Historien om Clos Dière blanc

Lade upp en grej om Clos Dière blanc 2004 på Facebook. Har därefter fått frågan från fler än några personer om att också säga något här på bloggen. Detta eftersom flera HR inte bevärdigar Fb med sin närvaro. Således här något om Clos Dière blanc.

Clos Dière blanc planerades redan 1988 (mitt första år vid rodret på Domaine Rabiega) och planterades 1989. Vid den här tiden fanns ugni blanc och clairette på gården. Två ganska neutrala volymdruvor, som vid tidpunkten var iskalla. Vinvärldens blickar var riktade åt ett enda håll (när det gällde vitt): chardonnay. Och möjligen också: sauvignon blanc. Märk väl att spridning av de här idag tretton på dussinet-druvorna då bara var i sin linda – bortsett från Australien och Kalifornien, där framförallt chardonnay redan satt sig i förarsätet, och det rejält.

Världens vinpreferenser styrdes också i icke ringa utsträckning av den eller snarare de stilar som skapades i de här områdena, och särskilt Kalifornien, under 1980-talet. Grunden till detta var det exploderande vinintresset i USA – en marknad som fortsatt, nu 35 år senare, växer så det knakar och sedan några år är världens största vinmarknad. Självklart hade den amerikanska preferensen stort inflytande i vinvärlden perioden 1985 – 2010 (med 2010 avses inte att den amerikanska smaken inte är mycket viktigt idag, bara att den powerdrivna amerikanska smakpreferensen minskat i betydelse, i alla fall tillfälligt).Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det –  a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).Åsikterna om det här vinet gick sannerligen isär på den tiden det begav sig. På grund av druvvalet fick vi klassa Clos Dière blanc som lantvin (Vin de Pays, alltså det  som nu heter IGP). Det tyckte de ansvariga för AOC/P Côtes-de-Provence var skönt för de var redan irriterade på att vi gallrade druvor, jäste på fat (att vi jäste rosé på fat var de särskilt upprörda över) och hade andra dumheter för oss. Vad gällde smaken menade en del att det bara var för mycket, medan andra älskade vinet. Detta gällde inte minst ett gäng stjärnkrogar på kusten (med Louis XV i Monaco i spetsen), vilka blev de stora avnämarna för Clos Dière blanc.En utmaning med de senare årgångarna, låt säga 2000 – 2004 (sista årgången), var att det unga vinet var oerhört koncentrerat och smakrikt. En stil som chockade dem som trodde sig stå inför ett lätt och med tillsatt syra boostat vitvin från Provence. Det här var raka motsatsen. Vår rekommendation var att kunderna skulle spara vinet tio år innan de öppnade det. En höftning. Korkade häromdagen upp en Clos Diére blanc 2004. En flaska som lagrats under okej förhållanden. Vinet hade såklart passerat sin peak, som förmodligen inföll för tre-fyra år sedan, men var fortsatt vitalt och inte minst gott. Fortsatt mycket smakrikt och med en hygglig bärande syra (tidigt skördad chardonnay!). Har noterat att mognadsgraden kan variera mellan de här flaskorna – när jag senast öppnade en Clos Diére blanc 2004 för några månader sedan var vinet något yngre.

Musik. Musik.Musik.Musik.

Patrik Svensson: Ålevangeliet & Lucia Berlin: Kväll i Paradiset/Välkommen hem

Ålevangeliet

Som en stilla sommarbäck på väg mot sitt utflöde i det större vattendraget, sjön eller havet, söker sig texten i Patrik Svenssons Ålevangeliet trevande fram. Det porlar stillsamt, och ganska tyst. Ibland tilltar flödet i intensitet; bäcken blir till om inte en fors så i alla fall en ganska strid ström. Det inträffar när Svensson skriver om Rachel Carson, dansken Johannes Schmidt och Aristoteles försök att lösa ålmysteriet. Med andra ord är det mestadels behagligt bakåtlutat och kontemplativt. En långsam och lugnande text. Och samtidigt en bitvis småtråkig text. Kanske ligger det i sakens natur? I det lugnande återfinns alltid ett visst mått av tråkighet.

När Svensson berättar om hur han och fadern metade ål bland fladdermöss, doften av gyttja och med myggorna vinande runt öronen, är det naturligtvis (ett ord Svensson gillar) ett givet inslag i boken. Likaså är det självskrivna delar när han skriver om slemmiga fiskar och stackars maskar som träs på tråd. Kul, och kanske lite oväntat, att en vit medelålders man år 2020 får breda ut sina vinglande tankar i en hel bok, och kul att många gillar detta såtillvida att de läser och rekommenderar boken åt andra. Behövs kanske mindre i coronans långsamma samtidsflöde, men behövdes före coronan och kommer behövas efter coronan. Om inte annat bör den stämma till viss eftertanke om människans roll i och ansvar för nedmonteringen av naturen.

Kväll i Paradiset/Välkommen hem

Har tidigare skrivit om Lucia Berlin och hur hon kom att bli ännu en av de där som ”slog” först sedan hen gått bort. Nåja, bättre sent än aldrig. Det tragiska med Lucia Berlin är att hon vid minst ett tillfälle blev av med allt hon skrivit. Förmodligen hände det flera gånger. Hon flyttade runt större delen av sitt liv och missbrukade en hel del. Tänk om någon hittade de där, låt vara sannolikt ofullbordade, manuskripten och gav ut dem nu… Det skulle behövas för när Lucia Berlin är på topp är hon mycket bra. Och när hon är som sämst är hon fortsatt riktigt bra. Något framförallt novellsamlingen ”Handbok för städerskor” visar prov på.Riktigt lika bra som ”Handbok…” är inte Kväll i Paradiset/Välkommen hem. Den första delen av boken bjuder fler noveller från Berlins penna. Flera av dem platsar också i ”Handbok…” och inget är på något vis inte bra. Men det är inte riktigt lika bra. Eller så är det kanske bara det att ”Berlin-effekten” är mindre påtaglig nu när läsaren redan bekantat sig med författaren. Men, visst, det är bra. Definitivt något för den som gillar noveller och gediget hantverk och att inte riktigt veta vad som väntar om hörnet eller på nästa sida eller i nästa berättelse.

Den andra delen av den här utgåvan heter ”Välkommen hem” och innehåller dels brev skrivna av Lucia, dels ett utkast till något som skulle kunnat ha blivit Lucias memoarer – en text som avbryts någonstans mitt i när författaren går bort. Var först tveksam till den här delen. Behöver vi verkligen den? Efter hand fick jag ge mig. Det blir till slut till en ganska intressant inblick i vem Lucia Berlin var. I alla fall när den här ”biografiska” delen läggs till hennes noveller i ”Handbok för städerskor” och ” Kväll i Paradiset”.

Musik. Musik.

Domaine Rabiega 2.0

Har sedan ett par månader fått ett flertal påstötningar om huruvida det är sant att jag ska ta över Domaine Rabiega igen. Så här är det: Ett gäng solida svenskar håller på att köpa Domaine Rabiega. Affären skulle normalt vara fullt genomförd nu i april men på grund av det partiella utegångsförbudet i Frankrike och coronan drar det avslutande administrativa arbetet ut på tiden. Nu är budet istället någon gång mellan maj och juli. Min del i det hela är att jag tagit på mig rollen som chief winemaker på konsultbasis. Med andra ord tillbaka till en del av det som en gång var min roll i den egentligen ganska stora Rabiega-affären – där Rabiega Negociant, som låg utanför själva gården och hade sitt säte i Besse/Issole, var den stora biten.

En gammal bild från tiden som vinbonde. Nu är det dags igen.

Föredrar att avvakta med vidare kommentarer till dess affären är helt klar och verksamheten fullt ut återstartad i den nya regin. Dock kan sägas att de nya ägarnas ambition är att allt ska bli minst lika bra, läs bättre, än det var på den gamla goda tiden 1988 – 2006, då framgångarna som bekant avlöste varandra. Restaurangen kommer drivas av Daniel Höglander och Niclas Jönsson på tvåstjärniga Aloë och jag själv kommer göra vinet.

Postcoronasex

”Ååh…”

”Mmm…”

”Åhåhååh…”

”Mmm, ååååhåh…”

De lät inte alls som aktörerna i de gamla äckliga porrfilmerna där skådespelarna umgås rent fysiskt. Inga skrik eller högljudda stön. Bara försiktiga stönanden, som kanske hade varit lustfyllda om han inte hade varit homosexuell och därför hade lite svårt att tända på en kvinna. Och det här att inte heller hon visade mer känslor: tänk om hon också var homosexuell? Gjorde som han? Föreslog att de skulle ha sex i mörkret och plockade sedan fram lämpliga onaniobjekt ur skrivbordslådan så snart datorns kamera stängts av. Och sedan: ”åhåh”, ”mmm”, ”ååh”. Lite äkta känslor. För onaniobjekten.

”Hur var det för dig?”

”Bra. Hur var det för dig?”

”Bra. Jag älskar att älska med dig.”

Ljuger hon? Kanske. Spelar ingen roll. Han tänker på hur det måste ha varit på hans farfars tid, när denne var liten. Då, för 80 år sedan, älskade människorna med varandra rent fysiskt. Fruktansvärt. Han hade inte klarat sig en dag i ett sådant samhälle och han kunde inte begripa hur någon klarade sig i ett så omänskligt och hänsynslöst samhälle. För att inte avvika från samhällsnormen var du kanske tvungen att ha sex med någon du inte tände på, och ändå värre: om du nu inte tände på någon, upptäckte denna någon det omedelbart. När du inte fick stånd eller var torr – ”jaa, neej, jag har nog druckit för mycket”, ”men vi har ju inte druckit?!”, ”nej, jag menar att jag inte har druckit, måste dricka ett par öl först” – därför att du inte hade samma sexuella läggning eller, vad gällde männen, bara var impotent. Allt skedde inför öppen ridå. Nu kan du sitta där framför datorn och fäjka bäst du vill.

”Har du tänkt på hur hemskt det måste ha varit på våra far- och morföräldrars tid, före Coronan?”

”Hur tänker du? Avgaser, miljöförstöring och det?”

”Nej, de var ju tvungna att umgås med andra människor! Hänga på smittsamma pubar, äta på krogar med råttor i skafferierna och servitörer som kanske spottade i maten, gå i skolan tillsammans med en massa andra elever och bli mobbade, i alla fall efter vad jag har hört mormor berätta så förekom mobbning i dåtidens skolor, och tänk, de var tvungna att älska med andra, jag menar rent fysiskt.”

”Gross!”

”Och tänk om du träffade någon och inte gillade feromonerna?”

”Ja, hur gjorde de innan det fanns feromoner på burk? Och om de nu ändå skulle älska med varandra rent fysiskt var de ju tvungna att vara på samma ställe! Så oerhört opraktiskt. Undra på att samhällena var underutvecklade på den tiden. Och smittsamma.”

”Konstigt att det alls alstrades nya människor.”

”På tal om det: när ska vi skaffa barn?”

”När du vill. Jag har fått paketet med spermaburkar från Alstringsmyndigheten och kan skicka en så snart vi haft sex igen.”

”Ja, men jag vill det ska vara speciellt den gången.”

”Speciellt? Hur menar du då?”

”Vi kanske kan ha kamerorna på?”

”Va? Ska vi se varandra? Nej, det känns väldigt avtändande.”

”Okej, ja, jag vill inte att vi gör något mot din vilja. Men vi kanske kan ha levande ljus vid sidan om våra datorer?”

Musik.

Paketet

Brevbäraren, ja vi har lantbrevbärare kvar här i  landet, duktiga sådana, ni vet, män och kvinnor som hittar adressaten även då den är avflyttad eller i största hemlighet inflyttad, eller då adressen är slarvigt skriven, ”herr X, tycker om bin, 123 45 Kommunen, Landet”, sådana som inte finns i länder där det gamla postverkets struktur till näringslivets och allmänhetens förtvivlan slagits sönder till förmån för mindre väl fungerande paketutlämning – chaufförerna som säger de varit förbi flera gånger trots att de bevisligen inte har det, för de har inte tid att göra sitt jobb– och uteblivna vykort och brev, en sådan postiljon, alltså en lantbrevbärare driven av ordning och reda och pliktkänsla, kom med ett paket. Han körde som vanligt fram till brevlådan nere vid grusvägen som dammar förbi min tomt ett femtiotal meter från huset och ställde sig att småtuta. Tutelitutut. Typ. Eller kanske tutelitututut. En käck liten tutserenad som gör människan glad.

I alla fall blev jag glad i hågen av det där tutandet och småleende rättade jag till min allt längre och gråare kalufs och tog på mig regnrocken och stövlarna och gick ner till grusvägen. ”God morgon! Eller ska jag säga God middag?!” kvittrade postiljonen. ”Hehe, här har vi allt varit uppe sedan ottan så god middag passar allt bäst!” ljög jag tillbaka. Varför vet jag inte, men det är väl en sådan där grej man gör? Vill vara duktig, och det är duktigt att stiga upp tidigt. Oduktigt att, som jag, ligga och dra mig till dess hungern, törsten eller blåsan tvingar upp mig, eller till dess någon tutar nere vid brevlådan. Har aldrig förstått varför jag ska gå upp tidigt på morgonen eller vad som är så duktigt med det. Tvärtom sänder det tidiga uppstigandet klara vibrationer av nederlag, att vara besegrad, att ha gett upp, att räddhågset simma mitt i fåran, att tillhöra politikens grå och lättledda massa, av copy cat, att vilja vara som alla andra därför att man egentligen saknar personlighet och förmåga till individuellt intellektuellt tänkande och skapande av självständiga strukturer. Det är sådant vi som stiger upp sent är bra på. Att skapa självständiga strukturer, och  att tänka individuellt intellektuellt, fast det är sådant som sådana som den morgonpigge postiljonen inte har en aning om. Han har säkert varit uppe sedan klockan fem. Stackars karl. Inte mycket individuellt intellektuellt tänkande där inte.

”Jag har ett paket, ett stort paket!” säger han och ser både upprymd och besvärad ut. ”Paket?” säger jag något förvånat. Jag väntar inget paket. Vad jag vet. ”Ja, väger tolv kilo. Vad kan det vara?” säger brevbäraren nyfiket och plirar bakom sina tunna glasögon och kliar sig på den klockan kvart över fem renrakade hakan och passar på att dra sig i sin välformade näsa och lägga sin för rynkor alldeles för unga panna i djupa veck: en relativt ung man som redan bär världens alla bekymmer på sina axlar. Men vad förväntar han sig? Han kunde börja med att sluta stiga upp klockan fem så skulle säkert både ett och annat rätta till sig i hans liv.

”Tja, inte vet jag, kanske en byggsats,” säger jag och närmar mig postbilens baklucka för att få mitt paket levererat. ”En byggsats?” säger han och håller fram en dosa som jag ska skriva min namnteckning på. ”Ja. En giljotin,” säger jag. ”Va? En giljotin?” säger han och så inser han att jag skämtar och börjar skratta. Han har ett mjukt och trevligt skratt. En fin människa, trots hans ovana att stiga upp på morgnarna. ”Men allvarligt? Vad kan det vara?” säger han så, för han är som alla andra kompetenta postiljoner nyfiken. ”Hm,” funderar jag,” jag får nog återkomma i frågan, vet verkligen inte vad det är, hoppas det inte är en bomb, eller sådant pulver som ger mjältbrand…” ”Mjältbrand!?”  ”Ja, antrax, börjar som ett varigt sår och sedan går det utför, lunginflammation, blodförgiftning, feber, illamående, diarré, död.” Postiljonen ser förskräckt på mig (vad ser han? en i hans ögon äldre, gråhårig man med rufsigt hår och en illröd näsa med små håligheter, djupt liggande, elaka ögon, ovårdat skägg, krum rygg, dålig tandhygien, ett långt ärr snett över pannan, men det är inte utseendet som skrämmer honom nu, det är mjältbranden). ”Mjämjältbrand?” får han till sist ur sig. ”Ja, nej, klart det inte är mjältbrand, då hade det räckt att skicka ett brev, sådana som du har bilen full av, det räcker med ett, ja ett brev. Om jag var som du skulle jag vara mer orolig för alla breven, snarare än för paketen, paketen kan på sin höjd innehålla en bomb.” Med det tog vi farväl av varandra och jag kånkade upp paketet till huset och bar ner det i källaren. Nerför den smutsiga trappan och sedan direkt till höger, in i den gamla tvättstugan med den trasiga tvättmaskinen och fuktigt tvättmedel utspillt på strykbänken.

Till min förvåning visade sig paketet innehålla en komplett bryggarsats från klostret Buckfast Abbey i England. Var inte det ett gammalt benediktinerkloster? En katolsk orden (vad annars?), gammal som gatan, 500-talet? Lev i fattigdom, kyskhet och lydnad. Håll dig hemmavid, i klostret, stabilitas loci! Men också kultur. Musik! Den antika litteraturens nedtecknare och bevarare! Biblar, mässböcker, tideböcker, Vergilius, grekerna, fortplantningens hemligheter och senare Dante och Boccaccio… skrivarmunkar och skrivarnunnor. Buckfast Abbey med sina berömda klockor, tolv tunga pjäser med gudasänd klang. Kling klang, ding dong i vackra slingor. Eller något sådant – jag är ingen expert på vare sig kloster eller benediktinerorden, men lite vet man väl. Ja, och så gör de vin och sprit. Likör. Elixir. Cistercienserorden. Chartreuse. Och Buckfast Abbey är världsberömt för sitt Buckfast Tonic Wine. Det vet väl alla?

Hade jag beställt paketet ? Kanske. Eller så var det min granne, Amanda, som gjort det. Hon bor borta i kontorsbyggnaden på det nedlagda mejeriet och är full av bus och påhitt. Jag hade ett vagt minne av att vi suttit här och talat om klostret och dess hedersbrygd Buckfast Tonic Wine i samband med att vi traditionsenligt söp till efter ett möte med bridgeklubben, hemma hos bonden. Helt säkert gick vi loss på varsin kvarting brun finsprit innan vi var så pass påstrukna att vi tyckte det hembrända kunde duga. Sedan gick det som det brukar gå. Jag kranade till slut och vaknade, långt fram på eftermiddagen, ensam i mitt nerrökta hus, omgiven av tompavor, fimpar och hungriga katter. Kanske fick Amanda då idén att beställa bryggarsatsen åt mig. Eller så beställde vi den tillsammans i fyllan och villan. Sak samma: här var den nu!

Jag har alltid hatat att skruva ihop saker. Byggmodeller och skit. Är mer inne på att ha sönder. Det finns en djupare mening i att ha sönder saker, tycker jag. Nu var jag tvungen att bygga; paketet innehöll en vedervärdig byggsats värdig vilket svenskt skitmöbelföretag som helst. Att munkarna i Buckfast Abbey välsignat hela härligheten gjorde inte uppgiften lättare. Möjligen hjälpte den vinylskiva som följde med: The Abbey Choir & FriendsGreatest Hits. Jag kunde verkligen njuta när kören gick loss i Elgars Give unto the Lord och Rutters The Lord is my Shepherd, för att inte tala om de fina versionerna av klosterklassiker som Hubert Parrys I was so glad, David Willocks arrangemang av Charles-Marie Widors Toccata (i sing-along-version), kanadensaren Healey Willans Introduction, Passacaglia and Fugue och fransmannen Louis Viernes Carillon de Westminster.LP:n var i röd vinyl och hade en spännande etikett. Påminde lite om gamla Vertigo Records (Black Sabbaths gamla skivbolag!), kunde kanske vara Vertigo i en modernare tappning, labeln finns ju kvar, i Universals ägo, varför inte?  funderade jag medan jag under stora vedermödor och hat i hågen som endast musiken förmådde mildra skruvade ihop apparaten jag eventuellt köpt. Det tog mig ett förfärligt dygn att få allt klart och man skulle kunna tro att jag fylldes av stolthet när jag såg min skapelse. Så var inte fallet. Jag hatade apparaten från första stund. Inte apparaten som sådan utan för det besvär den medfört. Dessutom malde någonstans i mig misstanken att allt var ett misstag. Paketet skulle inte alls till mig och nu hade jag skruvat ihop någon annans apparat. Förspilld tid. Förspillt hat, och hat måste hushållas med. Det är en djupt allvarligt sak, hatet. Inget att leka med.

Det enda byggnadsverk jag känt någorlunda tillfredsställelse med i mitt liv är min motionscykel. Den som står på baksidan av huset, vid köksingången, mot bondens åker till. I grunden är det mors gamla cykel vars bakhjul jag hissat upp i en finurlig ställning. Hur mycket jag än trampar så kommer jag ingenstans. Bakhjulet snurrar i tomma intet och den som trampar trampar på stället tramp. Sådana där idéer kan den få som sover på saken.

Med apparaten på plats nere i tvättstugan läste jag noga igenom den medföljande instruktionen för hur hemmafixaren kan göra sitt egen Buckfast Tonic Wine. Till att börja med kan denne välja mellan den irländska varianten, den som säljs i en brun flaska, och den brittiska, som säljs i en grön butelj. Grunden är densamma: rödvin (den brittiska varianten något starkare än den irländska). Men sedan skiljer mängden koffein och annat sig åt. Dessutom är det svavel i den irländska men inte i den brittiska och vanillin i den brittiska men inte den irländska. Valet var nu mitt: vilken version skulle jag välja?

Gissningsvis, resonerade jag, dricker buset i Skottland och Nordirland den brittiska varianten, och det är framförallt där, i Skottland och Nordirland, Buckfast Tonic Wine anses vara busets, the neds, dryck. Tonic för huliganer och antisociala element.

Å andra sidan, funderade jag vidare,  innehåller den irländska varianten avsevärt mycket mer koffein (60mg/100ml), att jämföra med koffeinet i Red Bull (32 mg/100ml). Jag bestämde mig för att köra den brittiska varianten med extra koffeinpåslag, och sedan dubblade jag den mängden.

Under tiden som jag joxade med ingredienserna lyssnade jag på ett kassettband som också följt med i paketet. En av munkarna, eller någon som påstods vara en av munkarna i klostret men som kanske snarare var någon på J. Chandler & Co:s PR-avdelning (alltså dagens distributör i UK), berättade om dryckens historia. Det mesta hade jag redan koll på, men en del var nytt, saker som nog inte ens Amanda visste: Buckfast Tonic Wine skapades utifrån ett franskt originalrecept i slutet av 1800-talet, såldes först som medicin ”Tre små glas om dagen, för god hälsa och friskt blod”, från slutet av 1920-talet saluförs produkten av andra aktörer än klostret som då miste sin licens för tillverkning, det gamla medikamentet kom nu mer att ses som ett medicinalvin, särskilt populär dryck bland arbetsklass, studenter och bohemer i UK och Irland, kallas ”Lurgan champagne” i Nordirland, anses ge upphov till ”anti-socialt beteende” särskilt vid förtäring av fler än fyra flaskor (detta beteende tillskrivs den höga halten koffein; något som förminskar insikten av att ”ha druckit tillräckligt”  samt lyfter bort sociala spärrar), Buckfast Tonic Wine har vid oräkneliga tillfällen getts skulden för olagliga aktiviteter såsom rån, inbrott, misshandel, mordbrand, uppvigling och allmänfarlig vårdslöshet och ödeläggelse, 2010 presenterade BBC siffror som visade att Buckfast Tonic Wine förekom i 5638 polisrapporter bara i Strathclyde (Skottland) mellan 2006 och 2009, i motsats till vad vissa kanske vill tro är Buckfast Tonic Wine idag populärare än någonsin, sedan 2016 firas  World Buckfast Day världen över, och särskilt i Skottland och Nordilrand, den andra lördagen i maj.

Tillverkningsproceduren visade sig vara enkel; hade jag vetat det var så enkelt att göra vin hade jag blivit vinmakare, eller åtminstone gjort mitt eget vin på trädgårdens årligen rikliga skörd av maskrosor och alla bär hos grannen en bit bort. Jag hällde druvmusten i apparatens behållare, tillsatte jäst och lät sedan, så som receptet förmanade, det bubbla och jäsa tills det slutade bubbla och jäsa. En snabb koll visade att alkoholhalten nu låg runt 15 volymprocent (hur kunde den som sålde apparaten och ingredienserna veta att det skulle bli så? jag var motvilligt imponerad, men man ska aldrig underskatta den uppfinningsrikedom alkoholen kan ge upphov till). Dags för glycerofosfat, kaliumvätefosfat, dinatriumfosfat, vanillin och, massvis med, koffein. Så! Rör om! Klart!

Omåttligt stolt drog jag på mig stövlarna och knallade över till Amanda och bjöd in henne att fira World Buckfast Day med mig. ”Vad för något?” frågade hon där hon stod i sin brokiga onsdagsoutfit (en slags tältliknande klänning med stora ringar i orange och brunt, psykedeliskt gardinmönster?, jag kan inte bättre beskriva outfiten, mode har aldrig varit min grej) och med det krulliga håret på ända ovanför klotögonen och den trollika näsan, ”Är du dum i huvudet? Mer än vanligt?”. Jag försäkrade henne att jag hade äkta Buckfast Tonic Wine hemma. En masse. Hon var välkommen att dricka mer än hon kunde drömma om. Andra lördagen i maj låg några veckor bort men vi skulle säkert ha så det räckte ända till dess. Annars lovade jag göra mer. ”Göra?” Amanda såg tveksam ut och drog i en imposant örsnibb hon lyckades gräva fram i krullet. ”Ja, kära Amanda, tro det eller ej, men jag fick en gudasänd gåva och jag tog den till mig, skruvade ihop den, skapade! Skapade, Amanda! Resultatet finns hemma. Flaskvis! Dunkvis! Kom nu!”

Amanada var långt ifrån övertygad men startade ändå upp sin gamla Grålle, Ferguson TE20 1952 med fotogenmotor, bad mig ta plats vid sidan om henne, på traktorns ena skärm, och så släppte hon loss Grållens 30 hästkrafter i ett moln av varmt fotogen och dunster av mina skräckferomoner som låg som en slinga efter oss där vi allt annat än tyst och försiktigt rusade fram längst grusvägen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig fast i skärmen jag satt på och jag skrek högt av skräck – pinsamt gällt om sanningen ska fram – medan Amanda skrattande styrde Grållen mot varenda större grop på vägen. Kort sagt studsade vi hemåt i ett töcken av fotogen, skräck och oförställd glädje, allt ackompanjerat av den gamla traktorns ståndaktiga kolvar och välsmorda mekanik.   Enligt en undersökning av professor Edwina Railey m fl vid University of  Strathclyde, går det inte att förutsäga hur enskilda individer reagerar på Buckfast Tonic Wine, särskilt om drycken inmundigas i större mängder, och ändå mindre om någon mixtrat med receptet. För att göra en lång historia kort måste Amanda ha haft något i sitt DNA, kanske ett arv från våldsmän från vikingatidens Norden, något, som fick henne att gå bärsärk redan efter sju flaskor Buckfast Tonic Wine i min, låt vara något förstärkta,  hemvävda version (själv klättrade jag på väggarna efter två flaskor och gav mig ut på en joggingrunda och när jag kom tillbaka efter fyra timmar fanns där bara tomflaskorna kvar).

*

Amanda kände en enorm styrka strömma genom kroppen redan vid första klunken. Snabbt hällde hon i sig ytterligare fyra flaskor. Såg sin värd försvinna ut, joggandes längst grusvägen i sina stövlar och med det långa, grå håret på ända och den gröna regnrocken fladdrande runt benen. När han försvann borta i kröken joggade han med höga knäuppdrag och armarna pulserande som stela pistonger. En sån tok! tänkte hon med ett leende och hällde i sig ytterligare en flaska. Frustade. Vrålade. Gick in på toaletten och slet loss wc-stolen och kastade ut den genom fönstret. Svepte en flaska till. Slet med visst besvär loss spisen från sin plats och baxade ut den genom köksdörren och lät den falla nerför kökstrappan. Hittade en gammal ryggsäck. Fyllde den med flaskor och tog för säkerhets skull med sig en av dunkarna värden ännu inte hunnit hälla på butelj, hoppade vigt upp på traktorn, startade den och drog iväg i full speta. Hon pressade sin Grålle till det yttersta och vrålsjöng Rule Britannia där hon svepte fram i ett moln av fotogen och överhettad motor.

När Grållen sköt kolvarna genom topplocket efter ett par kilometer hivade hon upp ryggsäcken på ryggen och tog dunken i sin famn och joggade med lätta steg den sista kilometern till stan. Väl där gick hon loss på bilarna på parkeringen vid torget. Slog dem buckliga. Krossade rutorna. Tände till slut eld på dem. Bröt upp gatsten från torget  och lade sig i bakhåll bakom Café Storkens uteservering och inväntade blåljuspersonalen. När den väl kom började hon kasta sten på den bara för att därefter under glada skratt rusa därifrån och göra fula miner åt alla som såg henne. På vägen ut ur staden pangade hon så många rutor hon kom åt och rånade i all hast Kreditbanken. Hon sågs senast rusa med ryggsäck, dunk och en kasse pengar mot det snåriga skogspartiet strax söder om staden.

Det där är nu tjugo år sedan och såväl Amanda som hennes brott har avskrivits. Mannen som bevisligen försett henne med abnorma volymer Buckfast Tonic Wine spetsat med livsfarliga mängder koffein hittades död på sin motionscykel dagen efter Amandas bärsärkagång och försvinnande. Enligt obduktionsrapporten hade han överdoserat koffein och cyklat sig till döds. Han var iklädd stövlar och en grön regnrock när han påträffades av lantbrevbäraren som var där för att hämta ett paket som fellevererats några dagar tidigare.

Fin

 

Musik. Musik.Musik.Musik.

 

 

 

Påskvintips!

Traditionellt vintips inför Påsken, publicerat i tid för att beställningar ska hinna göras (bråttom, bråttom dock). Tycker först som sist att Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 150kr, är ett utmärkt bubbel, Rent, frisk, läckert. Aperitif men också gärna till skaldjuren och väl utvalda ostar. På rosévinssidan är färg- och smakrika Les Lauzeraies Tavel 2019, nr 2724, 129kr, lika givet. Den kraftfulla smaken gör att Lauzeraies i likhet med andra Tavel-viner fungerar bra med grillad fisk, kyckling, bondsallader, couscous, pajer och annat som kanske dyker upp nu när våren gör sig påmind (ni som skiter i våren kan alltid äta varm och matig fisksoppa till).

Vitt! Fortsätter med klassikerna helt enkelt därför att de håller. Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2018, nr 5562, 129kr. Ny årgång, lika smäcker och läcker som sina äldre syskon. Till getosten, lätta salladen, skaldjuren och fisken. Vallet (Château de la Ragotière) 2014, nr 79950, 179kr. Underregion (Vallet) i Muscadet från skickliga Les Frères Couillaud på Château de la Ragotière (gör även pinsamt billiga La Désirée 2018, nr 6321, 79kr, för er som söker ett välgjort och friskt budgetvin). Lagras minst 36 månader på jästfällningen och blir därför mer fylligt och krämigare än vanlig muscadet. Strålande till skaldjursplatån. Notera årgången 2014, och då är vinet precis släppt, håller många år framåt.Rött! Mer klassiker! Ingen påsk utan Muga Reserva 2015, nr 73711, 189kr. Perfekt till påsklammet. Och den som vill pynta lite mer går på likaledes utmärkta påsklammsvinet Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2014, nr 12330, 325kr. Inget billigare alternativ? Jo, två: Les Sorts 2017, nr 70217, 115kr och La Foto de 1938 2016, nr 78982, 119kr. Båda två bra alternativ för den som vill hålla igen lite men ändå ha en bra smakupplevelse och ett vin som fixar både det ena och det andra.Bordeaux! Jo, Påsken kräver en röd Bordeaux. Här är fyra, ju mer du pyntar, desto bättre blir det. Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 115kr; Domaine Virginie Thunevin 2016, nr 77593, 159kr ; 3 de Valandraud 2016, nr 75939, 325kr; Virginie de Valandraud 2016, nr 77502, 499kr.

Sött! Till desserterna, godiset, påsknötterna och bara att smutta därför att: Thunevin-Calvet Maury 2013, nr 77543, 349kr.

Glad Påsk!

Systembolaget köper Vivino och Winefinder

Systembolaget ändrar taktik och köper nu upp konkurrerande verksamheter. Enligt uppgifter från Socialdepartementet ska staten redan ha köpt upp de Danmarks-baserade företagen Vivino och Winefinder. Detta ska ses som en direkt följd av regeringens nya direktiv till Systembolaget.

Det var i början av mars som socialminister Lena Hallenberg signalerade hårdare tag mot vad hon och regeringen menar är konkurrerande verksamhet till Systembolaget och därmed överträdelser av de regler som finns för att skydda det svenska alkoholmonopolet. Då trodde branschbedömare att nya lagar var på gång, men istället väljer alltså regeringen och Systembolaget att köpa upp konkurrerande verksamheter och antingen lägga ner dem eller göra dem till helägda dotterbolag till Systembolaget.

–Det var så här det gick till när tillverknings- och distributionsmonopolet upprättades för 100 år sedan. Då köpte staten helt enkelt upp de olika verksamheterna som fanns och slog ihop dem till AB Vin-& Spritcentralen. Det fungerade då och det kommer fungera nu, säger socialminister Lena Hallenberg.

vinifierat har sökt Vivino och Winefinder för en kommentar.

Vintips: Rosé årgång 2019

Noterbart i skrivande stund är Vårens kavalleristötsliknande anfall på Vintern, en strid som vi vet att Kung Bore och hans lömska Wallensteinare snart kommer få ge upp då kavalleriet är en oemotståndlig kraft känd för sin list, skönhet och charm, kort sagt Arméns stolthet och juvelen i Försvarsmaktens krona, och vad är då mer påkallande än ett rosa vintips? Här följer två tips på viner jag själv varit med och gjort på konsultbasis.

Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 129kr. Det här vinet görs i en ekologisk variant och en konventionell. Jag är sedan flera år anlitad för att blenda den ekologiska varianten (som säljs i Sverige och som ska vara så lik den konventionella som möjligt). Ett arbete vars svårighetsgrad varierar mellan åren. När skörden är liten ökar utmaningen eftersom underlaget blir mindre. En stor skörd kan å sin sidan föra med sig andra problem, som enstaka tankar som får vinet att dra iväg åt fel håll stilmässigt. Det gäller då att identifiera och välja bort de volymerna. Den nya årgången, 2019 som släpps lagom till påsk, bjöd på hyggliga volymer och ett antal, måste erkännas, ganska lätt identifierbara bacthar som skulle plockas bort. Är mer än nöjd med resultatet – ni som redan har koll på det här vinet lär inte bli besvikna av den nya årgången. Utöver att vinet är ekologiskt certifierat är producenten Producteur engagée (hållbar produktion) och ISO26000.

Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté Rosé”, nr 70323, 119kr. Ett vin som jag fått sätta ihop från grunden och som nu funnits i cirka tio år. Blenden, grenache och pinot noir, är fortsatt ovanlig, vilket förvånar mig  då druvorna matchar varandra bra i rosévin. Ni som inte provat ska absolut göra det. Certifierat ekologiskt och hållbart (Terra Vitis) samt CO2-neutralt och alltid mycket försiktigt svavlat (svavelhalten framgår av flaskans etikett). OBS! 2018 på bilden men vinet som nu säljs i Sverige via beställningssortimentet är 2019.

Alkoholförsäljningen på Farfars tid

Det var bättre på Farfars tid. Bildbevis på detta – lånat från GudhemsAxet – presenteras här intill. Farfar Torsten var liksom sin far och sin son nämndeman och satt, tillsammans med sin syster, fars faster Gerda, dessutom i Ugglums Nykterhetsnämnd. Vidhängda bevis visar tydligt att det på den gamla goda tiden verkligen var ordning och reda . Iallafall på alkoholförsäljningen i Ugglum med omnejd.

Noterar att Systembolaget i Skövde begärt upplysningar om ”vissa personers skötsamhet samt anmärkningar ur nykterhets- eller annan synpunkt”. Det är fint att Herr GG i G-gården (namnen har anonymiserats av Axets redaktör Lars-Erik Kullenwall) får behålla sin ranson då ”det ej kommit till nämndes kännedom att han på något sätt missbrukat eller överlåtit sin inköpsrätt”. Kanske är Farfar och hans kollegor inte riktigt lika rätt på det när de drar ner stackars Herr FF i F-gårdens ranson till hälften med hänvisning till att herr FF i F-gården har tilläggspension och svag ekonomi.

Riktigt tufft blir beslutet rörande Herr KK i K-gården som 1940 hade en tilldelning på 2 liter per månad och som nu, i maj 1941, får se sin ranson minskad till 1 liter per kvartal (!). Hårda bud. Kanske var det fars handfasta faster som då också satt med i nämnden som vidtog detta drakoniska mått på grund av att Herr KK och hans hustru ”åtnjutit pensionstillägg samt har svag ekonomi”.

Sist men inte minst är jag glad att Farfar och kompani lät handlaren B Thurén, Nyborg, ”få försälja pilsnerdricka kl II till avhämtning”, samt att nämnden ansåg ”i övrigt att någon försämring av nykterhetstillståndet inom kommunen härigenom ej kan uppstå, befolkningen är känd för nyktert och ordentligt levnadssätt”. Huruvida det beslutet hade något att göra med den brand som ett år senare slök Thuréns affär framgår inte.

Kan avslutningsvis bara konstatera att såväl Systembolaget som landets nykterhetsnämnder förslappats avsevärt sedan den gamla goda tiden.

Hustrun & Taxens bärstjälk

Vissa händelser ska inte ges mer utrymme än nödvändigt. Det här är en sådan händelse, och låt oss för ordningens skull redan här konstatera att det hela gick bra. Husets alla hundar mår bra.Då och då måste Taxens päls göras ren. Plockas på allehanda skräp som följer med då den lille krabaten som en smutsmagnetisk sopborste far fram över gator och torg och gräsmattor och skogsstigar i sin jakt på något onämnbart eller åtminstone en udda doft i luften. Igår var ett sådant tillfälle. Hustrun skötte rengöringsmomentet och satt där i soffan med en klippredo sax i ena handen och en intet ont anandes tax liggandes på rygg i hennes knä. Med sin andra hand höll hon så gott det gick ett rejält tag om taxens lilla familjelycka. ”Lars, titta vilken knöl! Tur jag hittade den!”

Musik. Musik.Musik.