det, och då vet jag något. Det är komplicerat det där. Och det är det som gör att så många skapar sina egna små sanningar. Slår blå dunster i sina egna ögon. Hade ni haft ögon kvar att se med, hade ni kanske gjort det, men nu är ni döda och ser utan ögon och att slå blå dunster i tomma ögonhålor tjänar inget till, eller det tror jag i alla fall inte. Ni hör att jag tvekar efter varje sanning? Det är därför att min största fasa här i livet är, att bli en ”jag vet nog jag-” människa. En total dåre. Då är det bättre att inget veta, och veta det, fast det är en paradox som komplicerar sakförhållandet och gör gränsen mellan sant och falskt och medvetet och omedvetet diffus. Otydlig. Kort sagt är denna min sanning kanske inte alls sann, för är den sann, går jag balansgång på randen till de verkliga dårarnas rike. Kort sagt är detta oklart som uttrycks som oklart och därför oklart för det friska sinnet och dess förmåga att uppfatta vad som är oklart uttryckt som oklart till skillnad från klart som uttrycks som oklart och därför är nonsens. Om detta torde vi vara överens.”

”Men snälla ingenjören, se er för! Ni seglar ju på de dansande älvorna! Se så deras tårar faller i det torra höstgräset!” ropade plötsligt döingarna i kör, måna, som döingar är, om det levande. På detta ville ingenjören inte alls höra, trots att Eos, morgonrodnadens gudinna, rasande över det han gjort älvorna, stack honom i ögonen med sina rosenfärgade fingrar. Istället kisade han och vände dövörat till och fortsatte att föreläsa: ”Tsyklon-2 byggdes i likhet med alla andra Tsyklon-varianter i Ukraina på den gamla goda Sovjet-tiden. Rymdraketernas Volvo. Pålitlig som få. Ett enda misslyckat uppskjutningsförsök på över 100 uppdrag. Fatta! Klart som korvspad att raketen era polare köpte häromdagen gjorde sitt jobb, som den rymdens packåsna den är. Era vänner har redan avlagt sina röster, de har fått betalt och de är på väg tillbaka till Hades med multna löv och annat som släkt och vänner i dödsriket bett dem ta med.”

Så talade ingenjören, skruvade lite på sina behållare med snart brinnande gas och såg så förnumstig ut, att de döda inte stod ut. Inför våra ögon, där vi står i fjärran, på andra sidan dalen, och tittar på den stigande ballongen, medan tuppen gal och åsnan skriar och älvorna dansar undan i fåfänga försök att undkomma den framforsande korgens ramning, kastar de sig över ingenjör Cyrus Smith, och de ger sig inte förrän de tagit honom av daga, och han blivit en av dem och sällat sig till dem i deras gemensamma ilska över ingenjörens ansvarslösa framfart bland älvorna, morgondiset och Eos rosenfärgade fingrar.

Vi rusar förstås mot den störtade ballongen; i vår iver att se vad som hänt och att hjälpa till, att rädda liv, spjälka ben och förbinda skadade huvuden, plöjer vi fram genom hagtornshäcken som omgärdar vår markplätt på jorden, springer genom de öde fältens höga höstgräs och stannar inte förrän vi, med andan i halsen, kommer fram till nedslagsplatsen, bara för att konstatera att alla är döda: De döda, ingenjören Cyrus Smith och alla älvorna.

 

Musik. Mer av samma vara.

 

Skörden: Domaine de Brescou

Har mest skrivit om skörden på Domaine Rabiega i år. Kanske har någon undrat om det inte varit skörd borta i Languedoc också? Jodå, men skillnaden är den att jag nu återigen vinmakar in i minsta detalj på Domaine Rabiega medan jag är vinmakare på distans på Domaine de Brescou. Dessutom ”sitter” det mesta på Brescou idag, efter snart femton års samarbete. Hursomhelst, så här är läget på Domaine de Brescou:1.Skörden gick bra. Året har varit gynnsamt, men en utmaning blev en ”galopperande mognad” (ett fenomen jag skrivit om tidigare) som slog till just som alla invaggats i övertygelsen att skörden skulle dröja. Med andra ord blev det som det plägar bli sådana år, att vi fick springa efter mognaden och skörda så mycket vi hann med och vinkällarnas tankar räckte till. Och det gick bra. Lite hög alkohol i vissa tankar och lite väl mogna aromer i något fall. Det där sista gäller inte minst en liten skvätt pinot noir. Normalt används all pinot på gården till rosévinet ”Fleur d’été”, men i år ville ägaren också göra lite rött på druvan – för första gången sedan 2013. Då, 2013, fick vi till en ganska snygg pinot, särskilt för att vara i ett så varmt läge som Languedoc, bra druvkarakteristika och snygg balans. Nu, 2020, blev det mest syltburk av det hela. Alltså ett mycket koncentrerat vin med massor av frukt och godis, men utan druvkarakteristika. Kunde lika gärna vara övermogen Merlot, och då, med utgångspunkt från våra kvalitetsmål och stilinriktning, går druvan bort som möjligt endruvsvin. Annat, det mesta, blev dock bra och det gäller framförallt druvorna till toppvinerna, Château de Brescou rouge och Château de Brescou Blanc.2.På tal om Château de Brescou Blanc så är det ett vin som vi skapat från grunden. Druvorna planterades så sent som 2013 och första upplagan gjordes 2017. Sedan dess har vi skruvat på hanteringen av skörden samtidigt som stockarna blivit äldre, låt vara att de fortsatt är väl unga för stordåd. Det vi framförallt gjort när vi provat oss fram är att börja jäsa och till del lagra vinet på betongägg. I år kunde vi än en gång jämföra druvmixen – grenache blanc, roussanne, marsanne, bourbolenc och clairette – jäst på stort (nytt) ekfat, betongägg respektive rostfritt. Och vilken skillnad! För att hålla det kort: ägaren investerar i fler ägg till nästa skörd. Årgången 2019 av det här vinet fick nyligen en stjärna i Guide Hachette. 2020 är inte sämre…3.Det vi i huvudsak gjorde när vi i veckan träffades på gården var att ”grovblenda” årets skörd. Trots att flera av vinerna inte är färdiga med den malolaktiska jäsningen gick det bra. Utan att sticka ut hakan är det lätt att konstatera att toppvinerna, ”Château-vinerna”, kommer bli utmärkta (om inte distansvinmakaren dummar sig och felbedömer och ger usla instruktioner). Båda de här vinerna är ”nykomponerade” och det är först från ungefär nu de ska bedömas och ses som de tänkta toppviner de förhoppningsvis är. Stilen på dem? Båda är gjorda i en ganska bakåtlutad och lätt diskret stil där elegans och balans står i centrum.

4.Värt att nämna från Domaine de Brescou och den senaste blendnings-sessionen är också att vi även slabbade ihop en möjlig blend för ett lättsamt instegsvin. Dyker eventuellt upp i gårdens sortiment under nästa år.

Musik. Mer Camille live.

Herr Führer

Jag tänkte att sömnen, det är jag, och smärtan den är orosmomentet, det som stör sömnen, som alltså stör mig, och jag övertygade mig själv om att smärtan inte fick vinna, inte fick väcka mig; för mig handlade det om att sova vidare, om jag gjorde det hade jag vunnit, och det gjorde jag, vann; jag sov vidare, trots att den där gnagande smärtan hela tiden fanns där, i utkanten av medvetandet, hade jag slappnat av det minsta hade smärtan tagit överhanden och jag hade vaknat, men jag vann och det var därför som jag först när jag vaknade några timmar senare upptäckte att hunden ätit upp halva högerarmen. Fast först upptäckte jag hunden. Den låg där intill mig i den vältilltagna hotellsängen, king size, och såg nöjd ut. Mätt och nöjd. Fast så mätt kan den inte ha varit. Så feta armar har jag inte, låt vara att doktor Rimmer sagt åt mig att gå ner några kilo, ”Sluta röka, sluta dricka, ät mindre och framförallt sluta knarka” brukar han säga åt mig när vi har våra månatliga möten. Om jag går dit vill säga. Den här månaden, till exempel, kommer vi inte ses. Jag är nämligen ute på tjänsteförrättning. Reser runt och dänger väska i Sörmland. Haha, kan knappt vänta på att få träffa doktor Rimmer igen, så förvånad han ska bli när han ser min högerarm. Benpipan som sticker ut, de ruttnande köttslamsorna som hänger och slänger. Själv ska jag stolt vifta med armstumpen framför honom och lugnt säga ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem är det som har för tjocka armar nu? Och vem är det som gått ned i vikt? Va?”. Det där sista va:et ska jag liksom ropa ut. Som ett utrop, som överraskande nog kommer i slutet på det där andra, vilket sägs lugnt, ja, nästan smekfullt; som en karess hörs min ljuva stämma sexhest smeka fram orden ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem…”

Det här med att vakna upp och upptäcka att ens hund gnagt i sig halva högerarmen på morgonkvisten har sina sidor. Till att börja med är det inte okej någonstans att ens hund äter på en, och det gäller oavsett om en är vaken eller sover. Hunden ska inte äta upp sin herre, så är det bara. Således tog jag fram min telefon, en Huawei så jag började med att säga ”Zaoshang hao” till den, det gör jag alltid, dels av artighet mot telefonen, dels om någon stackars kines sitter där i en avlyssningscentral någonstans och lyssnar på mig genom telefonens högtalare och tittar på mig genom dess kamera, ibland, när jag tycker att det inte riktigt bara räcker att säga god morgon, drar jag till med ett ”Ni hao ma!” och så lägger jag skyndsamt till, ”För egen del mår jag bra, tack!”. När jag klarat av artighetsfraserna satte jag mig att söka i telefonen, inte efter livets mening den här gången utan information om hur hundar ska dresseras för att inte äta upp sina herrar. Hittade en Herr Führer i Gnesta, ”specialiserad på människoätande hundar”. Bra. Mailade Herr Führer. Fick svar med vändande mail. Herr Führer visade sig vara en trevlig prick. Han la bort titlarna med en gång, undertecknade sitt mail smått anakronistiskt med ett ”Er tillgivne” och så bara förnamnet ”Sturmbann”. ”Er tillgivne Sturmbann”. Bra bra. Jag hade varit lite rädd att han kanske skulle vara en aning stel, och kanske argsint. Vet inte varför. Kanske var det namnet, Herr Führer, som lurade mig. Då mitt hotell befann sig i Flen, vilket också innebar att såväl hunden som jag själv var där, var jag, vi, inte långt från Herr Führer, Sturmbann, och Gnesta, varför vi bestämde att vi skulle ses redan om någon timme.

Nu fick jag bråttom minsann! Den som aldrig vaknat upp med en bortgnagd högerarm vet nog inte vad det innebär att försöka skynda på och stressa omedelbart efter det något överraskande uppvaknandet. Redan när jag skulle använda min telefonen stod det klart att den nedre delen av högerarmen och framförallt allt den därvid fästade handen med dess fem flinka fingrar fattades mig. Kort sagt var det bökigt att göra allt med vänster hand. Hade jag varit vänsterhänt hade det kanske gått snabbare att vänja sig vid det nya tillståndet, men nu tog både detta tillvänjandet och allt annat sin lilla tid, därför blev jag, måste jag tillstå, smått rasande på den frukostansvariga människan på hotellet som, när jag äntligen tagit mig till frukostmatsalen, ställde sig att titta på mig med stora ögon och utbrista ett ”Men oh! Vad har hänt med er arm?!”. Då tyckte jag bättre om hennes chef, hotelldirektören, antar jag, som mycket handfast hutade åt mig och sa att ”Vem tror ni att ni är, va? Komma här och springa med en söndergnagd armstump i vädret hursomhelst! Nu är ni så god och tar på er något på överkroppen och ger er iväg härifrån! Sådana gäster vill vi inte ha här! Vi är ett respektabelt hotell!”

Inte mig emot. Jag tog med mig hunden och gick tillbaka till rummet, funderade över det hotelldirektören sagt, insåg det olämpliga i att springa runt med bar överkropp bara för att jag inte hade en arm att stoppa i den högra skjortärmen, vilken fånig tanke! insåg jag nu, klippte av högerärmen på min vita skjorta, satte på skjortan och kavajen, hängde bagen med varuproverna och min necessär över axeln, ”Erlige Erland” står det på bagen, det är jag, Erlige Erland, jag säljer damunderkläder, bagen är full av trosor, bysthållare och korsetter, har jag inga egna kläder där? tänker någon, inget ombyte?, jodå, jag har bagen full med underkläder, även om jag aldrig skulle säga det till en kund, som lanthandlaren i Friåsa, en ganska stel gubbe med religiösa grubblerier och ett förljuget äktenskap, så tycker jag att alla borde ha samma underkläder, fast skulle jag säja det till handlaren i Friåsa skulle han slänga ut mig, han är lite gammaldags, är till och med tveksam till hur han kommer att se på mig nu när jag bara har en armstump på höger sida, det är sådant som kan få handlaren i Friåsa att gå bärsärk, det avvikande, som en enarmad försäljare av damunderkläder.

Skjortärmen, jag lyckades inte så bra med det där med att klippa av den, den blev mest bara strimlad och den fladdrade en hel del, vilket irriterade mig, men den lade sig snart  tillrätta när kavajen kom på. Det kändes bra. Jag gick ner till hotellreceptionen, betalade kontant, fnös åt hotelldirektören och försökte få min hund att morra lite, det gjorde den inte, men försöka duger, tänkte jag, bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna bågen, tänkte jag, för sådan är jag: en fighter, och så lämnade vi hotellet, hunden och jag, och tog bilen, en prima Volvo Duett, och körde till Herr Führer, min tillgivne vän Sturmbann i Gnesta. Denne väntade på oss med ett brett leende och nypolerade lederhosen och en dagen till ära nytvättad fasanfjäder i hatten. Herr Führer, Sturmbann, hade polerat brallorna, jo han sa ”brallorna”, och tvättat fjädern så snart det stod klart att han skulle få besök. En ordningens man i sin prydno. Jag tyckte om honom från första början och det var väl det som fick mig att alltför sent inse att det där med ”specialiserad på människoätande hundar” inte innebar att han kunde få hundarna att sluta äta på sina herrar.

Musik.

Nancy Isenberg: White trash

Så här i presidentvalstider sätts fokus på USA. Det som säkert frapperar mer än en, är dels de djupa motsättningarna som än en gång ligger i öppen dager i det inte bara tu- utan snarare flerdelade USA, dels hur en tölp kan bli president. Mycket av detta får vi svar på i Nancy Isenbergs utmärkta bok ”White trash – The 400-year untold history of class in America”.

Om något negativt ska sägas om ”White trash” är det att boken är lite för lång. Till del beror det på att överraskningarna och det mindre kända avtar allteftersom vi närmar oss nutid. Men fram till FDR och hans ”new deal” är vi säkert några som då och då lyfter lite på ögonbrynen.

Låt oss ta det från början. Historien vi fått lära oss är, att medan drägg och brottslingar skickades till Australien var det bara de bästa som utvandrade till Amerika, och  allt började med pilgrimsfäderna. Nancy Isenbergs väl underbyggda bok – källmaterialet upptar över 100 av bokens 450 sidor – visar att invandringen började långt tidigare, och under mycket lång tid var Amerika en avstjälpningsplats för i England icke önskvärda element. Rent av var det en seriös idé att England genom att skicka iväg sina fattiglappar skulle exportera sig ur de ökande problemen med dagdrivare, uteliggare och andra inte till samhället särskilt bidragande individer.

De här fattiglapparna, vilka var (ö)kända för sin brittiska ”idleness” och ovilja att arbeta, kom att bilda en underklass av ”white trash”, som i USA genom åren puttades allt längre västerut av markägare, som enkelt uttryckt använde drägget för att vinna land som de sedan kunde sälja till bättre bemedlade och mer upplysta individer. Ur detta uppstod också slavsamhället – ett samhälle som styrdes av slavägarna och beboddes av desamma, deras slavar och white trash, som inte sågs förmer än slavarna.

White trash är, förstås, precis som ”trailer parks” ett mer modernt uttryck. Genom åren har de här människorna kallats allt möjligt – crackers, lubbers, clay eaters, scalawags, rubbish, ja självaste Lincoln kallades pga sitt enkla ursprung ”mudsill” (inte bara av söderfolk) – och de har alltid (av andra) setts som ett problem. Under tiden efter inbördeskriget menade flera republikanska anhängare att ”white trash” utgjorde en ”farlig klass” som reproducerade bastarder, prostituerade och kriminella. Detta resonemang ledde så småningom fram till en rasbiologi som på intet vis stod efter den som började spridas i Europa. Och på samma sätt som det experimenterades friskt med sinnesslöa med flera i Europa så skedde så också i USA och program för hur rasen skulle ”säkras” utarbetades, ofta utifrån djuravelns principer. Noterbart är att redan före inbördeskriget var många motståndare till slaveriet därför att de menade att detta hindrade det vita trasproletariatet att lyfta sig ur sitt armod, varför den vita rasen i sig var hotad.

Isenbergs bok ger mängder med exempel på hur den här utvecklingen pågått från sena 1500-talet fram till våra dagar, och ger därmed också en bra förklaring till många av de djupa motsättningar som sedan sekler finns i USA. Det handlar om nord och syd, rika och fattiga, vita och svarta, utbildade och outbildade med mera. Värt att notera är, att USA en gång hade planer på att, så som engelsmännen tidigare exporterat ”waste” till Amerika, sända sina fattiga till Mexico (något som mexikanarna inte var lika pigga på).

De här många ofta sekellånga motsättningarna, som går kors och tvärs genom samhället, har lett fram till dagens motsättningar och partisympatier, där inget är självklart. Att du är fattig och vit eller latino och rik eller vad det nu är, säger inget om vilket parti du kommer att rösta på. Däremot har det i och med Trumps tillträde blivit mer tydligt att Demokraterna(/Biden) är ett parti för ”intellektuella/utbildade” och ”etablerade” medan Trump(/Republikanerna) talar till dem som känner sig utanför, kanske blåsta på sitt arv och det oavsett var de i övrigt hör hemma i samhället.Är då Trump ett unikum i den amerikanska historien? Nej, svarar Isenberg och lyfter, bland annat, fram Andrew Jackson (president 1829-1837) , som hon menar var sin tids Trump. En råbarkad general som gärna gick i strid och slog in huvudet på folk, som förolämpade sina meningsmotståndare å det grövsta, skönmålade sig själv och var som en elefant i en porslinsaffär när han förde sig, eller kanske snarare inte förde sig, i Washington. I likhet med Trump fick Jackson många fiender också i de egna leden och många av hans medarbetare hoppade allteftersom av. Men han blev omvald.

 

Skörden: Lugnet efter stormen

Så här vid månadsskiftet oktober-november har skördens efterbörder mer eller mindre klarats av. Ibland kan till exempel den malolaktiska jäsningen ta en evighet. I år gick den som en schottis på Domaine Rabiega, och vi har lagt den till handlingarna sedan länge. Vi har därför också hunnit göra ”grov-blenden”, det vill säga sätta ihop de olika druvfälten, skördetillfällena och tankarna med varandra. Som om det inte räckte med allt det där har vi redan dragit de nyblandade vinerna till de kärl – betongägg, tankar i rostfritt stål och ekfat ­– de nu ska ligga och mogna på.Ute i vingården har vi höstplöjt och avslutat förberedelsearbetet för nästa års plantering. Dessutom har vi hunnit med en kontroll av vår ekologiska verksamhet. Till skillnad mot vad en del tror, kontrolleras vingårdar en hel del, och detta oavsett vilken filosofi producenten bekänner sig till. Den som valt att gå den ekologiska vägen vet att den kontrolleras lite extra. Detta därför att utöver de allmänna reglerna och lagarna för vinproduktion ska det specifika regelverket för ekologisk odling efterlevas. Och allt detta kontrolleras med jämna mellanrum. En kontroll som nu alltså är genomförd. Och med det har lugnet infunnit sig här.Nu vidtar en, låt vara kort men ändå, väntans tid. Vi vill inte beskära vinrankorna förrän löven har fallit och saven dragit sig tillbaka. Detta lär inte ske än på några veckor. I vinkällaren handlar det mest om att då och då smaka av de olika kärlen så inget drar iväg åt ett oönskat håll och att vid behov vidta någon åtgärd. Men på det hela är det lugnt. Lugnet efter stormen. Skördens motpol.För egen del handlar det nu mycket om att kontinuerligt prova vinerna för att se att dofter och aromer utvecklas som i den vision jag har för varje vin. Så fort något avviker från visionen måste jag ändra planen. Det kan handla om att blanda fat och tankar för ett bestämt vin och sedan lägga tillbaka vinet på en annan typ av kärl, kanske flytta allt från ek till betong. Går det riktigt åt helvete kan det handla om att helt tänka om och göra ett  ”Y” fast det var tänkt att bli ett ”X”. Dock är det sista mycket ovanligt och då jag är konsult vill jag understryka att det aldrig, repeterar aldrig, händer med rätt konsult i vinkällaren.

Musik.